På Abel-dagen: O Gud! vår broder Abels blod

 

O Gud! vår broder Abels blod 

till dig från jorden ropar. 

Än rasar ondskans övermod, 

än brott på brott hon hopar. 

Dock vid allt otrons överdåd 

de dina du hugsvalar. 

Till jorden ser du än i nåd, 

ty Jesu blod där talar. 

Korsfäst! de ropte om Guds Son, 

och Barabbas behöllo. 

I Kristi fjät, med kval och hån, 

hans trogna vittnen föllo. 

Men ordet lever efter dem 

som ljus åt världen givit, 

då av din prakt, Jerusalem, 

ej sten på sten förblivit. 

Och si! då en rättfärdig man 

står fram att sanning yrka, 

all världens makt ej fruktar han; 

Guds sak ger honom styrka. 

Förgäves ondskan tänder skär 

och till hans död sig väpnar: 

hans uppsyn lik en ängels är, 

för vilken brottet häpnar. 

Åt himlen lyftande sin syn,

den fromme går att lida 

och skådar i den öppna skyn 

Guds Son vid Faderns sida. 

Lik honom ber han i sitt fall 

för dem hans ofärd göra, 

och dör med lugn; ty en gång skall 

dock mörkrets makt upphöra. 

Ja, Herrens ljus ej slocknar ut, 

fast det i moln sig döljer. 

Det goda segra skall till slut, 

fast världen det förföljer. 

och han som kom i Faderns namn, 

skall än välsignad komma, 

och samla i en evig hamn 

från tidens storm de fromma.

F M Franzén:

Den mödosamma världen

 

Vår prost jag häromdagen såg 

en morgon, då han ännu låg 

matt utsträckt mellan tvenne lakan. 

Hans kinder hade rosens färg, 

hans runda armar hull och märg, 

och magen, kullrig som ett berg, 

sig hävde upp mot isterhakan. 

Vid sängen stod ett bord, där denne andans man 

sin frukost redan färdig fann 

av smör och kycklingar, så läcker och så härlig. 

Hans vördighet grep saken an 

och fann likören rätt begärlig. 

Sen han nu visat mycken nit 

med klunk för klunk och bit för bit, 

han åter sänkte sig på mjuka huvudgärden

och ropte: "Store Gud, vad är vårt usla liv?

En ständig kamp mot synd och flärden. 

O Herre, mig Thin styrko giv 

i thenna mödosamma världen!"

A M Lenngren:

Bytesdag

Läs gärna även så här på Värnlösa barns dag novellen Bortbytingen av Selma Lagerlöf!

 

Det är tid för byten och ånger,

ty så är det ordnat, min son, 

att den som fick korta kalsonger

hade önskat en lång grammofon. 

Vad vet man vad andra behöver?

Vad vet man om önskningars liv?

Byt hjärter mot spade och klöver

och byt din trumpet mot en kniv. 

Byt, broder, din dagliga smärta

mot en som är mindre trång.

Och du som skänktes ett hjärta

- pass på och byt mot en tång!

28/12 -51

S Dagerman:

På Värnlösa barns dag

 

(Foster 20 veckor)

En 5 år gammal travesti av en gammal läsarsång

så här vid 50-årsfirandet av den s k fria aborten. 

Alla som är födda senare än nyårsafton 1974 bör tacka sin mor extra mycket för att de fått leva. 

(Att de är älskade kan dock tyvärr inte garanteras). 

Förlossningsdag, du sälla dag,

då jag fick komma ut
ur fredlöshetens fångenskap
och fridlyst bli till slut!
Nu är jag fri från lagens hot
och Sverige måste ta mej mot.
Halleluja,
halleluja,
halleluja, va´ bra!

På Karolinska har det skett
att man tog livet av
ett foster vecka 31,
nej, 30 nog det var.
Man trodde att man gjort ett fel,
då ungen var så stor och hel,
håhåjaja,
håhåjaja,
håhåjaja, ack ja!

Polisanmälan gjordes då,
fast mamman var visst nöjd.
Åklagar-Jennie tänkte gå
till rättens högsta höjd
och sätta nån på vatten, bröd,
för vållande till annans död.
Håhåjaja,
håhåjaja,
håhåjaja, ack ja!

Men nu är Jennies granskning klar
och ingen alls blev dömd.
Så kvinnor har den chansen kvar
att få sin livmor tömd.
Alf Svensson hade klart för sej (SR 1988):
de kan ej tvingas föda, nej!
Halleluja,
halleluja,
halleluja, hurra!

A Holmberg:

 

Den skygga

Med långa ögons lotusblåa glans 

betraktar du försagd en fallen krans 

av vissna ketakis och blek jasmin. 

Den veka bimbaläppen darrar fin. 

Till guldfotspännets klingel vid din häl 

du lyss förströdd och blyg. — Säg vet du väl, 

att många pilar, glimmande och skarpa, 

har kärleksguden, ynglingen Kandarpa?

S Agrell:

Tack, Herre, för Johannes

Tack, Herre, för Johannes 

och uppenbarelsen 

han fick av dej på Patmos, 

den lyser för oss än! 

Tack för ditt liv på jorden 

och vad han skrev om det, 

och fyll oss med hans längtan 

att se din härlighet.

A Holmberg:

Farbror Staffan

 

Kort var farbror Staffans skägg,

svar och rockskört lika korta:
»Vad befalls till afton?» Ägg.
»Vad har herrn på näsan?» Vårta.
»Var var herrn på bröllop?» Borta.
»Hur mår unga paret?» Sunt.
»Vad är mannens hantverk?» Lästen.
»Hur var brudens tillstånd?» Runt.
»Hur var bröllopsvinet?» Strunt.
»Vem drack längst och snålast?» Prästen.

A M Lenngren:

Död kärlek

Jag gick i går, där en gång förr vi drogo 

den stilla vägen fram. Bland vita blom 

och ljusa blad all vårens rikedom 

och alla blida minnen veka logo. 

Hur snart var allt förbi och bittert togo 

vi avsked från varann. Hur hård min dom 

i tysthet föll på dig. — Hur arm och tom 

du stod för mig, när mina känslor dogo! 

Jag vet det nu: Min var din kärleks dröm — 

min själ allena hade skapat dig. 

Och dock! Med blick än hård, än sorgset öm 

jag ser två ögon ständigt följa mig. 

Som tvenne stjärnor speglas i en ström 

mitt liv de evigt följa . . . Blunda, glöm!

S Agrell:

Julotta

 

Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.

När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?

Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!

Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.

* * *

Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.

Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.

Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.

Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.

Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?

Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.

Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.

Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.

Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.




A Engström:

Först vet ni hur det vanligt händer

 

Först vet ni hur det vanligt händer,

när man har många barn och fränder:

vad är det ej för kinkig sak,

i striden av så skilda tycken,

att hitta säkert på de smycken,

som falla bäst i vars ens smak?

Man hör ju ständigt hur de klandra

och ropa missnöjt mot varandra:

"Din klapp är grannare än min -"

"Nej, min långt sämre är än din -"

och sådant mer. Ja, själv vår Herre,

med all sin makt, är dock för svag

att göra varje själ i lag.

Men ännu tusen gånger värre,

om från vår faderliga nåd

en enda skulle utstängd bliva -

och vilken fanden har väl råd,

att hela världen skänker giva?

Med barn till sådan faslig gross,

är det med kungen och med oss

i denna sak just ett och samma:

när han en enda lycklig gör,

man fullt och fast försäkra tör,

att han gör hundra otacksamma.

J H Kellgren:

Kristallisk dröm

Mot klarblått vagga trädens rimfrostgaller, 

hur lätta, spröda! Se, i morgonljuset 

det vida fältet vilar glansvitt fruset 

med millioner gnistrande kristaller 

på gråa stenar och det mörka gruset. 

O själ, hur stilla, sövd av vintersuset, 

du mild och vek i drömmens svalhet faller, 

i dröm så lugn som lugnet hos kristaller! 

Så sjunk då hän i kalla färgers skimmer, 

där ej en ton, en doft du mer förnimmer, 

blott drömmer stilla, svalt som isens lilja. 

Hur fjärran glädjen och hur fjärran striden: 

nu viker rummet och nu stannar tiden —

till köldklar känsla stelnar lugnt din vilja!

S Agrell:

När julen kommer med gran och grenljus

 

En julhistoria från Lund, beskriven som en diktarduell där kombattanterna skrev varannan vers

När julen kommer med gran och grenljus, 

då går man in till kamrer Hermenius 

och säger bönligt: "För Herrans skull, 

tag detta papper och giv mig gull!" 

"Jo, kandidaten är ganska tapper, 

som vågar komma med detta papper. 

Förgäves har Ni dock spillt ert bläck. 

Tag genast sedeln från disken väck!" 

"Jag läser flitigt på min examen, 

och jag har A uti var tentamen. 

Jag tror och hoppas på Jesus Krist, 

och endossenten är nykterist." 

 (Jo, han fick sitt lån...)

Om doktor Jonathan Swifts död

 

Av honom själv 1731.

 

Den tid skall komma snart, dà även jag 

bör vandra hädan enligt tingens lag, 

då av de närmsta vännerna, jag anar, 

var enda en för mig en slutpunkt spanar. 

Och fast jag knappt den saken kan förstå, 

hur av min död de kunna fördel få, 

dock ungefär som så jag hör dem tala: 

»Ack, för vår domprost börjar det att dala! 

Den stackars mannen vissnar dag för dag, — 

det syns ju tydligt i hans anletsdrag. 

Den gamla svindeln, varför jämt han koppas, 

går icke bort, förr’n han i graven stoppas. 

Därtill hans minne är på knäcken bragt: 

hans minns ju aldrig mer, vad han har sagt,

han kan ej mer erinra sina vänner, 

och var han sist åt middag, han ej känner. 

Han med historier ständigt plågar en, 

dem han berättat femti gånger re’n. 

Hur kan han tro, vi skulle lyssna lugna 

på infall, gammalmodiga och tvungna? 

Men nu han umgås blott med yngre folk,

som dricker ur hans vin, trots sådant smolk . . . 

I poesien hans låga upphört brinna; 

en timme tarvar han ett rim att finna. 

Hans eld är slut, hans kvickhet tömd, tyvärr, 

hans kraft förbi och hans pegas — en märr. 

Om han lagt pennan bort, oss skulle glädja, 

men det finns folk, som ej det hjälper bedja.»

Se’n visar man, vad vänlighet man har, 

i det man ökar på min levnads dar. 

»Visst är han äldre, än han sagt», de klandra. 

»Han är ej alls så duktig som vi andra: 

han dricker knappt sin vinbutelj, ni vet, 

och det är allt ett dåligt tecken, det. 

Hans mage börjar också att fallera. 

I fjor var han ju duktig, tyckte vi, 

men nu, för tusan, är han rent förbi: 

må han blott icke före vårn krepera!» 

Sig själv man smickra vill med sådant skämt; 

»Med oss är, Gudi lov, ej än så slemt» ... 

I såta vänner, det har ingen fara! 

Om på ett år ni tagit miste bara, 

är dock, vad som prognos ni sagt, helt visst, 

och i fullbordan går det nog till sist. 

Hör på! Den ödesdigra dagen randas: 

»Hur mår vår domprost?» — »Nätt och jämt han andas.» 

»Nu har den sista dödsbön upp man stämt.» — 

»Han rosslar knappast mer.» — »Nu har han slutat.» 

— Igenom halva sta’n så ryktet tutat, 

långt förr’n dödsklockan börjat har sitt klämt. — 

»O, må vi rusta oss att vandra hädan! 

Vad har han lämnat, och vem tar hans arv?» — — 

»Jag vet ej mer, än vad som påstås redan, 

att allt donerat är till allmänt tarv.»

— — »Att staten? Kors, men sådant är ju nycker; 

för honom staten intet gjort, jag tycker. 

Blott hat och avund fick han övernog: 

men allt han gav, — och först och främst han dog. 

Och hade han då ej i hela landet 

en enda släkting, värdig skyldskapsbandet? 

Mot främlingar han visar strax sig god, 

förgätande sitt eget kött och blod!» 

Nu alla vittra huvud sammangaddas, 

med elegier hela staden laddas, 

i varje tidning står en liten bit, 

förbannande vår domprost hit och dit. 

Doktorerna, om sina rykten ömma, 

på mig helt visligen sitt ovett tömma: 

»Hans fall var kinkigt — medges! Men, förlåt! 

Säg, varför följdes våra råd ej åt? 

I fall så skett, han hade, kry som våren, 

nog levat än de närmsta tjugu åren;

ty när han öppnades, man såg på stund, 

i alla ädla delar var han sund» ... 

Här skiftar scenen nu för att uppdaga, 

hur de, jag älskat har, min död beklaga. 

Av stackars Pope en månad sörjes jag, 

av Gay en halv, av Arbuthnot en dag, 

ja, själva S:t John faller nog till föga 

och torkar pennan med ett fårat öga. 

För resten — ryck på axlarna och rop´: 

»Rätt ledsamt, — dock, vi dö ju allihop!» ... 

Men mina kvinnovänner, vilkas hjärtan 

ha bättre lärt att eftergöra smärtan, 

ta nyheten emot på sitt manér: 

»Så — är vår domprost död! (Vad trumf, jag ber?) 

Må Herren vara själen nådig, amen! 

(Nu, mina damer, svarar jag för slammen.) 

Sex prostar skola bära pelln, man tänkt. 

(Vad skall nu spelas på de båda essen?) 

Er man skall väl gå med i sorgprocessen, 

när sådan hedersvän i jord blir sänkt?» — — 

»Ack nej, den synen är för svår, min söta, 

dessutom bör i morgon kväll han möta; 

min damklubb skulle taga illa opp

ifall han feltes i kadriljens tropp. 

Han älskade vår prost, (jag hjärter kastar), 

men ock den bästa vän mot graven hastar. 

Hans stund var kommen, slutad är hans färd: 

vi hoppas honom i en bättre värld.» 

Dock — varför sörja alls, när vänner myllas? 

Ty den förlusten kan med lätthet fyllas. 

Ett år — och scenen ändrats kring min grift! 

Då frågar ingen längre efter Swift,

som man, gunås, lär icke sakna mera, 

än om han aldrig råkat existera. 

»Ja, var är nu Apollos favorit? 

I graven — och hans verk måst följa dit, 

hans öde delande, hur än de ville, 

ty gammalmodig var hans art av snille.» 

En lantpatron sin tur till Lilitot gör 

och efter Swifts båd’ vers och prosa spör. 

»Jag hört hans namn», så hörs bokhandlarn stamma; 

»Han dog visst för ett år se’n.» - »Just den samma.» 

I boden letas fåfängt. — »Kanske har 

dock antikvarien än ett exemplar; 

jag sände en av dessa sista dagar 

en massa böcker till en sockerbagar’. — 

att tänka honom leva fullt ett år! 

Jag ser, att här jag för en främling står. 

Domprosten var ju bra för sina tider 

och kunde rimma — det ej tvivel lider. 

Men nu likväl är hans manér förbi, 

och bättre smak ha, Gudi lov, nog vi. 

Förlegat stoff är icke mig i tycket, 

men splitter nya ting — det har jag mycket. 

Får kanske visa något nytt och kvickt? 

Här Colley-Cibbers födelsedagsdikt, 

och här till drottningen ett vackert ode, 

som ni ej sett, av Stephan Duck, den gode...

Här en försvarsskrift från en viss person, 

där mr Henleys sista oration. 

Än har ej kolportören hunnit få dem: 

—  behagar kanske eders nåd se på dem?» 

Beträffande hans vers och prosaverk, 

så ger jag ingen dom om dessa —- märk! 

Mig rör ej, i vad form kritiken stöpt dem, 

jag vet blott ett — att alla mänskor köpt dem ... 

Han gav, vad smått han hade, utan krus, 

att bygga upp åt dårars mängd ett hus 

och med satirisk penna teckna tingen, 

ty vår nation dåraktig är som ingen. 

Men när man nu ej räds hans snärtar mer, 

må man förlåta då hans stoft, jag ber!

J Swift:

Tomas

 

S:t Tomas kallas Tvillingen,

vid påsk dessutom Tvivlaren.

Att Jesus skulle dödas då,

det var han ändå säker på.

"Vi går väl dit och dör vi med",

sa han och gav ett klart besked

om vem som var hans bäste vän,

om Herren Jesus, Mästaren.

Men först fick han och andra se

hur Lasaros blev levande.

Det där gav nåt att tänka på:

kan döda redan här uppstå? 

"Nu går jag dit ni vägen vet!"

sa Jesus; Tomas motsa det:

"Vi vet inte vart du ska gå,

hur kan vi veta vägen då?" 

"Jag är ju Vägen, Sanningen

och Livet själv," sa Mästaren,

"och därför kommer ingen sej

till Fadern utom genom mej." 

När Jesus korsfästes och dog,

hans bästa män till flykten tog.

Av stackars Tvillingtomas var

det inte mycket som fanns kvar.

Han var så säker: allt var slut,

man kunde knappt få honom ut.

Att Jesus uppstått sa man ju,

men Tomas trodde inte nu.

"Jag tror det aldrig utan att

se kroppen de i graven satt

och sticka fingret i hans sår,

min hand i sidan om det går!" 

Fast nästa gång var Tomas där,

när Jesus sa: "Kom, känn nu här

och tvivla inte utan tro!"

"Min Herre och min Gud! - jag tror."

"Då du har sett mej tror du så",

det säger Herren Jesus då,

"men saliga är alla de

som tror mitt ord utan att se!"

När Petrus gav dem chansen sen,

tog Tomas och fem andra den.

"Vi fiskar med dej!" sa de glatt,

men inget fick de denna natt.

"Lägg ut till höger, ska ni få!"

sa Jesus själv som kommit då.

De trodde nu utan att se,

fick fiskar hundrafemtitre! 

S:t Tomas blev apostel sen,

for ända bort till Indien.

Hans kamp var inte oavgjord,

han gick i tro på Herrens ord.

A Holmberg:

Jakob

 

En hjälte David var i hjärta och i skick
och visheten med Salomo fick konungsskrud,
men störst, o Israel, var han, vars namn du fick,
som kämpade i ensam natt med Gud.

Väl krävdes ynglingsmod att filistén stå mot,
att varda slagnas slunga och förtrycktas röst,
men väldigare stå mot Herren Zebaoth
och kämpa hela natten bröst mot bröst.

Kanhända David ryggat här tillbaka brått
och Salomo här legat stel och blek av skräck?
Hell Jakob - du stod fast, tills diset lekte grått
kring tvekampen vid Jabboks vattubäck!

Väl skälvde hjärtat ensligt, man, den stund du såg
den Okände och rätt förnamn vem kämpen var -
du spände tag, du stred som båt mot väldig våg
och över glänste stjärnehimlen klar.

Väl blev i mörkret gång på gång som is ditt blod
då tätt invid dig kändes kämpens andedräkt,
men ångestsvetten släckte ej ditt hjältemod -
du stridde för din själ och för din släkt.

En hjälte David var, av mängdens tack belönt,
och visheten, o Salomo, har krönt din själ -
men hjälten ifrån Jabboks vad har Herren själv bekrönt:
du stritt med Gud och vunnit, Israel!

R Jändel:

Gläd dig, du värld

Gläd dig, du värld, nu är han här! 

Du jord, ta mot din Kung! 

Ge rum åt den som jorden bär 

och himlens lovsång sjung!

Gläd dig, du värld, din Herre rår! 

Ja, prisa nu din Gud! 

Från fält och flod, från berg och snår 

ger sången återljud.

Låt inte synd och sorger gro 

som törnen i din själ! 

Han med sin nåd hos oss vill bo 

och göra allting väl.

Han helar det som sönderslets. 

Kom, alla folk, och märk 

hans frälsande rättfärdighets 

och kärleks underverk!

Isaac Watts:

Änglar till gäster

 

Abraham utan att veta

fick änglar till gäster.

Tycktes som vandrande män

på en urtidssemester.

Änglar i jordisk skrud

lämnade kvar under tältväggens lutning

skimret av Gud.

Häpen som Abraham fordom

i tältet vid palmernas Mamre

stundom jag visste, när bordsbönens mässa

var läst, och en dörr gått igen,

att jag fått långväga bud.

På Stig-dagen: Människan som skall dö

 

Människan som skall dö fäster sina kloka ögon 

i den himmel, som rymmer allt 

från flygande stenar till fallande fågel. 

Under sitt ok av stjärnor skymtar den dignande guden. 

Han kan inte längre lura henne att hålla sig upprätt. 

För länge var handen på väg till hennes panna. 

När den äntligen anlände var den kall som en fisk. 

Människan som skall dö frågar världen:

Vad ger ni mig i utbyte om jag avstår? 

Hon vet själv svaret: 

En ros, en väckarklocka eller ett cocktailparty. 

Då detta inte räcker kallas hon otacksam.

Om djuren berättas att de i dödens ögonblick 

uppsöker platser, så ensliga att ingen finner dem. 

Endast jägaren ser djuren dö,

och vem vet om det han bevittnar är den verkliga döden. 

Kanske lurar man honom och ger honom endast bilden av ett sår och ett brustet öga. 

Men bilden av döden är måhända något helt annat och enklare. 

Är döden för djuret en skam det söker dölja 

eller en fest där det är enda gästen? 

Hur många smärre djur dör inte obemärkta i elefantens skugga — 

men i vems skugga dör elefanten? 

För människan som skall dö är döden ingen skam 

utan ett hedersuppdrag, hämtat ur hennes egen hand. 

Inte ens i detta sena ögonblick förnekar sig

hennes drift till offentlighet. 

På samma gång tjur, tjurfäktare och publik höjer hon värjan, 

parerar stöten och applåderar den på förhand avgjorda striden. 

När eftermiddagen kommer går solen ner för alltid 

och arenans sand virvlar bort i rymden. Allt är nu tomhet och endast tomhet, 

ty människan som skall dö håller allt i sin hand 

och när hon förintas förintas allt med henne. 

Sålunda är hennes makt gränslös 

och vilken människa som helst kan övertyga sig om dess rätta gränslöshet

genom att en dag stiga ut på randen av Empire State Building. 

Inom tre minuter skall hon tillbedjas av polisen, 

inom fem av den utryckta brandkåren.

Inom en timme dyrkas hon av pressen,

inom två av radion och inom tolv timmar

skall hela världen ligga för hennes fötter.

Inom ett dygn kommer denna människas liv att äga en så enorm betydelse 

att inte en ansträngning skall skys för att rädda henne tillbaka — 

ja, till vad? 

Så förvandlar ett kort steg 

från ett golv innanför ett fönster till en gesims utanför 

en människa från en social nolla till en presidents överman. 

Hela universums hopp hängs som en kvarnsten om hennes hals 

och är hon svag och lättledd tar hon nu steget tillbaka – 

men endast för att finna att medan en människa från dödens sida av Empire State Building behärskar en hel värld 

kan samma människa från livets sida av samma byggnad 

inte ens tilldraga sig en flugas uppmärksamhet. 

Människan som skall dö frågar slutligen icke: 

min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 

Hon anar att hennes makt är så enorm, 

att inte ens Gud ett ögonblick når henne.

En dag, ett dygn, en evighet är hon oåtkomlig för allt 

på samma sätt som spjutet är oåtkomligt,

medan det vinande förflyttar sig från en mark till en annan.

S Dagerman:

Herre, jag vandrar i en mörk dal

 

Herre, jag vandrar i en mörk dal.

Mitt liv är i skugga begravet.

Vem mätte ut åt mig mina kval?

De äro såsom sanden i havet.

Solen förer du ut ur dess hus -

hon fröjdar sig såsom en hjälte;

sjustjärnan kläder du i skrud av ljus

och binder Orions bälte.

Men mänskans natt gör du på tårar rik,

henne kläder du i skrud av smärta,

hennes dag är en långsträckt skugga lik,

som ett slaget gräs hennes hjärta.

Bäddar du snart i det tysta min säng?

Ej vacklar min själ inför döden!

Herre, för mig till en grön äng

och till levande vattuflöden!

Karin Valborg Ek:

I Juda städer

 

Hur präktigt leva vi i Juda städer!
Vi gå med tänkespråk på våra kläder
och långa, sköna börsar i vår hand.
Vi hava rivit våra fäders hyddor
och byggt oss cederhus, och Sabas kryddor
och Cyperns druvor mogna för vår tand.
Vår levnads alla timmar flyga lama
som feta duvor, makliga och tama,
med fridens kutter fyllande vårt land.

Hur har min ande längtat innerligen
till starka vingars rymd, till örnestigen
från detta lyckliga Jerusalem!
Här går oss allt så kräsligt väl i händer;
i Kedars byar hungra mina fränder,
och öknens vindar kalla mig: kom hem!
Här hotar dom; låg jag en stormnatt vaken,
förnam jag suset av den stora draken,
som sprutar hämndens eld och svavelslem.

Jag vill stå upp och gjorda mina länder
och utspy vinet mellan mina tänder,
till floden trängtande som törstig hjort;
och jag vill vika bort i aftontöcknen
till leoparders berg, till lejonöknen,
där livet väntar farligt, armt och stort.
Stå hastigt upp, var som en hind, min kära!
Ett nytt och väldigt rike är oss nära,
en sällsam stjärna brinner vid dess port.

Vi skynda bort på ångestheta sulor,
vi söka skydd i skrevor och i kulor,
vi fly, tills ingen våra tillhåll vet.
Det står en döpare vid fjärran källa
med hotfull blick och hår som dunkla välla,
en stor och sträng och straffande profet.
Vildhonung doftar ur de kärva orden,
och torra grenar resa sig från jorden
utur ditt botdop, kärva ensamhet!

E A Karlfeldt:

Sankta Lucia, ljusklara hägring

 

Sankta Lucia,
ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Kom i din vita skrud,
huld med din maning.
Skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Stjärnor som leda oss,
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

S Elmblad:

Guldet och atålet

 

Mitt är allting, sade guldet. 

Mitt är allting, sade stålet. 

Allt jag köper, sade guldet. 

Allt jag tager, sade stålet.

A Pusjkin:

På Daniel-dagen: Gamla vänner

Barndomsböcker, nötta, kära,
på min hylla än I stån,
och jag håller er i ära
liksom vänner fjärran från.

Vänner, ja! När lampan tändes
fordom i min faders hus,
huru skönt och tryggt det kändes
läsa er vid stormens brus.

Ute snön i mörkret yrde,
inne björkvedsbrasan brann,
spinnrockshjulet mamma styrde,
Silkestass i soffan spann.

Det var ro och det var trevnad,
och från bokens vita blad
sagans underbara vävnad
växte praktfull, rad för rad.

Äventyr i brokig skara
drogo då min syn förbi,
speglades i färger klara
i min unga fantasi.

Där låg Snövit i sin kista,
Lejonhjärtas riddartåg,
Mohikanens strid, den sista,
mina gosseögon såg.

Sotarmurres liv på taken,
kapten Hatteras på vakt,
prins Alladin i gemaken,
präriejägarns rödskinnsjakt. -

Allt steg fram i vinterkvällen
och fick glans av brasans sken,
medan stormen ifrån fjällen
omkring gårdens knutar ven.

Längesedan gården brunnit,
sagoböckers tid förbi,
men fast livets höjd jag hunnit,
vänner jämt vi skola bli'.

Ofta nog i sorgens timma
tar jag ifrån hyllan er -
kära bilder lysa, glimma,
när på edra blad jag ser.

Skymningsbrasan åter brinner -
jag kan höra hennes sus -
och det gyllne linet spinner
mor i hennes röda ljus.

Över boken lutad sitter
där en parvel liksom förr,
medan yrsnöns vita glitter
samlar drivor vid vår dörr.

D Fallström:

Generationerna

 

Allting skall dränkas i glömskans rök

och aldrig komma tillbaka.

I glömska skall sänkas hur farfar strök

min kind med sin skäggiga haka.

Hur är det möjligt att av en man

blott minnas den stickiga stubben?

Det är för löjligt, men jag kan

ej mer leta fram av gubben.

Och dock har han blickat av liv så full

som jag och hoppats och stretat.

I världen han skickat av barn en kull.

Nu vet jag knappt vad han hetat.

Knappt papperet minnes mer min släkt,

den är förintad, försvunnen.

Kvar bara finnes den andedräkt,

som går mig just nu ur munnen.

Och lika förstummad skall själv jag bli,

när en gång jag trött mig tumlat.

En löjlig och tummad fotografi,

som tiden har blekt och grumlat.

Jag åter skall vända till intets natt

med allt vad jag njutit och lidit.

En sonson kanhända skall minnas matt

hur vänligt min skäggstubb svidit.

E Lindorm:

Snickargossen i verkstaden

 

Min snälla hyvel, gå på, gå på,
allt jämna i flygande fart!
Ty mästarens dotter med ögon blå
vill se ditt arbete snart.

Sig spånen ringlar så fin och vek
som hennes ljusgula hår;
här luktar så friskt av gran och ek,
som då i skogen man går.

Var betsad skiva, blänkande klar,
vill spegla dess älskliga bild;
så många speglar en fröken ej har,
som jungfrun blygsam och mild.

I hennes fönster, så vit och röd,
en blomma nickande satt;
nu lindar den sig kring ett sirligt stöd,
som jag gjort färdigt i natt.

Ack, om jag vore det fasta stöd,
och hon den blomman så vek!
I regn och solsken, i lust och nöd,
jag aldrig min blomma svek.

Jag snickrar så flitigt på bordets rund;
fritt flyga väl tankarne då,
långt bort till en gyllene middagsstund
i framtidens dimmiga blå.

Vem breder en snövit duk på mitt bord,
vem ordnar faten därpå?
Vem viskar så sakta bordsbönens ord,
när tysta kring bordet vi stå?

Nej, snälla hyvel, gå på, gå på,
allt jämna i flygande fart!
En liten stund skall du vila få,
när hit hon kommer helt snart.

Tyst! Hör jag ej hennes svävande gång,
och stämman så välkänd och kär?
Nu tar hon i låset — nu tystnar min sång;
ja nu, ack nu — är hon här!

T Knös: