Ordet. som blev kött i dig,
och all världens lust ej akta
mot den fröjd, du bjuder mig.
Fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.
Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet,
och vars hand all världen bär,
honom, den Oändlige,
i hans ende Son vi se,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.
Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mig ur faran för,
när din röst hos mig jag hör,
o, då känner jag dig vara
och din härlighet förklara.
Dock, när tanken dig vill hinna
i det ljus, som höljer dig,
kan han ingen vila finna;
hjärtat självt förirrar sig.
Men du tar en jordisk hamn:
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och likt vårt ditt hjärta blöder.
Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord.
Tro och kärlek skåda Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.
Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft, du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dig en avbild var.
Se´n ej mer hon liknar dig,
ej till dig kan lyfta sig,
du till mänskan stiger neder,
själv till himlen henne leder.
Led oss, Jesu, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern var,
Fadern i dig uppenbar,
så vi ett med dig på vara,
dig i allt vårt verk förklara.
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar