Yrkesvisa 8: Auktionsmäklaren

Salen fylles med spekulanter, 

månskensgubbar och gamla tanter, 

månglerskor av diverse sort, 

folk, som handlar med vått och torrt, 

folk, som väntar på rövarpriser, 

fruar, mönstrande bordsserviser, 

här en jungfru med sin betjänt,

där en fattig och tyst student. 

Ett par stövlar! De gå tillhopa, 

maken finns ej uti Europa, 

klacken borta och sulan sned, 

högsta modet! Nå, vem är med? 

Femti penni! Ah, höj på budet! 

Sexti!... Sjutti!... Märk... sjutti bjudet! 

Sjutti penni? Nå, ett... tu... tre! 

En gesäll är den lycklige. 

Tomma flaskor och karaffiner! 

Kunna fyllas med goda viner... 

Fågelburar!... Halvbrända ljus, 

oumbärliga i vart hus!.. 

Spruckna krukor!... En söndrig skopa! 

Nyttigt bohag, mitt herrskap, ropa! 

En vagnssela!... En bröllopsfrack! 

Första... andra... och tredje? Knack! 

Vaxduksmatta!... Ett såll... Ett segel!... 

Lilla frun skall väl ha en spegel? 

Ramen skubbad och glaset spräckt... 

Herrn behöver en stövelknekt!... 

Nej, madam, sådan kaffepanna! 

Där fås nektar, och där fås manna, 

pipen forsar liksom en pump! 

Fyra bönor och resten sump! 

Så jag, mäklare fattig, stretar, 

och allt hesare jag trumpetar... 

Alla sträcka här ut sin klo 

för att plundra sin nästas bo, 

och min lott är att sorgsen stycka 

brustna spillror av mänskolycka. 

Uff... jag steks... här är som i ugn, 

hundra mark för en timmes lugn!

Den vita natten

 

Den vita natten

är sommaren,

dess mjuka händer

är som en väns.

Dess ljusa anlet

som lisa känns

för den som lidit

så utan gräns.

Det finns ej mörker,

ej fasa mer.

Om natten himlen

mot jorden ler.

Av stjärnor du blott 

planeten ser.

Förundrad ber du,

och undret sker.

Den vita natten

försilvrar allt,

i näsens dis 

tar din dröm gestalt:

din barndom lever,

och allt är kvar.

I kammarn bor du

hos mor och far.

T Nilsson:

Folket är här

 

I Östtyskland har arbetarna rest 

sig mot kommunistregimen.

Ni ropade länge på folket. 

Nu svara vi: Gott, vi är här! 

Kom ut, snälla folkliga herrar — 

om möjligt utan gevär! 

Kom ner, vi har lite bråttom. 

Vi väntar vid Görings palats, 

folket på Leipziger Strasse 

och folket vid Potzdamer Platz. 

Vi har tänt några välkomsteldar. 

Det är bara för att ni ska se 

folket på Unter den Linden 

och folket i Stalinallee. 

Vi har ropat i dag med stenar. 

Ni har svarat i kväll med bly 

folket på Wilhelmsstrasse 

och folket vid Engels' staty. 

18/6 -53

S Dagerman:

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: Idyll

 

"En sån idyll!" har resenären suckat
och stannat upp en stund
på Stora torget.

Kring gamla husen med sneda vinklar
står doften tung av
hägg och äppelblom
och vita båtar
lägger till i hamnen.

En sann idyll
försäkrar de som bor här,
ensamma kvinnor,
frånskilda och änkor,
folk med pension
och internatelever.

"Här bor en konstnär",
viskar guiden ivrigt,
"och här bor skalden den berömde..."

En syn för guider! Poeter
är poetiska och galna eller hur?
De hör idyllen till.
Och tvärtom?

En vacker morgon går idyllen sönder.
Pikanta ting:
delirium och horsbrott -
fast fasligt lite angenäma
i bekantskapskretsen.

Och harmset ökar
musslan sekretionen.
Irritationen isoleras
umgängesvant
inom ett skal av oskuld.

Hel är åter idyllen.

Len är pärlors gemenskap.

(publ m tillstånd)

R P Olofsson:

O Gud, du fosterlandets Gud

 

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! 

Vér lofum þitt heilaga, heilaga nafn! 

Úr sólkerfum himnanna hnýta þér krans 

þínir herskarar, tímanna safn. 

Fyrir þér er einn dagur sem þúsund ár 

og þúsund ár dagur, ei meir: 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

Íslands þúsund ár, Íslands þúsund ár, 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

Ó, guð, ó, guð! Vér föllum fram 

og fórnum þér brennandi, brennandi sál, 

guð faðir, vor drottinn frá kyni til kyns, 

og vér kvökum vort helgasta mál. 

Vér kvökum og þökkum í þúsund ár, 

því þú ert vort einasta skjól. 

Vér kvökum og þökkum með titrandi tár, 

því þú tilbjóst vort forlagahjól. 

Íslands þúsund ár Íslands þúsund ár 

voru morgunsins húmköldu, hrynjandi tár, 

sem hitna við skínandi sól. 

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! 

Vér lifum sem blaktandi, blaktandi strá. 

Vér deyjum, ef þú ert ei ljós það og líf, 

sem að lyftir oss duftinu frá. 

Ó, vert þú hvern morgun vort ljúfasta líf, 

vor leiðtogi í daganna þraut 

og á kvöldin vor himneska hvíld og vor hlíf 

og vor hertogi á þjóðlífsins braut. 

Íslands þúsund ár Íslands þúsund ár 

verði gróandi þjóðlíf með þverrandi tár, 

sem þroskast á guðsríkis braut.

O Gud, du fosterlandets Gud, 

vi lovar ditt heliga, heliga namn! 

Se, himlarnas solbanor knyter en krans 

av timmar och år i din famn! 

Inför dig är en dag såsom tusen år, 

årtusen som dagen du gör,  

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör. 

Islands tusen år, Islands tusen år

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör.

Mattías Jochumsson:

Och nu är Åke död

Och nu är Åke död. 

Han dog, som barnet dör, när ungdomsruset

med självisk lust och glöd

förgiftar ljuset.

Men purpurleken är förbländning bara,

och när den viker, tar förfäran vid

och tar ett skede av försåt och fara

och vanmakt och förfäran vid.

Jag måste fram, och jag får icke stanna.

Blås, vind, emot min panna -

blås, mannaålder, ångesttid!

B Malmberg:
c

På Axel-dagen: Ej med stora later

 

Ej med stora later och starka ord

skall du visa kärlek till hemmets jord.
Nej, med handen vid plogen
och med slagan på logen
och med tankens kraft vid ditt arbetsbord.

Fosterlandet blir vad du gör det till -
blir så ljust och fagert och rikt du vill.
Det är du som bebor det,
av din gärning beror det;
fosterlandet blir vad du tror och vill.

Ej är Sverige fattigt, ej mörkt, ej kallt.
Det var järn i jorden när drivan smalt.
Och i sommarkvällsljuset
rodnar rågen vid suset
av den svenska furan som hägnar allt.

Snöland, solland, lyssna: kring skär och strand
sorla tusen böljor som kölden band.
Tusen vaknande unga
viljor verka och sjunga,
och det röjs, det plöjs i vårt fosterland.

A Lundegård:

Gräsets sång

 

I går låg jag slagen

i skurarnas ström.

Nu reser jag mig tvagen

ur förnedringens dröm.

Jag läser i ljuset,

jag hör i morgonsuset

med bävan livets eviga

budord: "Glöm!"

Jag blixtar såg splittra

den ädlaste ek,

och bergen såg jag vittra

i tidernas lek,

men starkare än båda

ur vintrarnas våda

står jag i tusen vårar upp,

odödlig och vek.

Min rot är fäst i döden,

i de multnades bo.

Jag minns ej deras öden,

men jag känner dem gro.

De gångnas ande bävar

i klargröna vävar

och mognar till ett evigt nu

i gräsmarkens ro.

K Boye:

Vishetens tjänst är den bästa

Vishetens tjänst är den bästa, besannat, när promotor, ädle och vittberömde herr Mag. Andreas Grönwall, phil. pract. prof. reg. & ordin. med välförtjänta lagerkransar krönte de höglärde herrar Westmannos och Dalekarloa i Uppsala den 15 Juni 1731. 

Vad är vår vida värld? Den högstas skådespel,

där alla hågse gå sitt syftemål att hinna, 

där alla stadigt stå i ivrigt hopp at vinna 

utav sin Herres hand en ljuvlig sällhets del. 

Si, hjältars tappra kropp ej aktar blodigt sår, 

ej själva döden, som dem jämt för ögat hänger;

ty evig ärestod dödsrädslan utestänger, 

att kallas Martis son i hug ocb sinne står.

Mars är en tapper karl, har också tappra män,

men att hans flinka folk dess stränga välde prisa, 

och under all sin tjänst ej nöje ha, ej lisa, 

ha mången undrat på, kan hända undrar än. 

Bort med det nöje, som fru Venus sina ger, 

vars nöje, tjänst ocb lön i kitslig kåthet stannar,

den var en ärlig själ till avgrunds djup förbannar,

rent nöjes riker tjänst rent hjärta efterser. 

Uti sin trägna tjänst guld-trälen ser sig säll. 

Av glädje skulle visst hans kalla hjärta brinna,

om han allt Peru-guld ocb Mogols skatt kund' vinna, 

förgömma, ocb därpå sig vila varje kväll. 

Ack, usel träl, som ro ej eller nöje har, 

ty lönen, den han själv tycks äga, honom äger,

och högsta nöjet är, när sinnet honom säger:

som draken på sitt gods, så ligg du evigt kvar. 

Men, ädla vishet, ack fin tjänst den bästa är, 

se, rikens stolta makt dig främsta rummet giver,

prål, fägring, guld och ståt för dig vid dörren bliver,

med evig ära du båd’ krans och krona bär. 

Ack säll, ja trefalt säll, den dig här tjäna vet, 

du evighetens pant, du himlens högsta prydnad,

den högstas contrefait. Ho, som blir i din lydnad,

nog får hans sinne ro, hans hjärta ljuvlig bet. 

Förståndets mörker får av vishets-solen ljus, 

en avog envishet, som viljan plär regera,

vishetens ljuva tukt med hast kan reformera, 

att själen dubbelt ser sig nöjder i sitt hus. 

När ledsnad annat folk vid deras tjänst förtär, 

si, lust och glädje då dem visom städse följer.

Vad vetas kan och bör, visheten dem ej döljer,

en herrlig ro den har, som i det antal är. 

Det antal pryden I, I Västra Aros barn, 

I vishets täcka män, de edras tröst och heder,

som siren ock den fest, den Pallas nu bereder

för dem, vars ädla vett ej snärs i ovetts garn. 

Ert nöje, edor lön, skall än fördubblad bli, 

och kransar, flera än kring edra hjässor binnas,

om i de visas tjänst I till det sista finnas, 

den högsta vishet sku I ock bekrönta si.

Och gåve en gud...

Och gåve en gud i sin gudomsnyck och i plötsligt överdåd

åt vårt förgängliga människoliv odödlighetens nåd

- då vore mycken ängslan förbi, men all kärlek och skönhet jämväl,

och då vore icke en skugga kvar av vår skapande själ.

Och allt som själen ger glans och klang skulle mista sin trolska makt,

det skulle brista, och hela vår värld skulle bli som en ökentrakt.

Och aldrig skulle ett gulnat blad, som virvlar till jorden ner,

låta oss känna, att något stort och gripande sker.

Och släktets trotsigt fåfängliga drift att bryta förintelsens bann

skulle aldrig driva kvinna och man att brinnande famna varann.

Och konsten, som bär på sin vita våg vårt skönhetsvemods sken,

skulle varda till buller och tomma ord och livlös sten.

Och aldrig en dröm med sin månesnö skulle doftlösa nätter beströ,

ty själen är bara det hos vårt liv, som vet, att vi måste dö.

B Malmberg:

Positivspelaren

Där kommer han i sommarvärmens glöd, 

den mörke främlingen med positivet

på lutad skuldra, svettig, trött och röd, 

om han har lyckats få en slant till bröd 

i dag ännu, det är ej säkert givet. 

Följd av en intresserad liten svit, 

mest barn och gummor, till din gård han drager, 

förtörnas ej för att han kommer dit, 

låt honom spela blott en liten bit! 

Ej världen någon skada därav tager. 

»Det är blott lättja», så du svarar kallt, 

»dessutom falska toner jämt jag hörer, 

envar arbeta må, det är befallt»; 

och så du skriver i en tidningsspalt, 

om huru han din ro beständigt störer. 

Likväl — förlåt mig för min polemik — 

ej alla Mozart hört och Haydn spelas, 

må vara: du är bildad, du är rik, 

men fattigmannen älskar ock musik 

och nöjes med vad bristfullt här presteras. 

Visst är det sant: ett mera gagnfullt kall 

den unge mannen kunnat åt sig välja, 

han är bevarad dock från brott och fall, 

och människan för hårt ej döma skall; 

vem kan väl livets skilda banor tälja? 

En tid kanske ännu och sen ej mer 

den oblitt dömde skall kring landet »flacka», 

hans lyckas sol för länge se ’ n gått ner, 

om några tiotal man visst ej ser 

en skymt utav hans slitna sammetsjacka. 

Vi leva i förvärvets, nyttans tid, 

den ej är tidens son, han dukar under, 

och uti världens ävlan, kamp och id 

skall positivets ton dö utan strid; 

så låt den ljuda några korta stunder!

Ett år sedan Staffan tog studenten

 

Staffan är en glad student,

vi tackom nu så gärna,

på Broman han sitt ljus har tänt,

han som en riktig stjärna

fin och fager lyser än,

tärnorna med honom sen 

får blänka.

Nu är fröjd uti vårt hus,

vi tackom nu så gärna,

full av sommarsolens rus

förundras varje hjärna,

fin och fager lyser den,

hjärnorna med stjärnorna 

får tänka.

Nu är eld i varje grill,

vi tackom nu så gärna.

I det gröna Staffan vill

vår svenska fana värna.

Fin och fager lyser den,

färgerna har himmelen 

fått skänka.

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: En sorgsen fågel

En sorgsen fågel bor i dina ögon.

Den sitter stum ifrån den stund jag gav dig
ett stammande besked att jag höll av dig.

Du vet? Här slutar vägen innan den har funnits.
Vår kärlek skulle fått bli kvar vid drömmens flöden,
som vaken är den icke stark som döden...

R P Olofsson:

Folk som ritar på armar och ben

 

Folk som ritar på armar och ben 

är sällan soldater i Frälsningarmén.

Förr var det sjömän och fängelsekunder

som lät sej gaddas i onyktra stunder.

Nu heter de Karin och Bettan och Ulla.

De låter det ske fast de inte är fulla.

På badstranden sen kan man känna sig fin i

en fullklottrad kropp och en liten bikini.

Själv är jag nöjd med vad åren har gett

av åderbråck, skrynklor och dallrande fett.

Vid källan

På breda vägen fartvidundren flåsa

förbi med tomma själar bakom ratten.
Vid källan sänker jag min tomma kåsa
och öser gratis upp av livets vatten.

Hagar

Ut i öknen drives Hagar med den unge Ismael, 

tårfyllt öga skönjer fjärran ännu patriarkens tjäll. 

Arma moder! Tungt var slaget, bittert var ditt hjärtas rön! 

Skall ditt barn förgås i öknen, och du själv, än ung och skön? 

Solen glöder, marken bränner under trött och sårad fot, 

gränslös ligger ödemarken, tom och vild och full av hot. 

Pilten törstar, »vattenflaskans» innehåll är redan tömt, 

blicken söker, men vart källsprång är för vandrarena gömt. 

Hagar kastar sig till jorden, ber som modershjärta ber — 

se, då stiger hjälpens ängel från Jehovas himmel ner, 

de försmäktande han förer till en källa frisk och klar 

och på ångestfulla böner följa nåderika svar. 

Ännu över öde stigar en förskjuten Hagar går 

med ett sviket hjärtas klagan och ett aldrig helat sår; 

stig som fordom, milde ängel, tröstrik till den sorgsna ned 

och till friska vattuflöden hennes ökenvandring led!

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: Strandgräsets pendel

 

Strandgräsets pendel svänger
över havets antika spegel
mäter tyst och obönhörligt
snabbt rinnande sommaren
till sista droppen.

På stranden vadar vi i timglassand
från tusen förrunna
somrar.

(publ m tillstånd)

R P Olofsson:

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: Korfönster

 

den tidiga morgonsolen
spränger du
i tusen skärvor
målar dem med
blod, guld, hav och sommar,
och låter dem regna ner
i min själ
till en mosaik
av jubel

vem anade utifrån
din härlighet!

(publ m tillstånd)

R P Olofsson:

Till Rune Pär Olofssons 100-årsminne: Festdag

 

svalor klipper vind

till glada serpentiner
virar dem runt klostermuren

molnmunkarna är bittit uppe
för att stänka
vigvatten över dalen

forsen tänder rökelse

molnmunkarna går avsides
för att bedja
medan morgonen går upp i koret
med en gyllne kalk i handen
som den sakta höjer
över världen

elevatio

det är festdag för
Our Lady of the Snows

(publ m tillstånd)

R P Olofsson:

 

Sommarmorgon

 

Tacksamt tillägnad hr Radiogymnastikmajor Uggla

O fröjd, att väckas upp av fågelsång
och svinga sig till fönstret med ett språng
att supa in syrén och tussilag
i långa, gymniskt djupa andedrag!

O fröjd, att n-k-n, i ett hav av ljus,
ta svikthopp i apollinariskt rus
och, sjunkande i namnlös hukning hän,
ta vatten över sig, från topp till knän,
och gå fullständigt nyfödd till sin plikt,
och innan kvällen hava gjort en dikt!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Jag till frihet dyrt blev köpt

 

Jag till frihet dyrt blev köpt 

och till saligheten döpt, 

i det namn som alla knän 

böjs inför när allt flyr hän. 

Till Guds rike inbjöds jag, 

fick ett heligt livsuppdrag, 

leds av Anden dag för dag. 

Gud, min Far, välsignat mej, 

gett mej barnaskap hos sej. 

Sonen i barmhärtighet 

på sitt kors har böjt sej ned 

för att lyfta mej och ge 

Andens tröst i väl och ve, 

mer än jag kan tro och be. 

Döpt till Jesu Kristi död, 

född till liv, trots synd och nöd, 

dej, min Skapare, vill jag 

överlåta allt idag. 

Räck mej nu din allmaktshand, 

helga liv och vänskapsband 

så min tro får överhand. 

Fader, Son och Ande god, 

bind med kärlek, hopp och tro 

mej vid dej i dopets pakt, 

stärk mej med din nåd och makt, 

så ska jag i evighet

prisa dej, Barmhärtighet, 

du mitt liv, min salighet!

J J Rambach:

Du gamla, du fria

Du gamla, du fria, du fjällhöga nord,

du tysta, du glädjerika, sköna,
jag hälsar dig, vänaste land uppå jord,
//: din sol, din himmel, dina ängder gröna ://

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden.
Jag vet att du är och du blir vad du var,
//: ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden ://

R Dybeck:

Det bästa tänkesätt jag vet bland ett friboret folk

 

Jag håller av min' fäders bygd,

det gamla Mannahem,

där frihet, landets ärvda dygd,

förädlar var en lem.

Jag kallar liv och frihet ett,

men dö och träla lika lett

bland ett friboret folk.

Jag håller av vår svenska lag,

livsandan i vår kropp,

som utan lag är död ell' svag

och vändes ned och opp.

Jag håller lag för allas norm,

ja, Skaparens regeringsform

bland ett friboret folk.

Jag håller av vår kung och råd,

vårt huvud, lagens drift,

som är för våld och överdåd

samt självsvåld ett förgift,

som utav lagens helga själ

båd' styres själv och styrer väl,

bland ett friboret folk.

Jag håller av vårt riksdagsfolk,

vårt arvs förmyndare,

de svurna helga lagars tolk

och nya stiftande,

som svurit sig till Sveriges lag

och från allt eget självbehag

bland ett friboret folk.

Jag håller av förbund och tro,

men blott med lagens band.

Bort! att parti och agg skull' gro

i ett lagbundet land, 

när lagen yrkar allas väl 

och gör ett hjärta och en själ

bland ett friboret folk.

Jag håller av en ärlig man,

det är allena den,

som aldrig sviktar av och an

för ovän eller vän, 

som vet ej av att vara hal,

som aldrig är för pengar fal

bland ett friboret folk.

Jag håller av en patriot

som är åt landet hel

och uti rikets med och mot

uppriktigt tager del.

Jag håller av en sannings vän,

som tänker, talar blott för den,

bland ett friboret folk.

Jag håller av en oförskräckt 

och då behjärtad man,

när det behövs att tala käckt,

som även tiga kan,

när det behövs, i rättan tid

är färdig så till krig som frid

bland ett friboret folk.

Jag håller av så ädel färg,

i den var svensk bör gå.

Då skall vår sak som hälleberg

i alla väder stå.

Vår lösen vare: Lag och rätt!

Vet någon bättre tänkesätt

bland ett friboret folk?

(1759)

A C Rutström:

Sverige

Varmare väl mångstäds lyser solen,
än hon lyser över polen,
där till sömn hon fordrar längre natt.
Ty när Gud planterat Söderns lunder,
har han, skiftande i sina under,
till en Ros i skapelsen dem satt.
Men hans Lilja är den höga Norden,
där, som jättefästen, fjällen stå,
och den sköna, evigt vita jorden
famnas utav himlen, evigt blå.

Rikare, än bergen uti Norden,
blomstrar väl den Södra jorden,
ty där står den ljuva Floras tron.
Livets dagar löpa där, som drömmar;
vällust utur purpurdruvan strömmar,
och var vindfläkt är en Kupidon,
Men den höga kraften finns där icke:
hon är vinterblomma: Hon är vår.
Järn vi in i själva vattnet dricke,
och i klippan det i blomma står.

Skönheten man där som luften njuter:
konstens rosendröm mer härligt skjuter
sina knoppar i en evig vår:
Där i Romas underfulla rike,
mellan jord och himmel, utan like,
som en medlare Sankt Peter står.
Dock i våra ljusa vinternätter
står, åt Gud, ett högre tempel: fjälln.
Själv han tusen klara lampor sätter
i dess blåa tak i stjärnekvälln.

Den som sett vad stjärnor Norden hyser,
och hur hjältenyet lyser
på dess rena himmel, skönt och klart:
huru Fädrens skuggor drabba samman
och uti den höga Norrskensflamman
hjältedramat spelas underbart:
han ej mera längtar till de sköna
land, där Maj för evigt bofast sig.
— Må du sist min varma tro belöna,
Sverige, Moder, med en grav i dig.

Vitalis (E Sjöberg):

Blæsten og regnen

 

I Danmark bor den stride vind,
vort år er gennemblødt af regn.
Hvem er det, der har bildt os ind,
vort land er lagt i solens tegn?
Monstro det er de ferme fyre,
der sørger for hotelbrochure?
Det er kun dogme for turister,
at blæst og regnvejr altid trist er.

For vi, der bor i dette land
og ikke er på rejse her,
os står det danske klima an,
vi elsker disse mange vejr.
De dage er så få som favre,
da lokemanden sår sin havre.
Men skøn er også stormens sang
og regnens læskekys i vang.

Se bondens tag om plovens greb
i forårsblæst og muldjords-em,
hans heste strakt i deres reb
med skum for muler, sved fra rem!
Og se om bord vor fiskers gæve,
hornhudede bersærkernæve
i slagsmål mod nordvest, hans bror,
om fiske grejer, sejl og ror!

Og regn slår ned, så vand slår op,
de dråber styrter sig i sø
med ringedans af hop i hop.
Hvad andet ses så festligt dø?
Skovbækken leger Niagara.
Så løfter regnbuen sin tiara.
Det dufter af titusind håb
fra jorden under himlens dåb.

Her kom du frisk af søens bad.
Smed cyklen ved et træ og lo.
Din mund et dugget rosenblad,
og dine pigekinder to
på engang kølige og varme
af regnens kys og blæstens harme.
Hvor kæk, når du tilbageslår
med nakkekast dit våde hår!

Men inde i den store by,
der spurter de med regnslag på,
kulør af solfald og af gry
opliver alle gader grå.
Den lille havfrue på cykel -
et eventyr af vand og nikkel!
En til! og to! tre, fire, fem,
en havsfrustime lyner frem.

Ved aftenstid, i lygteskær
det funkler i asfaltens spejl.
De røde lysreklamer der
er nog Vorherres eget segl
i lak på det, att i værdier
er selv en storstad ej forbier.
For skønhed, der er gået tabt,
har byen anden skønhed skabt.

Se, morgonstund har vand i mund!
Til skole løber trip trip trip
om kap med deres næsetip
de små som om på havsens bund
og når i hus med bæk på skulder
og kildespring i smilehuller
og dyster deres hår og klæ´r
og synes, det er mandfolkvejr.

Men hvis et umedgørligt slud
gør alt for mange dage grå,
så tørner vestenvinden ud
og fejer himlen søndagsblå.
Flak over styret Kalle tramper
sig hjem til mor, hvor kaffen damper.
En smag som af et ekstra smil
den får af modvind og af mil.

Når verden over vi har lov
for pløjning her i Danmarks egn,
så skyldes det, at for vor plov
går de to gode: blæst og regn.
For vi er ingen drivhusstamme,
og det er evigt godt det samme.
Hvem kender vel til bedre hest
än hoppen regn, end hingsten blæst?

K Munk: