söndag 7 augusti 2011

Finlands öde






















Sigfrid Aroni var en man.
Vid Vandas bölja föddes han
i forna Vasatider.
Student på ljusets höga ban,
lyft hatten för den grå titan,
för vetenskapens veteran
i ledet, där du strider!

Det var hans säkra mästarhand,
som mätte Lapplands öde strand
och skrev en gräns för polen.
Den första almanackan bar
hans namn i Sigismundi dar,
och nästan lika känt det var
som stjärnorna och solen.

Till stjärnorna stod ock hans håg,
och nattens stora bibel låg
uppslagen för hans aning.
Där rullades för honom opp
de dunkla mänskoödens lopp
och kungars våda, rikens hopp
och stora bragders maning.

Nu, trött vid mänskors kiv och fjäs,
han mindes att på Ekenäs
ock himlens stjärnor lyste;
vart alltså i sin levnads kväll
en stjärnekung i torftigt tjäll,
en herde i det minsta gäll,
som Sveriges rike hyste.

Här satt han ofta stum, allen,
med kikarn stödd på mossig sten
vid aftonrodnans flamma.
Hans hår var vitt, hans hjässa krökt,
men tänka stort och blicka högt,
det var den idrott han försökt!
O yngling, sök densamma!

I aftonglansen blank och rik
låg för hans öga Pojo vik
med fjärran vita segel.
All Finlands skönhet log emot
hans lugna blick, inför hans fot,
och solen doppade sitt klot
i Finska vikens spegel.

Men ej hans tankar dröjde där.
Från sol och våg och strand och skär
han lyftade sitt öga
till kvällens tysta stjärnesken,
som blinkade, först en och en,
så tusen och mång tusen ren,
ur dunklet av det höga.

Kom så den skumma nattens stund.
Än njöt hans öga ingen blund;
han sökte blott ett enda:
hans sista, största verk det var,
som ofulländat än låg kvar
i stjärnornas och Guds förvar;
det ville han fullända.

Han stavade den höga skrift,
som Herren Gud med silverstift
på aftonhimlen ristat.
Var bokstav tindrade så skär.
Han sökte Finlands öde där;
men gåtans nyckel fanns ej här:
den hade Sigfrid mistat.

Han mätte, mätte, natten lång,
planetens höga cirkelgång
och zodiakens bana.
Förgäves irrade hans blick
till rymdens minsta stjärneprick;
ack, Finlands dunkla öde fick
han ingenstädes spana.

Långt, syntes honom, evigt långt
från denna värld, som mäts så trångt,
där svaga mänskor andas,
satt domens ängel tyst och skrev
sitt Varde på det kungabrev,
där Finlands lott beseglad blev
för seklerna som randas.

Sigfrid Aroni sänkte fromt
sin blick från detta valv, så skumt
och lysande tillika.
"Du himlens herre", sade han,
"jag är en svag, fåkunnig man,
din skrift jag icke läsa kan,
och mina synrör svika."

Nu grydde morgonen. Man såg
en herdegosse, frisk i håg,
sin hjord på bete driva.
Han nalkades helt tyst på tå.
"Se, stjärnorna till vila gå;
nu, fader, är det tid också
att dig till ro begiva."

Sigfrid, ur sin begrundning väckt,
såg upp. Vem talade så käckt
i ödets dunkla timma?
Då såg hans siarblick en syn:
han såg från österns gyllne bryn
en återglans av morgonskyn
i piltens ögon glimma.

Och det var blott en snabb minut,
men han dess mening tydde ut
och djupt sin hjässa krökte:
"Allsmäktige, hur underbar
din dolda vishet skrivit har
i detta blåa stjärnepar
det horoskop jag sökte!

Förklarad nu min gåta står."
Den gamle siarn tröstad går
till ro ibland de döde.
Mitt land! I dina söners vakt,
i dina unga hjärtans makt
har Herren all din framtid lagt,
och där står Finlands öde.

lördag 6 augusti 2011

Islossningen i Uleå älv



Sömnlös ryter i ljusnad majnatt
Ämmäs våg uti snövitt svall.
Överlistad, men aldrig kuvad,
först förkunnar hon vinterns fall.

Och då reser sig Koivukoski,
kastar trotsande bojan av.
Klämd med brak uti tjugu forsar,
svindlar isen i Niskas grav.

Vred han kämpar mot Ahmas´ bölja;
tornhög reser sig än hans prakt.
Fåfängt! Pyhä, som kölar bräcker,
Pyhä krossar hans vilda makt.

Störtad, stönande, stupad, stormar
vinterhären från fall till fall,
plundrar, flyende, kvarnens kuggar,
ladans skördar och strandens tall.

Slagen nalkas han Merikoski.
Se, då än vill han våga allt;
tornar skyhögt de vita murar,
ropar trotsigt åt floden: halt!

Vad! Den starke, som aldrig ryggat,
Oulu, hejdas i loppet han?
Blek förtvivlan stränderna griper,
vattnens furste besegras kan!

Ve, i vanmakt böljorna häva,
silas slagna kring nejden ut.
Fälten dränkas, gatorna sköljas,
floden stiger med var minut.

Då - i stunden av stum förfäran
dånar isen med åskors knall,
och den dignande dammen bågnar,
brakar, brister för flodens svall.

I millioner och än millioner
vita, skimrande spillrors tåg
skingras väldiga vinterhären,
att förgås uti havets våg.

Nejden andas. Böljorna sjunka.
Skummig går över brusten damm,
fri och segrande, stolta floden
majestätisk sin bana fram.


Z Topelius:

Under rönn och syren

















Blommande sköna dalar,
hem för mitt hjärtas ro!
Lummiga sköna salar,
där vår och kärlek bo!
Soliga barn av luft och ljus,
o, jag förstår ert tysta sus,
blommande sköna dalar,
hem för hjärtats ro!

Säll i syreners skugga
söker jag här mitt hägn.
Rönnarnas dofter dugga
finaste blomsterregn.
Regnet slår ned i hjärtats vår;
hela dess värld i blommor står.
Säll i syreners skugga
söker jag mitt hägn.

Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
evig är vårens andedräkt!
Kom, du min vän i skogen,
vid min sida sjung!

Älskade blåa öga,
le som i forna dar!
Låt vita rönnen snöga
blommor på det som var!
Skänk glad åt kvällens dagg din tår!
Vakna på nytt till sol och vår!
Älskade blåa öga,
le som forna dar!

Blommande sköna dalar
stråla av sällhet då;
klarare våren talar,
bättre vi den förstå.
Aftonen rodnar, vakan slår,
stilla en doft ur hjärtat går.
Blommande sköna dalar
stråla sällhet då.


Z Topelius:

Herr Meyer

En wienare - förstå mig väl,
herr Meyer tror jag han sig kallar -
kom med en mjölnare i gräl,
jag minns ej mer av vilket skäl.
Alltnog, från kejsarstadens vallar
han reste i affärer bort
och hamnade så innan kort
bland Schwarzwalds öde berg och tallar.
Där såg han mellan klyft och sten
en liten bäck så sakta välla.
"Vad är den lilla där för en?"
"Jo, herre, det är Donaus källa."
"Potz tausend! Donau? Den där?
Då kan jag ju med lätt besvär
ett vackert puts i verket ställa."
Herr Meyer är en fiffig man;
i bäcken ned sig sätter han
och dämmer den, så gott han kan.
"Se, det var knäppen, kan jag finna!
Det här blir mjölnarnas ruin.
Jag tycker vad allt folk i Wien
skall göra för en häpen min,
när Donau hör upp att rinna!"

Förlåt, det är visst indiskret,
att jag ej för en fråga väjer,
men säg i all förtrolighet,
herr censor - heter ni ej Meyer?


Z Topelius:

Originala skuldsedeln (till en lantdagsman, som begärde se originala förbindelsen på Finlands tacksamhetsskuld till Sverige)

Skuldsedeln vill du se - originalet,
det sekelgamla, som förbinder oss
till tack mot Sverige? Varför ej? Här är det!

Gå först ett steg i söder över viken
till esten, till vår broder. Fråga honom
vad lott han burit och vad nu han är!
Gå sedan österut. Träd fram på vida,
oöverskådliga, fruktbara slätter
långt mot Ural, och fråga kumlen där
om de förgångna folk, varthän de gått,
vi de ej leva, vi på deras grifter
med möda letar forskaren ett namn.
Och om då smyger skygg vid flodens stränder
en fattig tscheremiss, ostjak, mordvin,
i djurhud klädd, med vildens rädda blick,
med hedendomens mörker i sitt hjärta
och ingen mänsklig kunskap under pannan,
så fråga även honom om hans lott!
Han skall, som esten, svara på din fråga,
att också han en gång var stark, som du,
och fri, som du, och rik på svedjemarker
och boskapshjordar och en framtids hopp.
Men fråga icke mer - vänd skyndsamt åter
från dessa stäpper till ditt fria land,
och jämför oss, dig själv och dina bröder,
med dem där borta! Mät med oförvillad
och rättvis blick vad seklerna beskärt
åt dem och oss: - vår frihets gamla grund,
vår arvslott i Europas rika bo,
vår lag, vår sed, vårt vetande, vår tro;
och om du då är blind, skall kyrkans mur
och domarsalens bord och skolans bänk
och bondens plog och hantverksmannens hyvel
och hamnens skepp och dina städers torg
och sist din egen stämma svara dig:
Här är skuldsedeln! Här är allt ditt land,
som vittnar om vad du i arv har fått
av västerlandet! Utan denna skuld,
förmätne frågare, vad vore du?
Du vore tschuden, som gått under jorden,
du vor´ ostjaken, irrande på heden,
du vore esten, tyngd av seklers ok,
och aldrig höjde du i folkets rådsal
din fria röst till tacklöst, tanklöst hån.

Så skulle de dig svara. Om du säger:
Vi bördat skulden av med blod, med aska,
med hjältebragder och med store män;
och om du säger: Det är vi, som sådde
vårt korn i askan; det är vi, som byggde
vårt hus ur gruset; det är vi, som buro
i oförskyllda fejder härjarns hugg
och bärgade ur seklers natt och sorger
vår nutids frihet, ljus och självbestånd;
då svarar hävden: Detta allt är sant;
riv sönder skuldebrevet - med ett villkor!
Jag löser dig från alla forna band,
när stjälken växer utan rot, när axet
ej mera prisar såningsmannens möda,
när det förgångna ej är nutids grund,
när minnet ej är hoppets barndomsvagga,
när vandrarn trampar på sin trogna stav,
när vuxen man förnekar ynglingår,
när folken uppstå utan ljus och värme,
som svampar i en dimmig natt ur jorden,
och när historien, trött att allt försona,
belönar otack med en ärekrona.

Gå, handla som dig lyster, du är fri.
Slit sönder sedeln. Ingen annan domstol
än gärningarnas frukt skall döma dig.
Var man för dig, det är din fulla rätt;
men tro ej mer din stridskamrat i nöden;
han skall förråda dig. Tag dig till vara
för detta barn, som du har älskat, vårdat
och fostrat upp; det skall förneka dig.
Var ädel känsla i ett mänskobröst
är själviskhet; hon ljuger, ljuger blott
och tänker blott på sig... Gå, frågare,
är du nu nöjd? Är nu din räkning kvitt?
Farväl! Nog stå vi utan den valutan,
och gamla Sverige lever oss förutan.


Z Topelius:

Lars Stenbäck 200 år: Brev till min vän

Fåglarna sjunga i skyn, och glad som en älskande yngling
stiger solen igen upp ur sin nattilga bädd;
ser sig med glänsande ögon omkring och nickar "god morgon"
vänligt åt dalar och berg, glädjen och livet och mig.
O, vem ville väl stum och mörk i det strömmande skenet
luta sitt huvud och tyst tänka på dagens besvär?
Allt vad som rör sig i luften, och allt vad som rör sig på jorden
nyss har vaknat och gläds nu åt sitt yppiga liv.
Vile de väldiga böckerna med sin viktiga vishet;
liksom en flyktande dröm bleknar den töcknig och flyr.
Men för min blick, när jag höjer den upp, står morgon och solsken,
morgon och solsken och liv, leende, vart jag ock ser.
Låt mig glädjas däråt! Som svanen simmar i viken,
simmar i glädje och ljus, fri och lycksalig, min själ;
och mitt hjärta blir lätt, och fullt av lyckan att leva
klappar det vänligt och varmt, stolt av sin ungdom och eld.
Klappa, du brinnande, snart förgängliga hjärta, så länge
glädje och vänskap och sång blomma på jorden för dig!

Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock nyfödd och fri glädjen igen i mitt bröst.
Skrämmen den vingade ängelen ej, o jordiska tankar,
I, som med långsam gång kommen och kläden med is
allt, som himmelen speglar uti sitt glänsande öga,
allt, som begynner att glatt blicka mot världen och Gud.
Sägen mig ej vad den är; ty allt gudomligt och himmelskt
kan du, o arma förstånd, evigt dock icke förstå.
Men som i blommans kalk, då nyss den sig öppnat för solen,
vilar osynlig dess doft, vile den himmelska här!
Vore jag evigt ett barn, så skulle ock glädjen för evigt,
gästen från himmelens land, trivas och bo i mitt bröst.

Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar också i mitt bröst vänskapens längtan och lust.
Nog är du härlig, o jord, och skön är din blommiga panna,
älskade aningar nog glöda alltjämt i min barm;
men det allt är dock dött och det livande ljuset är borta,
om vid min sida ej står trogen och älskad en vän;
älskad en vän, som glädes med mig, vars vänliga öga
blickar med kärlek och fröjd varmt och förtroligt i mitt.
O, vem ville ej hän från livets frostiga branter
störta sig lycklig uti vänskapens öppnade famn?
O, vem kunde väl så framleva den tröga minuten
ensam på jordens rund, ensam och mörk och försmådd?
Skapte du, Gud, mitt hjärta så fullt av brinnande kärlek,
gör du dess längtande fröjd evig och yppig däri,
vill jag ock älska din värld och vill jag det flyktiga livet
leva med mänskor och glad verka bland dem vad jag kan;
vill jag med trohetens makt och det fulla förtroendets glädje
varmt omsluta min själs dyrbare älskling och vän,
trycka hans hand och värma hans bröst och ömt i hans öra
viska ett darrande ord: tag av mig, älskade, allt!

Vore han hård som sten och kall som den vintriga drivan,
skulle hans hjärta ändå eldas och smälta vid mitt;
liksom Pygmalion ock med kärlekens levande låga
väckte sin marmorstod fordom till känsla och liv.
Dock, vi talar jag så om den ljuvliga lyckan att älskas
jollrande, liksom en pilt jollrar och bliver ej trött?
Står blott du för min blick och ser jag ditt redliga öga,
bleknar det allt och till stoft sjunker det, som det ock är.
Låt oss älska, o, låt oss för dygd och sanning tillsamman
brinna beständigt, o vän, brinna och verka och dö!

Hell! i morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock sången och vill spelande leka en stund.
Ringa är priset ändå för de flyktiga sångernas joller,
ringa och barnslig ändå är deras glädje och fröjd;
tankens manliga värv och det djupa begrundandets allvar
anstå bättre en man, han som till allvar är skapt.
Stundom tänker jag så; men bort, I mörka demoner,
som i mitt Eden med makt trängen er härjande in!
Är jag ej lycklig? O, är ej livet mig lätt som en vårdag,
när det av diktens sol härligt förgylles och värms?
Dväljes jag icke med fröjd i mitt hjärtas ljuvliga trollvärld,
som mig lockar alltjämt, öppen enär jag det vill,
glad som ett barn och rik som en kung, som sitter och tronar,
stolt av sin ära, och ser rike och land, som är hans?
Ack, i var människas själ det bor en känsla för dikten.
Om hon ej tänker därpå, om hon ock själv det ej vet.
Allt vad i själen sprider det vårliga skenet och allt vad
livet förljuvar och gör hjärtat så fullt och så varmt,
det är allt poesi, och allting är grått den förutan,
men såsom solens ljus gjuten den är överallt.
Så har jag sjungit en sång i morgonens gryende skimmer,
till dess präktig och klar solen på himlen gått upp.
Glädjen och Sången och Vänskapen äro med morgonen syskon,
trivas så väl i dess glans, slockna kanhända med den.
Innan de irrande fly, så länge de bo i vårt hjärta,
fläkte de svalka och frid, älskade, även åt dig.
Gungat har jag en stund på sångens melodiska vågor,
gunga du även på dem sorgfri en flyende stund;
bundit har jag en krans av snart förvissnande blommor,
innan de vissna likväl, kastar jag dem för din fot.


L Stenbäck:

Anna






















Varför slog du kring min hals din arm?
Varför var din kyss så ljuv och varm?
Varför stal du friden
och det djärva modet ur min barm?

Högre var det mål jag ställt för mig
än ett famntag och en kyss av dig;
stoltare den strävan,
som min unga aning skapte sig.

Kärlekens förtjänst är dock så svag,
allt dess svärmande föraktar jag.
Icke vid din sida
vill jag drömma bort min levnads dag.

Si, en härlig väg för mannen står,
ärans ljusa väg, evar han går;
och dess lagerkrona
kan han fläta fritt omkring sitt hår.

Stolta mod, som värmer så min själ!
O, bliv endast du min arvedel,
och jag säger långsamt
åt min kärleks gyllne dröm - farväl.

Nej, kom åter till mitt bröst igen,
du mitt vilda hjärtas milda vän!
Anar jag det högsta,
o, så står du alltid högre än.

Flammar ej ditt bruna ögonpar
för vad livet bäst och ädlast har?
Ser jag ej din panna,
lik en molnfri himmel, mild och klar?

Du är själen av mitt unga liv;
andans kraft och höghet åt det giv!
Du är mig en stjärna;
natt och töcken från min själ fördriv!

Ja, min barndoms vän, min ungdoms brud,
låt mig höra dina läppars ljud;
ack, det klingar ljuvligt
som ett halvförgätet bud från Gud.


L Stenbäck:

En skål till J L Runeberg (vid H G Porthans minnesfest den 9 november 1839)

Som solen sjunker hän i havets blåa djup,
och aftonrodnan rinner opp och breder ut
sitt gyllne täcke över dess fördolda bädd,
men dock av solens glans är själv ett återsken,
som lovar lysande en härlig morgondag;
så, bröder, har den ädle även sjunkit hän,
vars minne här vi firat glatt och kastat ner
en blomma på hans längesedan gömda stoft.
Men av hans rika ande ilar än en fläkt
igenom våra bröst och väcker vänligt opp
de gryende förhoppningar, som slumra där.
Hans håg för fosterlandet brann; med mäktig hand
han lyfte slöjan upp, som höljt dess flydda dar,
ur mörkret manande dess dunkla minnen fram.
Han spejade i ålderdomens gråa natt,
och viste våra anors vagga för vår syn
och dessa djupa drag, som stodo tecknade
i fosterlandens och i folkets anlete.
Så kastade hans ande ljus i hävden, så
oss hemmastadda gjorde i vårt eget land,
och hemmastadda, bröder, i vårt eget bröst.
Ty ingen framtid utan forntid finns. Ett barn
med lösta lockar och med klara ögonpar,
ser framtiden oss vänligt an och vinkar oss -
ett barn, o bröder, av den gråa fordomtid,
av den uppamamd ömt och närd invid dess barm.
Var härlig tavla, som vår framtid rullar opp
för våra glada blickar och vårt djärva hopp,
är som en hägring blott, ett luftigt irrsken, om
den ej står tecknad på vår forntids dunkla grund.
Si, därför älska vi de män, som lyfta opp
förlåten från de forna tiders liv och gå
djupt forskande i deras dolda sagovärld.
Si, därför älska vi, Porthan, ditt dyra namn,
du finska hävdens lagerkrönte patriark!
Och månget hjärta glöder vid ditt namn som vårt.
Den sagolika ålderdomens värld var din,
din var den forntid, som på oss ser allvarsam
och talar djupa ord till oss; den forna tid
var din - men framtiden är vår, o bröder, vår!
Förnimma vi det ordet rätt, begripa vi
vad högt och härligt mål den ställer fram för oss?
O, fattar ej den tanken oss, och far den ej
liksom en blixt igenom våra själars djup,
antändande de krafter, som därinne bo?
Den tid, som kommer här, är vår; på oss beror
om den skall utan glans och ära sjunka ner
i glömskans svarta hav, ej värd en enda blick;
om den skall bliva stor, bekrönt med dygd och kraft,
och skänka evig ära åt vårt arma land;
om den skall höja lagerkransad hjässa fritt
en gång och vinka vänligt åt de kommande
att följa glatt på ärans solbelysta stråt.
Vi kunna välja; bröder, vilket välja vi?

Det ungas makt på jorden - o vad den är stor!
Vad stort i världen sker, har skett och än skall ske,
det föddes först i ynglingens förtjusta själ,
det vattnades utav hans varma blod och slog
sin gyllne krona ut i hans friborna barm.
Han åt den duvna mänskoanden skaffar luft;
och när det gamla tyngs av sömn, så kommer han
och stöter obarmhärtigt det till livs igen,
att allt på jorden dock ej dö och domna må.
Som stormen far han fram med makt och mod,
men ålderdomen följer efteråt och jämnar slät
den bana, som han brutit ut med dristig hand.
O livets vår, du solbeglänsta ungdomdag,
du tillhör oss, och vi tillhöra dig igen.
Välan, du unga mod, som klappar i vår barm,
flyg ut, du unga örn, och vifta vingen fritt!
Dig vinkar livet, liksom en beslöjad brud
det står inför din fria blick - så ila fram,
ryck slöjan bort och famna det med eldig arm.
Vi, bröder, bliva män, men livet är vår brud;
vi måste djärvt behärska det, att ej vår brud
vår svaghet blott beler och makten tar från oss.
Si, fosterlandet står och väntar tyst uppå
vad det av oss att hoppas har, vad ädel kraft
uti dess yngsta söners hjärtan växa må.
O moder fosterland, må vi ej svika dig!

Ej hjältebragder bo i våra dalars frid,
ej inom våra vita berg har himlen ställt
det yttre livets stormupprörda tummelplats.
Här trivs ej kraftens vilda lek, ej skördas här
den höga, lysande bedriftens lagerkrans.
Men ack, vad mer? Om vi ej fått den yra eld,
som brusar i fransosens heta blod, och ej
det stolta mod, som klappar fritt i brittens barm;
så ha vi fått det inre livets rikedom,
så står istället öppen andens värld för oss
och bjuder oss till egendom sitt ljusa land,
där klara blommor glänsa i en evig vår.
O, kände vi den världen rätt, och visste vi
hur rik den är, av evighetens ljus beglänst,
av livets strömmar vattnad och varenda stund
uppfriskad av den helga Andans fria fläkt;
så längtade vi ej att därfrån störta ner
i livets skriande förvirring, flärd och larm,
där ofta, ack, var mänsklig känsla släcks och dör.
Till detta liv och denna värld en mild natur
hänvisat oss; säll den som rätt förstår dess vink!
För honom, bröder, rinner där med ljusa drag
en oförvansklig skönhet upp, ett muntert mod,
som trotsar farorna och ej att vika vet,
en ädel kraft, som nedgör lögnens mörka makt,
där andas fritt som vinden över Finlands berg.
Den världen står oss öppen än; o, låt oss glatt
erövra den med trofast hand och bygga där
ett fritt och kungligt rike för vår ande opp!
Bor ej i finnens bröst ännu ett mannamod,
som kämpar och som tål, en härdig forntidskraft,
som ligger kvar på djupet, lik en grund av järn?
Finns ej uti hans gömda bygd än mången själ,
som, väckt av nådens röst, ur sömnen skyndat upp
och nu med öppna ögon skådar livets ljus,
glatt för sin krona kämpande i evangelii tro?
Och, ack, hans trogna hjärta äger det ej kvar
ännu sin känslas eld för diktens ädla konst,
som blommor dock strör på hans snöbetäckta stig
och sina gyllne morgonskyar för hans blick
utbreder milt, med änglahuvun på var sky?
Ej arma äro vi, förlorat är ej allt,
o bröder, om vi ej förlora än till slut
oss själva och den inre världen ur vår barm!
Men än bland Finlands folk, bland Finlands drivor än
den blommar i sin prakt; och frågar främlingen,
var dock den finnas må - då peka vi med fröjd
på dig, du finska diktens konung, Runeberg.
Skål för dig och din lyra, broder Runeberg!


L Stenbäck:

Guds barn jag är

Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem skall jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!

Lars Stenbäck 200 år: Kan Dikten, ack, Guds barn ej nånsin bliva?

Kan Dikten, ack, Guds barn ej nånsin bliva
och fri, försonad av sig skaka gruset?
Skall evigt, fjärran ifrån fadershuset,
blott som en fallen ängel kring den driva?

När skall sin skumma värld den övergiva,
där den bland irrbloss dansar, blind av ruset?
När skall dess öppna öga klart se ljuset
och Kristi tro dess hjärtans gömmor liva?

Vad kärt för mänskan är i dödligheten,
hur vill det ständigt nådens himmel svärta,
vill röva bort från henne saligheten!

O, har du ögon, skall du se med smärta,
att fast i kristlig dräkt är klädd poeten,
så sitter hedningen dock i hans hjärta.


L Stenbäck:

tisdag 2 augusti 2011

Nöjd levnad

Äta litet, dricka vatten,
roligt sällskap, sömn om natten,
käckt arbeta, lägligt bo,
stillhet någon stund på dagen
- det är lagen
för min hälsa och min ro.

O v Dalin:

söndag 24 juli 2011

Glömskans sång

















- Du klocka, vem sjunger, vem sjunger du för?
Du sjunger så aftonstilla.
Jag lyssnar i graven och hör och hör.
Jag ligger så trångt och illa,
vem sjunger, vem sjunger du för?

- Jag sjunger, jag sjunger kvällens lov.
Sov, trötta, gamla moder, sov
bland glömda kors som brista!
Jag sjunger för din egen son.
Han sover i natt som du på spån.
Din son har gått en levnads gång.
Jag sjunger för hans frid min sång.
Nu sänka de hans kista.
Din broder är han vorden.
Din son han var den sista,
som mindes dig på jorden.


V v Heidenstam:

onsdag 6 juli 2011

Loreley
















Jag vet ej, hur skall jag förklara 
det vemod mig gripit har? 
Ej vill mig ur sinnet fara 
en saga ur forna dar. 

Det faller en skymningsdimma, 
och stilla flyter Rhen, 
och bergets toppar glimma 
i aftonsolens sken. 

Där uppe en ungmö sitter 
i underbar skönhetsvår 
med gyllne smidens glitter 
och kammar sitt gyllne hår. 

Hon sjunger, då hon reder 
sitt hår med gyllne kam; 
den sången tonar neder 
så väldig och undersam. 

Och seglarn i liten julle 
han gripes av hejdlöst ve; 
mot skären han blicka skulle 
men måste mot höjden se. 

Snart, tror jag, böljor välva 
över man och båt sin gång - 
Loreley, du trolska älva, 
det gjorde du med din sång.

Hedstämning

















På himlens anlet vandrar tung en tanke, 
en molnstod, kopparkantad, grå och vit, 
och snåren vrida sig, som själakranke 
på plågans bädd, i vinden hit och dit. 

Som ögat blinkar, stridande med tåren, 
så lyser matt en ljungeld då och då 
ur skyarna, de dunkla ögonhåren, 
med dämpat svårmod höres dundret gå. 

Hän över kärren mörkare det skymmer, 
i töcken sjunker horisontens rand, 
där himlen, grubblande på tungt bekymmer, 
lät tankspridd solen falla ur sin hand.



Stjärnsång

Förutbestämd till stjärnors stråt, 
vad rör dig, stjärna, mörkrets gråt? 
Välv salig genom tiden fram, 
onåelig för nöd och skam! 
För fjärran världar är ditt sken. 
Så må ditt hjärta vara sten. 
Ett enda bud är ditt: var ren!









torsdag 16 juni 2011

Nattvardsbarnen

















Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den lantliga kyrkan
stod vitmenad i morgonens sken. På spiran av tornet,
prydd med en tupp av metall, vårsolens vänliga lågor
glänste som tungor av eld, dem apostlarna skådade fordom.
Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten
stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken
susade glädje och frid. Guds frid! med rosiga läppar
viskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar
fåglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste.
Kyrkogården var sopad och ren. Så grann som en lövsal
stod dess åldriga port, och där innanför på vart järnkors
hängde en doftande krans, nyss bunden av älskande händer.
Själv solvisarn, som stod på en kulle emellan de döde
-- hade väl stått där i hundrade år --, var sirad med blommor.
Liksom den åldrige far, ett orakel i byn och i släkten,
som på sin födelsedag bekransas av barn och av barnbarn:
alltså stod där den gamle profet, och stum med sitt järnstift
pekte på tavlan av sten och mätte den växlande tiden,
medan runt om hans fot en evighet slumrade roligt.

Innantill var kyrkan ock prydd, ty i dag var den dagen,
då de unga, föräldrarnas hopp och himmelens kärlek,
skulle vid altarets fot förnya sitt döpelselöfte.
Därför var vinkel och vrå var fejad och putsad, och dammet
blåst från väggar och valv och från oljemålade bänkar.
Kyrkan stod som en blomsterparterr: lövhyddones högtid
såg man i levande bild. Ur adliga vapnet på muren
växte en buske af löv, och predikstolen av ekträd
grönskade ännu en gång, som fordom staven för Aron.
Bibeln därpå var sållad med blad, och försilvrade duvan,
fästad inunder dess tak, ett halsband hade av sippor.
Men i koret framför, kring altartavlan av Hörberg,
kröp en ofantelig krans: ljuslockiga huvu'n av änglar
tittade fram, som solen ur moln, ur det skuggiga lövverk.
Mässingskronan jämväl nyskurad blänkte från valvet,
och i stället för ljus pingstliljor i piporna sutto.

Redan klockorna gått och den vimlande skaran var samlad
fjärran från dalar och berg, att förnimma det heliga ordet.
Hör! då brusa med ens de mäktiga toner från orgeln,
sväva som röster från Gud, som osynliga andar i valvet.
Liksom Elias i skyn, då han kastade manteln ifrån sig,
alltså kastade sinnet sin jordiska dräkt, och med en röst
föll församlingen in och sjöng ett evärdeligt kväde
av den höge Wallin, av Davidsharpan i Norden,
stämt till Luthers koral, och sången på väldiga vingar
tog var levande själ och lyfte den stilla mot himlen,
och vart anlete sken som den heliges anletTabor.

Se, då trädde där in i kyrkan den värdige lärarn.
Fader han nämndes och var i församlingen: kristelig enfald
klädde från huvud till fot den sjuttiårige gubben.
Vänlig var han att se, och glad som bebådelsens ängel
gick han bland skarorna fram, men därjämte tänkande allvar
låg på hans panna så klart, som på mossiga gravar ett solsken.
Som i ingivelsens stund -- en aftonrodnad, som bleknad
skimrar i menniskans själ ännu av skapelsedagen --
konstnärn, himmelens vän, sig tänker Johannes på Patmos,
grånad, med blicken mot himmelen höjd, så syntes den gamle,
sådan var ögonens glans, och sådant lockarnas silver.
Hela församlingen reste sig upp i numrerade bänkar.
Men med hjärtelig blick den gamle till höger, till vänster
vinkade hälsning och frid, och försvann i det innersta koret.

Enkel och högtidsfull gick nu den kristliga gudstjänst,
sånger och bön och till slut ett lågande tal av den gamle.
Månget bevekeligt ord och förmaning, tagen ur hjärtat,
föll som morgonens dagg, som manna i öknen, på folket.
Sedan, då allt var förbi, framträdde lärarn i koret,
följd av de unga dit upp. Till höger gossarna ställdes,
smärta gestalter med lockiga hår och med rosiga kinder.
Men till vänster om dem, där stodo de darrande liljor,
stänkta med morgonrodnadens färg, de sediga tärnor,
händerna knutna till bön och ögonen fästa på golvet.
Nu med frågor och svar begynte förhöret. I början
svarade barnen med brydd och stapplande stämma, men gubbens
vänliga blickar dem muntrade snart, och de eviga läror
flöto som källornas våg så klart från oskyldiga läppar.
Var gång svaret var slut och så ofta som Frälsaren nämndes,
gossarna bugade djupt sitt huvud och flickorna nego.
Vänlig läraren stod som en ljusets ängel ibland dem,
tydde för barnen det heliga ut, det högsta, i få ord,
grundligt, men enkelt och klart, ty allt det höga är enkelt
både i lära och sång, ett barn kan fatta dess mening.
Liksom den grönskande knopp utvecklas, när våren är inne,
blad framsticka vid blad och, värmda av strålande solen,
målas med purpur och gull, tills sist fulländade blomman
öppnar sin doftande kalk och vaggar med kronan i vinden:
så utvecklades här den kristliga salighetslära
stycke för stycke ur ungdomens själ. Föräldrarna alla
stodo i tårar bakom och gladdes åt träffande svaren.

Nu steg gubben för altaret upp: förvandlad på en gång
-- alltså syntes det mig -- var då den vänlige lärarn.
Hög som en Herrans profet, allvarlig som döden, som domen,
stod han, ett Guds ombud, ett prövande, skickat till jorden.
Blickar, skarpa som svärd, i genomskådade hjärtan
sköt han; hans stämma var djup, var dov som en åska på avstånd.
Alltså förvandlad med ens, han stod där och talte och sporde:
»Detta är fädernas tro, den tro, som apostlarna lärde,
detta är även den tro, vartill jag har döpt er, då än I
lågen vid mödrarnas barm och närmre till himmelens portar.
Slumrande lyfte er då den heliga kyrkan i skötet:
vaknade ären I nu, och ljuset med strålarna alla
regnar från himmelen ner; i dag på ungdomens tröskel
ställer hon ärligt er fria igen att pröva och välja,
ty hon vet ej av tvång, blott övertygelse vill hon.
Detta är prövningens stund, det är vändningspunkten av livet,
frö't till de kommande dar: oåterkalleligt flyger
ordet från läpparna nu: besinnen er, innan I svaren!
Tänken ej heller med svek att gäcka den spörjande lärarn,
skarpt är hans öga i dag, och förbannelse vilar på lögnen.
Börjen ej levnadens väg med en lögn; församlingen hör er;
syskon, föräldrar och släkt, vad kärt och heligt på jorden
finnes, det står för er syn som vittnen: den evige domarn
blickar ur solen till er, och ängeln, som står vid hans sida,
ristar bekännelsen in i evärdliga tavlor med eldskrift.
Alltså, tron I på Gud, på Fadern som skapade världen,
Sonen som frälsade den, och på Anden som enar dem båda?
Viljen I lova mig här -- ett heligt löfte! -- att älska
mer än det jordiska Gud, och var människa såsom en broder?
Viljen I lova mig här att bestyrka er tro med er levnad,
kärlekens himmelska tro, förlåta, fördraga och hoppas,
huru ert öde må bli, och att redliga vandra för Herran?
Viljen I lova mig det för Gud och för mänskor?» -- Med klar röst
svarade gossarna ja, och ja med viskande läppar
svarade flickorna ock. Då smälte på lärarens panna
molnet med åskorna i, och han talte med mildare stämma,
ljuvlig som aftonens fläkt, som harpor vid Babylons älvar:

»Varen mig hälsade då, välkomna till himmelens arvskap,
barn ej mer från i dag, men bröder och systrar i trone!
Dock -- varföre ej barn? Till barn hör himmelens rike.
Nere på jorden en samling av barn, och i himlen en fader,
styrande dem som sitt hus, förlåtande, straffande ömsom;
detta är människolevnadens bild, som Skriften har lärt oss.
Saliga äro de rena för Gud! På renhet och oskuld
vilar den kristliga tro, hon själv är ett barn ur det höga.
Starka som männer och fromma som barn, är summan av läran,
som den gudomlige lärt, och lidit och dött för på korset.
Ack! då I vandren i dag ur barndomens heliga fristad
ned och allt djupare ned i årens kyliga dalar,
o! hur kommen I snart, för snart, att längta tillbaka
upp till dess kullar igen, till de solbeglänsta, där straffet
stod som en fader för er, och förlåtelsen, klädd som en moder,
gav er att kyssa sin hand, och det älskande hjärtat var skuldfritt,
livet var lek, och er hand grep efter himmelens rosor!
Sjuttio år har jag levat alltre'n, den evige fadern
skänkte mig glädje och sorg, men livets skönaste stunder,
när jag blott såg dem i ögonen rätt, jag kände dem genast,
kände dem alla igen; de voro min barndoms bekanta.
Därföre, tagen därfrån till ledare livet igenom
bönen med blicken mot skyn och oskuld, människans barnbrud.
Oskuld, älskade barn, är en gäst från sällare världar,
skön med sin lilja i hand: på livets brusande vågor
gungar hon trygg, hon märker dem ej, hon sover i skeppet.
Lugn hon ser sig omkring i människovimlet: i öknen
stiga änglarna fram och tjäna henne, hon själv vet
ej sin härlighet av, men hon följer trogen och ödmjuk,
följer, så länge hon får, sin vän: förskjuten ej henne,
ty hon är kommen från Gud och hon har himmelens nycklar. --
Bönen är oskulds vän, och den villiga flyger beständigt
mellan jorden och skyn, hon är duvoposten till himlen.
Anden, en evighets son, landsflyktig och fjättrad i tiden,
rycker på kedjorna jämt och strävar som lågorna uppåt.
Ty än minnes han rörd sin faders boningar många,
minnes sitt fädernesland, där det blomstrade friskare blommor,
lyste en skönare sol, och han lekte med vingade änglar.
Då blir jorden för liten, för kvav, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen, och andens längtan är andakt,
andakt heter hans skönaste stund: dess tunga är bönen.
Ack! när livets oändliga tyngd nedfaller uppå oss,
trycker till jorden vårt hopp och inunder jorden, i grafven,
väl är det skönt att bedja till Gud, ty de klagande barnen
visar han ej från sin dörr, men han tröstar och läker och hjälper.
Skönare är det likväl att bedja, när allting oss väl går,
bedja i lyckones dar, ty livets skönaste lycka
ligger på knä för den eviges tron, och med händerna knäppta
prisar hon, tacksam och rörd, det godas givare ensam.
Eller veten I, barn, ett gott, som ej kommer från Herran?
Vad har människan väl, den arma, som icke hon undfått?
Derföre, fallen i stoft, tillbedjan! Seraferna tillbe,
skyla med vingarna sex sitt anlet för glansen av den, som
hängde på intet sitt murarelod, då han murade världen.
Jorden bevittnar hans makt, och fästet förtäljer hans ära.
Släkten blomstra och dö, och stjärnorna falla från himlen
neder som vissnade blad, årtusen med döende tolvslag
lägga sig ned för hans fot, och han ser dem, men räknar dem icke.
Ho består för hans syn? Förfärligt är domarens allvar,
störtar de trotsiga ned med en vink: när han talar i vrede,
höjderna hoppa som kid och bergen springa som rådjur.
Dock -- vi frukten I eder, I barn? Den förskräcklige hämnarn
ack! han är kärlekens Gud: Guds röst var icke i jordskalv,
icke i eld eller storm, men hon var i den susande fläkten.
Kärlek är skapelsens rot, Guds väsen: oändliga världar
ligga som barn vid hans barm: han skapte dem endast fördenskull.
Endast att älska och älskas igen, han blåste sin anda
in i det slumrande stoft, och upprätt stod det och lade
handen på hjärtat och kände det varmt av den himmelska lågan.
Släcken den, släcken den ej! hon är andedräkten av livet,
kärlek är liv, men hatet är död. Ej fader, ej moder
älskade eder som Gud, ty att I mån saliga varda,
gav han sin endaste son. När han böjde sitt huvud i döden,
firade kärleken glad sin triumf; fullbordat var offret.
Se, då rämnar med hast förlåten i templet, som skilde
jorden och himmelen åt, och de döde stiga ur graven,
viskande sakta varann i örat med bleknade läppar
ordet, blott anat förut, till skapelsens gåta: försoning!
Kärlekens djup är försoningens djup, försoning är kärlek.
Därför, du människobarn, du älske förbarmande fadern,
vilj vad den helige vill, och av kärlek, men icke av fruktan:
fruktan är slavarnas dygd, men det älskande hjärtat är villigt;
var fullkommen för Gud, fullkommen är kärleken ensam.
Älskar du Gud som du bör, då älskar du bröderna även:
solen på himlen är en, och en är kärleken också.
Bär ej var mänsklig gestalt det gudomligas tecken på pannan?
Läser du ej i hans drag ditt ursprung? Seglar han icke
vilsen som du på ett främmande hav, och leda ej honom
samma stjärnor som dig? Vi skulle du hata din broder?
Hatar han dig, tillgiv! Det är skönt att dock stamma en bokstav
fram av den eviges språk: förlåtelse nämns det på jorden.
Känner du den, som förlät med törnekronan kring hjässan,
bad för sin fiende ömt, för sin bödel? Känner du honom?
Ack! du bekänner hans namn, så följ hans exempel tillika,
tänk om din broder ej argt, men överskyl med hans brister,
visa den irrande rätt; ty den gode, den himmelske herden
tog det förvillade lamm på sin arm och bar det till modern.
Detta är kärlekens frukt, och på frukterna känna vi honom. --
Kärlek hos Gud är de skapades väl, men kärlek hos mänskan
är en oändelig suck, han längtar och tål och fördrager,
lider, men glädes ändå, och med tårar i ögonen ler han.
Hopp, så heter hans jordiska lön. Det vänliga hoppet
gör vad det kan, ty det pekar alltjämt åt himlen och trofast
hugger sitt ankares tand i gravens djup, och därunder
diktar en skönare värld, ett dunkelt, men älskeligt skuggspel.
Släkten, bättre än vi, sig stött vid dess vacklande löften,
hade ej annat än hopp. Så prisom vår fader i höjden,
vilken har givit oss mer, ty för oss är hoppet förklarat,
famlar ej längre i natt, det är tro, det är levande visshet.
Tron är det klarnade hopp, hon är ljus, hon är kärlekens öga,
tyder den längtandes dröm och hugger dess syner i marmor.
Tro är levnadens sol, och dess anlete skiner som Mosis,
ty hon skådade Gud: den välbefästade himlen
drar hon med kedjor hit ner, och det nya Jerusalem sjunker
präktigt med portarna tolv, i gyllene skyar, till jorden.
Hänryckt vandrar hon där och betraktar de höga gestalter,
räds ej det vingade folk, hon är hemmastadd bland dem alla.
Därföre älsken och tron: då följer ock gärningen självmant,
likasom dagen med sol: det rätta är son av det goda,
kroppen till kärlekens själ; den kristliga gärning är endast
levande kärlek och tro, som blomman är levande våren.
Gärningen följer oss alla till Gud, där står hon och vittnar
ej vad hon syntes, men blott vad hon var: lycksalig är den, som
hör dess bekännelse trygg; hon är stum på jorden, tills döden
öppnar den tigandes mun: I barn, ej frukten I döden?
Döden är kärlekens bror, är dess tvillingbroder, allenast
mera allvarlig att se: med en kyss på bleknade läppar
tager han anden och far och vaggat på kärliga armar
ställer det frälsade barn, ett nyfött, fram för sin fader.
Redan jag hörer den kommandes dån, jag skymtar hans vingar,
svarta som natt, men med stjärnor uppå: jag fruktar ej honom.
Död är befrielse blott, är förbarmandet stumt: vid hans hjärta
lättare andas mitt svalkade bröst, och anlet mot anlet
skådar jag Gud som han är, en sol uppklarnad ur dimmor,
skådar jag seklernas ljus, dem jag älskat, de mäktiga själar,
ädlare, bättre än jag: förklarade stå de för tronen,
klädda i vitt och med harpor av gull, och sjunga en lovsång,
diktad i himmelens luft på det språk, som talas av änglar.
Eder jämväl, I älskade barn, upptager han en gång,
glömmer de tröttade ej: välkomna, I älskade, efter!
Glömmen till dess ej edernas helgd, förgäten ej löftet,
vandren i salighet hän och till salighet, akten ej jorden!
jorden är stoft, men himlen är ljus; jag har vigt er till himlen.
Hör mig, du världarnas Gud, du kärlekens eviga källa,
hör på din tjänares röst; jag skickar min bön i din himmel!
Låt mig ej sakna en dag för din tron en enda av dessa,
dem du förtrodde mig här; som en far har jag älskat dem alla.
Måtte de vittna för mig, att jag lärde dem vägen till livet
redligt, så långt jag förstod, av ditt ord, må de känna mig ännu,
falla till lärarens bröst, och jag ställa dem fram för ditt anlet
rena som nu, men blott prövade mer, och ropa med glädje:
Fader, si, jag är här, och barnen, som du mig har givit!» --

* * *

Gråtande talte han så, och nu på en vink av den gamle
knä vid knä de knöto en krans kring altarets rundel.
Knäböjd läste han då den heliga bönen, och sakta
läste de unga den med, och till slut med darrande stämma
lyste han himmelens frid, välsignelsen, över dem alla.
Skulle nu ändas hans värv för i dag; den kommande söndag
var för de unga bestämd att begå den heliga nattvard.
Plötsligt, som träffad ur skyn, stod läraren stilla och lade
handen på pannan och blickade upp: gudomliga tankar
flögo igenom hans själ, och förunderligt glänste hans ögon.
»Nästa söndag, vem vet, kanske jag vilar i graven,
kanske någon av er, en lilja bruten i förtid,
sänker sitt huvud till jord; vi dröjer jag, stunden är inne!
Hjärtat är varmt, jag vill så, ty i dag gror himmelens säde.
Vad jag begynt, fullbordar jag nu: för vad felat är däri,
svarar jag gamle för Gud och för högvördige fadern.
Sägen mig endast, I barn, I himlens medborgare nya,
ären I redo i dag att begå försoningens måltid?
Vad den betyder, I veten det väl, jag sade det ofta.
Nya förbundets symbol är hon, är försoningens tecken,
stiftad emellan himmel och jord. Den syndiga mänskan,
bort är hon kommen från Gud, från hans väsen. I dagarnas början
föll hon vid kunskapens träd, och det hänger sin krona utöver
fallet ännu: i tanken är fall, i hjärtat försoning.
Fallet oändeligt är, oändlig försoningen även.
Se, tillbaka, så långt som det gamla minnet, och framåt,
långt som det flygande hopp kan nå på tröttade vingar,
synd och försoning alltjämt gå människolifvet igenom.
Fullväxt synden är född, men försoningen slumrar i hjärtat,
tyst som det vaggade barn, och drömmer om himmel och änglar,
mäktar ej vakna till sans: hon är som de toner i harpan,
fängslade andar, som vänta alltjämt på befriarens finger.
Därför, älskade barn, nedsteg försoningens förste,
väckte den slumrande opp, och nu står hon med strålande ögon,
klara som himmelens valv, och kämpar med synden och segrar.
Neder till jorden han steg, och förklarad vände han därfrån,
icke från hjärtat likväl, ty där lever han ännu i Anden,
älskar, försonar alltjämt. Försoningen varar som tiden.
Därför, annammen med vördnad i dag dess synliga tecken!
Tecknet är dött, om ej saken har liv. Det eviga ljuset
är för de blinde ej till, men det föds av det seende ögat.
Icke i bröd och ej heller i vin, i det renade hjärtat
ligger förlåtelsen gömd: uppsåtet till bättring allena
adlar de jordiska frukter till himmelska ting och förtager
synden och syndenes lön. Blott kärlek med öppnade armar,
ångern, som gråter och ber, den prövade viljan, vars gull går
sovrat ur lågorna fram, med ett ord, den försonade mänskan
bryter försoningens bröd och dricker försoningens vinkalk.
Men den, som stiger hit fram ovärdig, med hatet i hjärtat,
gäckande mänskor och Gud, han är saker på Herrans lekamen,
saker på medlarens blod, han äter och dricker sig självom
döden och domen: därför bevare oss, himmelske Fader! --
Ären I redo, I barn, att begå försoningens måltid?»

Alltså han frågade rörd, och på en gång svarade barnen
med högtsnyftande ja! Då läste han bönerna alla,
läste instiftelsens ord, och in föll orgeln och sången:
»O! Guds heliga lamm, som förtager världenes synder,
hör oss, giv oss din frid, varkunna dig över oss alla!»
Gubben med darrande hand och med himmelska pärlor i ögat
fyllde nu kalk och patén och delte de mystiska gåvor.
O! då syntes det mig, som Gud med middagens öga
klarare såg i fönsterna in, och träden där ute
böjde sin grönskande topp, och gräset på gravarna skälvde.
Men hos de unga -- jag märkte det väl, jag kände det -- for en
rysning av salighet hän igenom isade lemmar.
Prydd som ett altar för dem stod grönskande jord, och däröver
öppnade himmelen sig, som för Stefanus fordom: de sågo
Fadern i strålande glans och Sonen till höger om honom;
under dem höra de harpornas klang, och änglar ur gullmoln
nicka dem broderligt till och vifta med vingar av purpur.

Slutat var lärarens värv, och med himlen i blick och i hjärtan
reste de unga sig upp, och gråtande böjde en var sig
neder att kyssa den vördades hand: men han tryckte dem alla
rörd till sitt hjärta och lade med bön välsignande händer
nu på de saliga bröst, nu på huvudets lockiga oskuld.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

måndag 9 maj 2011

Till den sanna poesien

















Från rop och blod Du fjärran är, 
från larm och lystringsord, 
och förrn jag sett Ditt öga le, 
jag bäddats ned i jord. 
Väl mig om jag i drömmen sett 
och rört Din klädnad blott. 
För ren för mig, för nära Gud 
Din höga väg har gått. 

Och om av män i tanklöshet 
för lätt Ditt arv försmås, 
så låt dem dö som hädare, 
och med sin konst förgås. 
Men den som tillbad, älskande, 
Din ljusa helighet, 
att Du är vis, fullkomlig, sann, 
allt vissare han vet. 

Bortom vår kropp och dess behov 
väl städs´ vår ande sett. 
Allt vad som var och är, är Ditt, 
av dröm och dåd och vett. 
Vart ärligt slag, var nöd, var strid, 
på evig jordestig, 
och hopp som driver oss att dö, 
har ursprung blott i Dig. 

Den Dig har kär, hans orenhet 
all himlen tvår till snö, 
och löfte ger att han en gång 
må likt ett barn få dö. 
Han vet att mitt i kallt förakt 
ny skönhet upp har stått, 
och redan har i hemlighet 
han himlens glädje fått. 

Du lärde älskaren hans språk, 
gav själ åt jord och kött. 
En konung skall Du vara tills 
all glöd och längtan dött. 
Din blick såg, innan ljuset var, 
i tomma rummen ner. 
På andra världar sjunger Du 
när denna är ej mer. 

Bakom vår synkrets´ fjärran gräns, 
tvärs över namnlös sfär, 
se andra världars visa barn 
hitned och skönja här 
ett vilset ljus, en lågas flämt, 
ett stundom halvsläckt bloss, 
ej främmande ändå - Du bar 
ditupp en sång om oss. 

Tid har ej liv, men väntar blott 
Din vilja höra få. 
Liv har ej tid, ty vid Ditt rop 
planeter stilla stå. 
Vår anings och vår fruktans land 
Du gett oss som en hemlighet - 
Din himmel och Ditt pinorum 
vi skapat när du ville det. 

Vishetens väg undgår ej ens 
Din blick av klarnad dag. 
De tappraste de segra blott 
till Ditt och Guds behag. 
Att genom striden bära, tar 
Du kungabarnen fatt. 
Du läker sår och bjuder sist 
de döende god natt. 

Du mellan oss och Herrens lag 
en vänlig slöja för, 
en skugga skymmande för oss 
de slakthus, där vi dör. 
Du trotsar varje räknekonst 
och jämnar udda tal - 
trons sporre, tjänarinnan från 
den högstes konungssal. 

O kärlek, som i tålamod 
förväntar hat och harm! 
O tro, som, fastän jämt förrådd, 
alltjämt är lika varm! 
Demon och bov - de måste dock 
blott alltid tjäna det, 
som är den högsta sanning som 
var sorgfri ängel vet. 

Från blod och rop Du fjärran är, 
från larm och lystringsord. 
Jag skall ej se Ditt anlete förrn 
jag bäddats ner i jord. 

Vinst och förlust mitt hjärta ej 
må träffa alltför svårt. 
Med stadigt bröst jag höra skall 
trumpeten blåsa hårt. 
Med lansen sträckt jag spränger käckt 
min sista barriär. 
Hur striden stått är lika gott: 
min drottning var ej där.















 

lördag 7 maj 2011

Troner och folk och städer





















Troner och folk och städer 
varar helt kort - 
blommor som höstens väder 
snart plånar bort. 
Men som ny blom slår ut 
när vintern flytt 
ur jordens mylla, givmild som förut 
står städer upp på nytt. 

De sippor våren väckt 
har aldrig hört 
vad storm, som deras släkt 
i fjol förstört. 
Men med den säkra frid 
som litet vet, 
sin åtta dagar långa levnadstid 
nämner de evighet. 

Så Tiden, som är mild 
och lindrar ve, 
gör oss till deras bild, 
blinda som de, 
att än när vi blir mull 
vi drömmer stort - 
skugga till skugga viskar tillitsfull: 
"Än varar vad vi gjort!"



fredag 6 maj 2011

Till S.C.

Jag hörde havets orosdrivna puls
i natten slå. Jag hörde vindens skrik,
där ovan böjda palmer den flög fram.
Så gick jag ut. Och ön var ljusgul sand,
palmgrenars viftande och skuggors lek.
Den blanka månen sken i nattsvart valv,
den vassaste av stjärnor, Venus, sov.
Min granne kungen med sin hustrusvärm
sov tungt i hägnet av en palissad,
där mellan skumma hyddor elden brann,
ensam i vindens dån och månens ljus,
en ensam lykta, ensam vakt på post.

Till andra land och nätter tanken flög.
Till London först. Den sökte upp ditt hus,
det pelarburna och det älskade.
Där slog min längtan trött sig ned. Jag låg
ånyo i mitt rum, och jag förnam
den stora staden som en snäckas sorl.

Jag hörde trampet av museets vakt,
och jag såg lyktor gagnlöst lysa opp
den stora gatan, som låg tyst och tom.
Jag längtade på nytt till dagens ljus,
till vaknande trafik, till vingars sus
och denna spröda kör av fågelsång
som sveper över mäktig arkitrav
en fläkt av flyktig skönhet. Mest av allt
jag bidade din knackning på min dörr,
den smattrande reveljen för min dag.

I morgon, när du vandrar till ditt värv
och träder in i ditt museums port,
så dröj vid murn, där svärtade av rök,
du ser de vittberesta gudarna,
som ingen dyrkar, grova monument
åt bortglömd tro och raser utan gud.
Otröstliga de stå. De minnas väl,
hur offret räcktes dem, hur folket sjöng
i middagstimmans brand och havets dån,
som oupphörligt steg från skumvit strand.
Så fjärran från sin gamla helgedom
som dessa leva dina vänner nu,
till kroppen fjärran men till själen ej.

Stanzer

I

Fick kärlek följa
sitt lopp och skölja
som stormfri bölja
mot livets strand,
den högsta lycka
ett liv kan smycka
ej skulle trycka
som ok och band,
men den fick vara
bevingad bara
- så låt den fara
sin flykt i frid,
och tänk därvid blott:
en liten tid blott
det var, men tiden var vårens tid.


II

När två, som tvista,
varandra mista,
vill hjärtat brista
och hoppet dö.
De mötas sedan
och då har svedan
förmildrats redan
av årens snö.
Men om man tvingar
den gud, som svingar
sig lätt på vingar
från strid till strid,
att bli beständig,
blir gles, eländig
hans vingeskrud ifrån vårens tid.


III

Han älskar dater,
han välter stater,
men av traktater
förkvävs hans makt.
Åt lugnets gränder,
åt vilans länder
han ryggen vänder
med kallt förakt.
Från fredens vanor
på nya banor
hans stolta fanor
gå ut på färd.
Ej ro han aktar,
ej eftertraktar
en tron, som ej är hans välde värd.


IV

Och varför dröja
tills drömmens slöja
rycks av att röja
att kärlek flytt?
Varann bevaka
och snålt rannsaka
för ej tillbaka
hans eld på nytt.
Låt den ej hinna
se år förbrinna
och trögt förbrinna
och flämta matt.
Försök ej härma
förgången värma,
men säg farväl med en väns: god natt.


V

Ej slikt ett minne
gör mörkt vårt sinne,
det står där inne
med ljusa drag.
Vi sluppo tämjas
med tvång att sämjas
och måtte vämjas
åt allt en dag.
Och än står fager
den ungdomsdager
ej tid förtager
kring det som var.
Och till des sista
var än en gnista
av smeksam ömhet i ögat kvar.


VI

Att lös oss rycka,
när än vår lycka
är ung, vi tycka
en bitter kur.
Men om vi stannat,
vad blev det annat
än hjärtat fann att
det satts i bur.
När år stämt ner oss,
han överger oss,
den gossen Eros,
de unges gäst.
Fast djärv och vågsam,
fast skarp och plågsam,
den bittra kuren kurerar bäst.