i anledning av Es. 55:2
("Vi läggen I ut penningar där intet bröd är,
och edert arbete därav I icke mätte varden?")
mitt hjärta allramest,
jag känner ert bekymmer,
att lagen är er gäst.
Som dessa lidande
rätt mycket vilse fara,
jag detta vill förklara
för er, I gråtande.
Jag vill med nåden visa,
Gud hjälpe er förstå,
när Herren börjar risa,
hur galen väg I gå.
Nu syndarn blivit väckt,
nu går han jämt och grundar,
blott lagens ord åstundar
och blir alltmer förskräckt.
Nu fast han är så slagen,
att döden hart är när,
så går han dock till lagen,
av Moses lugn begär.
Och Moses svarar: tig!,
Jag vill dig gärna hylla,
men först skall du uppfylla
allt vad jag bjuder dig.
Nu börjar själen vandra
en väg, hjälp Gud! så tung.
Hon lever ej som andra
men har ändå ej lugn.
Ack! stackars denna själ,
som Moses vill förnöja,
under hans ok sig böja:
den pinar han ihjäl.
Än stundom varm, än kaller,
hon strävar med all makt,
än står hon upp, än faller,
ty hon har ingen kraft.
Hon vill väl vara from,
gör mången ädel gärning,
att vinna själens bärgning,
men ändå lika tom.
Fridlös får hon blott höra:
uppfyll än det, än det!
Kan sådant ej förstöra
en själ? säg du som vet!
Nu vet hon intet råd.
Samvetet är så sargat,
av blodskulder så färgat.
Än flyr hon ej till nåd.
Än vill hon längre ligga
i elden, stackars barn!
Man säger hon skall tigga
sig lös ur satans garn;
men sådant tror hon ej,
hon till förnuftet skrider,
det har i alla tider
i Jesu sak sagt nej.
Nå, äntligt blir hon trötter,
oduglig till allt gott,
på alla sidor stötter,
och ökar brott på brott.
Hon får rätt på ett språk,
som lovar henne nåde,
nu gör hon i sin våde
alltsammans sig till bråk.
När Ordet ropar: kommer,
hon borde följa med.
Men än är hon för ljummer,
än fattas det, än det,
än sörjer hon ej nog,
och tusende bekymmer,
som Jesum undangömmer,
gör att det bär på tok.
Än känner hon för mycke´
begärelsernas storm.
O! ett förbannat tycke
att denna satans form
vill först bli så och så,
sen fram till Tronen komma,
där tusen, tusen fromma
som nådebarn blott stå!
Än ber hon ej nog ivrigt,
än bör hon gråta mer,
än tror hon ej nog livligt,
och vem är, som ej ser,
att hon med all sin flit
i många faror svävar,
så kom du då, som bävar,
med allt ditt onda hit!
Hit fram till avrättsplatsen,
där mörda de Guds Son.
Se! hur de spika fast´en,
Se! hur de spika fast´en,
på korset dig till mån.
Se! var han hänger där,
så hjärtans mild och blodig.
Själ! vad du blir frimodig,
om blott du stannar här
och noga ser på Mannen,
som hänger där så blek,
och kastar i den famnen
vartenda syndastreck
som du gjort mot Guds bud.
Kom! Jesus är ej farlig.
Kom! och du skall bli salig,
så sant som Gud är Gud.
Du svarar: jag bedrivit
med uppsåt, mod och vett
brott, som än aldrig blivit
av någon mänska sett.
Jag svarar: låt så ske,
du är den allrastörste,
bland syndare den förste,
så vet - vår Frälsare.
Han led vår avgrunds låga,
ja, Gud ske lov så visst,
vår hjälte lät sig plåga
för all vår skuld och brist.
Ack! Jesus ej blott led
för de omvändas själar,
nej! grova syndaträlar
får också räknas med.
Halleluja! till korset
få vi gå var minut.
Det heta kärleksblosset,
Det heta kärleksblosset,
det kastar ingen ut,
som fattig, ond sig ser;
och ser det med stor smärta,
så röres strax hans hjärta,
och hjälpen faller ner.
Men ett jag dig förkunnar,
min ångerfulle vän!
Som satan dig missunnar
din gång till Frälsaren,
så käre! stå emot,
bed fastän svag, var vaken,
att ej den gamle draken
dig får från korsets fot!
Ditt arga hjärta akta
dig mycket noga för,
att det ej smått och sakta
dig alltför modfälld gör,
när detta ropar: ve!
och säger: du är vorden
ett avskrap här på jorden -
ack, då på Jesus se!
Den som vill salig bliva,
han får minsann se opp,
synd, värld och satan kiva,
och stark är denna tropp.
Men det har ingen nöd,
blott med allt vad dig tränger
du intill Jesus hänger,
skall grenen ej bli död.
Ack, kunde jag beskriva
min Jesu hjärtelag
mot dem som vilja bliva
saliga; men för svag,
ja! alltför svag är jag.
Gud, låt dem få erfara
vad jag ej kan förklara,
skriv sen upp denna dag!
O! sägen, hjärtans vänner,
jag frågar: Lyden I?
När nöden störst I känner,
gån Jesum ej förbi.
Nej, gån dit då som helst,
till denna hälsobrunnen,
ja: gån så gott I kunnen,
allt kött skall där bli frälst.
Jag Jesus skall berömma,
hans kärlek underlig,
och aldrig, aldrig glömma
hur han behandlat mig.
O! med vad tålamod
han mina fel fördrager,
dem avber hos sin Fader,
min Gud! vad du är god!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar