Om doktor Jonathan Swifts död

 

Av honom själv 1731.

 

Den tid skall komma snart, dà även jag 

bör vandra hädan enligt tingens lag, 

då av de närmsta vännerna, jag anar, 

var enda en för mig en slutpunkt spanar. 

Och fast jag knappt den saken kan förstå, 

hur av min död de kunna fördel få, 

dock ungefär som så jag hör dem tala: 

»Ack, för vår domprost börjar det att dala! 

Den stackars mannen vissnar dag för dag, — 

det syns ju tydligt i hans anletsdrag. 

Den gamla svindeln, varför jämt han koppas, 

går icke bort, förr’n han i graven stoppas. 

Därtill hans minne är på knäcken bragt: 

hans minns ju aldrig mer, vad han har sagt,

han kan ej mer erinra sina vänner, 

och var han sist åt middag, han ej känner. 

Han med historier ständigt plågar en, 

dem han berättat femti gånger re’n. 

Hur kan han tro, vi skulle lyssna lugna 

på infall, gammalmodiga och tvungna? 

Men nu han umgås blott med yngre folk,

som dricker ur hans vin, trots sådant smolk . . . 

I poesien hans låga upphört brinna; 

en timme tarvar han ett rim att finna. 

Hans eld är slut, hans kvickhet tömd, tyvärr, 

hans kraft förbi och hans pegas — en märr. 

Om han lagt pennan bort, oss skulle glädja, 

men det finns folk, som ej det hjälper bedja.

Se’n visar man, vad vänlighet man har, 

i det man ökar på min levnads dar. 

»Visst är han äldre, än han sagt», de klandra. 

»Han är ej alls så duktig som vi andra: 

han dricker knappt sin vinbutelj, ni vet, 

och det är allt ett dåligt tecken, det. 

Hans mage börjar också att fallera. 

I fjor var han ju duktig, tyckte vi, 

men nu, för tusan, är han rent förbi: 

må han blott icke före vårn krepera!» 

Sig själv man smickra vill med sådant skämt; 

»Med oss är, Gudi lov, ej än så slemt» ... 

I såta vänner, det har ingen fara! 

Om på ett år ni tagit miste bara, 

är dock, vad som prognos ni sagt, helt visst, 

och i fullbordan går det nog till sist. 

Hör på! Den ödesdigra dagen randas: 

»Hur mår vår domprost?» — »Nätt och jämt han andas.» 

»Nu har den sista dödsbön upp man stämt.» — 

»Han rosslar knappast mer.» — »Nu har han slutat.» 

— Igenom halva sta’n så ryktet tutat, 

långt förr’n dödsklockan börjat har sitt klämt. — 

»O, må vi rusta oss att vandra hädan! 

Vad har han lämnat, och vem tar hans arv?» — — 

»Jag vet ej mer, än vad som påstås redan, 

att allt donerat är till allmänt tarv.»

— — »Att staten? Kors, men sådant är ju nycker; 

för honom staten intet gjort, jag tycker. 

Blott hat och avund fick han övernog: 

men allt han gav, — och först och främst han dog. 

Och hade han då ej i hela landet 

en enda släkting, värdig skyldskapsbandet? 

Mot främlingar han visar strax sig god, 

förgätande sitt eget kött och blod!» 

Nu alla vittra huvud sammangaddas, 

med elegier hela staden laddas, 

i varje tidning står en liten bit, 

förbannande vår domprost hit och dit. 

Doktorerna, om sina rykten ömma, 

på mig helt visligen sitt ovett tömma: 

»Hans fall var kinkigt — medges! Men, förlåt! 

Säg, varför följdes våra råd ej åt? 

I fall så skett, han hade, kry som våren, 

nog levat än de närmsta tjugu åren;

ty när han öppnades, man såg på stund, 

i alla ädla delar var han sund» ... 

Här skiftar scenen nu för att uppdaga, 

hur de, jag älskat har, min död beklaga. 

Av stackars Pope en månad sörjes jag, 

av Gay en halv, av Arbuthnot en dag, 

ja, själva S:t John faller nog till föga 

och torkar pennan med ett fårat öga. 

För resten — ryck på axlarna och rop´: 

»Rätt ledsamt, — dock, vi dö ju allihop!» ... 

Men mina kvinnovänner, vilkas hjärtan 

ha bättre lärt att eftergöra smärtan, 

ta nyheten emot på sitt manér: 

»Så — är vår domprost död! (Vad trumf, jag ber?) 

Må Herren vara själen nådig, amen! 

(Nu, mina damer, svarar jag för slammen.) 

Sex prostar skola bära pelln, man tänkt. 

(Vad skall nu spelas på de båda essen?) 

Er man skall väl gå med i sorgprocessen, 

när sådan hedersvän i jord blir sänkt?» — — 

»Ack nej, den synen är för svår, min söta, 

dessutom bör i morgon kväll han möta; 

min damklubb skulle taga illa opp

ifall han feltes i kadriljens tropp. 

Han älskade vår prost, (jag hjärter kastar), 

men ock den bästa vän mot graven hastar. 

Hans stund var kommen, slutad är hans färd: 

vi hoppas honom i en bättre värld.» 

Dock — varför sörja alls, när vänner myllas? 

Ty den förlusten kan med lätthet fyllas. 

Ett år — och scenen ändrats kring min grift! 

Då frågar ingen längre efter Swift,

som man, gunås, lär icke sakna mera, 

än om han aldrig råkat existera. 

»Ja, var är nu Apollos favorit? 

I graven — och hans verk måst följa dit, 

hans öde delande, hur än de ville, 

ty gammalmodig var hans art av snille.» 

En lantpatron sin tur till Lilitot gör 

och efter Swifts båd’ vers och prosa spör. 

»Jag hört hans namn», så hörs bokhandlarn stamma; 

»Han dog visst för ett år se’n.» - »Just den samma.» 

I boden letas fåfängt. — »Kanske har 

dock antikvarien än ett exemplar; 

jag sände en av dessa sista dagar 

en massa böcker till en sockerbagar’. — 

att tänka honom leva fullt ett år! 

Jag ser, att här jag för en främling står. 

Domprosten var ju bra för sina tider 

och kunde rimma — det ej tvivel lider. 

Men nu likväl är hans manér förbi, 

och bättre smak ha, Gudi lov, nog vi. 

Förlegat stoff är icke mig i tycket, 

men splitter nya ting — det har jag mycket. 

Får kanske visa något nytt och kvickt? 

Här Colley-Cibbers födelsedagsdikt, 

och här till drottningen ett vackert ode, 

som ni ej sett, av Stephan Duck, den gode...

Här en försvarsskrift från en viss person, 

där mr Henleys sista oration. 

Än har ej kolportören hunnit få dem: 

—  behagar kanske eders nåd se på dem?» 

Beträffande hans vers och prosaverk, 

så ger jag ingen dom om dessa —- märk! 

Mig rör ej, i vad form kritiken stöpt dem, 

jag vet blott ett — att alla mänskor köpt dem ... 

Han gav, vad smått han hade, utan krus, 

att bygga upp åt dårars mängd ett hus 

och med satirisk penna teckna tingen, 

ty vår nation dåraktig är som ingen. 

Men när man nu ej räds hans snärtar mer, 

må man förlåta då hans stoft, jag ber!

J Swift:

Tomas

 

S:t Tomas kallas Tvillingen,

vid påsk dessutom Tvivlaren.

Att Jesus skulle dödas då,

det var han ändå säker på.

"Vi går väl dit och dör vi med",

sa han och gav ett klart besked

om vem som var hans bäste vän,

om Herren Jesus, Mästaren.

Men först fick han och andra se

hur Lasaros blev levande.

Det där gav nåt att tänka på:

kan döda redan här uppstå? 

"Nu går jag dit ni vägen vet!"

sa Jesus; Tomas motsa det:

"Vi vet inte vart du ska gå,

hur kan vi veta vägen då?" 

"Jag är ju Vägen, Sanningen

och Livet själv," sa Mästaren,

"och därför kommer ingen sej

till Fadern utom genom mej." 

När Jesus korsfästes och dog,

hans bästa män till flykten tog.

Av stackars Tvillingtomas var

det inte mycket som fanns kvar.

Han var så säker: allt var slut,

man kunde knappt få honom ut.

Att Jesus uppstått sa man ju,

men Tomas trodde inte nu.

"Jag tror det aldrig utan att

se kroppen de i graven satt

och sticka fingret i hans sår,

min hand i sidan om det går!" 

Fast nästa gång var Tomas där,

när Jesus sa: "Kom, känn nu här

och tvivla inte utan tro!"

"Min Herre och min Gud! - jag tror."

"Då du har sett mej tror du så",

det säger Herren Jesus då,

"men saliga är alla de

som tror mitt ord utan att se!"

När Petrus gav dem chansen sen,

tog Tomas och fem andra den.

"Vi fiskar med dej!" sa de glatt,

men inget fick de denna natt.

"Lägg ut till höger, ska ni få!"

sa Jesus själv som kommit då.

De trodde nu utan att se,

fick fiskar hundrafemtitre! 

S:t Tomas blev apostel sen,

for ända bort till Indien.

Hans kamp var inte oavgjord,

han gick i tro på Herrens ord.

A Holmberg:

Jakob

 

En hjälte David var i hjärta och i skick
och visheten med Salomo fick konungsskrud,
men störst, o Israel, var han, vars namn du fick,
som kämpade i ensam natt med Gud.

Väl krävdes ynglingsmod att filistén stå mot,
att varda slagnas slunga och förtrycktas röst,
men väldigare stå mot Herren Zebaoth
och kämpa hela natten bröst mot bröst.

Kanhända David ryggat här tillbaka brått
och Salomo här legat stel och blek av skräck?
Hell Jakob - du stod fast, tills diset lekte grått
kring tvekampen vid Jabboks vattubäck!

Väl skälvde hjärtat ensligt, man, den stund du såg
den Okände och rätt förnamn vem kämpen var -
du spände tag, du stred som båt mot väldig våg
och över glänste stjärnehimlen klar.

Väl blev i mörkret gång på gång som is ditt blod
då tätt invid dig kändes kämpens andedräkt,
men ångestsvetten släckte ej ditt hjältemod -
du stridde för din själ och för din släkt.

En hjälte David var, av mängdens tack belönt,
och visheten, o Salomo, har krönt din själ -
men hjälten ifrån Jabboks vad har Herren själv bekrönt:
du stritt med Gud och vunnit, Israel!

R Jändel:

Gläd dig, du värld

Gläd dig, du värld, nu är han här! 

Du jord, ta mot din Kung! 

Ge rum åt den som jorden bär 

och himlens lovsång sjung!

Gläd dig, du värld, din Herre rår! 

Ja, prisa nu din Gud! 

Från fält och flod, från berg och snår 

ger sången återljud.

Låt inte synd och sorger gro 

som törnen i din själ! 

Han med sin nåd hos oss vill bo 

och göra allting väl.

Han helar det som sönderslets. 

Kom, alla folk, och märk 

hans frälsande rättfärdighets 

och kärleks underverk!

Isaac Watts:

Änglar till gäster

 

Abraham utan att veta

fick änglar till gäster.

Tycktes som vandrande män

på en urtidssemester.

Änglar i jordisk skrud

lämnade kvar under tältväggens lutning

skimret av Gud.

Häpen som Abraham fordom

i tältet vid palmernas Mamre

stundom jag visste, när bordsbönens mässa

var läst, och en dörr gått igen,

att jag fått långväga bud.

På Stig-dagen: Människan som skall dö

 

Människan som skall dö fäster sina kloka ögon 

i den himmel, som rymmer allt 

från flygande stenar till fallande fågel. 

Under sitt ok av stjärnor skymtar den dignande guden. 

Han kan inte längre lura henne att hålla sig upprätt. 

För länge var handen på väg till hennes panna. 

När den äntligen anlände var den kall som en fisk. 

Människan som skall dö frågar världen:

Vad ger ni mig i utbyte om jag avstår? 

Hon vet själv svaret: 

En ros, en väckarklocka eller ett cocktailparty. 

Då detta inte räcker kallas hon otacksam.

Om djuren berättas att de i dödens ögonblick 

uppsöker platser, så ensliga att ingen finner dem. 

Endast jägaren ser djuren dö,

och vem vet om det han bevittnar är den verkliga döden. 

Kanske lurar man honom och ger honom endast bilden av ett sår och ett brustet öga. 

Men bilden av döden är måhända något helt annat och enklare. 

Är döden för djuret en skam det söker dölja 

eller en fest där det är enda gästen? 

Hur många smärre djur dör inte obemärkta i elefantens skugga — 

men i vems skugga dör elefanten? 

För människan som skall dö är döden ingen skam 

utan ett hedersuppdrag, hämtat ur hennes egen hand. 

Inte ens i detta sena ögonblick förnekar sig

hennes drift till offentlighet. 

På samma gång tjur, tjurfäktare och publik höjer hon värjan, 

parerar stöten och applåderar den på förhand avgjorda striden. 

När eftermiddagen kommer går solen ner för alltid 

och arenans sand virvlar bort i rymden. Allt är nu tomhet och endast tomhet, 

ty människan som skall dö håller allt i sin hand 

och när hon förintas förintas allt med henne. 

Sålunda är hennes makt gränslös 

och vilken människa som helst kan övertyga sig om dess rätta gränslöshet

genom att en dag stiga ut på randen av Empire State Building. 

Inom tre minuter skall hon tillbedjas av polisen, 

inom fem av den utryckta brandkåren.

Inom en timme dyrkas hon av pressen,

inom två av radion och inom tolv timmar

skall hela världen ligga för hennes fötter.

Inom ett dygn kommer denna människas liv att äga en så enorm betydelse 

att inte en ansträngning skall skys för att rädda henne tillbaka — 

ja, till vad? 

Så förvandlar ett kort steg 

från ett golv innanför ett fönster till en gesims utanför 

en människa från en social nolla till en presidents överman. 

Hela universums hopp hängs som en kvarnsten om hennes hals 

och är hon svag och lättledd tar hon nu steget tillbaka – 

men endast för att finna att medan en människa från dödens sida av Empire State Building behärskar en hel värld 

kan samma människa från livets sida av samma byggnad 

inte ens tilldraga sig en flugas uppmärksamhet. 

Människan som skall dö frågar slutligen icke: 

min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 

Hon anar att hennes makt är så enorm, 

att inte ens Gud ett ögonblick når henne.

En dag, ett dygn, en evighet är hon oåtkomlig för allt 

på samma sätt som spjutet är oåtkomligt,

medan det vinande förflyttar sig från en mark till en annan.

S Dagerman:

Herre, jag vandrar i en mörk dal

 

Herre, jag vandrar i en mörk dal.

Mitt liv är i skugga begravet.

Vem mätte ut åt mig mina kval?

De äro såsom sanden i havet.

Solen förer du ut ur dess hus -

hon fröjdar sig såsom en hjälte;

sjustjärnan kläder du i skrud av ljus

och binder Orions bälte.

Men mänskans natt gör du på tårar rik,

henne kläder du i skrud av smärta,

hennes dag är en långsträckt skugga lik,

som ett slaget gräs hennes hjärta.

Bäddar du snart i det tysta min säng?

Ej vacklar min själ inför döden!

Herre, för mig till en grön äng

och till levande vattuflöden!

Karin Valborg Ek:

I Juda städer

 

Hur präktigt leva vi i Juda städer!
Vi gå med tänkespråk på våra kläder
och långa, sköna börsar i vår hand.
Vi hava rivit våra fäders hyddor
och byggt oss cederhus, och Sabas kryddor
och Cyperns druvor mogna för vår tand.
Vår levnads alla timmar flyga lama
som feta duvor, makliga och tama,
med fridens kutter fyllande vårt land.

Hur har min ande längtat innerligen
till starka vingars rymd, till örnestigen
från detta lyckliga Jerusalem!
Här går oss allt så kräsligt väl i händer;
i Kedars byar hungra mina fränder,
och öknens vindar kalla mig: kom hem!
Här hotar dom; låg jag en stormnatt vaken,
förnam jag suset av den stora draken,
som sprutar hämndens eld och svavelslem.

Jag vill stå upp och gjorda mina länder
och utspy vinet mellan mina tänder,
till floden trängtande som törstig hjort;
och jag vill vika bort i aftontöcknen
till leoparders berg, till lejonöknen,
där livet väntar farligt, armt och stort.
Stå hastigt upp, var som en hind, min kära!
Ett nytt och väldigt rike är oss nära,
en sällsam stjärna brinner vid dess port.

Vi skynda bort på ångestheta sulor,
vi söka skydd i skrevor och i kulor,
vi fly, tills ingen våra tillhåll vet.
Det står en döpare vid fjärran källa
med hotfull blick och hår som dunkla välla,
en stor och sträng och straffande profet.
Vildhonung doftar ur de kärva orden,
och torra grenar resa sig från jorden
utur ditt botdop, kärva ensamhet!

E A Karlfeldt:

Sankta Lucia, ljusklara hägring

 

Sankta Lucia,
ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Kom i din vita skrud,
huld med din maning.
Skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Stjärnor som leda oss,
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

S Elmblad:

Guldet och atålet

 

Mitt är allting, sade guldet. 

Mitt är allting, sade stålet. 

Allt jag köper, sade guldet. 

Allt jag tager, sade stålet.

A Pusjkin:

På Daniel-dagen: Gamla vänner

Barndomsböcker, nötta, kära,
på min hylla än I stån,
och jag håller er i ära
liksom vänner fjärran från.

Vänner, ja! När lampan tändes
fordom i min faders hus,
huru skönt och tryggt det kändes
läsa er vid stormens brus.

Ute snön i mörkret yrde,
inne björkvedsbrasan brann,
spinnrockshjulet mamma styrde,
Silkestass i soffan spann.

Det var ro och det var trevnad,
och från bokens vita blad
sagans underbara vävnad
växte praktfull, rad för rad.

Äventyr i brokig skara
drogo då min syn förbi,
speglades i färger klara
i min unga fantasi.

Där låg Snövit i sin kista,
Lejonhjärtas riddartåg,
Mohikanens strid, den sista,
mina gosseögon såg.

Sotarmurres liv på taken,
kapten Hatteras på vakt,
prins Alladin i gemaken,
präriejägarns rödskinnsjakt. -

Allt steg fram i vinterkvällen
och fick glans av brasans sken,
medan stormen ifrån fjällen
omkring gårdens knutar ven.

Längesedan gården brunnit,
sagoböckers tid förbi,
men fast livets höjd jag hunnit,
vänner jämt vi skola bli'.

Ofta nog i sorgens timma
tar jag ifrån hyllan er -
kära bilder lysa, glimma,
när på edra blad jag ser.

Skymningsbrasan åter brinner -
jag kan höra hennes sus -
och det gyllne linet spinner
mor i hennes röda ljus.

Över boken lutad sitter
där en parvel liksom förr,
medan yrsnöns vita glitter
samlar drivor vid vår dörr.

D Fallström:

Generationerna

 

Allting skall dränkas i glömskans rök

och aldrig komma tillbaka.

I glömska skall sänkas hur farfar strök

min kind med sin skäggiga haka.

Hur är det möjligt att av en man

blott minnas den stickiga stubben?

Det är för löjligt, men jag kan

ej mer leta fram av gubben.

Och dock har han blickat av liv så full

som jag och hoppats och stretat.

I världen han skickat av barn en kull.

Nu vet jag knappt vad han hetat.

Knappt papperet minnes mer min släkt,

den är förintad, försvunnen.

Kvar bara finnes den andedräkt,

som går mig just nu ur munnen.

Och lika förstummad skall själv jag bli,

när en gång jag trött mig tumlat.

En löjlig och tummad fotografi,

som tiden har blekt och grumlat.

Jag åter skall vända till intets natt

med allt vad jag njutit och lidit.

En sonson kanhända skall minnas matt

hur vänligt min skäggstubb svidit.

E Lindorm:

Snickargossen i verkstaden

 

Min snälla hyvel, gå på, gå på,
allt jämna i flygande fart!
Ty mästarens dotter med ögon blå
vill se ditt arbete snart.

Sig spånen ringlar så fin och vek
som hennes ljusgula hår;
här luktar så friskt av gran och ek,
som då i skogen man går.

Var betsad skiva, blänkande klar,
vill spegla dess älskliga bild;
så många speglar en fröken ej har,
som jungfrun blygsam och mild.

I hennes fönster, så vit och röd,
en blomma nickande satt;
nu lindar den sig kring ett sirligt stöd,
som jag gjort färdigt i natt.

Ack, om jag vore det fasta stöd,
och hon den blomman så vek!
I regn och solsken, i lust och nöd,
jag aldrig min blomma svek.

Jag snickrar så flitigt på bordets rund;
fritt flyga väl tankarne då,
långt bort till en gyllene middagsstund
i framtidens dimmiga blå.

Vem breder en snövit duk på mitt bord,
vem ordnar faten därpå?
Vem viskar så sakta bordsbönens ord,
när tysta kring bordet vi stå?

Nej, snälla hyvel, gå på, gå på,
allt jämna i flygande fart!
En liten stund skall du vila få,
när hit hon kommer helt snart.

Tyst! Hör jag ej hennes svävande gång,
och stämman så välkänd och kär?
Nu tar hon i låset — nu tystnar min sång;
ja nu, ack nu — är hon här!

T Knös:

På Malin-dagen: Ack, kära min Malin

 

Ack, kära min Malin, var inte så brå´ på gröten!
Lät andra ha lyckan och omak att stå för stöten!
När andra bli stora och göra sig namn,
så kunna vi segla så sakta i hamn
och taga, och taga varannan i famn.

Här slipper du krusa för Pål och för Pär och niga;
här kan du få tala, vad hjärtat begär, och tiga;
här kunna vi dristigt slå näven i bord
och truga varannan med kärliga ord
och säja, och säja: "För mej äst du gjord!"

Vi bruka vår frihet förutan att be och väga;
vi leva som prinsar, och allt det vi se vi äga;
jord, himmel och nöje, det tryter oss ej,
och du äger mej och jag äger dej,
och vill du, och vill du ha mera, så säj!

Slå tvånget vid örat och högfärden med dess syster,
och kläd dej och pläga dej, bäst som du vill och lyster!
Här är jag din herre och du är min fru.
Vem kan så väl sova från sju och till tu
och älska, och älska, som jag och som du?

Kom, brukom vår frihet, ty lyckan är dyr att köpa!
Hon kostar vår sällhet, ändock hon är yr att löpa.
Er tjänare, Höghet, er tjänare, Nåd!
Själv skall ni få koka och supa ert såd,
om Malin, om Malin vill följa mitt råd.

O v Dalin:

När kungar skola skjuta folk

 

När kungar skola skjuta folk, 

begagnas kulor och kanoner. 

Kanonen, som är maktens tolk, 

dock kostar upp till millioner. 

När folken skola skjuta kungar, 

då ha de bara dynamit, 

kanonen länsat deras pungar, 

och fattig hjälte blir bandit. 

O Barthold Swartz, du store, 

man firat nyss din jubelfest, 

som om din stora upptäckt vore 

ibland de bästa allra bäst. 

Ditt pulver svart liksom din kappa, 

det var en präktig medicin, 

det verkar hastigt som Jalappa, 

och botat kyrkans kolerin. 

Men ock det slagit blåa dunster 

i folkens ögon när det brann, 

och alltför dyr på dina gunster, 

du aldrig blev en folkets man. 

Nobel, ditt namn hörs sällan prisas! 

Din upptäckt stundom dock med skrik 

sig påmind gör, men då förvisas, 

ty den har luktat politik. 

Din vita salva redan botat 

så många sår av käpp och knut, 

och fast med tullförbud man hotat, 

den har gått fri som kungligt krut. 

Den frigjort snart det gamla Russia, 

den slår i kistan spik på spik. 

Om världen ej ett stort Borussia 

skall bliva ömkligt, blodigt lik, 

då är det du som har meriten 

att jorden ännu ej står lik. 

Så vit som snö är dynamiten, 

“som oskuld och som arsenik!” 

Du Swartz, en liten edition lät taga 

för de förnäma och för furstehusen! 

Nobel! Du gav en väldig folkupplaga, 

som ständigt lägges upp i hundratusen!

A Strindberg:

Anna Virgin

 

Du lilla solsken som tittar in

igenom fönstret på stugan in,

jag ville vara en stråle klar,

ett litet solsken för mor och far.

Jag vill väl också en gång bli stor,

och så förståndig som far och mor.

Men barn i hjärtat jag vara vill,

ty barnen hörer Guds rike till.

A Virgin:

Joachim uti Nasaret

(fritt efter C M Bellman)

Joachim uti Nasaret 

hade en hustru, a Anna! 

Böj din panna, 

böj din panna 

när du henne sett! 

Joachim var en genomärliger man, 

frun lika ärliger också som han, 

hustru Anna, 

hustru Anna 

många hjärtan vann! 

Joachim och hans kära fru 

fick så en dotter, Maria! 

Låt oss fira, 

låt oss fira 

med mor Anna nu! 

Dottern hon blev en dag vår Frälsares mor, 

tänk att vår Herre blev vår köttslige bror! 

O Maria, 

o Maria, 

vad Guds nåd är stor!

A Holmberg:

Där stiger ett minne för mig opp

 

Där stiger ett minne för mig opp — 

det var i Cordobas stad en dag: 

framför hotellet i omnibus 

sitta vi, far och mor och jag. 

Då stiger plötsligt till vagnen fram 

en caballero ur sorlande mängd. 

Hans öga var mörkt, halvt grånat hans hår, 

han bar över skuldran en mantel slängd. 

Han tog under kappan fram en guitarr. 

Ett sakta ackord därpå han slog. 

Han sjöng — och diktade, medan han sjöng —:

sin flammande blick från mig han ej tog. 

Jag vart helt röd, jag vart helt rädd, 

jag gömde mig halvt bakom fönstrets gardin;

dock kom jag ej undan den lågande blick, 

ej undan den trånande melodin. 

Jag knappast hörde, jag knappast förstod. 

Två rader blott minns jag utav hans sång: 

»Du vita duva från främmande land, 

hur ömt, hur starkt skall du älska en gång!» — 

Ve mig, att så rätt han läst i min själ! 

Ve mig, att så sant det blev, hans tal! 

Ty vore min kärlek ej så stark, 

jag lede ej nu de dödliga kval! 

A M Roos:

Notturno

En silversky nyss över månen sam, 

och svarta spöklikt poppelträden stå. 

Så tyst! Blott flädermössen fladdra fram 

på lätta vingar i det svala blå. 

Jag hört dig tala. Och jag hört dig gå. 

Och blickens ångest nyss jag än förnam. — 

Nu hör jag blott mitt eget hjärta slå 

och känner blott min egen stolthets skam. — 

Nu tala rymderna till mig allena, 

nu är du min, o stora ensamhet. 

Du natt, som stundar, stilla och serena,  

tänd dina stjärnor för en trött poet,

och låt min själ sig lugnt med dem förena 

och låt oss brinna tigande och rena.

S Agrell:

På min födelsedag

 

Vid rakspegeln.

Så är du född i dag, min vän! 

För många herrans år. 

Och gudskelov! du frodas än, 

fast spräckligt är ditt hår. 

Men ack! du är ändå till slut 

så gammal ej, som du ser ut. 

Nu sitta vi här vis-à-vis 

och titta på varann. 

Min gubbe! du skall genast bli 

så snygg, du nånsin kan. 

Det gäller visst ditt eget skinn — 

Håll mun! nu skall du tvålas in! 

Si så! nu är du blank och fin. 

Tänd din cigarr och rök! 

Din kind är slät som ett porslin, 

och hakan som en lök. 

Sätt ljus uti ditt ögas glugg, 

var glad, stryk upp din gamla lugg! 

Jag önskar dig än många år 

och allt vad kärt och gott; 

och säkert, om du leva får, 

så dör du ej så brått. 

Se icke trumpen ut, giv akt! 

Låt hjärtat slå i munter takt. 

För tungt bör man ej världen ta 

och den i skuggor klä. 

Man bör väl något folkvett ha, 

då man ej blev ett f-. 

Var glad, att du fått mänsklig mine — 

du kunde varit skapt som s . . n. 

Jag tål ej folk, som blott till knot 

sitt hela sinne stämt. 

Det kliar alltid i min fot 

att höra klagan jämt; 

som det blott fanns på livets stråt 

surlimpor, slottskansli och gråt. 

Än är det soln, som är för varm, 

än är Guds dag för lång; 

än är det regnet, som gör harm, 

än är det vindens sång; 

än är vårt klot för runt och skumt, 

än är det ödet, som är dumt. 

Men dummast är ändå du själv, 

om allt i svart du såg. 

Tror icke du, att tidens älv 

har guldsand i sin våg. 

Kan du ej annat se än mist, 

gå då och häng dig, först som sist! 

Men du, som jag i spegeln ser, 

med blicken full av fröjd! 

Det gör du rätt i, att du ler

och tar din dag förnöjd. 

Din tid med jämmer ej förspill: 

låt jorden dansa som hon vill.

Farväl! gå nu till dina värv 

med fröjd och ej med gråt. 

I livets strid hav mod och nerv! 

Så går din väg framåt. 

Var lugn, gör rätt, var fast som stål! — 

I kväll vi träffas vid en bål.

(Den 8 december)

E Sehlstedt:

Förr och nu

 

Jag fordom hungrig var och hade intet bröd:

jag ägde intet mynt, och borta var krediten.
Nu har jag mat och mynt, och allt till överflöd,
men ingen njutning mer, och borta är aptiten.

A M Lenngren:

Värt land

 

 

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,

ljud högt, o dyra ord!

Ej lyfts en höjd mot himlens rand,

ej sänks en dal, ej sköljs en strand,

mer älskad än vår bygd i nord,

än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli

för den, som guld begär,

en främling far oss stolt förbi,

men detta landet älska vi,

för oss med moar, fjäll och skär

ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus

och våra bäckars språng,

den mörka skogens dystra sus,

vår stjärnenatt, vårt sommarljus,

allt, allt, vad här som syn, som sång

vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid

med tanke, svärd och plog,

här, här, i klar som mulen tid,

med lycka hård, med lycka blid,

det finska folkets hjärta slog,

här bars, vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal,

som detta folk bestod,

då kriget röt från dal till dal,

då frosten kom med hungerns kval,

vem mätte allt dess spillda blod

och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt,

ja, här för oss det var,

och det var här, sin fröjd det njöt,

och det var här, sin suck det göt,

det folk, som våra bördor bar

långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott,

här är oss allt beskärt;

hur ödet kastar än vår lott,

ett land, ett fosterland vi fått,

vad finns på jorden mera värt

att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land,

vårt öga ser det här;

vi kunna sträcka ut vår hand

och visa glatt på sjö och strand

och säga: se det landet där,

vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans

bland guldmoln i det blå,

och blev vårt liv en stjärnedans,

där tår ej göts, där suck ej fanns,

till detta arma land ändå

vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,

där sång och trohet byggt,

där livets hav oss gett en strand,

vår forntids land, vår framtids land,

var för din fattigdom ej skyggt,

var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp,

skall mogna ur sitt tvång;

se, ur vår kärlek skall gå opp

ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,

och högre klinga skall en gång

vår fosterländska sång.

J L Runeberg:

Hestapo Redivivus

På jakt efter kommunister har hemliga polisen

vägrat en damfrisörska arbete i en fästningsstad,

därför att hennes far brukar läsa Norrskensflamman.

Jag får inte klippa naglar 

eller hår i Luleå,

ty min moster har en jordglob

med hela Ryssland på.

En annan som jag känner

lika nära som mig själv

får inte såga isar

i hela Lule älv.

Varför hans bana stäcktes

jag tror att jag förstår:

en rysk vinthund hade mannen

när han var fyra år.

En tredje som jag känner

är ilsken som ett bi.

Han fick sparken häromdagen

från Vaxholms bageri.

Jag frågade Hestapo,

som svarade:"För fan,

han föddes i Sibirien,

ej långt från Odenplan.

Och vi kan icke svara

för Vaxholms fästnings lugn.

Tänk, om han sätter in den

imorgon i sin ugn!"

9/12 -52

S Dagerman:

Lucia får inte komma

Även i år har Solna stad besvär med sin Lucia.

Stadens myndigheter har just upptäckt att den

valda flickan har ett barn - och det går inte an.

För att få bära kaffe

och saffransbrön på brickor

så måste flickor vara

oskuldsfulla flickor,

ja, lika oskuldsfulla

som klostrens noviser,

borgmästaren i Solna

och Solnas stadspoliser.

Ty kaffet luktar illa,

om inte det är fallet,

och alla råkar spilla

och fru borgmästarinnan

får bullarna på tvären,

som Skriften haver sagt.

Så därför frågar mären:

Förlåt, är ni intakt

som Grönköpings Lucia,

ett märkligt exemplar?

Hon blev ju bara tia,

men hon har allting kvar.

Visst är hon grå i håret

och inte kan hon sången,

men hon pussade sin pappa

på juldan förra året

och det är enda gången

hon har gjort nåt med en karl.

5/12 -52

S Dagerman:

En kväll för 130 år sen: De prata och orera

 

De prata och orera 

om alla världens ting. 

Jag hör dem resonera - 

visst om Saturni ring! 

Men medan orden svalla, 

min själ långt borta är: 

jag hör ej på er alla — 

jag hör min hjärtanskär! 

Jag måste, att dem villa, 

ju hövligt mot dem le 

och låtsas lyssna stilla; 

högst sansad de mig se. 

Men tyst, men tyst — i drömmar 

långt borta nu jag är; 

till hjärtat glädjen strömmar: 

jag ser min hjärtanskär. 

De orda om hur farligt 

vår värld dock löper vill; 

de tro, att helt allvarligt 

jag lyssnar nu därtill. 

Och så — det är otroligt 

hur falskt dock är ens sinn! — 

så ler jag och har roligt 

med hjärtevännen min! 

4. 12. 95.

A M Roos: