Novemberbrev till en vän i staden

 

Det är så längesen jag hörde av dig.
Du har väl ditt, förstås, och ont om tiden.
Säg, är du nöjd med det som sommarn gav dig,
den vackra sommarn, snart och snabbt förliden?
Jag tänker mig att ni som bo i staden
där kvällens alla ljusreklamer brinna,
ni vet så litet om när höst går in
och solen gör sig redo att försvinna.

Men här är hösten verklighet och nära,
dess tyngd och blåst och suckan ha vi del i:
en drömlikt blek septembermånes skära
och bråda dagar innan Mikaeli.
Så lugnar allt. Då är det tid att tacka
för regn och sol och skördarnas förkovran.
Men svart och tungt står mörkret kring min kväll
och sorgset klaga svanorna i Hovran.

Och jag har svårt att låta tanken stanna
vid höstens gröda som i svett vi bärgat.
Det drar så fjärran vindar kring min panna,
så sällsamt sorl i träd som hösten härjat.
När mina tankar följa vindens banor
i svartan natt, är det på dig jag tänker -
jag vet, att inte heller du har nog
av det som arbetet och jorden skänker.

Just nu, kanhända, går du ut på taket
ifrån ditt bo högst i det gamla huset
och stödd på barriären drömmer vaket
som på en klippa ovan gatubruset.
Du står där tyst bland murar och antenner,
där vattnens vindar svepa nyckfullt fria.
Och över dig är skyn, och under dig
de branta gatudjupen i Maria.

Vad ser du väl? Den mörka Riddarfjärden
med vattnet brinnande av ljusreflexer,
din egen stad, den vackraste i världen,
med torn som sträva högt och vidd som växer.
Kanhända ser du ingenting av detta.
Kanske ur allt som lyser och som larmar
mot tystnadens och ensamhetens bad
i ordlös längtan lyftas dina armar.

Ty icke blott av bröd skall mänskan leva.
När natt går in och dagens ävlan stannat,
står själen upp ur fängelse och skreva
och ropar, ropar efter något annat.
I dagens tusen tomma intigheter
en mening med vårt liv vi fåfängt leta.
Mot mörka rymder över land och stad
gå tusen hjärtans frågor, ångestheta.

Möttes vi väl i samma ångestbölja,
fastän så långt, så långt ifrån varandra?
Och fick du svar? Jag ser, hur åren skölja
bort mer och mer av stigen jag skall vandra.
Jag vet hur hårt du prövats. Räck mig handen
ur detta vida mörker, syster kära!
Mot vinter gå vi, både du och jag,
och båda stå vi ensamheten nära.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Kyrkan i ruiner låg

 

Kyrkan i ruiner låg,
inget spår till liv man såg.
Valv och murar fallit ner,
inga böner hördes mer.

Som ett stenbrott låg hon kvar
och blev byte för envar.
Vinterns snö och höstens skur
blev till is i hennes mur.

Men ett ensamt hjärta brann
och en väg till andra fann
för att ur förfallets grus
resa Herrens fallna hus.

Predikstol och altarbord
bar på nytt sin Herres ord.
Funten ställdes åter där
för det bad, som liv beskär.

Kyrkan stod i väntan lång
på vår bön och på vår sång.
Efter väntan mörk och stum
blev hon åter ljusets rum.

Mässans skönhet, tidegärd
henne blev på nytt beskärd,
och nu blandas mänskors lov
in med sång från himlars hov.

Här är helig plats. Fall ned!
Gud är här, din själ bered
att med tro och hopp och bot
den Oändlige ta mot.

(Psalm till Hjelmserydstiftelsens 50-årsjubileum, publ. med tillstånd)

C Braw:

Detta hus jag lämna skall

 

Ägde jag ett hus, skulle jag allt tänka på att de måste bära mig ut ur det.

Mildaste förbarmare!

Huset snart jag lämna skall,

allt som skarpt jag genomtänkt,

fintligt reparerat.

Sökte bygga varmare.

Rännan fick ett gynnsamt fall.

Hade dropp och sipper stänkt,

allt blev arrangerat.

Ledstång smal, som vacklat,

stöddes gott och väl.

Utanför blev spacklat

under långsamt gräl.

Stred mot åsiktslarmare

- händigt folk i alla fall -

stred om ådring, färg och hall -

- - -

Mildaste förbarmare!
Allt jag lämna skall.

Minnes hur jag gnolade,

frisk med praktiskt ögonspel.

Blicken flög i forskning kvickt -

allt blev kontrollerat.

Målaren sig solade

ljuvt på stegens överdel,

visslade den silverdikt,

nyss han komponerat.

Ägandet i trevnad

blommade omkring.

Allting i min levnad

ordnat fint i ring.

Punktlig inbetalare

stod i banken, välvd och kall,

siffras ljud gav återskall -

- - -

Luften nu blev svalare...

Allt jag lämna skall.

Väggens yta härmade

tavlor av en evig vår.

Ur tapetverk, skilda slag,

blommor syntes skjuta.

Falska fåglar svärmade

omkring klistrarn på sin lår,

där han sjöng mot slut av dag -
Stjärnor på min ruta.

Skymning - lugn och nyter -

gå på nakna golv.

Snart ett ljussken flyter -

möbler dra till tolv.

Inga dunk bestänka mig -

buller vid en hyllas fall.

Nej, jag står i egen hall.

- - -

Tänk, att man kan tänka sig!
Allt jag lämna skall!

Amor - amorterare - - -

Amor - nej, det var av Mors!

Älska livet är ju ett,

lämna det ett annat.

Punktlig inkasserare

stryker med sitt svarta kors.

Pressar räntan ut i svett.

Kanske får du sannat:

ledstång smal, som vacklat,

stöder gott och tryggt,

när ditt hus blir tacklat -

gran vid porten - snyggt!

Tvist bland hesa bärare

- händigt folk i ledsamt kall -

baxar kistan ner från hall -

- - -

Svartaste förfärare!

Allt jag lämna skall!

B Sjöberg:

Du går modig, mätt och fager

Du går modig, mätt och fager,

jag är hungrig, skarp och mager.

Likafullt är jag din bror,

syskon utav samma mor.

Giv då litet för Guds skull!

Herren ger dig handen full.

På Mårtensmässodagen: Mårten Holk, av ingen känd

Mårten Holk, av ingen känd,
knappt av hund och katten,
bodde i Vintappargränd
och drack bara vatten.

Satt och skrev på sin sextern
dammig i syrtuten,
drömde ständigt om qvatern,
men fick aldrig ut'en.

Hans diné var näst till svält:
bara sill på fatet.
Men så kom han ut i fält-
kommissariatet.

Mårtens lycka såleds gjord -
Högt han sätter hatten,
har grann rock och ståtligt bord,
smakar aldrig vatten.

Skrattar du min vän? Åh, tig,
drick och rök din pipa
och lär dig en gång av krig
nyttan att begripa!

A M Lenngren:

Gud vare lovad - Martin Luthers bästa psalm

 

Gud vare lovad, som i kraft av ordet

ger oss liv vid nattvardsbordet!
Brödet är Kristi kropp och vinet blodet,
låt oss smaka där din godhet!
Herre, förbarma dej!
Med den kropp din mor Maria bar,
kroppen du för alla offrat har,
med ditt heliga blod,
hjälp oss, Herre, ge oss mod.
Herre, förbarma dej!

Offret, för oss utgjutet och utgivet,
i sin död ger världen livet.
Gud kunde inget större åt oss skänka,
det är mer än vi kan tänka.
Herre, förbarma dej!
Vilket djup av kärlek som dej drev,
med ditt blod vår skuld betalad blev!
Vilket under du gjort:
öppen står nu himlens port!
Herre, förbarma dej!

Låt oss din nåds välsignelse få äga,
så vi går på dina vägar,
tjänar vår nästa väl i tro och kärlek, 
över nåden ej drar smälek.
Herre, förbarma dej!
Ta ej bort din Ande från oss, Gud,
gör oss trogna mot ditt ord och bud,
ge din arma kristenhet
glädje, liv och enighet.
Herre, förbarma dej!

M Luther:

Post-Scriptum

Luthers fria tro skall nu försvara

allt vad djärvast otron förehar.

Vill ock du mot hans församling vara

vad han själv mot påvedömet var?

Med Guds klara ord bestred han detta;

och att det förkasta, heter nu

att hans verk, som man förstör - fortsätta!

Skulle du så tänka, även du?

Hur du må din Schleiermacher skatta,

ingen kyrka byggs av honom dock.

Präst i Luthers, där ditt kall omfatta.

Hon är Kristi: därför står hon ock.

Kyrkor skiljas, tills en gång den ena,

ej med ögon sedda, ensam rår.

Men om var för sig ej kan förena

sina lemmar, allt ju söndergår.

Allt går sönder, om ej lärans enhet

knyter fast de troendes förbund.

Men, om Bibelordet i sin renhet

ej bevaras, vad har tron för grund?

 F M Franzén:

Faderskapet

 

Nu är det fjärde gången

och allt är lika nytt.

Och jag är åter fången,

förhäxad och förbytt.

Det biter i mitt öra,

det sprattlar på min arm.

Hur kan du, knyte, göra

ett sådant stort alarm?

Jag lyssnar när du trutar

till ord din lilla mun.

I världen ej det sprutar

en bättre visdomsbrunn.

Och dina två små händer,

som hjälplöst tager fatt!

Och dina två små tänder,

som grinar surt och glatt!

Nyss hela världen stjälpte 

i blod och mörker kull.

Det är som jag den hjälpte,

när dig jag lär stå lull.

Men tänk ändå att bara

på några år man glömt

hur knubbigt allt kan vara

och dunigt, lent och ömt.

Det kan man aldrig bära

i minnet sedan sist.

Det måste om man lära

och om igen förvisst.

Nu har jag föresatt mig

att lägga manken till.

Nu har jag tagit fatt dig

och gömt i min pupull.

Jag minnas ska ditt joller

i år som strömmar hän,

tills, barn, ditt barn jag håller

på styva morfarsknän.

 

E Lindorm:

Först kom Gustav Trolle

  

Först kom Gustav Trolle

och sket som en stolle,

sen Kristian Tyrann

och pissa´ så det rann,

sist kom Gustav Vasa

och torka´ med en trasa.

Att bliva vuxen är att bli förstenad

Att bliva vuxen är att bli förstenad.

Det skal, man slår omkring sitt inre, växer inåt,

fördjupas, hårdnar och till sist

så dödar skyddet det, som skulle skyddas.

Man blir en sten, en gråsten rund och slipad,

som rullar runt bland andra hårda stenar.

Om dessa stenar kunde tala...  Vilken jämmer!

- Giv mig tillbaka, vad jag fordom ägde!

Blås liv i denna döda massa!

Sätt hjärta i min hårda barm!

Låt blodet spela! Lossa min förstening,

låt undret ske, att liv kan växa fram!

Det fanns ju liv en gång, jag minns jag levde,

jag kände, tänkte, växte, var en man,

och i mitt hjärta hörde jag en stämma.

Låt stämman ljuda än! Hjälp mig att åter höra!

Slå sönder mig med hårda hammarslag, och låt

min ungdoms själ få stiga upp ur gruset!

O Hedberg:

Upphöjelse

                            Något om den bristande överensstämmelsen 

                            mellan Systemets vinpriser och restaurangernas.

När kronor släcks och portar går och kyrkorna slår ett<

och natten är ett dimmigt äventyr,

så viskar fru Madeira till fröken Anisette:

"Det var som fan vad jag har blivit dyr.

Jag bodde på systemet, ett enklare hotell,

och blev behandlad som en halvfull öl.

Herr Kron slog mej i ryggen och vrålade: Putäll!

Med ett ord sagt, en högprocentig knöl."

Så lyfter fru Madeira sin röda lilla hand

och det blir dödstyst ända till Bordeaux.

"Det blev så annorlunda sen jag kom hit till Grand.

Här tar man mej för änkefru Cliquot."

Då talar en borugognska: "Ma chère, så ni tar i!

Det vet väl alla flaskor, lilla vän,

att varje liten ölkarl från Münchens bryggeri

upphöjs i grevligt stånd på räkningen.

Men vin är vin, som alla vet, och mund är alltid mund.

Det är milieun, ma chère, som kostar criche.

En skopa måndagsvatten ur en pump i Hagalund

blir lördag afton dyr likör på Riche."

7/11 1952

S Dagerman:

Ej marmor eller gyllne dokument

 

Ej marmor eller gyllne monument 

skall överleva vad jag mäktigt diktar, 

och du skall stråla mera klart i pränt 

än sten, som dock för tidens verkan sviktar. 

Om krigets härjning ned statyer slår, 

och uppror fasta murar kan förstöra, 

ej svärdets udd, ej krigets låga rår 

ditt minnes friska telning att förgöra. 

Trots döden och fientlig glömskas art, 

skall du gå fram; det ljus, på jord du tände, 

skall för all framtids ögon lysa klart, 

tills mänskosläktet dör med världens ände. 

Ja, tills du uppstår själv på domens dag, 

du lever i min sång och i mitt jag.

W Shakespeare:

Lützen

 

De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Att segra, segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;

och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiern,
som brusar på löddrig bringa.

Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.

Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.

Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.

Nyss var det hövdingen blott -- i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikaël är det, keruben.

Nyss krigarekungen med rynkat bryn
behärskande drabbningens vimmel;
nu ärkeängeln, som slår ur skyn
och vänder om till sin himmel.

»Framåt över graven i segerfärd,
för oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
i dag våra mödor vi lykte!»

Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.

»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäves, förgäves -- de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»

I famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.

Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
friedländarens kallnade, stumma kanon --
sin seger martyren skall hava.

Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften;
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.

De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.

* * *

Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det -- en blodig, dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.

C Snoilsky:

För 75 år sedan - till minne av G B Shaw

 

G.B.S.

tre bokstäver och ett skägg

i en liten by på jorden

en skrift i alla vatten

ett salt i alla sår

och ett hopp om frihet

vi har mist ditt salt

saltare än tårar

vi har mist ditt ljus

satt under universums skäppa

en sorg lättare än luften

vilar i oss

en skugga ljusare än ljuset

flyger ditt minne över jorden

när de odödliga dö

gå flaggorna i topp

för första gången 

6/11 1950

S Dagerman:

Jag hör dem orda omkring mig

 

Jag hör dem orda omkring mig 

allt om vår praktiska tid: 

nu är man så nykter, förståndig, 

så full av strävsam id. 

Nu finner man ingen kärlek 

lik den i forna dar; 

nu är man skarpsynt och sansad, 

och inga drömmar man har. 

Jag tiger och jag tänker: 

Märken I det ej då: 

I dömen blott eder själva 

och edra tévattenssjälar små!

Den 5 november 1896

A M Roos:

 

Varning för hunden!

 

"Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund."

(Sagt av fattigvårdsordförande i Värmland)

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor

med dyrbara hundkreatur.

De kunde väl leka med flugor,

som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.

Det måste bli slut på, ity

att annars så köper de valar,

fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:

Hundarna skjuts! Inte sant?

Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,

så spar kommunen en slant.

5/11 -54

S Dagerman:

Svenskbykvinnor

(foto G Larson 1938)

Svenskbykvinnorna sjunga

som i det förgångnas frid.

De prisa med samfälld tunga

den signade blomstertid.

En fläkt av lavendel duggar

med doftande daggblå stänk.

Vad är det som överskuggar

deras kyrkobänk?

Det är som ett hägn från ovan,

en stilla och sällsam ro.

De äga den dyra gåvan

att sjunga och tro.

I stormiga år de dignat

för mödornas gisselslag.

Hur kunde de så välsignat

sjunga idag?

G Larson:

Årets saga: November

 

Nu rister stormen trädens nakna grenar . 

Uhi uho — - - - - - - - 

De sista skrumpna bladen han förmenar 

bli kvar i ro. 

Med vadd vi klistrat våra innanfönster 

och remsor på. 

Snart målas de i granna isblomsmönster 

så isigt grå. 

Fast frosten bitit allt på åkerrenen, 

är ännu tö, 

men mormor säger, att det känns i benen, 

att snart blir snö. 

Nu ska vi strax en duktig brasa göra, 

och sen jag tror, 

vi får en lång och rolig saga höra, 

säj, snälla mor? 

E Beskow:

Varning för vilda djur

 

Ett företag i Skåne har införskaffat en kobra som nattvakt.

Hur illa dylikt kan gå visas här nedan.

Ett rytande faller och stiger

i Aktiebolaget Friskt Vatten.

Firman har skaffat en tiger,

som vaktar dess lager om natten.

Nu stjäls icke vatten ur rören,

men tigern bereder besvär.

Han åt nämligen upp direktören

första dan han var här.

Den nästa gick gamle kamreren

samma missöde till mötes,

så nu undrar i ledningen mer än

en hur vakttigrar skötes.

Som tröst ber vi få rapportera

om utkastartigern på Stadt,

som först åt upp ägarn med flera

och därpå beställde en katt.

3/11 -54

S Dagerman:

Släktvisa

Min släkt är så fin och bildad,

anseende äger den ock.

Jag känner mig smått förvildad

när jag får se dem i flock.

Där sitta så ärbara fruar

och pratar om ditt och om datt,

och syster sin syster duar

så systerligt milt och matt.

Där stå de ståtliga männer

och tala så högt politik,

om Bismarck, som var och en känner,

om socialistens skrik,

om tidens villande terror

som villa som griper alltmera omkring,

om folk som ej håller sig stilla,

fastän de förstå ingenting.

E Fröding:

Ett skrik

 

Det skar ett skrik genom höstnatt skum.

Det fyllde med isande skräck mitt rum.

Och jag for upp, förfärad och rädd.

Det var som ett spöke satt vid min bädd.

Vem är det man mördar därutanför?...
Nu skrek det igen!...Det är någon som dör!...

Jag stirrar förstenad i höstnatt skum.

Då skrek det på nytt - i mitt eget rum.

Jag vet. Och jag torkat min kallsvett blek.

Så vilt och ensamt mitt hjärta skrek.

H Blomberg:

:

Dagsedel för 75 år sedan: Orgeltjänst

Långvågen håller orgeltjänst. 

Stationerna blinka och släcka.

Alla sover på Radiotjänst
ända till nästa vecka.

Ehnmark lyser som svartnad brons.

Radion står svart som en dödsannons.

Antennen står svart på taken.

Endast orgeln är vaken.

Frukostklubben får tiga snällt.

Landsmagen sörjer och klagar.

Frukost intas officiellt

först fredag om åtta dagar.

Tomma lysa Radiotjänsts fat.

Följande fredag lär det bli mat.

Landssorg skall folket läras.

Endast orglar får täras.

Högt dånar stockholmsnattens larm.

Kungsgatan glittrar och skiner.

Kungsgatan 8 går orgeln varm

bakom svarta gardiner.

Ehnmark vandrar sin tysta ban.

Ljus lyser gult på Stureplan. 

Dragspelen tysta gråta.

Endast orgeln får låta.

2/11 1950

S Dagerman:

Vinterorgel

(För en tonsättning av dikten, se här!)

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,

Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknade trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad,

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen, för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren, drag dov bordun,

drag gäll trumpet.

Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången, den flingor beströ,

och stilla ekar ett svävande svall

från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan på nyårsny

att stöta i smattrande horn av bly

och östan att följa med herdesång

de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald, så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,

den fulla klangen, den djupa ron,

att jag må gå som på sabbatsfärd

i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland intill gryningens väkt,

som stjärnornas lugna andedräkt,

en enda ton, en glasigt klar

och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.

Det skallar basun som i håligt trä

av knäckta ekar som sjunka på knä,

och stämmor dansa i vild mixtur

som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande visslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu vila, du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land."

E A Karlfeldt: 

Bön om de saligas lovsång

 

Den Ärorika, Saliga Modern Maria, alltid Jungfru,

de Saliga Änglarna Mikael, Gabriel och Rafael 

och alla körer av Saliga Serafer, 

Keruber, 

Troner, 

Herravälden, 

Furstendömen, 

Makter, 

Krafter, 

Änglar och Ärkeänglar,

den Salige Johannes Döparen, 

Johannes Evangelisten, 

Petrus, 

Paulus, 

och de Saliga Patriarkerna, 

Profeterna, 

de Oskyldiga Barnen, 

Apostlarna, 

Evangelisterna, 

Lärjungarna, 

Martyrerna, 

Bekännarna, 

Jungfrurna, 

de Saliga Elias och Enok, 

och alla helgon som har varit, ska vara och nu är, 

alla dessa ber vi ödmjukt för Din kärleks skull, Helige Fader, 

att de för alla Dina välgärningar ska tacka Dig, såsom det behagar Dig, 

den Högste och Sanne, Evige och Levande Guden, 

tillsammans med Din älskade Son, vår Herre Jesus Kristus, 

och den Helige Ande, Tröstaren, 

i evigheters evighet. 

Amen.

Franciskus:

Till Gustaf Fröding på hans myndighetsdag

Du lämnar ynglingåldern. Bliv en man, 

en kraftig, dådrik, utmärkt om du kan. 

Om ej, bliv trofast, ihärdig och stilla, 

med redligt nit bliv trogen i det lilla. 

Till stora bragder ej du danad blev, 

måhända. Låt din bana ej bli skev, 

se ned i eget bröst och eftersinna

vad lott du helst i detta liv vill vinna. 

Svårt att styra ut på världens hav, 

man slukas lätt i djup och dyster grav. 

förrän man kan den höga himmel hinna, 

vari de klara stjärnor vänligt brinna.

E Fröding: