Gud kanonen

 

I Ryssland har inrättats en ny helgdag, vid vilken kanonen skall firas. 

På korset hängde visst vår gud från fordom.

Med åtta spikar var han säkert nitad

och metervägs från tjuveri och hordom

smög vi den smala vägen, krokigt ritad.

Se, ganska många bål blev prydligt tända

och mycket hednakött blev stekt på vägen,

och alla dessa kristet sönderbrända

blev alla helgon sedan, täljer sägen.

Men bålet kom tyvärr ur kristningszonen,

när det blev vedbrist sen i alla riken.

Då skänktes oss från herranom kanonen

att öka summan av de kristna liken.

Så bör det vittnas kristet och offentligt:

Kanonen är ett stöd för själens stängel.

Är bara rören riktade ordentligt

kan ingen djävul undgå att bli ängel.

Så faller vi på knä för gud kanonen,

ty nya gudar är det dags att taga.

En centrumplats tar skjutfältsinstruktionen

nu i vår nya helgaskriftsupplaga.

S Dagerman:

Jag har räknat tiden i kvarter

Jag har räknat tiden i kvarter

och ändå vet jag inte vad svart är.

På färger har jag stirrat mig blind.
Det enda som är grönt är min kind.

Men sedan är allt rött, gult och gredelin
och det som lyser starkt är så fint...

Bakom mina slutna ögonlock
dansar rasande en bock.

Han har horn. Han har svans.
Och han dansar en vidrig dans.

Skall han bräka? Han skäller!
Och hans vita fradga dräller...

Han lyfter starka, hårda klövar
och blåa ängens små blommor han berövar

deras ljuvaste honung och sötaste doft
och mal deras kalkar till stoft.

Men när jag öppnar ögonen
är jag gudilov här igen.

Violinen sjunger sakta.
Jag vill sätta mig att vakta

mina sköna sommarblommors flock
för den rasande bock...

A von Krusenstjerna:

Tigern

I sex år har den dödsdömde amerikanske författaren 

Chessman fått vänta på att domen skall verkställas. 

Tigern 

med de förgyllda löständerna 

även kallad Rättvisan 

saknar mycket 

dock icke tålamod.

Hopkrupen 

på maktens högra sida 

viskar den 

i den dödsdömdes öra: 

Ha lite tålamod, 

är inte hungrig än. 

Kanske i morgon — vem vet?

S Dagerman:

På Simons och Judas' apostladag

 

Tack, Herre, för S:t Simon,

S:t Judas likaså!

Du sände dem tillsammans, 

apostlar båda två. 

Må vi med trofast iver

nu följa dej och dem, 

i kärleken förenas

så fler kan hitta hem. 

Du, Herre, sa till Judas 

att de som har dej kär 

i tro ditt ord bevarar 

och i sitt hjärta bär. 

För evigt ska de älskas 

av dej och av din Far, 

som kommer dem så nära 

och stannar hos dem kvar.

A Holmberg:

Flugan och ljuset

 

En fluga ser ett ljus, 

och av sig själv förgäten 

och näsvis, som hon är, 

och hetsig och förmäten, 

hon flyger till, vill släcka det, blir vred, 

och dubbelt sina vingar spänner; 

men i det samma hon sig bränner, 

och faller vinglös ned. 

Vartill skall denna fabel duga? 

Jag svarar utan allsköns krus: 

Man lär därav att ej en fluga 

bör släcka ljus.

M Choraeus:

Han som av intet skapat all naturen

 

Han som av intet skapat all naturen 

itudelt tiden, förut känd av ingen: 

han solens glans gav ena halva ringen, 

den andra månens lampa i azuren. 

Därav vart öde, lycka, slump tillskuren 

åt var och en, som födes här bland tingen, 

och se, jag erhöll på min lott skymningen 

allt från den dag, jag blev i linda buren. 

I kamp emot mig själv på jorden går jag — 

ty där det natt är, plägar mörkt det vara — 

av sorg åt all min vanmakt sönderriven. 

Dock har jag tröst ändå, ty dager får jag 

i livets natt ifrån den sol, den klara, 

som vart i födseln dig till fylgia given.

Michelangelo:

Jungfrun av Shalott

I.

På ömse sidor flodens våg 

stå jämna fält av korn och råg. 

Längs strandens vall drar hög och låg 

i köpmansfärd och pilgrimståg 

förbi mot tornkrönt Camelot. 

Och envar, stadd den vägen, hör 

hur vinden alla liljor rör, 

som vaja yvigt nedanför 

runt ön som nämns Shalott.

Sälg och asp gro samman täta; 

vindar deras grenverk fläta. 

Ljumma strandsvall bladen väta 

längs den flod, vars vågor mäta 

långsamt lopp mot Camelot.

Fyra gråa borgtorn skjuta

högt från ön, där liljor luta,

tysta torn, som innesluta

Jungfrun av Shalott.

Släpade av hästar glida 

pråmar invid flodens sida 

långsamt fram; och med de vida 

silkeseglen spända rida 

skeppen stolt mot Camelot. 

Men vem såg jungfrun? Har hon stått 

och vinkat välkomst från sitt slott? 

Har någon främlings hälsning nått 

till Jungfrun av Shalott? 

Endast de som arla skörda 

stundom stått med kärvars börda, 

lyssnande till sånger, hörda 

svagt från flodens aldrig störda 

lopp mot tornkrönt Camelot. 

Sent på väg från månskensgröna 

fält, de än en sång fått röna, 

— lyssnat, — viskat: »Hör! Den sköna

Jungfrun av Shalott! 

II.

Och dag och natt hon skytteln slår 

i väv, där mönstret färgrikt står. 

En röst hon hört, som förutspår 

att hon förgås den dag hon går 

att skåda ut mot Camelot. 

Den viskningen blott halvt hon tytt. 

Så väver hon sin väv på nytt; 

och ingen annan sorg har brytt 

skön Jungfrun av Shalott. 

Och i en spegel, som hon har 

framför sig, magiskt djup och klar,

blir världens avbild uppenbar. 

Där ser hon vägen, hur den drar 

i vindlar hän mot Camelot, 

och virvlarna i flodens lopp 

och män som trumpna blicka opp 

och röda marknadsflickors tropp 

på färd förbi Shalott. 

Där rida damer stolt i flock. 

Abboten följer, from och tjock.

Så syns en valldrängs gula lock; 

en page med purpursömmad rock 

gå ner mot tornkrönt Camelot. 

Och stundom genom spegeln drar 

en kavalkad med par vid par. 

Ack, ingen trofast hjälte har 

skön Jungfrun av Shalott. 

Hon sitter över bommen nöjd 

och väver spegelns bild med fröjd, 

när i en stjärnlös natt blir röjd 

en flock med fackelraden höjd 

på sorgefärd mot Camelot. 

Men när ett månblänk faller på 

där älskande tillsammans gå, 

»Jag leds vid skuggor» — suckar då 

Jungfrun av Shalott. 

III. 

Ett bågskottshåll från flodens led 

bland havreskylarna han red. 

Bland breda blad sköt solen ned 

och brann på stål och brynjeked 

på riddaren, Sir Lancelot. 

En korsets stridsman knöt förbund 

med hjärtats dam i sköldens rund, 

som flammade en solröd stund 

mot tornen på Shalott. 

Hans remtyg glänste silvervitt 

liksom ett band av stjärnor smitt. 

Från tyglar, fallna löst i skritt, 

kom munter klockklang vid hans ritt, 

när han red ned mot Camelot. 

I rem han över skuldran bar 

ett silverhorn till stridsfanfar. 

Från rustningen kom klangen klar 

som sång emot Shalott. 

Från sadelns sirning flög ibland 

juvelblått blänk kring sommarns land , 

och mot en molnlös himlarand 

brann hjälmens plym i blodröd brand , 

när han red ned mot Camelot , 

som när från rymdens stjärnsnår fälld 

en meteor med släp av eld 

slår bågen över skog och däld 

som slumra runt Shalott.

Emot hans panna solen stod. 

Nedom hans hjälm flöt tät en flod 

av kolsvart hår, när gångarn god 

med stamp och kast och eldigt mod 

bar honom ned mot Camelot . 

Han speglades av mörkblå svall, 

när han red fram längs flodens vall . 

»La - ri, la - ra !» vid hovars fall 

sjöng då Sir Lancelot.

Hon lät sin skyttel ligga tom. 

Hon tog tre steg från väv och bom. 

Då såg hon liljorna i blom, 

såg riddarn, glömde röst och dom. 

Hon såg mot tornkrönt Camelot. 

Och väven slets av stormvindskast, 

och spegeln spillrades med hast. 

»Min dom är nådd!» — som klagan brast 

från Jungfrun av Shalott. 

IV. 

När vinden svept med skall och gnyn 

ett dok kring skogens gula bryn 

och floden i en oviss syn 

med klagan under höstregnsskyn 

svann bort mot tornkrönt Camelot, 

då fann hon, där en stormvind rev 

bland strandens sälg, en båt som drev; 

och runt omkring dess stäv hon skrev 

»Jungfrun av Shalott». 

Lik den som en förhäxad dag 

i syner läst sitt ödes lag, 

stod hon, där flodens gråt ljöd svag, 

med stelnat lugna anletsdrag 

och såg mot tornkrönt Camelot. 

Hon steg ombord, när dagen led 

mot kväll; och sen hon lagt sig ned, 

flöt båten bort längs flodens led 

med Jungfrun av Shalott. 

Där hon i snövit mantel klädd 

låg utsträckt, föll på hennes bädd 

gult löv från träd vid flodens brädd. 

Av nattens röster företrädd 

drev båten bort mot Camelot. 

När under pilträd den blev förd 

och fram längs fält med bärgad skörd, 

blev svagt den sista sången hörd 

från Jungfrun av Shalott. 

Längtansfyllda toner, gjutna 

kring all dröm ur det förflutna, 

sjönko, svällde, dogo brutna, 

 — tills med ögonlocken slutna 

tyst hon bars mot Camelot. 

Ty förrn hon nått till Arthurs stad,

där träd längs floden stå i rad, 

dog hon — som den sång hon kvad, 

Jungfrun av Shalott. 

Och under brygga och balkong,

längs slottsterrass och trädgårdsgång, 

där flodens fåra ringlar trång 

djupt under höga murutsprång, 

bars tyst hon in till Camelot.

På varvet trängdes hundraden 

av köpmän, klerker, riddersmän. 

Runt stäven lyste skriften än: 

»Jungfrun av Shalott.» 

»Vem är det?» sporde de varann. 

Palatset, som i festljus brann,

blev tomt, och glädjesorlet svann. 

Fromt korsade sitt bröst var man 

av Arthurs rund i Camelot. 

Men Lancelot steg fram till sist 

och sade: »Skön är hon förvisst. 

Må nåd ges rikt av Herren Krist 

åt Jungfrun av Shalott.»

Alfred Tennyson, övers. Frans G Bengtsson

A Tennyson:


Frans G Bengtsson:

På Amanda-dagen: Resa, Amanda, jag skall

 

 

Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked,
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O, huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen i tu.
Himmelska land han skådar bakom: arkadiska bygder,
sökte förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnes ro;
tills, i bländande glans, den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovandes par, ljuvtklingande: "Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskande två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå: att brytas av eder
vänta de: livsens träd blommar av njutning och hopp."
Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.

E J Stagnelius:

Tillägg till Dalvisan

Först läses eller sjunges den ursprungliga Dalvisan, liksom på Kungliga Operan under hungersnöden i Dalarna 1838. Därefter fortsätter man som då:

Så sjöngo de fordom i Dalarnas bygd,

men tyst är den glättiga sången.

I fädernas dräkt går en gammaldags dygd,

men fädernas fröjd är förgången.

Gud styrke och tröste de män som där bo,

de hava ej brödet, blott ära och tro

vid älvom, på berg och i dalom.

O Svea, räck hand åt den redliga stam,

som lider sitt öde och tiger,

men gäller det fäderneslandet, den fram

med stormsteg och kämparop stiger.

Glöm gärna en okallad lidandets tolk,

men glöm icke Vasas och Engelbrekts folk

vid älvom, på berg och i dalom.

J O Wallin:

Invokation

 

Inför din tron i ett bedjande skick,
mäktige Febus, jag dristar mig sänka!
Muntran och mod med en gynnande blick
värdes mig skänka!

Giv av din skyddande godhet ett rön:
Bifall en ivrig försökares yrkan!
Uppfyll min önskan, behjärta min bön,
gilla min dyrkan!

Bland den alldagligt dig offrande här
ställ mig, o Febus, ej bortskymd i hopen,
den du blott lusten och rimmet beskär,
tröttad av ropen!

Lär mig att skåda vitt fjärran ifrån
vägen till ryktbarhet, brant och besvärlig,
icke mig tro, när jag stiger på tån,
bål och förfärlig.

Hänför min inbillning, elda min blod,
giv mina tankesprång syftning och styrsel!
Giv mig eteriska sångarens mod,
icke hans yrsel —

Icke den ton, du åt lycksökarn gav,
skalbaggar lik, som vid jordbrynet surra —
kraften av sången, när skimret drags av,
bara ett hurra ...

Icke den bardens, som färdig och snar
sporrar sin vingade fåle till Pinden,
osar och viftar ett rökelsekar,
styr efter vinden!

Giv mig, Apollo, den ädlare lott,
styrka och lenhet i växlande blandning,
tonen egentlig för koja och slott,
klarhet och sanning!

Måtte min sång i vår stojande värld
väcka förfinade känslor för nöjet,
fåfängans, skrytets och höghetens flärd
agas av löjet!

Lär mig att stundom, pindarisk i glans,
alstra ett kväde, som hopen förstummar!
Värj dock min skaldmö från skrik utan sans,
intryckta tummar!

Giv mina målningar värma och färg,
enighet, klokhet och ordning i sätten,
hejd och försyn att ikläda en dvärg
rustning av jätten!

När i en odes högstrålande sken
hjältarnes bragder jag går att beprisa,
låt ej min sångmö, förhesad och klen,
tralla en visa!

Måtte, då krigarn i härnad och blod
trotsande mött de eldsprutande svalgen,
lovsångens platthet ej pröva hans mod
mer än bataljen!

Offren åt dygder, som pryda vårt land,
likne av blomstren det friskande doftet,
icke en vallmo, med prisgirig hand
räckt utur stoftet!

Låt av exempel mig aldrig förförd
bryta hos grannen ett ax uppå tegen:
blive en rik eller knappare skörd
alltid min egen!

Febus, det offer, min dyrkan dig bragt,
värdes ej döma som lättsinnig yra!
Bönhör mig, eller, försmådd av din makt,
krossa min lyra!

A M Lenngren:

Pyramiden

Trälarna byggde en pyramid

en faraos namn till ära,

släpade, buro i hundra år

- födda att släpa och bära.

Trälarna - ingen räknade dem!

De levde som lastök och dogo,

tills äntligt en dag till byggets topp

den sista stenen de drogo.

Öknen allena var dem blid,

skänkte dem gravar i sanden.

Som ett under stod Faraos jättegrift,

pyramiden vid ökenranden.

* * *

I sin gyllene kista Farao låg,

kungligt skön i döden,

och bidde hos gudarna evigt ett liv,

av faraoniska öden.

Gömd i den mörka sarkofag,

med ett leende än över munnen,

han bidde och bidde, tills en dag

från jorden hans ätt var försvunnen.

Över pannan lyste hans lotuskrans,

där i kistan innerst inne

han bidde  ännu, tills hans namn ej fanns

längre i människominne.

På bröstet i väntan låg hans hand

att hälsa en gud och frände,

tills gudarna flydde ur Faraos land

och aldrig återvände.

* * *

Var tröst, o Farao, glömd i din grav!

Än är blott en stund förliden,

sen lik solen, som bärgas av öknens hav,

du gick bort - och oändlig är tiden.

Varen tröst, I som svekos likt Farao,

I, miljarder av dödsfångna själar!

En konung förgäts, men mot stjärnorna än

ropar ett verk av hans trälar.

Någon väl månde där uppe bo,

som skall höra, om tåligt I biden.

En gåta är himlen i stjärnero

och en bön om ett svar - pyramiden.

A Mörne:

Den höstliga kvällen glider

Den höstliga kvällen glider -

vi skygga ångestfullt

för mörkret som dröjande glider

ur klyftor och drypande hult.

De gamla känslorna brista

utan tårar och ord.

Vad hava vi mera att mista?

Vi höra de skärande skriken

av spovarna nere på maden,

där videna kalna och bladen

multna i bräddade diken.

A Mörne:

Som ett moln, som en fläkt

Och skyarna gå

över bergen de blå,

över älvarnas vågor mot skogarna grå,

och den stormdrivna tall

genom rymdernas svall

sjunger högt som en sjö över sovande vall.

'

O du farande sky,

som mot stigande ny 

driver fram över fäbod och tigande by -

se, vid norrhimlens rand

står en silverne strand,

där var sky lik en suckande båt hinner hamn.

O vindar, som gå

över myrarna grå,

ni som hasta i flykt genom lufthavets blå -

snart i skogarnas ro

få likt duvor ni bo

och vila er vinge på nattdimmors bro!

Som ett moln, som en fläkt

min aning sig sträckt

mot den saliga stund då dess oro blir släckt,

då ur forsarnas fall

en flöjt av kristall

bebådar att lidelsens sommar är all.

Se, kring åsarnas kam

draga skuggorna fram

ur det blånande mörker min aning förnam.

Ack, det lider mot höst,

jag hör nattvindars röst

men en storm går till ro likt en fläkt i mitt bröst.

Karin Valborg Ek:

Ur Venerid av Skogekär Bergbo - Sonett 42

 

Allt gräs nu vissnar bort, och gröna löven falna,
man ser mer ingen ört och ingen vacker ros.
Allt är snart ruttnat bort, all fägring är sin kos,
och sommaren är all, man känner luften svalna.

Så drager lusten bort, de vida skogar smalna
och den förr sorg har haft blir hon nu dubbelt hos.
Han blir av sådan tid nu tyngre än det tros,
att starka och därav försvagade gå valna.

Och jag som haver själv den ganska sommars tid
för kärlek lidit ve, hur ökas nu min plåga!
Ja, är hon därtill vred, som förr mig var så blid,

försmäktar jag än mer av denna här min låga.
Det går mig nog emot, på all sätt jag försökes,
mitt hopp försvinner bort, misströstan mig förökes.

En onsdagseftermiddag i oktober

 

En onsdagseftermiddag i oktober

då samlas här på Stäppen hela flocken

av ivriga beundrare av Kocken,

med stora, pilsnerpilska ögonglober.

Han råder bland kastrullerna och locken

i Stäppens kök, vår magnifike broder,

men fråga inte mig hur kan kan bo där,

ty helt enorm är matkulturekrocken.

På ålderns höst han börjat med att fäkta,

och frågan är om det hans liv förlänger

- men kanske har han synder som ska sonas?

Än har dock inga revben blivit bräckta,

och nu vi in i Stäppens kök oss tränger

för att få gratulera dej, o Jonas!

A Holmberg:

Gift dig, och du kommer att ångra det

 

Gift dig, 

och du kommer att ångra det. 

Gift dig inte, 

och du kommer att ångra det också. 

Gift dig eller gift dig inte, 

du kommer ångra bådadera. 

Antingen du gifter dig eller inte gifter dig 

ångrar du dig i vilket fall. 

Skratta åt världens dårskap, 

och du kommer att ångra det. 

Gråt över den, 

och du kommer att ångra det också. 

Skratta åt världens dårskap eller gråt över den, 

du kommer att ångra bådadera. 

Antingen du skrattar åt världens dårskap eller gråter över den 

ångrar du dig i vilket fall. 

Tro på en flicka, 

och du kommer att ångra det. 

Tro inte på henne, 

och du kommer att ångra det också. 

Tro på en flicka eller tro inte på henne, 

du kommer att ångra bådadera. 

Antingen du tror på en flicka eller inte tror på henne 

kommer du att ångra dig i vilket fall. 

Häng dig, 

och du kommer att ångra det. 

Häng dig inte, 

och du kommer att ångra det också. 

Häng dig eller häng dig inte, 

du kommer att ångra bådadera. 

Antingen du hänger dig eller inte hänger dig 

kommer du att ångra dig i vilket fall. 

Detta, mina herrar, 

är inbegreppet av all levnadsvisdom.

S Kierkegaard:

Mitt år 2: Hösten

Mustens och maktens och mognadens höst - dig når jag väl aldrig,
sakta mig viskar en röst. Ödesbestämt är vårt liv.
Gyllne och blå september, då jorden i klarhet och styrka
föder sin ljuvaste frukt - o, att jag väl vore där!
Men jag är rädd att redan med förbundna ögon jag irrat
min september förbi - står i oktober nu,
står i den alltför tidiga skymningens töckniga månad,
stridens och stormarnas höst, smutsens och slagregnens höst.
Molnens fuktiga flockar jaga som nattsvarta fåglar,
nattliga fåglar ha ock tagit sitt hemvist hos mig,
byggt sina bon i min själ och hacka muntert mitt hjärta,
gnaga mitt livsträds rot, flaxa så svart för min syn.
Vad skall man göra åt det? Det finns intet i världen som hjälper,
om ej vintern och snön. - Ödesbestämt är vårt liv.
 
H Söderberg:

Så vacker som dagen

 

Så vacker som dagen

var Fröken von Smutt,

så illa betagen

herr Riddaren Fnutt.

Oj oj! Oj oj! Oj oj!

Vad kärleken är för ett skoj!

Så blek och så mager

blev Riddaren Fnutt,

men dubbelt så fager

vart Fröken von Smutt.

Oj oj! Oj oj! Oj oj!

Vad kärleken är för ett skoj!

Den otäcka fröken!

Hon borde just ha!

Åt Herr von der Löken

hon skänkte sitt ja.

Oj oj! Oj oj! Oj oj!

Vad kärleken är för ett skoj!

H Hamilton:

Vid kumlet

 

Nu är den dystra höst utbruten,

som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat står.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, /  den vår de svage kalla höst").

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

På Tor-dagen: Bjällrorna

Unga narren hördes klaga: 

»Varför skall jag bjällror bära? 

För att intet kunna taga, 

för att intet komma nära. 

Som en spetälsk jag mig känner,

alla sky mig som en fara.

På den åtrå, som mig bränner, 

endast mina bjällror svara.

Ärans eller lyckans tärning 

kastas bäst i mörkrets sköte. 

Tyst går mannen till sin gärning, 

tyst går älskarn till sitt möte. 

Mig ej gyckelspelet unnar 

hemligheters fröjd och våda;

bjällrorna med skvallermunnar 

alla mina steg förråda. 

Allt går undan, allting viker, 

som jag söker, som jag följer. 

Hopen skrattar eller skriker, 

och i skryt min skam jag döljer.»

Gamla narren log och sade: 

»Riktigt tolkar du vårt öde. 

Om vi icke avstånd hade, 

utan makt vår stämma ljöde. 

Därför får du intet taga, 

därför intet komma nära, 

för att bättre kunna klaga, 

för att hetare begära. 

Skall som narr du fylla plikten, 

får du ock betala priset. 

Avstånd kräves det för dikten, 

fruktan följer städs med riset. 

Ej den ensamhet, som gömmer, 

sorg och glädje, din får vara. 

Du är den som döms och dömer, 

ensam mitt i folkets skara. 

Du är den som aldrig fattar 

det som blev de andra givet, 

den som en och var beskattar,

och som tomhänt går ur livet. 

Du skall växa till och glädas 

att med bjällrorna stoltsera;

du skall växa till och rädas 

för din ensamhet alltmera. 

När du yvs av gycklarära,

är du dina bjällror värdig; 

när du lärt dig skammen bära, 

är som narr du fix och färdig.»

T Hedberg:

Tankar då Consistorii-Amanuensen m.m. Herr A. E. H. sammanvigdes med Jungfru C. M. B.,

 

Rörd mänskans oskuldsstånd jag mig idag påminner
och stiftaren, som knöt det första äktaband.
Jag stamföräldrarna i Paradiset finner,
förenta av gudomlig hand.

Och samma eld ännu den ädla elden tänder,
i vilken aldrig än en oren låga brann;
ack! gnista från en Gud, dig himlars Fader sänder,
ty äkta kärlek tänder han.

Då mänskan bar Guds bild avtryckt uti sitt hjärta,
då synd till namn och gagn var obekant ännu,
och då ej brott fått än vårt stora värde svärta,
då, helga låga, tändes du!

Du vid vårt släktes fall ej första gången brunnit;
det väsendet, som har vår jord till fotapall,
har strax vid skapelsen dig oundgänglig funnit,
du faller först vid världens fall.

Minns floden, i vars djup Gud vredgad världen sänkte,
månn´ svallet utav den förstör vart äkta par?
Nej, alla hjärtelag ej Noe flod fördränkte,
ett fartyg fyra räddat har.

Om fördomen, förstärkt av lathets gamla vana,
åt första stiftelsen med sneda ögon ser,
vi blott påminna oss ett bröllop uti Kana,
och kan väl nånsin sägas mer?

Guds Son, vår Frälsare, till gäst här bliver bjuden,
och, store Gudaman! du var närvarande,
en gäst, som hedrade så brudgummen som bruden
och spridde nåd, välsignelse.

Du värda par, som går att denna dagen knyta
ett band av största vikt, det äldsta som vi ha:
än Jesus bjudas kan, nåd skall det par ej tryta,
som bjuder Gud för världarna.

Må i ditt äkta stånd en plantskola för dygder
man se uti sitt flor med friden sammanbo;
njut kristnas lugn och fröjd i dessa kvalens bygder,
så njutes försmaken av änglars himlaro.

Förenens, värda två, att vandra himlens bana,
ack! makalösa syn: se makar frukta Gud,
och höra dem till bön varandra ömsint mana,
då kommer Jesus uppå bud.

Förenens bedjande, att vinna Jesu hjärta,
I segren säkert då I kämpen båda två.
Förening mellan två förljuvar livets smärta,
men delar tidens bördor så.

Uppå en slipprig väg, och uti mörkrets våda
två hjälpa lätt varann, när en betarvar allt;
känn makars dyra plikt att ömt varandra råda,
en helig Gud har så befallt.

Och mattas en av sorg, gack helst att kvalen lindra
med ömt deltagande, med tröstens ljuva röst;
din makas tåreström just vid dess fall förhindra,
sprid lugnet i ett kvalfullt bröst.

Sist störtar döden allt; han äktabandet river,
skilsmässa döden gör ännu en gång, som förr;
här sås i skröplighet, men där förklarat bliver:
de råkas inom himlens dörr!


L Linderot:

Rysskulan i Jakobs kyrka 1721

När sjuttonhundraett och tjugu skrivas månde,

den tjuguförsta maj, vår stad han var i vånda,

för ryssen, som densamm' i grund förstörde då,

Guds hus och tempel dock helt skadelöst fick stå.

Fast denna kulan som inunder tavlan hänger,

av fiendens skarpa skott sig genom fönstret tränger,

vår altartavla hon dock ingen skada vann

därav - ty prises Gud av oss i allo land.

På Lukas-dagen: S:t Lukas var en läkare

 

S:t Lukas var en läkare

som undersökte, forskade.

En oxe har han som symbol,

en knegare som motstånd tål.

Han skrev mest till Teofilos,

fast andra läste med, förstås.

Och Lukas evangelium

hörs nu i hem och kyrkorum! 

Från första julen till den påsk

då Jesus gav sitt liv för oss

ger Lukas oss berättelsen

om det som hände först och sen.

Apostlagärningarna blev

den bok som Lukas sedan skrev

om pingsten, Anden, kyrkan, tron

om resor, skeppsbrott, Guds mission.

S:t Lukas intervjuade

så många som han hann få med.

Maria liksom Paulus

gav reportagen extra skjuts.

S:t Lukas lydde Jesus Krist

och blev en sann evangelist.

Den 18 oktober är

den dag vi firar Lukas här!

A Holmberg:

Mot rodnande viken

Dansa, min huldra,

längs daggiga vreten

ned till vår somnande sommarsjö!

Bär på din skuldra

de rosiga näten,

skynda att gilja vid sommarns ö!

Låt aftonens bölja

din fägring häva

mot rodnande viken, där löjan slår,

och lösa din sölja,

den rödaste reva

som skogens linnea har knutit i år!

A Mörne:

Skäret

Östra branten är mörk och tvär.

Skäret är högre än andra skär.

Skurarna piska gräsen vita,

i tallen på krönet byarna slita.

Det mörknar och kampen går hög i brotten,

djupt i klyftorna mullra skotten.

Havets djärvaste måsar skria

över skäret, det vilda, fria.

A Mörne: