Septemberdis

Djurgårdsekarna susa för sydlig, höstlig vind 

tungt, tungt. 

I druvblått dis stå dungar och våta berg, 

men kanalens guldbruna vatten är 

lugnt, lugnt. 

O hugnande, fuktiga druvklasars dimblå färg 

kring parkens tunga kronor och ekkullens grind — 

o höstens dyrbara druvofärg! 

Gärdets sträckor bölja i tungsint linjespel 

rent, rent. 

Kring bastgult gräs, som styvnat i gryningsköld, 

står darrande, druvoljuv dimma. 

Lent, lent 

kring Gärdets höstblanka gölar, som spegla i vattnets sköld 

en slättrymds moln, du tonar — ädlaste strängaspel 

av färger — silverblå druvodis! 

Strömmen rinner i klarhet med sus under broars valv 

tungt, tungt. 

Från Södra bergen svallar opalvitt ljus, 

men tyst över strömmens vågor 

ungt, ungt 

stiger, darrar och brinner vid höstvattnets bundna brus 

det dunkla dis, i vars blåa druvoglans skalv 

all höstens hymnklara melodi.

Karin Valborg Ek:

Septemberstämning

Myggor dansa i septembersol, 

blomstergången doftar luktviol, 

röda kinder har Pomona.

Astrar glöda, krassen står i brand, 

himlens klarhet strör med givmild hand 

pärlor i den höga almens krona. 

Solen vävt av sommarns gröna blad 

över uggleboet guldbrokad, 

löven falla ner till flossa.

Sekelgamla aplar stå

ödmjukt böjda för att ännu få 

en ”solglaning” över fattig mossa. 

Likt ett herdaminne, fornt och nött, 

stadigt bundet in i purpurrött, 

tjället ärevördigt blänker, 

kastar under levande arkad 

blicken ut mot vackra Sjogerstad 

och på långt försvunna tider tänker. 

Tempelklockan sjunger aftonpsalm, 

bygden lyssnar till den vigda malm, 

evigheten famnar världen. 

Dagen lider, natten är för hand, 

skördefolket sista kärven band, 

solen slocknar över tomma gärden. 

Paul Nilsson, Kyrkoherde i Sjogerstad, ur ”Julhälsningar till församlingarna från präster i Skara stift 1936”

P Nilsson:

Septembernatt

 

En natt med storm.

Jag vakar ensam
och jag skall dö i natt.
Jag är beredd. 

En fråga plågar mig,
den hetsar mig och jagar:
Var intet i mitt liv som skett av vikt?

Det driver tunga skyar över himlen,
en stjärna blinkar till. Som forsars dån
är skogens sus. Likt ångestfulla härar
det kommer närmare och sveper om min själ.

Säg, levde jag väl nånsin, när jag levde?

Har jag väl sökt att fylla mina plikter
— så armt, så fåfängt, som en mänska gör?
Hur främmande är nu de vanda tingen,
hur är mig allting dött och ändlöst tomt.

Vi människor, som känner mask och myra,
som är av samma rot som blad och gräs
— vi som är ett med luftens doft och fläktar,
med all den mull som dör och föds igen!

Är ensamt vi förbannade på jorden?

Så mörkt är dånet, kall och död är marken.
Jag är ej mer ett blad av markens ris,
jag är ej mer ett strå bland barr och kvistar,
jag är ej mer en ton i dagrars ljus
och aldrig mer ett ljud i körers körer —
jag är en stelnad droppe blott i frusen is.

Var det ett hån blott att vi engång levde?

Så mörk är natten — dånet stillas sakta,
men syner stiger upp och fyller allt...

Det var engång
— en vitkall vinter —
en afton och en dag
en blick som sade:
du är mig mer än allt på jorden är.

Blir allting ringa i en stund som denna,
blir jord och himmel främmande för oss?
Jag vet det ej
— jag vet ej om jag levde
ens då —

Den blicken slocknat.
En mänskas varma hand
är jord och gräs och mull.

Mitt arbete, mitt verk? En mänskas uppgift
— det kall på jorden som en mänska gavs —
finns det ett stoft som lättare förskingras,
som lämnar mindre spår än detta gör?

Nej livet — livet
det måste binda oss med andra länkar,
det måste prägla oss med andra tecken
och foga oss i andra samband in,
om det har varit till — det måste finnas
ett annat vittnesbörd som säger att vi var!

Jag minns, jag minns engång — en natt — en sommar
en isklar juninatt, när blomstrens prakt var större
på äng och stränder, än jag sett den mer —
men liksom frusen, sluten till mot kölden,
som främmande och bortvänd mitt i all sin prakt.
Jag ser dig för mig, som du var den gången,
du skogens hjort och ljusa vindgestalt.
Din harmoni som inga ord kan måla
den fyllde allt, var rörelse, vart steg —
det var ej ensamt ditt, det växte större —
blev mänskans, undrets, varats eget steg.

En enda natt, som fyllde all min väntan.

Det sveper som ett isigt drag ur natten,
vart ljud är dränkt i tystnans djupa grav.
Och allt är borta — stelt och kallt och öde —
och jag är död och stel och tyst —

Som bottenlösa brunnar nalkas mörkret
och famnar mig...
Men varför bränner ännu mina lemmar
och varför ropar frågan utan svar?
Nu vilar döda händer på mitt huvud.
Var detta svaret — väl
så möt. Jag kommer.

K Söderholm:

Klagerim vid Sigrid Oxenstiernas hastiga och oförmodliga frånfälle den 3 augusti 1688

 

 

När som ett ädelt verk av konstberömda händer
är kostbart sammansatt och allmänt hålls för gott,
av våda oförtänkt en märklig skada fått,
det kränker var och en, det klaga all´ i sänder.

Vi skulle icke då, när mot förmodan händer
att en fullkomlig själ sin dygdelevnads mått
så hastigt fyller upp och skyndar alltför brått
bort till den långa natt, där ingen återvänder,

vem skulle sådant ej de sorgsna tankar göra
att döden makt har fått med våldsam hand förstöra
vad framför annat täckt och högtbegåvat är,

att ödet i gemen vad föga duger väjer
och liksom med behag förtörnat undanröjer
allt vad som komma tycks fullkomligheten när. 

- - -

Dock fast en dejlig ros en enda vårdag räcker, 

fast hennes purpurglans få timmar varat har, 

med överfiödig kraft hon likväl vederkvicker, 

och hennes balsam känns, sen hon förvissnat, kvar.

S E Brenner:

Ur Officium till Törnekronan

 

 

Av allt vårt hjärta och av all vår själ 

borde vi älska dig och följa i dina fotspår, 

du som värdigades dö för oss. 

Vi böjer oss inför ditt ärorika lidandes redskap,

med vilka du åstadkommit vår frälsning.

Vi tillbeder ditt segerrika kors. 

Ödmjukt förhärligar vi ditt diadem av törnen,

spikarna som är röda av ditt blod, 

spjutet som stuckits in i din sida, 

dina sår, 

ditt blod, 

din segerrika död, 

din härliga uppståndelse -

ty i allt detta finns en doft oss till liv.

Brynolf Algotsson:

Årets saga: september

 

 

Kära äpple på äppelkvist, 

ingen möda du har förvisst, 

hänger bara och mognar glad 

högt däruppe bland gröna blad, 

måste aldrig till skolan vandra 

som vi andra. 

Kanske glädjen ej blir så lång! 

Kanske slår du mot trädgårdsgång, 

eller knuffas du till din sorg 

plötsligt ner i en äppelkorg! 

Stötta kastas ni om varandra, 

du och andra. 

Äpple, hör vad jag säjer dej! 

Hoppa ner du så lätt till mej! 

Varligt tar jag dig mot minsann, 

trygg i fickan du sedan kan 

utan stötar till skolan vandra 

med oss andra.

E Beskow: