Öga, som ser tingens mening

Skönhetssinne, jämviktssträvan,
öga, som ser tingens mening!
Allt det fula är det blindas
spott och vrede i förening,
när vid mörker och vid bävan
det ser sudlad längtan bindas.
Må de blinda dig förbanna,
blott det sköna är det sanna.

V v Heidenstam:

O himmelska klarhet

O himmelska klarhet på barnets panna -

dess ängel ser Fadren i himmelen. 

Och ljuset som strömmar ur helgonets ögon 

är mörker invid 

den friden som vilar på barnets panna, 

den himmelska frid. 

Och glorian som skiner kring helgonets änne 

är icke så tydlig och stor, 

som kronan som kröner ett människobarn 

i späda år. 

Och marken och blomstren och stenarna tala 

till barnet sitt språk, 

och barnet det svarar och jollrar tillbaka 

på skapelsens språk. 

Och Gud är dold i den minsta blomma 

och tingen förkunna hans namn. 

Men människohjärtat som utstötts av Fadren 

vet icke hur nära han bor.

E Södergran:

Samlen icke guld och ädelstenar

Människor,

samlen icke guld och ädelstenar: 

fyllen edra hjärtan med längtan, 

som bränner likt glödande kol. 

Stjälen rubinerna ur änglarnas blick,

dricken kallt vatten ur djävulens pöl.

Människor, samlen icke skatter 

som göra er till tiggare; 

samlen rikedomar 

som giva er konungamakt. 

Skänken edra barn en skönhet 

den människoögon ej sett, 

skänken edra barn en kraft 

att bryta himlens portar upp.

E Södergran:

Sockerbagaren (Yrkesvisa 12)

Vispa smeten! Knacka äggen!
Mycket mjöl och litet smör!
Nej, det där går uppåt väggen:
vad är det Lovisa rör?
Mera krita, mera krita,
att konfekten håller bita!
Han förgylls naturligtvis
och förses med dum devis.

Låt mig se, vad man beställer!
Åtta snöberg, en krokan.
Bröllop först hos baron Heller,
sen supé hos rådman Svahn.
Namnsdagskakor för Sofia,
Lotta, Flora, Emilia
och för nästa lotteri
fin bisquit till dopperi.

Kristning sen hos konsul Berger
och begravning hos fru Smith:
en konfekt i röda färger
och en ann´ i svart och vitt.
En konditor måste pensla
noga ut var mänsklig känsla:
sorg och glädje lika käckt
ätas upp med hans konfekt.

Nej, men se! Kalendern visar
fridag snart i skolorna.
Jo, jag känner mina grisar,
sade mor om pojkarna.
Snart så tömmas alla brickor,
berg av tårtor gå som stickor,
tills av allt som ätbart var
sten på sten ej finnes kvar.

Den konditorn vet att leva,
tänka barnen. Han är säll!
Alla dagar får han sleva
sylt till frukost, middag, kväll...
Vad befalls? Giv mig att smaka
spickesill och hålbrödskaka,
eller gör mig, om det går,
till en pilt om tio år!

Z Topelius:

Vallflickan (Yrkesvisa 14)

Jag gick mig ut en morgon klar,
när solen rann ur viken.
Min kjol var tunn, min fot var bar,
och blåsten höll musiken.
Men vägen sprang förbi min fot,
och skogen kom så grön emot.
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Jag hade bröd och hurtigt sinn,
men ingen sorg i påsen.
Så kommo vi i skogen in,
och krittret gick vid åsen.
Den höga granen såg på mig,
och bäcken sjöng så gladelig:
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

På ljungen satt jag mol allen
och hade garn att sticka.
Jag undrade om det fanns en,
som minns en fattig flicka.
Så tänkte jag på salig mor
och vem nu i vår stuga bor...
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Nu blev det varmt på ljungahed
där bröms och fluga pipa.
Skällkossan sjönk i kärret ned,
då var ej tid att lipa.
För hej, jag grep i kossans horn,
hon var så tung som kyrketorn...
Sio tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

När kossan stod på torra mon,
sågs nalle björn på vägen.
Jag slog emot, han tog reson,
han syntes smått förlägen.
Han luffade i snåret in;
vad skulle han med kossan min?
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Och hi och hej för litet regn
och litet svält och möda!
Den mjuka ladan är mitt hägn,
och bären växa röda,
och bäcken är min kaffekvarn;
nog minnes Gud sitt stackars barn.
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Z Topelius:

Trädgårdsmästaren (Yrkesvisa 13)

Bänken rak med snöregarn

och en präntad sticka!
Morot är mitt gossebarn,
Böna är min flicka.
Vem står fadder? Guffar Kål,
faster Gurka, fet och snål,
sekter Lök, fru Lilja,
fröknarna Persilja.

Sparv, om nu min bänk du rör,
ropar jag på katten.
Ärt skall hållas vid sin stör,
Sparris skall få vatten.
Rödbeta skall rodna snäll,
Rädis dukas upp i kväll,
och till stek Sallaten
bjudes med Spenaten.

Simpelt folk tags ej emot,
de få växa gratis:
Rovor, Humle, Pepparrot,
Kålrot och Potatis.
Deras nåder Georgin,
Bellis, Pelargon, Jasmin,
Ros och mången annan
vänta mig med kannan.

Tro mig, det är was ist das,
att här vakta skatten!
Pompe med sin plumpa tass
trampar i rabatten.
Hönsen med sin röda tupp
krafsa mina bänkar upp,
och där ser jag klänga
spår av barnens känga.

Vem kan skildra allt besvär
vid min tjänst i parken?
Masken äter stickelbär,
råttan gnager barken,
tjuven mina äpplen stjäl,
frosten slår min knopp ihjäl,
och sydvästen plockar
trädens blomsterlockar.

Men så glad mitt frö jag sår;
till Guds makt står trösten.
Rik på hopp är varje vår,
rik på skörd är hösten.
Oförstörbart livets frö
gror i sol och dör i snö,
men slår rot i tårar
för de nya vårar.

Z Topelius:

 

Kom, grymma död

Kom grymma död en afton 

och tag mig bort med dig. 

Min glädje är så liten, 

min sorg så bitterlig. 

Stig in i skumma rummet, 

då vid mitt lampljus jag 

funderar över livet 

vid klockans tröga slag. 

Gå tyst, så jag ej ser dig, 

gå tätt bakom min rygg, 

slut mina båda ögon, 

så jag får somna trygg. 

Men hastigt, mjukt och vänligt, 

ty annars rädd jag är 

att någon skräckfull tanke 

mig bliver till besvär. 

Ja, hastigt, bäst jag andas, 

bjud hjärtat att stå still. 

O död, jag är dig tacksam - 

du gör nog som jag vill. 

Min glädje är så liten, 

min själ så ringa trygg, 

kom, grymma död, en afton, 

smyg tyst bakom min rygg.

B Sjöberg:

Man äger ej snille för det man är galen

Jag medger det – helt visst blev mången stor mans del 

att snava något fjät, att mörkna vissa stunder. 

Allt ytterligt är ställt på gränsen av ett fel: 

ju högre bergets spets, dess brantare därunder. 

Känn faran, dödlige! av snillets himlalån. 

Nyss Gud, nu åter mask, vad sänkte dig? – En svindel. 

Den stora spänningskraft, som lyft dig, snillets son! 

Vad är han? – Blott ett hår, blott tråden av en spindel. 

Han, som sin ära stödd på tjugu sekler ser, 

som högst bland skalderna i evigt lov regerar, 

visst slumrar han ibland, vår goda far, Homer: 

Horatii egna ord – förlåt, jag blott citerar. 

Där näst, o Edens Skald! står du vid snillets tron – 

men ... "Dödens avlelse av syndens hor med Satan!" 

... men ... Himlens kanonad! ... Är detta skaldens ton? 

Ej skrålet mera likt, av någon full på gatan? 

Blev då förvillelsen allena skaldens lott? 

– Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? – 

Nej, Vishet, Vishet själv är stängd av krets och mått; 

stig över, eller vik – och du är fäna'ns like. 

Du, som av äpplets fall för stjärnan lagar fann, 

som mätt kalkylens djup, och kluvit Ljusets stråle! – 

Också red du en gång till Bedlam, store man! 

från Apokalypsis uppå en musblack fåle. 

Och du, som människan det stora budord skänkt: 

att blott i tvivlets spår till sanningarna vandra! 

Du glömmer det – och strax bland virvlar, oförtänkt, 

du famlar yr och blind, som Mesmer, och vi andra. 

Men fast man någon gång i Solen fläckar såg, 

blir Månen likafullt, med sina fläckar, Måne. 

Fast Newton själv en dag i andefeber låg, 

blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt – en fåne. 

I, narrar utan smak, som Gudarasande 

tron eder stora bli med stora skalders brister! 

I, narrar utan vett i Vettenskaperne: 

O Swedenborgare! O Rosencreutzare! 

O Drömmars tydare! O Skatters sökare! 

Nummer-punkterare, Magnetiserare, 

Fysionom- Alchem- Caball- och Harmonister! 

 

Er slutsats är förvänd. – En klok kan galen bli; 

den snille är i ett, kan vurma i ett annat: 

men tro at snillets höjd är höjd av raseri, 

se däri, mina barn, bedran I er förbannat. 

Förgäves sagt! – Nå väl, en genväg öppnas er: 

Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda. 

Att deras likar bli, gott folk! vad tarvas mer, 

än sätta puckeln på, och ögonen förbinda. 

Men lämnom skämtets udd! – För svagt dess vapen är, 

när Lagen ropar hämnd och Religionen blöder; 

när Samfundslugnet störs, och villan upprätt bär 

mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder. 

Då Skaldmö! rusta dig, då fatta mordets dolk 

och slå den djärvas bröst, att ärret evigt bliver! – 

Din känsla väckte dig att bli förnuftets tolk: 

Gå, lyd med värdighet den kallelse det giver! 

O Manhem! lika nämnt av gammalt mannavett, 

som gammalt mannamod; o säg, var skall du hamna 

ur dessa villors djup? – Ett år och ännu ett: 

och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna. 

Från dårskap är all last: all dygd av ljuset är. 

Ett brott mot vettets bud är brott mot Majestätet, 

mot Mänskans majestät, och dit, Regent! – ty lär, 

där fanatismen går, går upproret i fjätet. 

Förlåt mig sanningen, min Kung! – Förlåt den dygd, 

som häver skaldens bröst, som lyfter fria själar, 

som eldad för ditt lov skall se med lika blygd 

din spira sträckas ut till dårar, som till trälar. 

Men I, som bindelen på deras ögon lagt, 

anförare! – vad är den lön I efterleten? – 

Jag ser det – Ryktbarhet! allt lyder då din makt 

och dåren, dåren själv vill nå odödligheten! 

Välan, den väntar er. Oss väntar i dess famn 

den lagerkrans som mig, den tistel som er kröner – 

Hör det, o Eftervärld! Jag offrar deras namn 

till åtlöje för dig, och dina söners söner!

J H Kellgren:

Fabriksarbeterskan (Yrkesvisa 6)

Så fattiga, fattiga voro vi små,
fast mor hon arbetade trogen;
men ack, huru rika vi voro ändå,
när fria vi sprungo i skogen!
Vi voro som fjärlar i rosornas knopp,
vi hade ju sol,
hög himmel och grönska,
blå sjö och musik i var gungande topp.

Nu stå vi som fattiga fångar i band,
fastkedjade vid mekaniken;
vi våga ej röra vår fot eller hand
ett steg från vår plats i fabriken.
En ånga av klister förtynger vårt bröst;
vårt tak är så lågt,
grå murar oss stänga,
det dövande larmet förtager vår röst.

Och spindlarna surra så trolska omkring,
och tråden i rader sig silar,
och rullarna linda sin vitnande ring,
och spolarna flyga som pilar.
Men stumma, orörliga, bleka vi stå,
som mitt i en fors,
och vakta vår rulle
och knyta dess tråd, när den brister ändå.

Maskinen av järn, han besörjer om allt,
som stormen om hösten han viner;
han tänker: vi lyda vad han oss befallt,
och mänskorna äro maskiner.
Osynliga krafter behärska hans gång;
han sliter oss ut,
han spinner vår livstråd,
den löper med rullen och blir icke lång.

Men inom oss lever en böljande värld
av mänskliga känslor och minnen:
den kan icke kuvas, i kedjorna snärd,
den följer ej med våra sinnen;
och tankarna ila som vingade bud
till grönskande skog,
till barndom och frihet,
blå himmel och ovanom himmelen - Gud!

Z Topelius: 

Svarta havets matros

De raska sjömansgossar,
de frukta ingenting,
de hala sina trossar
och segla världen kring.
Och när det brusar våg på våg
och stormen gnyr i mast och tåg,
då sjunga de sin visa,
så glada i sin håg.

På svarta havets flotta
är Nisse lättmatros;
vig är han som en råtta,
så det kan knappast tros.
Där hoppar han från relingen
och kommer upp så svart igen,
så svart som svarta havet,
men lika munter än.

Då plär han hoppa kråka
på skeppets vita däck,
och där hans fötter råka,
där ritas svarta streck.
Kråkfötter blir det visst därav,
men Nisse, han är ingens slav,
han målar ut för alla
sitt kära svarta hav.

Och stundom gör han plumpar
i stället för parad;
då får med pappersstumpar
min Nisse bastonad.
Men stundom, när han simmat käck
och ritat bra på akterdäck,
då får han ylletröja
och torkar varje fläck.

Han går på ben av stickor
med stövelskaft av stål;
små gossar och små flickor
han bäst av alla tål.
Och som han är en lustig tok,
så ritar han i deras bok
ett A, som går på styltor,
ett B, som går i krok.

Kom, Nisse, nu och hissa
din flagg på masten här!
Små barn stå här och gissa
vem du, min Nisse, är.
Nå, säg: du är... Nej, se på den!
Han plumsar i sitt hav igen
och dyker upp och skriver:
God morgon, lilla vän!

Z Topelius:

Skolgossens sommarvisa

Om vintern går nog tabulan,
Euklides och grammatikan,
blott man är flink och trogen.
Men ack, det vill ej mera gå,
när björken lövas, sjön är blå
och göken gal i skogen.

Då bär min läxa rakt åt vägg.
Ett sus av rönn, en doft av hägg
i slitna pärmar flytta.
Det kvittrar på varenda rad,
var bokstav slår så hjärtans glad
en liten kullerbytta.

Geografin, din slyngel, säg!
Paris? Arkangel? Visa väg!
Så ljöd magisterns stämma.
- Ack, vem kan tänka på Paris
och frysa i Arkangels is
när det är vår här hemma?

Men dina siffror, pojke, hör!
Hur bär ditt facit hop, munsjör?
Två gånger två gör fyra.
- Nåd, herr magister, nåd! Ack ja,
jag slog just boll i tankarna
och tog en präktig lyra.

Nej, ingen nåd! Hit med din tass
för hic, haec, hoc och der, die, das
och hundöron i hörnen!
- Ack, hejda plaggans snabba lopp!
Jag drömde att i furans topp
jag flög så högt som örnen.

Så gick det då. Så kom den dag,
när, glad som himlens fågel, jag
flög ut kring fält och hagar.
Ack, fria luft! Ack, klara höjd!
Ack, sol och glans och doft och fröjd!
Ack, sköna sommardagar!

Z Topelius:

Stridssång

Till vapen, kamrater! Se, viggarna ljunga,
och stormmolnen vältra sig, brandröda, tunga
ur öster, där nyss man en ljusning förnam.
Ur grändernas kyffen, ur vildmarkens kojor;
till vapen! förrn våldet i eviga bojor
slår fast vår för friheten kämpande stam.

Du svek mig, du rosende dröm om försoning.
Nå, må det bli kamp utan nåd och förskoning!
ty död eller frihet är allt jag begär.
Ej likar det honom bland trälar bli funnen
och slava med tungan utskuren ur munnen,
som nordmannablod uti ådrorna bär.

Jag gick där och slet och kung Frode jag födde.
Med svett och med hjärtblod hans yngel jag gödde,
det ur mina benpipor märgmusten tog.
Dock led jag det tåligt och tänkte: omsider
det varder nog ljusare, sällare tider,
då alla bli bröder och alla få nog!

Men då kom tyrannen med piskan och bojan
och bjöd mig att bliva som hunden vid kojan
och krypa och slicka förtryckarens fot;
så skulle helt visst icke lyckan mig svika,
jag skulle få bröd och en sillbit tillika
och fattiginrättningen sist ta mig emot.

Jag skulle ett "hem" och en "hustru" mig vinna;
få slavpiskarns skändade "trotjänarinna"
och skänka mitt namn åt ett faderlöst barn.
Och efter som nöden hann slavskaran öda
så skulle jag avla och hon skulle föda
och fylla vakanser vid guldkungens kvarn.

Jag skulle var friboren längtan fördränka
och endast en gudsnådlig tanke få tänka,
som lyckats få nåd för prelatens censur:
att, eftersom guld ej i arv var mig givet,
så hade jag alls ingen rätt här i livet,
men stode i rang under stallarnas djur.

Vem? Jag? Jag, som tog första stegen på färden
vid handen av farfar, som slagits med världen
en gång, då bataljen vid Dennewitz stod;
som ägde en far, den för intet sig böjde,
och farbror, som domnad i blodpölen dröjde,
då negrernas frihet sköt upp utur blod.

Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
men frihet skall kämpa om fädernas jord;
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.

Jag hälsar er, frihetens, fylkade leder!
Det stundar till strid, låt mig få ibland eder
en plats under frihetens röda banér.
Jag kväves i tröghetens äckliga gömma,
vill ut! dit de sjudande dropparna tömma
sig ut ur mitt hjärta på slagfältet ner.

Och randas den dag, då jag friheten sviker
och ut ur dess led för en övermakt viker,
och feg eller trolös ur striden ses fly.
Då måtte mig fädernas skuggor förbanna,
och tankarnas ljus släckas ut ur min panna,
och tärnorna mig som en pestsmittad sky.

Och sviker jag även, ej rättvisan sviker,
den undran, men blott för ett ögonblick, viker
och skaffar i vildmarken stridbara män.
Och falla vi alla, ej sanningen faller -
den sönderslår bojor och bommar och galler
och samlar en skara till striden igen.

F Månsson:

Stenarnas amen

Fast blind av ålderdom, for Beda fort
att livets evangelium förkunna.
Från stad till stad, från by till by han gick,
den fromme gubben, vid ledsagarns hand,
predikande med ynglingsvärme ordet.
Så av sin gosse leddes han en gång
ned till en dal, med stenar översådd.
Och yr, långt mer än elak, talte gossen:
"Hör, fromme fader, många människor
sig samlat här och vänta på predikan."

Den blinde gubben stiger genast upp,
tar text, förklarar den, tillämpar den,
förmanar, varnar, tröstar och bestraffar
så varmt, att på hans silvergråa skägg
i flöden milda tårar föllo neder.
När se´n till ett beslut, som övligt var,
sitt "Fader vår" han bad och talte ut:
"Ditt riket är och makten, härligheten,
från evighet till evighet" - då ljöd
i dalen tusenstämmigt: "Amen, amen."

Förskräckt och slagen böjer gossen knä
och biktar för den helige sin skuld.

Då talte gubben: "Barn, har du ej läsit:
om mänskor tiga, skola stenar tala?
Lek icke mer, o son, med Herrans ord!
Skarpt är det, levande, det biter djupt,
mer än ett tveeggs-svärd. Och skulle än
en mänskas hjärta, trotsande, förstenas,
skall det i stenar väcka mänskohjärtan."

Johan Ludvig Runeberg:

Mysteriet

Leksaker äro alla människor. 

Leksak var jag själv i går. 

I dag är jag den som öppnar mysteriet. 

Jag vill att alla skola komma till mig, jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår. 

Eld och blod och framtidens smörjelse skolen I mottaga ur mina händer. 

Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden. 

Mina flammande rader skall varje barn läsa. 

Jag skall omvända alla till en heligare gud. 

All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, 

all litenhet vill jag hånande döda. 

Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd. 

O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig. 

Du skall vila 

innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara bägare.

E Södergran:

Livet

Jag, min egen fånge, säger så: 

livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet, 

eller en smekning, den man sällan får,

livet är icke ett beslut att gå 

eller två vita armar, som hålla en kvar.

Livet är den trånga ringen som håller oss fången, 

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,

livet är den nära lyckan som går oss förbi,

och tusende steg vi icke förmå oss att göra.

Livet är att förakta sig själv 

och ligga orörlig på botten av en brunn 

och veta att solen skiner däruppe 

och gyllene fåglar flyga genom luften 

och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.

Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova... 

Livet är att vara en främling för sig själv

och en ny mask för varje annan som kommer. 

Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka 

och att stöta bort det enda ögonblicket,

livet är att tro sig vara svag och icke våga.

 

E Södergran:

 

Skönhet

Vad är skönhet? Fråga alla själar - 

skönhet är varje överflöd, varje glöd, varje överfyllnad och varje stort armod; 

skönhet är att vara sommaren trogen och naken intill hösten; 

skönhet är papegojans fjäderskrud eller solnedgången som bebådar storm; 

skönhet är ett skarpt drag och ett eget tonfall: det är jag, 

skönhet är en stor förlust och ett tigande sorgetåg, 

skönhet är solfjäderns lätta slag som väcker ödets fläkt; 

skönhet är att vara vällustig som rosen eller att förlåta allting för att solen skiner;

skönhet är korset munken valt eller pärlbandet damen får av sin älskare,

skönhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva, 

skönhet är att föra krig och söka lycka,

skönhet är att tjäna högre makter.

Kristen trosbekännelse

Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla. -

E Södergran:

Lyckokatt

Jag har en lyckokatt i famnen, 

den spinner lyckotråd. 

Lyckokatt, lyckokatt, 

skaffa mig tre ting: 

skaffa mig en gyllne ring, 

som säger mig att jag är lycklig; 

skaffa mig en spegel, 

som säger mig att jag är skön; 

skaffa mig en solfjäder, 

som fläktar bort mina påhängsna tankar. 

Lyckokatt, lyckokatt, 

spinn mig ännu litet om min framtid!

E Södergran:

Våra systrar gå i brokiga kläder

Våra systrar gå i brokiga kläder, 

våra systrar stå vid vattnet och sjunga, 

våra systrar sitta på stenar och vänta, 

de hava vatten och luft i sina korgar 

och kalla det blommor. 

Men jag slår mina armar kring ett kors 

och gråter. 

Jag var en gång så mjuk som ett ljusgrönt blad 

och hängde högt uppe i den blåa luften, 

då korsades två klingor i mitt inre 

och en segrare förde mig till sina läppar. 

Hans hårdhet var så öm att jag icke gick sönder, 

han fäste en skimrande stjärna vid min panna 

och lämnade mig skälvande av tårar 

på en ö som heter vinter. -

E Södergran:

Mot alla fyra vindar

Ingen fågel förflyger sig hit i min undanskymda vrå,
ingen svart svala som bringar längtan,
ingen vit mås som bebådar storm...
I klippors skugga håller min vildhet vakt,
färdig att fly för minsta rassel, för nalkande steg...
Ljudlös och blånande är min värld, den saliga...
Jag har en port mot alla fyra vindar.
Jag har en gyllene port mot öster - för kärleken som aldrig kommer,
jag har en port för dagen och en annan för vemodet,
jag har en port för döden - den står alltid öppen.

E Södergran:

Vierge moderne

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. 

Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, 

jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol... 

Jag är ett nät för alla glupska fiskar, 

jag är en skål för alla kvinnors ära, 

jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, 

jag är ett språng i friheten och självet... 

Jag är blodets viskning i mannens öra, 

jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran, 

jag är en ingångsskylt till nya paradis. 

Jag är en flamma, sökande och käck, 

jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna, 

jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

E Södergran:

Violetta skymningar

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Värdshuset (Dal-rokoko)

Säg, främling, varför häver du 

det rungande böl? 

Vad fattas dig, vad kräver du? 

"Bespisning och öl." 

Då är du på behaglig ort 

och må ej smäkta mer. 

Du ser den humlekrönta port 

till nöjets högkvarter. 

Här bor den store konungen 

av tunnor och fat, 

som blandar starkt med honungen 

och reder allsköns mat. 

Här fjällas lax, här flänges ål, 

den feta hönan fläks 

vid marmorbrunnens klara skål, 

där draken evigt kräks. 

Här står den täcka oxellund, 

vars bär ge öl och mäsk. 

Därav blir mänskan glad och sund 

och gott blir djurens fläsk. 

Här växa måra, tusengren 

och mången ljuvlig ört 

som gör den skarpa finkeln len 

och kryddar vin och vört. 

Här blomma kumminhagarna 

till älsklig likör 

och malört, god för magarna, 

sin beska ånga strör. 

En pigosvärm far av och till 

i lövsal och kök 

och sprider doft av vårlig dill, 

spenat och purjolök. 

Och bien komma surrande 

på honungsludna ben, 

och det är sång och hurrande 

kring stånkorna av en. 

Hur friskt att njuta bland viol 

den sura vårsallat

och lyfta mot en pingstblank sol 

det pura distillat! 

Här hoppar adelsmannen av 

sitt trevliga föl. 

"Håll", ropar sjöman, "släpp min tös, 

din grevliga knöl! 

För jag har gått på Hamborg med 

det mastiga skepp, 

och jag kan många fina kast 

och hastiga grepp. 

Och hissar jag eller halar jag, 

så gör jag det grant, 

och rucklar jag eller brucklar jag, 

så ger jag kontant." 

Här sitta många ämbetsmän 

av skild profession; 

här gräla mästare och sven 

om lön och kondition. 

O skräddare, du skolkar nu 

och skalkas med makt, 

du fröjdas på det holkar nyss 

du krögarflickan bragt. 

Skomakare, vi denna ro? 

Finns ingen obött klack, 

och ingen vanskött stövelsko 

vars ovanläder sprack? 

En glad gesäll vid grinden får 

ett matskott och en klunk, 

och visslande han återgår 

till dammig landsvägslunk. 

Men över trädan vid vår häck 

står torveldens rök, 

och lugnt från brädan på sin vält 

styr bonden sitt ök. 

Det går ett spel med klang så späd 

på sädgröna fält, 

det svänger in bland gårdens träd, 

ty så är det beställt. 

Det hurrar till, det surrar till 

med svajande gnäll. 

Nu dansa vi vår dalkadrill 

till majande kväll. 

Vem lufsar där med oknäppt väst? 

O fasa och skam! 

Här dansar ju vår nådårspräst 

med krögarmadam. 

Se krögarns dotter, snörd och fin! 

Av dansen yr och matt, 

hon tar ett glas konvaljevin, 

med anisfrö försatt. 

Hon makar på sin blåa stubb. 

"Låt mig beveka dig", 

en yngling viskar, "gack i skrubb, 

att jag må smeka dig." 

Mot aftonen vid väderspel 

och kjolvindens fläng, 

då yrar som ett tjäderspel, 

o spelman, din sträng. 

Säg, främling, varför häver du 

det ljudande böl? 

"Det sker av stor tacknämlighet 

för sjudande öl." 

Men akta dig för krögare, 

de vakta på din pung. 

De se du dricker trögare, 

när du blir mätt och tung. 

När krögarn smilat dagen lång, 

blir käften bred och trött. 

Då skriar han med gny och bång, 

och du blir grovt bemött. 

Då viner han: "Jag arme man, 

mitt vinhus var så snyggt, 

I, gökar, haven gjort det som 

ett svinhus så styggt." 

Så fösas vi vid skymningen 

och klaga med varann, 

att det skall slösas mynt och tid 

på denna dranktyrann. 

Vi vila oss vid vägarne 

i svalka och blåst 

och sucka, att för ägarne 

väl stugan nu är låst. 

Ur bukig kopparflaska 

häller månen sitt mjöd; 

däri vi vilja plaska, 

till dess dagen står röd.

E A Karlfeldt:

Visa i enskogen

När enen börjat ryka, 

är abborrleken slut; 

jag skär mig spö och klyka 

och kastar kroken ut. 

Och spöet utav eneträ 

det rycker i min hand, 

ty kärlek suger folk och fä, 

i vatten som på land. 

Nu stå de första axen 

och skälva på sin fot, 

nu leker vikens braxen 

och fyller nät och not. 

När skogens enar stå i rök, 

tar häggen floret på, 

då visslar svala, ropar gök 

att jag må linet så. 

När häggen står i blomma, 

är flickors längtanstid; 

de argaste bli fromma, 

den stramaste är blid. 

Och tänk att på det hela år 

den enda tid det är 

då kvinnokönet röjer spår 

av ömmare begär! 

Så vill jag mig förnöja 

den korta tid jag kan. 

Kom, var min braxenmöja, 

jag är en braxenman. 

Vi leka under sunnanblåst 

i sommarljusets sjö, 

tills häggen ståndar röd av frost 

och enen vit av snö. 

Då darra himlens stjärnor 

i kvällens nordanvin, 

då spinna nejdens tärnor 

sitt eget brudelin.

E A Karlfeldt:

Betlehem

När klostrets fönster glödde
i djupa solnedgången;
när munken, som tömt sin mugg,
steg upp i tornets glugg
och ringde till aftonsången
och kvinnorna sutto med slända
i dörren på tröskel och pall;
då steg jag in i den tysta
basilikans pelarehall.
Den står med förfallna väggar,
med sitt gamla tak av trä,
sina pilgrimsskaror som ligga
med flaskor och kors på knä.
Det är som sjönge i muren
en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

Jag tog med rysande händer
ett ljus av vax och steg ned
i kryptans gångar och grottor,
där bedjande stodo i led.
Där sken i skrift på golvet
av lampor belyst som till fest:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

- - -

Vi böja vårt huvud gärna
för grottans silverstjärna
men minnas, fast lampor och bloss
till de heligas minne brinna,
att varje man och kvinna,
vars saga vi läst och besinna,
var endast som en av oss.
Och samma Ruth, som knöt sig
en kärve ax i soln,
hon vände sig om och snöt sig
i dammiga yllekjoln.

Vi hälsa ditt första hem,
du dotter av Betlehem,
du unga kristendom,
som i kläder sida och vita
drog bort till kejsarens Rom!
När Petrus Eremita,
en man i herranom,
steg upp på sin åsninna
och värvade knektar, kom
du tillbaka som härskarinna.
Jerusalems gata stod
belagd med rödaste matta
av saracenernas blod.

Om greker och latiner
sen dess förstulet snatta
av klosterkällarens viner;
om nere vid dammen de meta
och vända sig om och träta
om mässa och bönepall;
om i allt vi spåra förfall;
om vi börja huttra och frysa
och längta spisa kväll
och rygga till, när vi lysa
dit in i den källarecell,
där Hieronymus låg
i forna dar på den flata
och fuktiga marken och såg
med grubblande blick i Vulgata;
så muntras vi snart, när i trappan
vår pilgrimsskara går fram.
Den stripiga luggen och kappan
är grå av boss och damm.
Ty frukta de djävulen mest,
de frukta vatten därnäst.
Om jag vore Betlehems präst,
jag droge en balja med vatten
i kryptan till mässan på natten.
Jag toge en kostelig såpa,
som sved i asketisk smärta
- allt medan jag gned och smet
från ryggen de heligas kåpa
och väldigt bad och grät:
Du, Herre, förlåt dem skammen
att komma med renaste hjärta
i smutsig lekamen! Amen.

Men ljuset brann till fingret.
I klostret mötte kamrater
vid aftonvarden, som dukats
på vit servett av en frater.
Vi stego till häst vid porten.
Till samtal var natten för stor,
men herdarna sjöngo på berget
vid palmvin en mjältsjuk kor.
De sjöngo i jämrande toner
en sång om en myllad skatt
och stirrade upp i Judéens
decemberstrålande natt.

Vi hörde vid var förfallen
och kringbyggd korsfararbrunn,
som gapade upp vid vägen,
lik en svart och ropande mun,
hur där ljöd som en mässa ur jorden
från en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

V v Heidenstam: