Mjölnaren. (Yrkesvisa 10)

 

Mats, langa hit säcken 

att fylla i tratten! 

Den tokiga bäcken 

han forsar av vatten, 

han supit sig fuller 

ur molnens kastruller, 

och stenarna spraka 

och kuggarna knaka. 

Det här bär till skogen! Om vi ej få mäld, 

skall kvarnen ta eld. 

Det har jag för sölet, 

när pojkarna sinka. 

Vid tratten och mjölet 

så får man ej blinka, 

fast ögonen klistras, 

humöret förbistras 

och vit som en duva 

man snyter sin snuva, 

när herregårdsfogden, så arg som en frass, 

står där med sitt lass. 

Min granne, kantänka, 

han malar med väder! 

Kvarnvingarna blänka 

och snurra som fjäder; 

men blåser sydvästen, 

så händer för resten, 

att han mitt i trallen 

får vingen i skallen. 

Nej, tackar för äran, jag tycker så mest, 

att vattnet är bäst. 

Visst sägs, att om natten 

det spökar i kvarnen. 

Det vore väl katten, 

men säg ej åt barnen! 

Om det ej är råttor 

i säckarns grottor, 

så är det väl hjulet, 

som plaskar i skjulet. 

Det kvittar mig lika; jag tager min tull. 

Mats, säcken är full!

Z Topelius: 

Årets saga: Mars

 

Mars med sitt långa skägg 

lockar barnen utom vägg, 

lockar sippor små med tö, 

bäddar in dem sen i snö.

Sträng han är när han är ung,

barsk som själva vinterns kung,

men han tinar upp till slut,

förrn hans timglas runnit ut.

Gungar då så mild och len

kissar små på videgren,

brummar: "kissemissen min,

håll dig vackert i ditt skinn,

fast på töig dikesren

och med fjäll på bara ben

skrattande i rader stå

tussilagosystrar små!"

E Beskow:

Sangen om den blå anemone

 

Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord 

og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!

K Munk: