Muser, gudarne fly, gaplystne narrarne komma. Följen beskedligt er tid, tagen er värld, som den är!
Nog av predikan man hört: »plats» ropas det nu på
teatern,
lämnen er altarring, klättren på tiljorna raskt!
Stigen för alltid ned från de snöomtöcknade höjder,
vilka fördystras av bön, manliga tankar och ord,
där man dock känner alltjämt, att en Gud än
tynger på hjärtat,
där det finns blygsel — åh nej, ledsnad, så
menade jag.
Muntren oss! Sörjen därför, att kejsardömet har
roligt!
Er tillkommer det just narra oss andra till skratt.
De, som lyssna på er, ha förbålt finkänsliga nerver:
skonen, i Herrans namn, örat för braskande ljud!
Ära och frihet och plikt må man undertrycka i
språket;
endast i vers någon gång duga de må till ett rim.
Nej, vara glad, det är allt, och så konsten, den
älskliga leken —
rätt oväldigt i dag ratar den djävul och Gud.
Boileau sagt, att med anletet helt nedsölat i vindrägg
även I börjat en gång, Muser, som narrar ert liv.
Kära, försöken att skratta ännu, fast åren förrunnit,
medan man vandrar förbi, söken att fiska en slant!
Åken på Thespis’ char, grant prydd med den
brunstiga bocken,
åken från scen till scen kring i det nya Paris!
Och för att egga dess mer våra överretade nerver,
må edra vissna behag livas av glitter och smink!
Från blomsmyckad salong ned till gatorna, fulla
med höstsmuts,
konsten må dansa som narr, dansa med bjällror
och stav!
Stundom, skolen I se, är det gott, att livet förljuvas,
samt att man följer sin tid, lämnande skogarnas
skygd.
Varför på trefot jämt, och varför alltjämt i
tribunen?
Uppe på höjden hos er blir man i sanning ej fet.
Tagen er tjänst! Då kunnen I snart hos en väldig
Maecenas
äta ert dagliga bröd, vinna en ställning på stat.
Var och en har sitt kall, och Muserna, vad man
må säga,
äga sin nytta likväl — dock framför allt
komedien.
Även ett folk, som består utav valmän, lever dock icke,
om för dess bästa det sörjs, endast av röstning
och bröd.
Nå, för att att vänner förbli, så välan, kamrater och
fränder,
låtom oss giva vårt folk stundom parader och ståt!
Väl vi ej äga som Rom gladiatorsspelen och circus,
kuskar gröna och blå, tigrar, som spela sin roll,
men vi ha tidningar nu, och vi äga romaner och
dramer:
mången försmäktande själ ställer man därmed
till freds.
Framgent skall i en stat, som är välstyrd, allt vara
nyttigt,
även poeterna, — ja, själva «le singe savant.»
Just för att tänka med liv och med fart, må man
även sig roa:
det är ditt väsendes grund, Musa, din adliga börd.
Därför också, när vi fått parkettbiljetten i handen,
reses ett tempel av oss, Pajas-Apollo, åt dig.
Gudarne, smått på förfall, inträda — vad tycks?
— i polisen.
O, I nio, som nu — gamla, men unga ändå —
stigen från Pinden ned, och som drömmen om
mäktiga hjältar...
gån, att hos inspektörn taga i claquen er plats!
Sångmör, ack, vilken heder likväl att ej tänka på
lönen,
kunden I fått i en stat, där man har sörjt för
sitt folk,
om man från början rangerat sig rätt, om bara
försiktigt
mänskorna strävat att ge absolutismen sin hjälp;
om i er skickliga hand, marscherande snällt efter
trollspöt,
pennan liksom ett gevär laddat och skjutit i takt;
om edra lyror, stämda i ton efter gatornas skrällen,
spelat Hosanna i kapp med muskedundernas sång;
om blott kritiken med smidig gestalt samt full av förtjusning,
när det behövdes ibland, tagit gendarmernas plats,
och med en blick, som är öppen för tidens
mäktiga under,
fått med sitt giftiga stift teckna de knorrandes
namn.
O storartade tid, o lycka, som blivit vår andel!
Sainte-Beuves ljuvliga dröm varder nog sanning
en dag,
när utav människans själ och av alla dess skilda
förmågor
på militäriskt vis man regimenten har gjort.
Snart efter nummer och namn samt allt efter
grader och vapen,
skola vi konsterna se vandra i ståtlig parad,
se någon fyr, utskriven i dag, barfota och tarvlig,
bliva kan hända en gång överste — kanske
marskalk,
alltid beroende på, vad han nyttjar uti sina lovtal:
prosa med nykter lunk eller med lyriska språng.
Redan slår man apell uppå lärdomens luftiga höjder,
värvarnes ljuvliga röst, klangen av guldet jag hör.
Hela azuren sig rör: en stor bataljon utav svaner
bildar i truppernas tete kedjor, vedetter och vakt.
Stolta pegasen med betsel och stång piafferar i molnen,
höljd i ett himla-schabrak, sållat med stjärnor
av guld.
Hör, Philomeles musik under ömt upplyftande toner
klingar från höjden så ljuvt: »föd oss, o
fädernesland!»
Där Vaudevillen höjt sitt hurra, den lätta husaren,
där voltigören Roman går med »i armen gevär.»
Artilleristen till häst, Feuilleton, försedd med
raketer,
smattrar och fräser och sist drar sig tillbaks
under skratt,
medan ur Armstrongs-gap de artiklar, som »ledande»
kallas,
slunga mot Kremlins borg samt Vatikanen sin eld.
Där historiens sappör »rentvättar sitt linne» och
måttar
hugg mot de män, dem man såg dö vid Pharsalus en gång.
Där med karbinen i hand genom öppningar, gjorda
i muren,
krönikeskrivarn ger eld på våra gamla partin.
Filosofien mellertid, den gamla försiktiga jungfrun,
väpnad med harnesk och hjälm, bildar vår kloka
reserv.
Allt är nu klappat och klart, man väntar blott
order : »framåt marsch»!
För att manövern skall gå -— alldeles som vid
Chàlons.
Undan! Ty stämman jag hör av kritikens stormiga
förtrupp:
Mörsarn den drar i sitt spår, sopande rent i sin
väg,
bjuder oss allmänt in, prosaisters och rimmares
skara,
att för en större terrain riva vad sederna byggt.
Plats för de soldade sångens mör. bort mötande
hinder!
Folket, det goda, bör få gratis spektakel och bröd.
Dock, hur fatalt, i sin väldiga flykt är den nyaste
konsten
fjättrad av sagor ännu, sagor om dygden och
Gud.
Kasta då Gud överbord, herr poet, och i växlande
toner
låt dina herrliga verk sjunga materiens lov!
Gammalmodigt är allt idealt, men det verkliga leve!
Lägg du en sjukhuslukt in i roman på roman,
timra du burar av dem, utav rasande bestar
bebodda,
stick du din näsa med lust in i var enda alkov,
måla för oss vart sår, var slipprig bedrift, som
du möter,
och, som kritiken det nämnt, helst i »den blodiga
stiln»!
Ja, för att konsten skall riktigt bli gödd, må du
draga till stacken
allt, vad förruttnat och dött finns inom mänskonaturn.
Lyckliga du! Dig vänta som lön både sysslor och
stjärnor
samt editioner i mängd — två gånger tio till
minst,
och Monitören, din vän, uti sex långrandiga spalter
skall i sin måndagsrevy fläta din doftande krans.
Ja, vem vet? För den skola, där förr våra
tänkare bildats,
visar som mönster man fram kanske din svulstiga
stil. —
Eller skulle du, morsk till humör och med lekande
penna,
frestas att Voltaires udd taga för ro skull i arv,
vänd dig till furstarne blott såsom ban med artiga
saker:
utan en tvekande min tänker och talar du fritt.
Då kan du njuta din fröjd att på dörrn jesuiterna
jaga —
fröjd, som beständigt är liv samt mot förföljelse
trygg,
då kan, utan att dölja ditt spel, som orakel du säga
Cæsar, att påve han är, säga, att folket är Gud.
Ädelmodiga tid, som min vers ej vågar att såra,
då av ett trotsande svärd pennan sin order begär;
då pamfletter och smuts spys ut av räffelkanoner,
då sina drängar man ger rätt att skrupensa sin
Gud;
då de förvista och hela den hop, som orätt har
lidit,
skymfas på köpet, se’n först kavle man lagt dem
i mun;
då man förnekar sitt ok, fast man spänner sig själv framför charen,
då en tribun man sig tror, när man är simpel
spion.
Gladiatorer! Framåt, I bläckhornshjältar, till Cirkus...
Nej, jag har orätt. Förlåt! Gycklare ville jag
sagt,
fram till er marknadsplats! — All vissling har
lictorn förbjudit,
prætorn betalar er lön, drängar bedöma er konst.
Ställen er upp på ett led och i rang efter växten
och sägen:
»Cæsar, var hälsad av dem, vilka du föder så
runt!»
Nu mån I hoppa en stund och ge hals, huru mycket
I orken!
Dragen ur fickorna fram pipor och sablar av trä!
Rabblen ännu en gång för den sammanskockade
massan
er melodram med sin ståt, härmande dumt epopéen!
Praten om tiondeskatt, om Europa och feodalismen,
och hur med purpurn ibland kungar ha torkat
er fot!
Ropen ert: vive la gloire! — men ur vägen med
aristokrater!
Egalité — det är klart — dock, blott för blusernas folk!
Undan med skrävlarnes här, men plats för en karl,
som kan tiga!
Schelde och Rhen må bli gräns! — Tyst dock för
tusan därmed! —
Stöten, ja, stöten med kraft! Snart nog edra
fiender äga
varken en boklådsdisk, tryckare eller journal.
Striden i saknad av stridande män helt enkelt är
slutad,
segern — ja, segern är er . . . som uti cirkus
precis.
Nu för att komma till ro, för att stilla vår retade
galla,
låt oss i samlingen lugnt vandra med tallrik
omkring!
Nå, då börja vi först helt naturligen med herr
prefekten,
som av en nådig försyn skapats att jämt vara
nöjd.
»Bra, rätt bra!» — Så klingar hans milt
majestätiska stämma.
Ah, vilken lycklig minut! Ah, vilken präktig
kollekt!
Bankens sedlar och rullar av guld och galloner och
stjärnor,
värja med gyllne beslag, som dig på hälarne slår,
ända till adelsbrev eller hermlinsbrämade mantlar,
om du har vacker figur eller ett klingande namn;
stundom också några klumpiga sous — förlåt mig, o sångmö,
fingra dem ej med förakt! — hyggliga kunders
tribut.
Rikligen har du då fått av den snöda metall, som
dig lockar;
kom du i träskor hit, reser du bort i kalesch.
Men från den glänsande char, vilken förer dig fram i din höghet,
om du där nere på jord ser någon trumpen gestalt,
någon a dem, vilka tredskas ännu — en borta i
landsflykt,
en på sitt vindsrum dold — gömma sin gamla
kokard,
eller en annan, med samma förakt, men icke så
trotsig,
som av en helig plikt hålles i band vid sin tjänst,
då med en skämtsam ton dina gudars ära du
sjunger,
ser på den stackarn med hån, klappar på fickan
— och far.
Vänner, låtom oss vila en stund uti minnenas
trollkrets,
fly till de dagar, som gått, fly till de kommande
dar!
Aftonens dunkel är när. — Men minns du den
rodnande morgon,
vilken oss väckte till sång, alla, som sjunga
ännu.
Medan vår lågande själ, jungfruligt blyg i sin oskuld,
kysste med ungdomslust sångens och frihetens
bild?
O, hur vi lyssnade då vid porten till
sångaretemplet,
o, hur vart grand poesi talade gudarnes språk!
O, hur vi dyrkade då våra halvgud-liknande skalder,
vilka med tonernas dyrk öppnade himlen för oss!
Det var den tid, då man älskar och tror utan sans
eller vila;
då för vårt land och för oss, o, vilka drömmar
av hopp!
Stolta vi vandrade fram, och vi visade öppet för
världen
heliga vänskapsband, sköna som kärleken själv,
visade världen också vår kärlek, ädel och solklar,
som när i himlen ibland änglarna älska varann.
Dock — tillbaka till stunden igen! Angivare lura
lömskt i journalernas hörn över författarnas ord,
färdiga varje minut, bara nitet vaknar, att märka
vart litet ord, som förmår skaffa gendarmen en
fångst.
Nej, man får vara till freds, om det regnar eller är
solsken,
om det är varmt eller kallt. — »Rosor jag älskar
i hyn,
tål icke magert folk, med kinder så bleka som
döden:
Den, som ej ler, har förtjänt spetsas på pålen
till straff.»
—
ropar den skugga, som följer er tyst med
vakande blickar —•
»vill ban ej roa sig, — gott, stöt då den
uslingen ned.»
O, vilka framsteg! Snart äro vi jämngoda med Kina.
Tänk vilken konst i vår press, denna berömda
maskin!
Aldrig en kort diskussion, som ej överflödar av bakhåll, —
lejonens liv under hand sålt utav rävarnas släkt!
Och denna ömkliga hop, som är gjord för att stoppa
sin pipa,
talar och skriver så stort om »åttinio» ändå!
Nej, låt oss skämta och le! Du bar rätt, du
skrattande skara,
vreden — det märker man nog — är ej på modet
bos oss.
Fy, din satir är absurd och, vad värre ändå, den
är tråkig:
komma och störa vår fröjd med din allvarliga
röst!
O, vilken klassisk tölp, som sätter till doms över
världen,
för Bertrand och Macaire, Tacitus samt Juvenal, —
överlämnar Tartuffe åt Camilli rasande vrede,
väcker ur graven en Cid för att ge Mascarille
stryk!
Sångmö, vänd då tillbaks under Ilions frejdade murar,
vänd dig till hjältar, en gång närda med lejonens
märg!
Ställ till Minerva och Mars din bön, att de hjälp
dig bevilja,
låt Diomedes, din vän, eller Achilles slå till,
vräkande väldiga block utav klippor, stora som
stadstorn,
vilka för tjugu bland oss rörde sig knappt från
sin plats!
Låt dessa vingade spjut, som smiddes en gång av Vulcanus,
slungas av Jupiters hand ned bland de stinkande
kräk!
