Tillägnan

 

Här på de ödsliga Uppsalaslätterna

har vi ofta vankat i vinternätterna.
Tysta gick vi. Slätten låg vid.
Stjärnorna flammade sen evig tid.

Stjärnorna flammade, stumma och skrämmande.
Sida vid sida gick vi främmande,
skilda till strävan, skilda till syn.
Kära för oss båda var slätten och skyn.

En gång restes forntidshärdarna
här i skimret av de fjärran världarna.
Eld vid eld i hedenhös
samlade sin flock, medan jorden frös.

Här plöjdes mark av de första plogarna,
plöjdes, medan ulvarna tjöt i skogarna.
Här på de heliga härdarnas glöd
bakades av kornet ett grovt, hårt bröd.

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulsvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Se, hur ljusen tindrar på slätterna,
kämpande mot mörkret i vinternätterna!
Natten är oändlig och jorden ett flarn.
Räck mig din hand! Vi är härdarnas barn.

K Boye:

Stiger ditt huvud

 

Stiger ditt huvud, det sorglynta veka,

upp för min tanke i skymningen bleka,

sväller en sång i mitt hjärtas rum,

ödesbebådande, varslande stum. 

Människans huvud! Hur kring dig skälva

skimmer och vekhet och mörker som välva

hårda och tunga med frostsvart sus,

bittert beskuggande huldhet och ljus.

Fridfull, november, du sakta dig lägrar,

vilande syn för sinnet hägrar

lik din aftons glimmande rand

hän över dunkla och fjärna land.

Allt nu tyckes mig vänligt ljusna,

bron och strömmen och gatan frusna

hemligt förtroligt skimmer får,

här i den främmande stad jag går.

Blått om ditt huvud en höstrymd blänker

tindrande, strålfylld och sakta bestänker

blekgyllne håren och hjässan len

varmt med sin daggiga friskhets sken.

Aldrig, när en gång i livets kyla

icke du vet var ditt huvud skyla,

ana du skall att dig önskat väl

flyktige irrande främlingens själ.

Livet förrinner och ungdomens tider.

Året nu åter mot aftonen lider.
Döde skald, på min vandring igen

är du min ensamhets tyste vän.

Silvrade fält som i aftonen glimma!

En gång skall en i den mörknande timma

se mot mitt ögas fjärmade ljus -

Strålar och skimmer och vemodssus.

Blekt i den fallande aftonens grånad

framgår ditt huvud i frid för min trånad.
Fälten försvinna och gårdar och trän

långt bland de tätnande töcknen hän.

Vinden har tystnat och bladen alla.
Sakta ur molnen börjar regnet falla.
Stjärna i klarhet i himmelens gräns,

länge o än på den mörknade vägen gläns!

Städernas susande, konstens rusning,

människoskönhets eviga brusning

väckte förtvivlan och tärande brand,

ångest och törst till ohinnliga land.

Men vid din skönhet nordiskt bleka

milda väder mitt hjärta smeka,

rinner min själ i en visa öm

vårlig och stilla i solig ström.

V Ekelund:

I brist på rep

 

Rekryterna på I1 undervisas i den ädla konsten att

koppla en fånges ben som en rosett runt en trädstam 

och sedan trycka ner honom mot marken.

Gack ut i skogen och bese paketen

av röda tallar med en grå rosett.

Vi knyter knutar av mänskligheten.

Så fin förpackning har väl ingen sett.

Och billigt blir det, vågar vi bedyra.

Vi sparar dollar till en stor kanon.

Ja, tid är pengar och rep är dyra

och fältpastorer tar betalt för tron.

Och fräcka fångar äter dyr potatis,

fast tidens lösen heter sparsamhet.

Men tall fås billigt och fångben gratis.

Du måste löna dig, humanitet!

Nu får väl Röda Korset köpa ned sig,

för vi har större planer i vår klubb:

En fånge måste ha dollar med sig.

Då får han handla sig ett rep hos PUB.

S Dagerman:

Klagan och tröst emot avundsagget

 

Så får du ej i fred för avundstungan ligga,

i jordens mörka bo, i gravens kalla famn:

du som i världen här, för ditt beröm och namn,

ej sniktes efter ros, ej ville ära tigga.

Min milda vän, var är nu avunds folk i vägen?

Du har ju redan gått från deras samfund ut:

ditt värde slår ej mer på deras högmod knut;

och lastaren är dock att lasta än benägen.

Ja! Ja! Det är hans art: han menar därmed släcka

den rena låga, som ditt rykte med sig för;

men kan ej se, att det en dubbel verkan gör;

hans tadel olja är, som lågan mer kan väcka.

Du är ock evigt fri från avunds pilar tagen.

Fast deras uddar mig i själ och hjärta gå,

skall dock ditt minne fast hos rena själar stå,

i pris och kärlek kvar, intill den sista dagen.

H C Nordenflycht:

Hemlös kärlek

I himlens breda sidengröna fåra 

vid horisontens rand av gyllne rött 

skönjs nyets tunna fosforbleka skåra. 

Nu nalkas natten, kära, dagen dött — 

och skuggorna få liv. Nu glida våra 

livsvilla själar fjärran, trånsjukt trött, 

mot Alltets djup, där våra blickar spåra 

en avglans från en skönhet, aldrig mött. 

Jag drömmer dig med Psyches lemmar, kära, 

i fjärran nejders stilla enslighet 

och på ditt lena hår jag ser dig bära 

mot sommarnattens blå oändlighet 

den rena månens klara silverskära . . . 

Vad vill du mig! Vi kom din hand mig nära?

S Agrell:

Mörka makter

 

Den svenska filmen "Hon dansade en sommar" 

har av säkerhetsskäl förbjudits i Öst-Tyskland.

Vad hotas världsmarxismen och fredens krafter av

och vad får Marx att snurra så hastigt i sin grav?

Det är inte Eisenhower. Ej vätebombens dån.

Det är den svenska filmen och Ulla Jacobsson.

Där hon och Folke Sundquist bevattnar sina hull,

där bleknar kommunister och celler går omkull,

och trogna funktionärer förråder sin idé

och går att bada nakna i Oder eller Spree.

"Hon dansade en sommar" såg Ulbricht i går natt.

Nu dansar han i Hamburg, klädd i blott en hatt.

Och Pieck såg "Åsa-Nisse" vid någon svensk-tysk träff.

Alltsedan i går morse tillhör han RLF.

Och "Biffen och Bananen", en mycket lömsk produkt,

såg folkpolisens führer, och det bar sällsam frukt.

Sen dess så driver mannen, enligt en bulletin,

två frukt- och köttaffärer nånstans i Väst-Berlin.

S Dagerman:

Fint sätt

 

En cause célebre har seglat upp i Luleå, där stadens myndigheter 

i anslutning till kungens eriksgata för 30 000 kronor lät inreda 

en speciell kungatoalett, vilken inte kom till användning.

Att bygga onämnbara åt monarker

är som Luleå vet en känslig sak.

En undersåte kan ju stå i parker,

men översåten måste under tak.

Och vidare bör hela Luleå veta:

Att papper måste ligga i kuvert.

UPPTAGET bör det knappast inte heta,

men KONUNGEN AV SVERIGE VISTAS HÄR.

Slutligen bör man väl förutskicka,

att Luleå känner monarkins teknik:

All spolning måste ske i sockerdricka.

Ej i vatten. Sånt är republik.

Allt är komplett med kronor och lampetter.

Men kungen fattas ju. Vad skall man tro?
Gäller Plikten icke våra toaletter,

undrar en besviken Luleå-bo.

25/11 - 52

S Dagerman:

Förundrade, med bävan

Förundrade, med bävan 

skall vid Guds tron vi se 

hur all vår bön och strävan 

fått större skördar ge, 

än någonsin vi trodde, 

när i hans tjänst vi gick, 

fast Kristus bland oss bodde 

och av hans kraft vi fick. 

Med gråt Guds Ord vi sådde 

vid väg och stenig grund. 

Så sällan vi förmådde 

att se och tro den stund, 

när Ordets säde rotats 

i trogna själars jord 

och syndens kräftsår botats 

av Kristus vid hans bord. 

Men under all vår tröghet 

att hoppas och att tro 

fick ändå Andens höghet 

med kraft ibland oss bo. 

Vad vi i svaghet gjorde 

gav Anden ljus och glans,

och älskad blev Guds Smorde. 

Så blev all äran hans. 

Och fastän svagt och illa 

så mycket här blev gjort,

skall trohet i det lilla 

av Gud belönas stort. 

All möda för Guds rike 

en härlig lön skall se. 

En glädje utan like 

skall glädjens Herre ge.

C Braw:

Våran prost

 

Våran prost

är rund som en ost

och lärd som själva den onde,

men gemen likväl

och en vänlig själ

och skäms ej, att far hans var bonde.

Han lever som vi

och dricker sitt kaffe med halva i

som vi

och ratar icke buteljen,

älskar mat

som vi

och är lat

som vi

- men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost från topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,

hur vördig han var

här om sistens i kappan och kragen,

hur världens barn

han malde i kvarn

och läste för köttet lagen!

Och prosten grät

- tacka för det,

han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,

ty köttet sved

och själen var allt satt i klämma.

Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut

vid tjänstens slut

efter prosten ut,

ty rådet var kallat till stämma.

Men det förståss,

vi repade oss,

när prosten klarade strupen

till sist och sade: "välkomna

till smörgåsbordet och supen!"


G Fröding:

Skalden på yttersta dagen

 

Dieu me pardonnera, c´est son métier.

(Heine)

Mitt liv var en plump och vulgär parodi
på mina sublimaste sånger.
Men när döden kom, stod Vår Herre mig bi
och lärde mig uppriktig ånger.

Den kom ju förstås lite sent i mitt liv,
men så var den dess mera bister.
Geniets ånger blir mer intensiv
än bondångern hos en filister.

Det var en underlig sensation,
men högst intressant att studera;
det skall bli skönt att i himlaron
den närmare analysera.

En ruelsens inspiration mig grep
och steg över bräddar och kanter,
och stroferna veno som gisselsvep
från tränade flagellanter.

Jag velat leva för att få se
hur stycket blev emottaget
av publik och kritik; man borde ge
det en plats i psalmboksförslaget.

Av hela min mäktiga produktion
är det nog det äktaste stycket.
Dess djupa och skakande ångestton
bör ha gripit Vår Herre mycket.

En dramatiskt glänsande scen man får
- jag gläder mig redan åt den -
när likt Den Förlorade Sonen jag står
framför himlen och kämpar med gråten.

Och Vår Herre skyndar sig i sin tur
att låta nåd gå före rätten.
Och längst bort i fonden, som bifigur,
står en gödkalv och bölar i kätten.

S Lindström (Tristan):

Unescos stora dag

 

Så får vi äntligt kröna

kulturens grand seigneur.

Välkommen i det gröna,

herr tukthusdirektör!

Vi är så gränslöst glada 

för edert varma stöd.

Dock är det lite skada

att Hitler är så död.

Så emottag medaljen!

Skål, bödel, och drick ur!

Vi bugar oss för galgen.

Där hänger vår kultur.

21/11 -52

S Dagerman:

Den första snön

 

Vitt lyser taken i Klara 

och vitt lyser fönsterblecken.

Vit är den hängandes snara 

och vitt lyser gapet på skräcken. 

Rimfrost ur ångande mular 

och kall kropp under kavajen. 

Nysnö är skidspår och jular 

och trevande steg utmed kajen. 

Det glittrar på fönsterblecken 

och lyktornas ögon är stora. 

Se, snön sveper vänliga täcken 

kring spyor och hemlös och hora. 

Det är tätt mellan frysande kroppar 

men långt tills det påskas och våras. 

När morgonlyktorna droppar

i nysnön kan hemlösa spåras. 

Vitt lyser jättehotellen 

och planken kring storindustrier 

och vitt grinar vintern mot kvällen 

med laddade köldbatterier.

20/11 -44

S Dagerman:

Nyslagen is

 

När på vatten Bore slagit spången 

Näcken spelar med nyslagen is. 

Låt då barnen lyssna till den sången. 

utan tanklöst våld ifrån — polis! 

Men låt även denna sång få bliva, 

varning att ej ut på djupet kliva.

När som barnen i naturn få blicka, 

varnade av fäders: varsamt gå,

födes maning att sig nobelt skicka,

maning: aktsam emot fara stå. 

Livets elixir skön näring hämtar, 

där som livets brytningar framklämtar!

E Ofvandal:

Gud signe Lettlands folk

//: Gud signe Lettlands folk,

vårt kära fosterland,

Lettland välsigne du,

välsigne du oss! ://

//: Se landets döttrar le,

hör landets söners sång,

led oss i glädjedans,

vårt Lettland stärk! ://

K Baumanis:

Men frukten av min skaldeflamma

Men frukten av min skaldeflamma 

och mina svärmerier — den 

jag blott får läsa för min amma,

min barn- och ungdoms bästa vän. 

Blott på kalas hos dumma grannar, 

då allt förnuftigt samtal stannar, 

jag stundom ej kan låta bli 

att läsa högt en tragedi. 

Till samma resultat det länder, 

som när jag roar mig ibland 

att deklamera vid en strand 

min sångmös verk för gäss och änder: 

de kackla, klappra; inom kort 

min sång har skrämt dem alla bort.

Jag därför ej förhastat dömer 

min nästa... Uti skogig trakt 

en skytt all poesi förglömmer 

och ger på spända hanen akt. 

Min smak är säkert icke andras, 

och deras vurm må icke klandras. 

En älskar jakt av skilda slag, 

en annan poesi som jag.

En flugorna med smälla dödar, 

en tycker allra mest om krig, 

en ann med statskonst roar sig, 

och en med skriveri sig mödar. 

En dricker vin... Ja, lust och smak

är vars och ens privata sak.

Ur Eugen Onegin (IV:35-36)

A Pusjkin:

Morgonfest

Se, frostkallt röd står himlen bortom taken 

och slut är natten, slutad backanalen — 

hur sällsamt blå bli skuggorna i salen, 

hur gula ljusen fladdra djupt i staken!

Vid trötta stämmors sorl du trött hölls vaken. —

Nu allt är tyst. Du väntar blott finalen. 

Ditt glas är spräckt och tomma ostronskalen —

stig upp, min vän, och lossa fönsterhaken! 

O morgondager, kalla blåa ljus, 

fall stolt och liknöjd i din klara glans 

på torg och gränder, hem och jungfruhus, 

kyss skökans kind och barnets ögonfrans,

palatsets vita sten och gatans grus — 

och fyll mitt sinne med ditt svala rus!

S Agrell:

Röd gryning

 

Det brusande höstträdets krona 

har hägnat i natt vår ro. 

Nu gryningens kastvindar tona 

kring grenarnas tomma bo. 

Fort, fort svann den isiga natten, 

och morgonen, morgonen gryr. 

Röd luft slår ur älvens vatten, 

där frostiga skummet flyr — 

röd luft, kall vind som föröder 

vart strå bland strandbräddens ris. 

Blek morgonstjärnan förblöder 

i bergens rostbruna dis. 

Kort, kort var den isiga natten, 

den enda för oss — för oss! 

Grymt lyftes ur älvens vatten 

den röda morgonens bloss. 

Hör!... Höstträdets härjade krona 

skakar i bitter vind. 

Grå dag skall aldrig försona 

den natt du sov mot min kind.

Karin Valborg Ek:

Aftonharmoni

Nu faller kvällen skymningsblå och sval. 

Och insjön somnat skär och spegelklar. 

Med silverrena toner bäcken far 

sin stilla väg vid sus av asp och al. 

Har du en önskan mer? En bön, ett val? 

Mitt sinne, säg, vad finnes ännu kvar 

av allt, du nämnde ångest, sorg och kval...

Ett töcken vilar över allt, som var. 

En fjärran klockas klang ditt öra hinner, 

och allt blir tyst igen på öde slätt. 

Mot himlens fond av guld och violett 

två träd stå svart i smäcker silhuett, 

och i det bleka blå, där skyn försvinner, 

en stor och ensam stjärna stilla brinner.

S Agrell:

Våran prost

Våran prost

är rund som en ost

och lärd som själva den onde,

men gemen likväl

och en vänlig själ

och skäms ej, att far hans var bonde.

Han lever som vi

och dricker sitt kaffe med halva i

som vi

och ratar icke buteljen,

älskar mat

som vi

och är lat

som vi

- men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost från topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,

hur vördig han var

här om sistens i kappan och kragen,

hur världens barn

han malde i kvarn

och läste för köttet lagen!

Och prosten grät

- tacka för det,

han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,

ty köttet sved

och själen var allt satt i klämma.

Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut

vid tjänstens slut

efter prosten ut,

ty rådet var kallat till stämma.

Men det förståss,

vi repade oss,

när prosten klarade strupen

till sist och sade: "välkomna

till smörgåsbordet och supen!"


G Fröding:

Men sommaren i höga norden

 

Men sommaren i höga norden 

är sydländsk vinters parodi. 

En flyktig gäst på kalla jorden, 

han spårlöst skymtar oss förbi. 

I höstens tröga skymningstimmar 

på fästet solen dåsigt glimmar. 

Alltmera knappas dagen av, 

och naken som en blottad grav 

står skogen med de vissna bladen. 

I dimmors slöja svepas fält, 

och gässens kackel ljuder gällt 

i luften, då den långa raden 

flyr hädan. Ja, november gör 

ej gladare ett trist humör. 

Skymd bliver morgonsoln av töcken;

förstummats sorlet har på fält, 

och fram på vägen från sin öken 

en varg med hona drivs av svält. 

När hästen vädrar dem, han gnäggar 

av ångst, och inom fyra väggar 

sig vandraren först säker tror. 

I morgonstunden sina kor 

ej herden för till betesvallar, 

och ej i solig middagsstund 

hans vallhorn lockar dem i rund. 

En mö i torp sin visa trallar, 

där sländan, förd av flitig hand, 

belyses matt av tjärig brand. 

Re’n rimfrost täcker marken vida 

omkring och ut sitt silver strör 

(att mina rim av frosten lida, 

ej därför undran väcka bör!). 

Mer glatt än ett parkettgolvs timmer 

är isbelagda flodens skimmer, 

och pilten käckt med skridskor på 

skär isens jämna fält, det blå. 

På röda tassar ankan skrider 

mot stranden ner att bada sig 

och travar fram på svekfull stig, 

men halkar — pang, hur vingen svider! 

De första flingorna av snön 

som stjärnor falla ned på sjön. 

Hur skall man lämpligast fördriva 

på landet denna vintertid? 

I längden kan man glad ej bliva 

av denna tröstlöst stilla frid. 

Att skala kring på stepp och stenar

på oskodd häst är ock, jag menar, 

försåtligt, ty det hända kan, 

att brunten halkar, även han. 

Nej, tacka vet jag hemma sitta 

och läsa — Pradt och Walter Scott? 

För resten dricka, svärja smått 

och uti kassaboken titta. 

Om kvälln besök man kanske får, 

och så den tröga vintern går.

Ur Eugen Onegin (IV:40-43)

A Pusjkin:

Novembersol

 

 

Nu skänkes livets loppsup i.

Vass går en blåst kring galgen.
I lä bak murrig mästerman
vi krypa hop och lapa
snålt dröjande vår avskedsdrick.

Nu räcks åt oss som skola dö
den sista njugga bägarn.
Men vad är alla stinna stop
mot elden i den droppe
som blänker till förrn blicken släcks.

R R Eklund:

Dikten Novembersol (ur samlingen Gissel och möjor 1942) var den dikt författaren själv satte högst. "Detta är dikt, kanske den enda av dem jag skrivit som kommer att leva." (R R Eklund)

https://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/op/ekluninf.htm

Bergsmännen

I enkle bergsmän, edra glömda öden 

stå upp inför mig stilla, stolt i dag. 

Hur underligt! I blodets dunkla flöden 

av eder ätt har ännu något — jag, 

I barn från dem, som trotsat digerdöden, 

som härdats hårt vid starka släggors slag 

i vinternatten framför smedjeglöden, 

som hade grova händer, grova drag.  

På fest ur eder höga masurholk 

som gäst drack hertig Karl med son och folk 

det starka mörka ölets kalla droppar; 

i mödor prövade, I sällan skröten, 

men edra enkla svenska namn I göten 

lugnt in i kyrkoklockans tunga koppar.

S Agrell:

Herrn på Buda

Jag ofta sett dig för mig, Morfar Jan: 

Med tjädertuppen på din breda rygg 

du kom ur skogen visslande och trygg 

med doft av lingonris och kådig gran. 

För barnaskaran, lyssnande och skygg, 

du talade vid surr av kvällens mygg 

om lyktmäns spratt och pudeln, som var Fan, 

och skogsfruns gröna hårdräkt, sägenvan. 

Men bitterheten tog dig så en dag. — 

Ditt käcka lynne knäcktes av ditt slag: 

i sju år levde du med armen lam, 

som trotsat laxens ryck och björnens ram. 

Den säkra handen, stolta älgars bane, 

ej skulle mera spänna upp en hane.

S Agrell:

Rämen

Så kom du hit till sist från fjärran länder! 

Det vita huset milt sin hälsning sänder, 

klar ligger sjön med furumörka stränder. — 

Här levde far och mor. Och hennes fränder, 

de döde fäder under seklens år, 

till vilka hän din tankes ursprung går. 

I denna nejd, bland dessa berg och snår 

de fötts och fostrats, gått med grånat hår: 

En släkt av stilla lärde och poeter, 

som kände grekskans och latinens meter 

och gruvans malm och skogens hemligheter — 

och milda kvinnor, som med drömfödd sorg 

sett dagen dö vid söm och blomsterkorg 

och läst Stagnelius och Swedenborg.

S Agrell:

Värmland

Ur björnmossbädd, där ängsull vaggar vit, 

på tunga vingar lyfta tjäderhanar, 

mot klardjupt vatten stupar grå granit, 

runt drömma höga tallar, mörka granar. — 

Till ro de öde hultens tystnad manar: 

här lever minnet, barndomsdrömmerit. 

Vad själen starkast känt och djupast anar, 

det föddes här och kallar åter hit. 

Här är den stillhet, där mot himlens blå 

likt furans höga längtan tanken stiger. — 

Av malmens klang och forsens strida brus 

här hjärtan stärkts att älska och förstå 

den allvarsdjupa ro, där allting tiger 

i högblå tystnad och i gyllne ljus.

S Agrell: