Den första snön

 

Vitt lyser taken i Klara 

och vitt lyser fönsterblecken.

Vit är den hängandes snara 

och vitt lyser gapet på skräcken. 

Rimfrost ur ångande mular 

och kall kropp under kavajen. 

Nysnö är skidspår och jular 

och trevande steg utmed kajen. 

Det glittrar på fönsterblecken 

och lyktornas ögon är stora. 

Se, snön sveper vänliga täcken 

kring spyor och hemlös och hora. 

Det är tätt mellan frysande kroppar 

men långt tills det påskas och våras. 

När morgonlyktorna droppar

i nysnön kan hemlösa spåras. 

Vitt lyser jättehotellen 

och planken kring storindustrier 

och vitt grinar vintern mot kvällen 

med laddade köldbatterier.

20/11 -44

S Dagerman:

Nyslagen is

 

När på vatten Bore slagit spången 

Näcken spelar med nyslagen is. 

Låt då barnen lyssna till den sången. 

utan tanklöst våld ifrån — polis! 

Men låt även denna sång få bliva, 

varning att ej ut på djupet kliva.

När som barnen i naturn få blicka, 

varnade av fäders: varsamt gå,

födes maning att sig nobelt skicka,

maning: aktsam emot fara stå. 

Livets elixir skön näring hämtar, 

där som livets brytningar framklämtar!

E Ofvandal:

Gud signe Lettlands folk

//: Gud signe Lettlands folk,

vårt kära fosterland,

Lettland välsigne du,

välsigne du oss! ://

//: Se landets döttrar le,

hör landets söners sång,

led oss i glädjedans,

vårt Lettland stärk! ://

K Baumanis:

Men frukten av min skaldeflamma

Men frukten av min skaldeflamma 

och mina svärmerier — den 

jag blott får läsa för min amma,

min barn- och ungdoms bästa vän. 

Blott på kalas hos dumma grannar, 

då allt förnuftigt samtal stannar, 

jag stundom ej kan låta bli 

att läsa högt en tragedi. 

Till samma resultat det länder, 

som när jag roar mig ibland 

att deklamera vid en strand 

min sångmös verk för gäss och änder: 

de kackla, klappra; inom kort 

min sång har skrämt dem alla bort.

Jag därför ej förhastat dömer 

min nästa... Uti skogig trakt 

en skytt all poesi förglömmer 

och ger på spända hanen akt. 

Min smak är säkert icke andras, 

och deras vurm må icke klandras. 

En älskar jakt av skilda slag, 

en annan poesi som jag.

En flugorna med smälla dödar, 

en tycker allra mest om krig, 

en ann med statskonst roar sig, 

och en med skriveri sig mödar. 

En dricker vin... Ja, lust och smak

är vars och ens privata sak.

Ur Eugen Onegin (IV:35-36)

A Pusjkin:

Morgonfest

Se, frostkallt röd står himlen bortom taken 

och slut är natten, slutad backanalen — 

hur sällsamt blå bli skuggorna i salen, 

hur gula ljusen fladdra djupt i staken!

Vid trötta stämmors sorl du trött hölls vaken. —

Nu allt är tyst. Du väntar blott finalen. 

Ditt glas är spräckt och tomma ostronskalen —

stig upp, min vän, och lossa fönsterhaken! 

O morgondager, kalla blåa ljus, 

fall stolt och liknöjd i din klara glans 

på torg och gränder, hem och jungfruhus, 

kyss skökans kind och barnets ögonfrans,

palatsets vita sten och gatans grus — 

och fyll mitt sinne med ditt svala rus!

S Agrell:

Röd gryning

 

Det brusande höstträdets krona 

har hägnat i natt vår ro. 

Nu gryningens kastvindar tona 

kring grenarnas tomma bo. 

Fort, fort svann den isiga natten, 

och morgonen, morgonen gryr. 

Röd luft slår ur älvens vatten, 

där frostiga skummet flyr — 

röd luft, kall vind som föröder 

vart strå bland strandbräddens ris. 

Blek morgonstjärnan förblöder 

i bergens rostbruna dis. 

Kort, kort var den isiga natten, 

den enda för oss — för oss! 

Grymt lyftes ur älvens vatten 

den röda morgonens bloss. 

Hör!... Höstträdets härjade krona 

skakar i bitter vind. 

Grå dag skall aldrig försona 

den natt du sov mot min kind.

Karin Valborg Ek:

Aftonharmoni

Nu faller kvällen skymningsblå och sval. 

Och insjön somnat skär och spegelklar. 

Med silverrena toner bäcken far 

sin stilla väg vid sus av asp och al. 

Har du en önskan mer? En bön, ett val? 

Mitt sinne, säg, vad finnes ännu kvar 

av allt, du nämnde ångest, sorg och kval...

Ett töcken vilar över allt, som var. 

En fjärran klockas klang ditt öra hinner, 

och allt blir tyst igen på öde slätt. 

Mot himlens fond av guld och violett 

två träd stå svart i smäcker silhuett, 

och i det bleka blå, där skyn försvinner, 

en stor och ensam stjärna stilla brinner.

S Agrell:

Våran prost

Våran prost

är rund som en ost

och lärd som själva den onde,

men gemen likväl

och en vänlig själ

och skäms ej, att far hans var bonde.

Han lever som vi

och dricker sitt kaffe med halva i

som vi

och ratar icke buteljen,

älskar mat

som vi

och är lat

som vi

- men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost från topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,

hur vördig han var

här om sistens i kappan och kragen,

hur världens barn

han malde i kvarn

och läste för köttet lagen!

Och prosten grät

- tacka för det,

han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,

ty köttet sved

och själen var allt satt i klämma.

Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut

vid tjänstens slut

efter prosten ut,

ty rådet var kallat till stämma.

Men det förståss,

vi repade oss,

när prosten klarade strupen

till sist och sade: "välkomna

till smörgåsbordet och supen!"


G Fröding:

Men sommaren i höga norden

 

Men sommaren i höga norden 

är sydländsk vinters parodi. 

En flyktig gäst på kalla jorden, 

han spårlöst skymtar oss förbi. 

I höstens tröga skymningstimmar 

på fästet solen dåsigt glimmar. 

Alltmera knappas dagen av, 

och naken som en blottad grav 

står skogen med de vissna bladen. 

I dimmors slöja svepas fält, 

och gässens kackel ljuder gällt 

i luften, då den långa raden 

flyr hädan. Ja, november gör 

ej gladare ett trist humör. 

Skymd bliver morgonsoln av töcken;

förstummats sorlet har på fält, 

och fram på vägen från sin öken 

en varg med hona drivs av svält. 

När hästen vädrar dem, han gnäggar 

av ångst, och inom fyra väggar 

sig vandraren först säker tror. 

I morgonstunden sina kor 

ej herden för till betesvallar, 

och ej i solig middagsstund 

hans vallhorn lockar dem i rund. 

En mö i torp sin visa trallar, 

där sländan, förd av flitig hand, 

belyses matt av tjärig brand. 

Re’n rimfrost täcker marken vida 

omkring och ut sitt silver strör 

(att mina rim av frosten lida, 

ej därför undran väcka bör!). 

Mer glatt än ett parkettgolvs timmer 

är isbelagda flodens skimmer, 

och pilten käckt med skridskor på 

skär isens jämna fält, det blå. 

På röda tassar ankan skrider 

mot stranden ner att bada sig 

och travar fram på svekfull stig, 

men halkar — pang, hur vingen svider! 

De första flingorna av snön 

som stjärnor falla ned på sjön. 

Hur skall man lämpligast fördriva 

på landet denna vintertid? 

I längden kan man glad ej bliva 

av denna tröstlöst stilla frid. 

Att skala kring på stepp och stenar

på oskodd häst är ock, jag menar, 

försåtligt, ty det hända kan, 

att brunten halkar, även han. 

Nej, tacka vet jag hemma sitta 

och läsa — Pradt och Walter Scott? 

För resten dricka, svärja smått 

och uti kassaboken titta. 

Om kvälln besök man kanske får, 

och så den tröga vintern går.

Ur Eugen Onegin (IV:40-43)

A Pusjkin:

Novembersol

 

 

Nu skänkes livets loppsup i.

Vass går en blåst kring galgen.
I lä bak murrig mästerman
vi krypa hop och lapa
snålt dröjande vår avskedsdrick.

Nu räcks åt oss som skola dö
den sista njugga bägarn.
Men vad är alla stinna stop
mot elden i den droppe
som blänker till förrn blicken släcks.

R R Eklund:

Dikten Novembersol (ur samlingen Gissel och möjor 1942) var den dikt författaren själv satte högst. "Detta är dikt, kanske den enda av dem jag skrivit som kommer att leva." (R R Eklund)

https://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/op/ekluninf.htm

Bergsmännen

I enkle bergsmän, edra glömda öden 

stå upp inför mig stilla, stolt i dag. 

Hur underligt! I blodets dunkla flöden 

av eder ätt har ännu något — jag, 

I barn från dem, som trotsat digerdöden, 

som härdats hårt vid starka släggors slag 

i vinternatten framför smedjeglöden, 

som hade grova händer, grova drag.  

På fest ur eder höga masurholk 

som gäst drack hertig Karl med son och folk 

det starka mörka ölets kalla droppar; 

i mödor prövade, I sällan skröten, 

men edra enkla svenska namn I göten 

lugnt in i kyrkoklockans tunga koppar.

S Agrell:

Herrn på Buda

Jag ofta sett dig för mig, Morfar Jan: 

Med tjädertuppen på din breda rygg 

du kom ur skogen visslande och trygg 

med doft av lingonris och kådig gran. 

För barnaskaran, lyssnande och skygg, 

du talade vid surr av kvällens mygg 

om lyktmäns spratt och pudeln, som var Fan, 

och skogsfruns gröna hårdräkt, sägenvan. 

Men bitterheten tog dig så en dag. — 

Ditt käcka lynne knäcktes av ditt slag: 

i sju år levde du med armen lam, 

som trotsat laxens ryck och björnens ram. 

Den säkra handen, stolta älgars bane, 

ej skulle mera spänna upp en hane.

S Agrell:

Rämen

Så kom du hit till sist från fjärran länder! 

Det vita huset milt sin hälsning sänder, 

klar ligger sjön med furumörka stränder. — 

Här levde far och mor. Och hennes fränder, 

de döde fäder under seklens år, 

till vilka hän din tankes ursprung går. 

I denna nejd, bland dessa berg och snår 

de fötts och fostrats, gått med grånat hår: 

En släkt av stilla lärde och poeter, 

som kände grekskans och latinens meter 

och gruvans malm och skogens hemligheter — 

och milda kvinnor, som med drömfödd sorg 

sett dagen dö vid söm och blomsterkorg 

och läst Stagnelius och Swedenborg.

S Agrell:

Värmland

Ur björnmossbädd, där ängsull vaggar vit, 

på tunga vingar lyfta tjäderhanar, 

mot klardjupt vatten stupar grå granit, 

runt drömma höga tallar, mörka granar. — 

Till ro de öde hultens tystnad manar: 

här lever minnet, barndomsdrömmerit. 

Vad själen starkast känt och djupast anar, 

det föddes här och kallar åter hit. 

Här är den stillhet, där mot himlens blå 

likt furans höga längtan tanken stiger. — 

Av malmens klang och forsens strida brus 

här hjärtan stärkts att älska och förstå 

den allvarsdjupa ro, där allting tiger 

i högblå tystnad och i gyllne ljus.

S Agrell:

Novemberbrev till en vän i staden

 

Det är så längesen jag hörde av dig.
Du har väl ditt, förstås, och ont om tiden.
Säg, är du nöjd med det som sommarn gav dig,
den vackra sommarn, snart och snabbt förliden?
Jag tänker mig att ni som bo i staden
där kvällens alla ljusreklamer brinna,
ni vet så litet om när höst går in
och solen gör sig redo att försvinna.

Men här är hösten verklighet och nära,
dess tyngd och blåst och suckan ha vi del i:
en drömlikt blek septembermånes skära
och bråda dagar innan Mikaeli.
Så lugnar allt. Då är det tid att tacka
för regn och sol och skördarnas förkovran.
Men svart och tungt står mörkret kring min kväll
och sorgset klaga svanorna i Hovran.

Och jag har svårt att låta tanken stanna
vid höstens gröda som i svett vi bärgat.
Det drar så fjärran vindar kring min panna,
så sällsamt sorl i träd som hösten härjat.
När mina tankar följa vindens banor
i svartan natt, är det på dig jag tänker -
jag vet, att inte heller du har nog
av det som arbetet och jorden skänker.

Just nu, kanhända, går du ut på taket
ifrån ditt bo högst i det gamla huset
och stödd på barriären drömmer vaket
som på en klippa ovan gatubruset.
Du står där tyst bland murar och antenner,
där vattnens vindar svepa nyckfullt fria.
Och över dig är skyn, och under dig
de branta gatudjupen i Maria.

Vad ser du väl? Den mörka Riddarfjärden
med vattnet brinnande av ljusreflexer,
din egen stad, den vackraste i världen,
med torn som sträva högt och vidd som växer.
Kanhända ser du ingenting av detta.
Kanske ur allt som lyser och som larmar
mot tystnadens och ensamhetens bad
i ordlös längtan lyftas dina armar.

Ty icke blott av bröd skall mänskan leva.
När natt går in och dagens ävlan stannat,
står själen upp ur fängelse och skreva
och ropar, ropar efter något annat.
I dagens tusen tomma intigheter
en mening med vårt liv vi fåfängt leta.
Mot mörka rymder över land och stad
gå tusen hjärtans frågor, ångestheta.

Möttes vi väl i samma ångestbölja,
fastän så långt, så långt ifrån varandra?
Och fick du svar? Jag ser, hur åren skölja
bort mer och mer av stigen jag skall vandra.
Jag vet hur hårt du prövats. Räck mig handen
ur detta vida mörker, syster kära!
Mot vinter gå vi, både du och jag,
och båda stå vi ensamheten nära.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Kyrkan i ruiner låg

 

Kyrkan i ruiner låg,
inget spår till liv man såg.
Valv och murar fallit ner,
inga böner hördes mer.

Som ett stenbrott låg hon kvar
och blev byte för envar.
Vinterns snö och höstens skur
blev till is i hennes mur.

Men ett ensamt hjärta brann
och en väg till andra fann
för att ur förfallets grus
resa Herrens fallna hus.

Predikstol och altarbord
bar på nytt sin Herres ord.
Funten ställdes åter där
för det bad, som liv beskär.

Kyrkan stod i väntan lång
på vår bön och på vår sång.
Efter väntan mörk och stum
blev hon åter ljusets rum.

Mässans skönhet, tidegärd
henne blev på nytt beskärd,
och nu blandas mänskors lov
in med sång från himlars hov.

Här är helig plats. Fall ned!
Gud är här, din själ bered
att med tro och hopp och bot
den Oändlige ta mot.

(Psalm till Hjelmserydstiftelsens 50-årsjubileum, publ. med tillstånd)

C Braw:

Detta hus jag lämna skall

 

Ägde jag ett hus, skulle jag allt tänka på att de måste bära mig ut ur det.

Mildaste förbarmare!

Huset snart jag lämna skall,

allt som skarpt jag genomtänkt,

fintligt reparerat.

Sökte bygga varmare.

Rännan fick ett gynnsamt fall.

Hade dropp och sipper stänkt,

allt blev arrangerat.

Ledstång smal, som vacklat,

stöddes gott och väl.

Utanför blev spacklat

under långsamt gräl.

Stred mot åsiktslarmare

- händigt folk i alla fall -

stred om ådring, färg och hall -

- - -

Mildaste förbarmare!
Allt jag lämna skall.

Minnes hur jag gnolade,

frisk med praktiskt ögonspel.

Blicken flög i forskning kvickt -

allt blev kontrollerat.

Målaren sig solade

ljuvt på stegens överdel,

visslade den silverdikt,

nyss han komponerat.

Ägandet i trevnad

blommade omkring.

Allting i min levnad

ordnat fint i ring.

Punktlig inbetalare

stod i banken, välvd och kall,

siffras ljud gav återskall -

- - -

Luften nu blev svalare...

Allt jag lämna skall.

Väggens yta härmade

tavlor av en evig vår.

Ur tapetverk, skilda slag,

blommor syntes skjuta.

Falska fåglar svärmade

omkring klistrarn på sin lår,

där han sjöng mot slut av dag -
Stjärnor på min ruta.

Skymning - lugn och nyter -

gå på nakna golv.

Snart ett ljussken flyter -

möbler dra till tolv.

Inga dunk bestänka mig -

buller vid en hyllas fall.

Nej, jag står i egen hall.

- - -

Tänk, att man kan tänka sig!
Allt jag lämna skall!

Amor - amorterare - - -

Amor - nej, det var av Mors!

Älska livet är ju ett,

lämna det ett annat.

Punktlig inkasserare

stryker med sitt svarta kors.

Pressar räntan ut i svett.

Kanske får du sannat:

ledstång smal, som vacklat,

stöder gott och tryggt,

när ditt hus blir tacklat -

gran vid porten - snyggt!

Tvist bland hesa bärare

- händigt folk i ledsamt kall -

baxar kistan ner från hall -

- - -

Svartaste förfärare!

Allt jag lämna skall!

B Sjöberg:

Du går modig, mätt och fager

Du går modig, mätt och fager,

jag är hungrig, skarp och mager.

Likafullt är jag din bror,

syskon utav samma mor.

Giv då litet för Guds skull!

Herren ger dig handen full.

På Mårtensmässodagen: Mårten Holk, av ingen känd

Mårten Holk, av ingen känd,
knappt av hund och katten,
bodde i Vintappargränd
och drack bara vatten.

Satt och skrev på sin sextern
dammig i syrtuten,
drömde ständigt om qvatern,
men fick aldrig ut'en.

Hans diné var näst till svält:
bara sill på fatet.
Men så kom han ut i fält-
kommissariatet.

Mårtens lycka såleds gjord -
Högt han sätter hatten,
har grann rock och ståtligt bord,
smakar aldrig vatten.

Skrattar du min vän? Åh, tig,
drick och rök din pipa
och lär dig en gång av krig
nyttan att begripa!

A M Lenngren:

Gud vare lovad - Martin Luthers bästa psalm

 

Gud vare lovad, som i kraft av ordet

ger oss liv vid nattvardsbordet!
Brödet är Kristi kropp och vinet blodet,
låt oss smaka där din godhet!
Herre, förbarma dej!
Med den kropp din mor Maria bar,
kroppen du för alla offrat har,
med ditt heliga blod,
hjälp oss, Herre, ge oss mod.
Herre, förbarma dej!

Offret, för oss utgjutet och utgivet,
i sin död ger världen livet.
Gud kunde inget större åt oss skänka,
det är mer än vi kan tänka.
Herre, förbarma dej!
Vilket djup av kärlek som dej drev,
med ditt blod vår skuld betalad blev!
Vilket under du gjort:
öppen står nu himlens port!
Herre, förbarma dej!

Låt oss din nåds välsignelse få äga,
så vi går på dina vägar,
tjänar vår nästa väl i tro och kärlek, 
över nåden ej drar smälek.
Herre, förbarma dej!
Ta ej bort din Ande från oss, Gud,
gör oss trogna mot ditt ord och bud,
ge din arma kristenhet
glädje, liv och enighet.
Herre, förbarma dej!

M Luther:

Post-Scriptum

Luthers fria tro skall nu försvara

allt vad djärvast otron förehar.

Vill ock du mot hans församling vara

vad han själv mot påvedömet var?

Med Guds klara ord bestred han detta;

och att det förkasta, heter nu

att hans verk, som man förstör - fortsätta!

Skulle du så tänka, även du?

Hur du må din Schleiermacher skatta,

ingen kyrka byggs av honom dock.

Präst i Luthers, där ditt kall omfatta.

Hon är Kristi: därför står hon ock.

Kyrkor skiljas, tills en gång den ena,

ej med ögon sedda, ensam rår.

Men om var för sig ej kan förena

sina lemmar, allt ju söndergår.

Allt går sönder, om ej lärans enhet

knyter fast de troendes förbund.

Men, om Bibelordet i sin renhet

ej bevaras, vad har tron för grund?

 F M Franzén:

Faderskapet

 

Nu är det fjärde gången

och allt är lika nytt.

Och jag är åter fången,

förhäxad och förbytt.

Det biter i mitt öra,

det sprattlar på min arm.

Hur kan du, knyte, göra

ett sådant stort alarm?

Jag lyssnar när du trutar

till ord din lilla mun.

I världen ej det sprutar

en bättre visdomsbrunn.

Och dina två små händer,

som hjälplöst tager fatt!

Och dina två små tänder,

som grinar surt och glatt!

Nyss hela världen stjälpte 

i blod och mörker kull.

Det är som jag den hjälpte,

när dig jag lär stå lull.

Men tänk ändå att bara

på några år man glömt

hur knubbigt allt kan vara

och dunigt, lent och ömt.

Det kan man aldrig bära

i minnet sedan sist.

Det måste om man lära

och om igen förvisst.

Nu har jag föresatt mig

att lägga manken till.

Nu har jag tagit fatt dig

och gömt i min pupull.

Jag minnas ska ditt joller

i år som strömmar hän,

tills, barn, ditt barn jag håller

på styva morfarsknän.

 

E Lindorm:

Först kom Gustav Trolle

  

Först kom Gustav Trolle

och sket som en stolle,

sen Kristian Tyrann

och pissa´ så det rann,

sist kom Gustav Vasa

och torka´ med en trasa.

Att bliva vuxen är att bli förstenad

Att bliva vuxen är att bli förstenad.

Det skal, man slår omkring sitt inre, växer inåt,

fördjupas, hårdnar och till sist

så dödar skyddet det, som skulle skyddas.

Man blir en sten, en gråsten rund och slipad,

som rullar runt bland andra hårda stenar.

Om dessa stenar kunde tala...  Vilken jämmer!

- Giv mig tillbaka, vad jag fordom ägde!

Blås liv i denna döda massa!

Sätt hjärta i min hårda barm!

Låt blodet spela! Lossa min förstening,

låt undret ske, att liv kan växa fram!

Det fanns ju liv en gång, jag minns jag levde,

jag kände, tänkte, växte, var en man,

och i mitt hjärta hörde jag en stämma.

Låt stämman ljuda än! Hjälp mig att åter höra!

Slå sönder mig med hårda hammarslag, och låt

min ungdoms själ få stiga upp ur gruset!

O Hedberg:

Upphöjelse

                            Något om den bristande överensstämmelsen 

                            mellan Systemets vinpriser och restaurangernas.

När kronor släcks och portar går och kyrkorna slår ett<

och natten är ett dimmigt äventyr,

så viskar fru Madeira till fröken Anisette:

"Det var som fan vad jag har blivit dyr.

Jag bodde på systemet, ett enklare hotell,

och blev behandlad som en halvfull öl.

Herr Kron slog mej i ryggen och vrålade: Putäll!

Med ett ord sagt, en högprocentig knöl."

Så lyfter fru Madeira sin röda lilla hand

och det blir dödstyst ända till Bordeaux.

"Det blev så annorlunda sen jag kom hit till Grand.

Här tar man mej för änkefru Cliquot."

Då talar en borugognska: "Ma chère, så ni tar i!

Det vet väl alla flaskor, lilla vän,

att varje liten ölkarl från Münchens bryggeri

upphöjs i grevligt stånd på räkningen.

Men vin är vin, som alla vet, och mund är alltid mund.

Det är milieun, ma chère, som kostar criche.

En skopa måndagsvatten ur en pump i Hagalund

blir lördag afton dyr likör på Riche."

7/11 1952

S Dagerman: