Hans Knapp

Hans Knapp all världen ängslig fann,
svor över livet - men jag märkte
att han det gjorde, stackars man,
då hans fördömda liktorn värkte.

Kirurgen plåstrade hans tå,
och kurens snabbhet var otrolig.
 »Tänk», sade gamla Knappen då,
 »minsann, är ändå världen rolig!»

A M Lenngren:

Den blå anemone

Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord
og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!

K Munk:

Korpen

Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömda,
bakom seklers förlåt gömda tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förrän något knackade på dörren,
något pickade på dörren, ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt ut ur mitt drömmeri:
 "Nå stig in! Vem söker ni?"

Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit - Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.

Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör det viner i det tunga draperi!
Och vad annat för mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
 "Stig då in! Vem söker ni?"

 Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: "Ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli."
- Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
 Endast skuggors feeri.

 Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
"Leonor!" det viska hördes... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
 Jag och ekot, endast vi.

 Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, i tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
 var -- en vind som flög förbi!

 Ha då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar
-- ståtlig fågel! mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen fullt så hemmastadd och fri
 som i skogens sceneri.

 Vad? Jag tror hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
 Korpen svarade: Förbi.

 Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara;
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla männskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?

 Korpen som alltjämt vill tjäna till en hjälmkam åt Atena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han.
-- "Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi",
så jag sade: "När är stunden, då vi skiljas även vi?"
 Korpen sade då: Förbi.

Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi
-- att hans sång, den brustna, ljöde i ett enda hjärteskri:
 Förbi, förbi!

 Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
 detta hesa rop: Förbi.

Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar -- hu han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftingar uti.
Ack, den tid, då henns huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!

O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri?
Korpen ropade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
slungad hit av männskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider -- säg vad änden månne bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
säg du bud från männskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: Förbi!

Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: Förbi!

Vingen ej han röra gitter; -- kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: Förbi, förbi!

E A Poe:

Den store trollkarlen

De levande som jag har runt omkring,

de säga mig just ingenting.

Mig deras ögon äro inga gruvor.

De sladdra mest om väderlek och snuvor.

Hur illa handskas de med livets lån!

De gå och ruttna inifrån,

de snaska efter ätbart tills i synen

de bära snaskiga och snåla trynen.

Men döden han är alltid frisk och sträng.

Han vädrar kvalmet ur vår säng.

På släta drag en upphöjd mask han trycker,

en pratsjuk mun i tankfull tystnad lycker.

Den levande jag knappast ser och hör,

men bara döden honom rör

han sätter mina sinnen starkt i svingning

och själens klockor hålla minnesringning.

Därför, o pladdrare, jag har fördrag

med dig vid tanken, att en dag

din sega svada evigt är förrunnen

och döden skall dig torka ren om munnen.

E Lindorm:

Champagnevinet

Drick! de förflyga de susande 
                pärlorna: Drick! 
Skynda! Det ljuva, det ädla, det höga 
                söker du fåfängt, se’n anden förgick. 
Dåren, som fäste vid skummet sitt öga, 
                vatten, blott vatten, på läpparne fick. 

Njut! de försvinna, de tjusande 
                stunderna: Njut! 
Ytterst förfinade, känslan och löjet 
                reta och domna i samma minut. 
Snappa i flykten behaget och nöjet: 
                högst är raketen, i det han går ut. 

Snar är på jorden den rusande 
                glädjen, ack! snar. 
Fångad av ynglingens spända förhoppning, 
                än ur en druva, förädlad och rar, 
än från en mun, lik en ros i sin knoppning, 
                strax till sitt hem över molnen hon far.  

F M Franzén:

I dag Sanct Valentini dag (Rondeau X)

RONDEAU X

I dag Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.
Den fröjd, som kärlek ger, skall jag
stå ensam utan del i den?

Jag tänkt vid morgonvindens drag
på detta om och om igen:
I dag, Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.

Men Doktor Sinnesro, som lag
ger alla ålderströtta män,
först känt på mina pulsars slag
och vila föreskrivit se´n

i dag, Sanct Valentini dag.

C d´Orleans:

Att dikta

Det är svårt att dikta,
det vet alla, som på allvar försökt.
Redan det, att man alltid skall vara inspirerad,
det tar på krafterna,
men så är det så många andra,
som varit inspirerade,
som man skall akta sig för...
Det är Tegnér och Stagnelius och Fröding,
och hur många är det inte i våra dagar
som går under på Karlfeldt och Vilhelm Ekelund?
Själve Åke Erikson, så är han i vägen...
Lättare är det då att klara sig för
Hammarskjöld, von Beskow
och Anders Österling.

 R Jändel:

De snåle

De gömde på paltor och gnedo med pengar
och sparade in på var post.
Han hade ej råd att ha kvar sina drängar,
ej hon att ha pigor i kost.

Och sillspad och fläsksvål, som masken fått fräta,
var kosten - och årsgammal palt.
Men han var så snål, att han ej nändes äta,
och hon var så snål, att hon svalt.

Och hon var för snål att ge grisarna föda
- och grisarna svulto ihjäl.
Och spannmål åt höns var att ödsla och öda
- och hönorna dogo jämväl.

Och han var för snål att ge åkrarna säde,
och gödning var mycket för dyr,
och vallen blev bete, och åkern blev träde,
och ängen blev åter en myr.

Till sist låg det ståtliga hemmanet öde,
och öde stod fähus och stall.
De snåle de voro som döve och döde
och märkte ej gårdens förfall.

De sutto och räknade långt in på natten,
förfrusna och sjuka av svält,
och tänkte på glädjen de hade av skatten,
och huru förträffligt de ställt.

Tänk, hundra riksdaler på bottnen av kistan
och lump för väl mera än det!
Då kom kommissarien med uppbördslistan,
och kistan blev tagen i mät.

De knogade åter och ledo och gnedo
att spara ihop det de mist,
de svulto och fröso, och utför de gledo
och kommo på roten till sist.

Där fingo de kosten och kläderna gratis,
men tyckte de aldrig fått nog.
Och han åt ihjäl sig på fläsk och potatis,
och gumman åt gröt, så hon dog.

G Fröding:

Vägskäl

Ljus såg jag lysa, ja, gudaljus på de eviga topparna.

Saliga vandrade där i en bävande mystisk glans,

genomlysta av Gud som av solen de fallande dropparna,

genomlysta av vilan i världar, där tid ej fanns.

Ve mig, min fot är för tung för de svindlande höga stigarna,

ve mig, som danats av mull och vars tanke är stål och sten!

Aldrig jag finner en plats bland de drömmande saliga tigarna,

aldrig min hjässa skall krönas av skådandets helgonsken.

Dig vill jag söka, min Gud, i det enkla, det gråa, föraktade,

dig vill jag söka i världen, i vardagens strävan och id.

Himmelens gyllene stillhet, varefter mitt hjärta traktade,

är den förmer än din möda, din heliga, brinnande strid?

Herre, din sällhet är din. Du gav, och du tog, och du döljer dig.

Giv vad du bjuder - ej ro, men din kamp, och din ande därtill.

Herre, på världens slagfält som svärd eller båge jag följer dig.

Giv mig en tron, om du önskar, eller ett kors, om du vill!

K Boye:

Belsassar är drucken av vin och mätt

Belsassar är drucken av vin och mätt.
För den siste av Nebukadnessars ätt
små fötter låt dansa kring salens fontän,
som stenarna vätt.
Ty konungens själ vill sväva hän.
Belsassar är vägd och befunnen för lätt.

På tinnarna brinna lågorna matt.
Över staden hänger en glödhet natt.
Nu har konungen gästabud i sin sal.
Hör sånger och skratt.
Hör klang av oboë och cymbal. -
Belsassar! Din själ skall tagas i natt!

H Löwenhielm:

Brusen på bergen

Bruset på berget domnar ej av,
fast man kan tro så i dalen.
Gossen blir man och får gubbens stav,
timmarna drunkna i talen.
Mäktigt, som över en segrares grav
kvädande lusten och kvalen,
bruset hörs städs, som från forntids hav
sorlet i havssnäckskalen.

Babylon, Roma, Jerusalem,
hjälte, profet och prinsessa;
sägnernas, sångernas store, vem
täljer väl namnen på dessa?
Högt över människors rök och hem,
högt över höjdernas hjässa
rymderna sjunga ett rekviem,
alla de fallnas mässa.

Likstenstysta topparna stå,
dalarna frostgröna gapa,
människor slutat skörda och så,
livet slutat att skapa.
Bruset på bergen ännu skall slå
starkt, som när snöskreden skrapa,
världens dödssång i isat blå,
slagna seklernas drapa.

Oscar Levertin:

Ljuslängtan

Människa, varför föddes du att älska ljuset?
Det syns så sällan,
och dina skumma ögon skönja intet
av själva källan.

Du fick ej någon ljusets jord att bo på.
Nej, stormen sjunger
och mörkret tätnar. Vad har du att tro på
för själens hunger?

Se, tidens rymd är full av släckta stjärnor,
av skövlad tro och ideal som falla.
Visdomens dryck, med hjärtats frid förvärvad,
har smak av galla.

Du kunde ha det lugnt. Du kunde nöjas
och stridlöst låta mörkret slutas om dig.
Nej, liv är strid för ljus. O, hjärta, darra
i kamp mot mörkret utom och inom dig!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Barfrost

Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!

Glittrande kall är den vida och gyllne världen.

Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,

skrattande kylig som viljornas vässade klinga.

Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,

strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.

Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger

sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.

K Boye:

Allt i livet är ej sol

Allt i livet är ej sol.
Allt i livet är ej natt,
som en morgonljusning klarnar
allt omkring oss småningom.

Allt i livet är ej vår.
Allt i livet vinter ej,
lev i kärlek - allt försmälter
i en solomstrålad tår.

Sök ej i det högsta allt,
i det lägsta bor ock Gud -
under jorden ligger graven,
är dock salighetens dörr.

J J Wecksell:

Nöje i enslighet

Kom, aftonstjärna, snart att båda
de bästa stunder av mitt liv!
När tysthet överallt får råda,
då vakna mina tidsfördriv.

En älskad skugga döljer mig,
en värld försvinner, där jag strävat.
Sen mina sinnen flyktigt svävat,
i stillhet tankan roar sig.

H C Nordenflycht:

Vinterkväde

"Det är så kraftigt - men så kallt i Norden!" (Tegnér)

Må andra sjunga till Nordens pris
och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
så snart jag ser på den frusna rutan,
där vintern skriver sitt runospråk
om kammarvakt och om evigt tråk;
ty, om jag ej hör till »stora världen»,
så får jag icke ta del i flärden,
som jublar nu under lust och id,
emedan vintern är mörksens tid.

När andra värma sig av kurtisen,
tar jag min värma, med nöd, från spisen,
där veden jämrar sig våt och rå,
liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, vi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
ty innan kvällen ditt kval tar slut,
men mitt skall räcka, – ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
om än jag ville på allvar gråta,
blir denna trösten oändligt kort,
ty tåren fryser ur ögat bort.

O, varför föddes jag i de länder,
där halva året man hackar tänder!
Väl snön bär oskuldens färg, så skir,
vid idel oskuld dock led man blir.
Ja, Gud välsigne den »höga Norden»!
Jag bodde hellre på södra jorden.

Se, blott där ute! Se hur de gå
i ulvakläder på fötter två!
Se, hur den tjutande nordanvinden
med klart berlinerblått sminkar kinden,
se, hur på näsan, blodröd av frost,
en istapp fattat sin höga post,
och se hur naren vitlimmar håren,
att man går gubblik i bästa åren!

Vad finns för härligt i allt det där?
En gåta det mig för visso är.
Om än jag ville så skamligt skryta,
»du ljuger!» skulle ju stormen ryta.
Ja, hur poeterna sjunga må,
de frysa säkert rätt bra också! –
– Må fritt de kalla sin Nord en »Lilja»,
men blommor kunna de icke skilja,
det vill jag säga dem mitt i syn,
när blint de sväva i silverskyn!

Och härmed slutar jag jeremiaden;
ty jag skall låna mig ved i staden.

W v Braun:

Portarna

Jag älskar de vita bergen, de marmorvita

med pannan sköljd av himlarnas högblåa vila,

och salthavs stormande glitter,

och doriska tempel, och tankens svala kristall.

Men dröjt har jag också vid gläntande portar

och sett dit in i tonande skymningsjup,

där altarljusens skimmer stilla jublade

mot bävande tid, advent,

medan vintermorgonen stirrade mörk genom välvda fönster.

De ljusa helgon, de som övervunnit,

anades saliga bortom mörkret,

och Guds längtare

böjde till bön sina knän, ensamma i skarorna,

och sågo med slutna ögon den Endes glans,

själens innersta världar,

och mystiska sanningar lärde de lyssnande.

Om du en gång har lyssnat vid brinnande altarljus,

aldrig glömmer du då Guds tysta blommande örtagårdar -

du kysser portvalvets sten och vänder dig bort.

Ni vita berg, ni marmorvita i bländande sol,

ni älskade fjärransedda, ni mitt hem i aningen,

jag kommer till er!

Liv, det är skära och bryta, att något må växa.

Var och en är så många,

men mer än en väg går ingen.

K Boye:

Ack, du underbara blå afton!

Ack, du underbara blå afton,
hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest —
sitter ändå så hårt fästat vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna:

Statyers samkväm

"Först blamage - sedan bli staty."

Ordspråk vid Sällskapsgalärerna.

När snön har fallit tät och tjock

på alla blamagerna dina,

du återvänder med tillknäppt rock

och uttryck putsade, fina.

Börjar på nytt

med varsamhet.

Morgon har grytt

på kvällsförtret.

Samtalsmarken är vit i dag

och ej av olust punkterad...

Liv och lycka! Vad yttrade jag?

Snart dräller ett ord till obehag,

och åter står du generad.

Med tiden skall du halvstum bli,

och vinterligt karg i talet.

I tystnadsringen är mänska fri,

där löper ej tunga galet.

Tag dock en ton

om svart, om vitt! ...

Reservation 

vart ord har smitt.

Stängsel drar du till värn och skydd

med kalla blickar för stunden.

Liv och lycka! Vad världen är brydd!

Jag ser dig liksom med sockel prydd,

när styv du kniper med munnen!

God dag, staty! Pardon, staty.

Här hägra prydliga vyer!

God dag, staty! Pardon, staty!

vid glädjens långbord statyer.

Kopparhand tog

så stelt sitt glas.

Kopparmun log

vid kopparfras.

Blylock klippa - och kulögt le

nu ögon i gjutgodsgamman.

Liv och lycka! Måns Stenbock, se!

Se, Carolus Rex och von Linné

på socklar fröjdas tillsamman!

Men nalkas då en solens man

med fri och skinande panna -

i saknad såg du hur öga brann

av glädjens högmod, det granna!

Bångstyrig, bred

var fri mans bikt...

Sockelman vred

sitt huvud strikt.

Styv du sitter där likaså

med reservationerna klara.

Liv och lycka! I kväll skall du gå

betryckt att icke i livet få

av blod bland statyer vara.

B Sjöberg:

Räddad

Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den.

Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne.

Lugn, lugn jag huvudet lutar

mot en helig syn, ditt dröjande minne.

Tempel; tillflykt; rening;

helgedom min!

På dina trappor undan mörkret räddad

trygg som ett barn somnar jag in.

K Boye:

Allting åldras

Allting åldras - blott Diktens panna
ristas aldrig av flydda år.
Tidens hjul lockar hon att stanna,
själv är hon jordens och hjärtats vår.
Viljor givas, som aldrig hissna,
känslor givas, som aldrig vissna,
bragd och sång deras tolkar bli.
Livets makter må växla, brista,
men dess första bli ock dess sista:
Tro och Kärlek och Poesi.

P D A Atterbom:

En trettondagsafton kom Ruben

En trettondagsafton kom Ruben.
Stort grattis till nya keruben
med stjärnrymder i sin pupill!
Snart klämmer han kaviartuben
och räknar fram rötter ur kuben,
tills han har fått ut det han vill!

Ta vara på barnfamiljsfröjden!
Snart skjuter han rakt upp i höjden,
så stor och så omdömesgill.
Blir dressen för liten, så töj den
tills själv han syr kläder i slöjden.
Till dess önskar vi: Lycka till!

A Holmberg:

Tomten

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken,

endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta -

"nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta" -

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen -

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sele och pisk och töm

Pålle i stallet har ock en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; -

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner.

De äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick - men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer han nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

V Rydberg:

Nyåret 1816

Vem rider så sent på sin svarta häst?

I natten droppar det blod.

Vad flyktar han för, den främmande gäst?

Bida, du riddare god!

Förgäves! Han ser sig ej om, får ej stanna,

och stjärnorna slockna omkring hans panna.

Försvunna år, var det du? Farväl!

För en stund sen var du vår kung;

nu är det förbi: på din arma själ

har du mycket, din räkning blir tung.

Där uppe, där uppe en domare sitter,

försvara dig, bleknade, om du gitter.

Din son - det är skönt att ej släkten ännu,

den legitima, dör ut -

din son blir vår konung och hyllas som du,

och på hyllning det tager ej slut.

Till honom, till honom vi krypande vädje,

och tigge av honom vår lumpna glädje.

Han kommer. Du pöbel, till jorden sjunk,

hans häst räknar anor; giv rum.

Hans höghet har klätt sig till tiggarmunk,

och hans blick är orolig och skum.

Svärd förer han icke, den adlige hjälte,

men radband i hand och en dolk i bälte.

Hurra, vad kröningspengar han sår!

Betrakta prägeln, du pack!

Frihet därstädes avbildad står,

det är skada att foten har black.

Sanning står även, dock synes mig galet,

att hon predikar från hospitalet.

Fridspalmen blev oss ett stamträd till slut,

i dess skygd bo folken i ro,

ordning går in, och skatten går ut,

och på köpet fås kristelig tro.

Handeln är fri och var lovlig näring,

och vid var kröningsfest fri förtäring.

Visst synes släktet en krympling, men det

kommer av engelska sjukan.

Dvärgen är artig; Hans Majestät

tänker till hovnarr att bruka´n.

Biltog förklaras på dess begäran

en parveny som man kallar Äran.

Hejsan! Religionen är Jesuit,

människorätt Jakobin,

världen är fri, och korpen är vit,

vivat Påven - och Hin!
Ut vill jag resa till Tyskland att lära

dikta sonetter till tidens ära.

Välkommet, nyår, med mörker och mord

och lögn, och dumhet, och flärd!

Jag hoppas du arkebuserar vår jord,

en kula kan hon vara värd.

Hon är orolig som mången annan,

men allting blir lugnt om hon skjuts för pannan.

E Tegnér:

Sonett till min käre man assessoren Elias Brenner

uppå den 1 januari anno 1691

Min vän! jag skulle väl på nyårsgåvor tänka,
så framt förmågan liksom viljan vore god
och medellöshet ej för mig i vägen stod,
då sökte jag med flit dig något nytt att skänka.

Dock vill jag däremot min håg på håvor länka
som icke stå till fals i varje köpmans bod
och kvinnor fordomdags sig litet påförstod:
jag vill i nätta rim ett dussin rader jänka.

Jag tror att sådan skänk dig lärer bäst behaga,
den jag och ingen ann har ensam kostat på.
Du kan vad borgat är på intet sätt fördraga.

Vi stämmom överens. Jag säger likaså.
Man lär ock aldrig mig ur sinnet kunna taga
att lånta fjädrar helst åt svanar illa stå.

S E Brenner: