En kväll för 130 år sen: De prata och orera

 

De prata och orera 

om alla världens ting. 

Jag hör dem resonera - 

visst om Saturni ring! 

Men medan orden svalla, 

min själ långt borta är: 

jag hör ej på er alla — 

jag hör min hjärtanskär! 

Jag måste, att dem villa, 

ju hövligt mot dem le 

och låtsas lyssna stilla; 

högst sansad de mig se. 

Men tyst, men tyst — i drömmar 

långt borta nu jag är; 

till hjärtat glädjen strömmar: 

jag ser min hjärtanskär. 

De orda om hur farligt 

vår värld dock löper vill; 

de tro, att helt allvarligt 

jag lyssnar nu därtill. 

Och så — det är otroligt 

hur falskt dock är ens sinn! — 

så ler jag och har roligt 

med hjärtevännen min! 

4. 12. 95.

A M Roos:

Till minne av slaget vid Lund: Här ligger käcka män

 

Her ligger kecke Mend, hvis Been och Blod er blandet 

ibland hinanden, saa at Ingen siger andet 

end de er af een Slecht; de var oc af een Troe,

dog kunde de med Fred ei hos hinanden boe!

Sv övers:

Här ligger käcka män, vars ben och blod sig blandat

ibland varandra så att ingen säger annat

än: de är av en släkt, de var ock av en tro,

dock kunde de med fred ej hos varandra bo!

H Gerner:

En snubbe på julfest i Sjövik

 

Vid julfesten i Sjöviks missionshus 

den 3 december 2021

En snubbe på julfest i Sjövik

ej ansåg den platsen nog snörik.

Den kvällen så svalt han -

med ris á la maltan

han strök marken vintermiljölik.

A Holmberg:

Tankar vid gula strecken

En som i regnet och träcken

med väta i sinnet och skon

står och väntar vid gula strecken

på en lucka för sin person

får utan tvivel lektioner

i nutida matematik.
Det är fordon och inte personer

som räknas i mänsklig trafik.

Själv är han en samling kotor

en hatt, ett par skor - om ens det.

Men en bil är inte bara en motor.

En bil är majoritet.

Ja, redan en herre på cykel

med ram i självlysande färg

beskådar ju tillvarons gyckel

närapå från ett berg.

Och den som i pansarskepp forsar

allena i Strandvägsallén

är fler än en ensam som korsar

Södermalmstorg på två ben.

3/12 -52

S Dagerman:

Gamla häxan Avundsjuka

 

Gamla häxan Avundsjuka 

lömsk som alla häxor bruka 

tassar fram med steg så mjuka, 

ryggen uti krum. 

Andras glädje vill hon sluka, 

girigt sluka, listigt sluka, 

gamla snåla Avundsjuka, 

stygg och ful och dum.

Över hela jorden bor hon, 

ständigt efter föda gnor hon, 

ut och in i husen snor hon 

hungrig som en varg. 

Ser hon mänskor glada stråla, 

det kan häxan inte tåla, 

hon vill ha dem sura, snåla, 

annars blir hon arg. 

Börjar genast ilsket väsa, 

sticker fram sin vassa näsa, 

viskar några ord så hesa 

som nu sist till Per: 

Det är orättvist det här du, 

Lisa fick allt flera bär du, 

dom är stygga mot dig, Per du, 

det var styggt det här! 

Pelles hela glädje slök hon, 

under bordet hastigt dök hon, 

och på nästa offer rök hon 

med en faslig hast. 

Pelle han var dock en flink en, 

såg av häxan bara vinken 

utav svansen, men i blinken 

högg han henne fast. 

Var det du som stod och käxa? 

Vänta dig, du gamla häxa, 

du ska få en grundlig läxa, 

hör nu bara på: 

Mina bär är lika bra du, 

jag vill inga andra ha du, 

jag är ändå lika gla' du; 

mår du illa, nå? 

Gamla fega Avundsjuka, 

hon är inte svår att stuka, 

nej, hon är en riktig kruka, 

det gick som en dans: 

darra' ynkligt utav fasa, 

sjönk ihop liksom en trasa, 

gnällde: Per, låt bli att basa! 

Aj, låt bli min svans! 

Äntligen sin frihet vann hon, 

spiselhörnet hastigt hann hon, 

och i mörka vrån försvann hon 

som en råtta grå. 

Pelle sade: Låt oss akta, 

det är bäst vi henne vakta, 

annars kan hon smyga sakta 

in igen på tå! 

E Beskow:

I Vävarnas Gränd

 

With the sweet of the sins of old ages 

wilt thou satiate thy soul as of yore? 

Too sweet is the rind, say the sages, 

too bitter the core. 

                                                 (Swinburne: Dolores). 

Besudlat och orent försvinner 

i källardis höstdagens sken. 

Grått mögel slår ut, där det rinner 

kall fukt över murverkens sten. 

Död luft, som med sopdunster blandas, 

är förruttnelsens andedräkt, sänd 

till allt, som nu lever och andas 

i Vävarnas Gränd.

Var äro de, männen som vävde 

i Vävarnas Gränd? De ha gått 

med den flit deras arbete krävde 

och den slöjd deras händer förstått. 

De ha rest sig från bommen och spolen, 

när kvällens befrielse kom, 

och ha stapplande vandrat mot solen 

och aldrig vänt om. 

Sin plats ha de lämnat, de gamla,

till män av ett främmande skrå, 

som intet i lador församla,

ej skörda och ej heller så; 

som endast gå hit för att hämta 

het lust och begärelsens rus 

i de eldhav, där lågorna flämta 

i syndernas hus. 

De söka den livseld, som dödar. 

Sin längtan de alla ha vänt 

till den frätande ljusflod, som flödar 

kring spegelglas, järn och cement, 

där lustan, förförisk och naken, 

blir lydd och som gudom bekänd 

bland parfymdoft och stank från kloaken 

i Vävarnas Gränd. 

Här näres den åtrå, som biter 

som eld genom blodets tumult. 

Det är Isis’ memfitiska riter 

och Dianas efesiska kult 

som de hungriga skaror begära, 

vilkas liv som en rök svinner hän, 

sen de rysande först trädde nära 

gudinnornas knän. 

Den lystnad, som eggar och tänder 

de druckna sekundernas lust, 

är blott flod över ödsliga stränder 

och storm på en obebodd kust; 

ty som giftröda blommor ur gravar 

gro drifter ur ruttnande kött 

hos de syndens marterade slavar, 

vars själar ha dött. 

Det hopp, som mot smärtor förhärdar, 

den tro som ger styrka av stål, 

äro myter från främmande världar, 

förnumna på obekant mål — 

äro sagor, som bläddrats till ända, 

små namn ur en gulnad legend, 

reliker från förr, ej mer kända 

i Vävarnas Gränd. 

Deras längtan skall först bli förlossad, 

deras ropan skall först bliva tyst, 

när den sista reliken är krossad 

och den yttersta dödssynden kysst; 

när Isis för eldnattsbegären 

lyft undan sitt anletes flor, 

och de stumt stirra in i mystèren, 

där tomheten bor. 

Men de ana ej ännu, när stunden 

skall slå; sina ögon de lyckt 

för allt, som ej ryms i sekunden 

av timmarnas stupande flykt. 

Och den skepnad, som krupit tillhopa 

i trasor vid orgiernas hem, 

bekymrar dem ej: — den skall ropa 

förgäves på dem. 

De järn, vari släktena tvingas 

att gå bundna mot ragnarökssot, 

bliva här serpentiner, som slingas 

i lek kring de dansandes fot. 

Är det dessa som ensamt fått gåvan, 

att, när jorden i kval ligger spänd, 

bli förgätna av vreden från ovan 

i Vävarnas Gränd? 

Ha de dansat, när natten förtärdes 

av en skälvande dödsklagans ljud 

för den grå hekatomb, som begärdes 

till offer åt härarnas gud, — 

när Jahve drog fram för att jorda 

allt förstfött och skörden blev god? 

Fann han syndarnas dörrar besmorda 

med frälsande blod? 

De våga ej se sig tillbaka 

och möta sitt mördade jag. 

Med anleten vita av vaka 

från dvalans och tomhetens dag 

fly de hit, där de än kunna söka 

i nätternas malande ström 

en stråke, ett glas och en sköka, 

ett skratt och en dröm. 

Bli de ledda till domen och dömda 

att hopplöst, som evighetslott 

få jaga den flyende, drömda 

vision utav lust, som är blott 

tom luft? Eller glöder den gnista, 

varav synden till stoft blir förbränd, 

när ett eldregn från Sodom skall brista 

i Vävarnas Gränd? 

Dresden, december 1922.

Frans G Bengtsson

Spellklubben

 

 

Utanför är kallt och snögar,
men på klubben varmt det är.
Se, vad blanka guldmyntshögar
upp på bordet staplats där!

Den förnäma världen spelar.
Det är allvar, som ni vet:
vid var givning Lyckan delar
ut en hel förmögenhet.

Ej som annat folk för nöje
stundom man i korten tar,
nej, var viss, att till ett löje
ingen enda munnen drar.

Stora, speglande trumeauer
stela gubbar återge,
som till roffning ej försmå er,
sprättar av jeunesse dorée!

Och de vita spelbordsljusen
se vid denna ädla fejd
tusen sedlar efter tusen
ständigt stryka utan hejd.

Underbart, att guldets glitter
denne man kan locka nu,
medan dock i hemmet sitter
hans oändligt vackra fru.

Underbart, att ej det svider,
att när sist man hem skall gå,
se, då man från spelet skrider
tiggerskan därute stå,

som åt svultna barnen skulle
bröd i några år ha fått
för en enda penningrulle
av de många, som ha gått!

Ej jag för det trumpnas talan
här mot nöje och natur;
glädjen ej, den yra svalan,
vill jag stänga in i bur,

men de stora summor bara,
tycker i min ringhet jag,
kunde till en fest man spara
på sin glada bröllopsdag,

kunde fägna hult till julen
sina barn och deras mor
och kanhända även skjulen
där det frusna armod bor.

Ack, det sägs, med sina pengar
får man ha sitt fria val,
och jag vet, jag får nog slängar
såsom väl sentimental;

men när se’n jag hör er klandra
massans avund, hat, med mer,
skyllen, skyllen ej på andra:
skulden är i mycket er!

Väl jag måste djupt beklaga
denna söndrings mörka makt,
som kring världen nu tycks draga
åskmolnslik, från trakt till trakt,

och om hat tar hand om spelet,
skall förtvivlat spel det bli
mer än mången tror. men felet —
vems är felet? Svaren, I!

Ack, min sång, så harmlös eljes,
vill till bitter harm bli böjd
att så mången tår nu sväljes,
när I slösen utan fröjd!

Och fast sången båtar litet,
sjunga, sjunga har jag måst
fast mitt språk är väderbitet
och min sång belagd med frost.

C D af Wirsén:

Bellman till konungen i december för 250 år sedan

då skalden sökte att bliva sekreterare vid nummerlotteriet i december 1775

Om ers majestät tillåter,
att dess ringaste poet,
dödens välde till förtret,
ur sin säng skall uppstå åter
till ett glas champagnevin,
och om skaldens matta tunga
än en gång får lov att sjunga
med en Gyll´nborg och Dalin,

si, så vill jag med min lyra,
vi dess sakta klang och dön,
i en underdånig bön
lyckans våld mot mig bedyra
från min vagga till mitt slut,
Väl dess altar för mig röker,
men den mängd, gudinnan söker,
stänger mig ur templet ut.

Där dess höga vinster dragas,
söker jag en tjänst och lön,
men gudinnan, rik och skön,
låter ej en skymt uppdagas
i mitt låga, mörka skjul.
Om ers majestät behagar
gilla lyckans hårda lagar,
dör poeten innan jul.

C M Bellman:

Advent, advent

 

Advent, advent!

En dörr som står på glänt

till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Advent, advent!

En stjärna Gud har tänt,

som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.

Fragment, fragment!

Nu må det vara hänt,

att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.

Läs även den likbegynnande dikten Munkåret! 

H Löwenhielm:

Bereden väg för Herran

 

Bereden väg för Herran,

berg, sjunken, djup, stån opp!
Han kommer, han som fjärran
var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste,
av Davids hus den störste.
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.

Guds folk, för dig han träder,
en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder,
sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna,
nu ropa: hosianna!
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.

Gör dina portar vida
för Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida
att nå din salighet.
Kring jordens länder alla
skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt,
dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar när han lider.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

O folk, från Herren viket
i syndig lust och flärd,
giv akt, det helga riket
ej är av denna värld,
ej av dess vise funnet,
ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Den tron som han bestiger
är i hans Faders hus.
Det välde han inviger
är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar
blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

 F M Franzén:

Narvamarschen

 

Viken, tidens flyktiga minnen,
stundens fröjder, bleknen, försvinnen.
Natten nedsteg på våra sinnen
och för skuggorna är vår sång.
Hågkomst av de framfarna dagar,
som oss eldar och oss anklagar,
gråa gäst, som ej tid försvagar,
följe ditt allvar vår dunkla gång!

Efter hundraåriga skiften
våga nalkas till hjältegriften!
Plåna med tårar ut minnesskrifetn,
hur den störste bland Karlar föll!
Allt för stor för den kloka tiden,
kastad ur fornvärlden in i striden,
svärd för rättvisan - okänd för friden,
tills den för evigt hjälten behöll.

E G Geijer:

Andreas har du kanske sett

 

Andreas har du kanske sett?

Han fiskar i Gennesaret, 

där Jakob och Johannes bor, 

och Simon är hans egen bror.

Men när Johannes Döparen 

tar täten, blir Andreas en 

som följer honom vart han går, 

som döps och lyssnar och förstår.

En dag så pekar Döparen 

på timmermannen, släktingen, 

och ropar: ”Se Guds Lamm som är 

det lamm som världens synder bär!”

Andreas fattar inget först 

men drabbas av en inre törst, 

och med en vän så går han nu 

och frågar Jesus: "Var bor du?" 

"Följ med och se", får de till svar, 

och hela dan de stannar kvar. 

Andreas börjar ana då 

att de Messias själv stött på.

Det måste han berätta för 

sin bror, så där som bröder gör. 

Och Simon hakar gärna på, 

till Jesus vill han genast gå.

Sen fiskar de ihop igen,

men snart de kallas av sin vän

till mänskofiske på hans led.

De lämnar allt och följer med!

Och fast Andreas ju var först, 

ska Simon Petrus jämt va´ störst. 

Med Jakob och Johannes går

han allra främst i Jesus' spår.

Andreas är rätt nöjd ändå, 

han pratar mindre, ser ju så 

ifall det är nån fler som han 

nu fram till Jesus hjälpa kan.

En liten pojkes fisk med bröd 

får mätta tusentals i nöd. 

När Jesus den i handen tar, 

välsignas maten pojken har.

När några glada greker ler 

och om en träff med Jesus ber, 

Andreas ordnar det förstås, 

vad Jesus sa når också oss.

Andreas är en missionär, 

han vittnar om vem Jesus är.

Apostel blir han, en av tolv, 

på deras ord står Kyrkans golv. 

Andreas dräptes på ett X, 

men lärde Kyrkan: ”Gå och väx!” 

Så på novembers sista dag,

vi minns Andreas, du och jag.

A Holmberg:

Sång bland ärkestiftets i huvudstaden tjänstgörande präster

 

(Dem tillägnad)

Ärat vare deras kall,
som i lärdomen arbeta
och i tidens natt och svall
visa att de vägen veta,
lära världens ljus och dygd,
så med gärningen som orden,
nit för konung, lag och bygd,
och en himmel över jorden!
Ärat var prästens kall!

Högsint vare deras hug,
lyftad över flärd och yta!
Varken smicker eller trug
deras ädla kraft må bryta!
Lyssnande till himlens röst,
mänsklig ordning undergivna,
bäre de i samma bröst
Guds och likars rätter skrivna!
Högsint vare prästens hug!

Stilla vare deras gång!
Bland de larmande i tiden
deras tal och deras sång
ljude kärleken och friden!
Fruktrikt, om och obemärkt,
deras verk sitt upphov prise,
och till den, som kraften stärkt,
tacksamhetens frågor vise!
Stilla vare prästens gång!

Fröjdfullt vare deras mod!
Ej för lyckan må de slava!
Tänke, deras sak är god,
därför må den framgång hava!
Världens gunst ej söke de,
ej sin vinst av andras skada,
vilje dem blott goda se,
och sen glädjas med de glada!
Fröjdfullt vare prästens mod!

Fridfull vare deras lott!
Motgång må dem ej bedröva,
ty av den, som ger allt gott,
få de väl vad de behöva.
Friden styre deras lopp,
så de ungas som de gamlas,
tände hoppets fackla opp,
när till färden de församlas!
Fridfull vare prästens lott!

J O Wallin:

Morgon i stad

 

Ett stort och lystet djur 

nu långsamt vaknar. 

Det ryter sakta, 

sträcker sina lemmar 

och gäspar tungt.

Det reser sig till hälften, 

luften dallrar 

av vågorna, som gå ut ur dess mun, 

och alla gator, torg och gränder 

snart fyllas kvavt av djurets andedräkt, 

som sveper mellan husen. 

Djuret piskar 

med svansen marken, 

lyssnar, 

reser sig så helt 

och ryter högt. 

Som järntung vikt 

dess ram är lyft, 

det reder sig till kamp 

och krossar lugnt 

små kryp till stoft inunder sig 

mot gatans stenar. 

— I vitt och isigt sken 

står dagen klar. 

K Söderholm:

Tillägnan

 

Här på de ödsliga Uppsalaslätterna

har vi ofta vankat i vinternätterna.
Tysta gick vi. Slätten låg vid.
Stjärnorna flammade sen evig tid.

Stjärnorna flammade, stumma och skrämmande.
Sida vid sida gick vi främmande,
skilda till strävan, skilda till syn.
Kära för oss båda var slätten och skyn.

En gång restes forntidshärdarna
här i skimret av de fjärran världarna.
Eld vid eld i hedenhös
samlade sin flock, medan jorden frös.

Här plöjdes mark av de första plogarna,
plöjdes, medan ulvarna tjöt i skogarna.
Här på de heliga härdarnas glöd
bakades av kornet ett grovt, hårt bröd.

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulsvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Se, hur ljusen tindrar på slätterna,
kämpande mot mörkret i vinternätterna!
Natten är oändlig och jorden ett flarn.
Räck mig din hand! Vi är härdarnas barn.

K Boye:

Stiger ditt huvud

 

Stiger ditt huvud, det sorglynta veka,

upp för min tanke i skymningen bleka,

sväller en sång i mitt hjärtas rum,

ödesbebådande, varslande stum. 

Människans huvud! Hur kring dig skälva

skimmer och vekhet och mörker som välva

hårda och tunga med frostsvart sus,

bittert beskuggande huldhet och ljus.

Fridfull, november, du sakta dig lägrar,

vilande syn för sinnet hägrar

lik din aftons glimmande rand

hän över dunkla och fjärna land.

Allt nu tyckes mig vänligt ljusna,

bron och strömmen och gatan frusna

hemligt förtroligt skimmer får,

här i den främmande stad jag går.

Blått om ditt huvud en höstrymd blänker

tindrande, strålfylld och sakta bestänker

blekgyllne håren och hjässan len

varmt med sin daggiga friskhets sken.

Aldrig, när en gång i livets kyla

icke du vet var ditt huvud skyla,

ana du skall att dig önskat väl

flyktige irrande främlingens själ.

Livet förrinner och ungdomens tider.

Året nu åter mot aftonen lider.
Döde skald, på min vandring igen

är du min ensamhets tyste vän.

Silvrade fält som i aftonen glimma!

En gång skall en i den mörknande timma

se mot mitt ögas fjärmade ljus -

Strålar och skimmer och vemodssus.

Blekt i den fallande aftonens grånad

framgår ditt huvud i frid för min trånad.
Fälten försvinna och gårdar och trän

långt bland de tätnande töcknen hän.

Vinden har tystnat och bladen alla.
Sakta ur molnen börjar regnet falla.
Stjärna i klarhet i himmelens gräns,

länge o än på den mörknade vägen gläns!

Städernas susande, konstens rusning,

människoskönhets eviga brusning

väckte förtvivlan och tärande brand,

ångest och törst till ohinnliga land.

Men vid din skönhet nordiskt bleka

milda väder mitt hjärta smeka,

rinner min själ i en visa öm

vårlig och stilla i solig ström.

V Ekelund:

I brist på rep

 

Rekryterna på I1 undervisas i den ädla konsten att

koppla en fånges ben som en rosett runt en trädstam 

och sedan trycka ner honom mot marken.

Gack ut i skogen och bese paketen

av röda tallar med en grå rosett.

Vi knyter knutar av mänskligheten.

Så fin förpackning har väl ingen sett.

Och billigt blir det, vågar vi bedyra.

Vi sparar dollar till en stor kanon.

Ja, tid är pengar och rep är dyra

och fältpastorer tar betalt för tron.

Och fräcka fångar äter dyr potatis,

fast tidens lösen heter sparsamhet.

Men tall fås billigt och fångben gratis.

Du måste löna dig, humanitet!

Nu får väl Röda Korset köpa ned sig,

för vi har större planer i vår klubb:

En fånge måste ha dollar med sig.

Då får han handla sig ett rep hos PUB.

S Dagerman:

Klagan och tröst emot avundsagget

 

Så får du ej i fred för avundstungan ligga,

i jordens mörka bo, i gravens kalla famn:

du som i världen här, för ditt beröm och namn,

ej sniktes efter ros, ej ville ära tigga.

Min milda vän, var är nu avunds folk i vägen?

Du har ju redan gått från deras samfund ut:

ditt värde slår ej mer på deras högmod knut;

och lastaren är dock att lasta än benägen.

Ja! Ja! Det är hans art: han menar därmed släcka

den rena låga, som ditt rykte med sig för;

men kan ej se, att det en dubbel verkan gör;

hans tadel olja är, som lågan mer kan väcka.

Du är ock evigt fri från avunds pilar tagen.

Fast deras uddar mig i själ och hjärta gå,

skall dock ditt minne fast hos rena själar stå,

i pris och kärlek kvar, intill den sista dagen.

H C Nordenflycht:

Hemlös kärlek

I himlens breda sidengröna fåra 

vid horisontens rand av gyllne rött 

skönjs nyets tunna fosforbleka skåra. 

Nu nalkas natten, kära, dagen dött — 

och skuggorna få liv. Nu glida våra 

livsvilla själar fjärran, trånsjukt trött, 

mot Alltets djup, där våra blickar spåra 

en avglans från en skönhet, aldrig mött. 

Jag drömmer dig med Psyches lemmar, kära, 

i fjärran nejders stilla enslighet 

och på ditt lena hår jag ser dig bära 

mot sommarnattens blå oändlighet 

den rena månens klara silverskära . . . 

Vad vill du mig! Vi kom din hand mig nära?

S Agrell:

Mörka makter

 

Den svenska filmen "Hon dansade en sommar" 

har av säkerhetsskäl förbjudits i Öst-Tyskland.

Vad hotas världsmarxismen och fredens krafter av

och vad får Marx att snurra så hastigt i sin grav?

Det är inte Eisenhower. Ej vätebombens dån.

Det är den svenska filmen och Ulla Jacobsson.

Där hon och Folke Sundquist bevattnar sina hull,

där bleknar kommunister och celler går omkull,

och trogna funktionärer förråder sin idé

och går att bada nakna i Oder eller Spree.

"Hon dansade en sommar" såg Ulbricht i går natt.

Nu dansar han i Hamburg, klädd i blott en hatt.

Och Pieck såg "Åsa-Nisse" vid någon svensk-tysk träff.

Alltsedan i går morse tillhör han RLF.

Och "Biffen och Bananen", en mycket lömsk produkt,

såg folkpolisens führer, och det bar sällsam frukt.

Sen dess så driver mannen, enligt en bulletin,

två frukt- och köttaffärer nånstans i Väst-Berlin.

S Dagerman:

Fint sätt

 

En cause célebre har seglat upp i Luleå, där stadens myndigheter 

i anslutning till kungens eriksgata för 30 000 kronor lät inreda 

en speciell kungatoalett, vilken inte kom till användning.

Att bygga onämnbara åt monarker

är som Luleå vet en känslig sak.

En undersåte kan ju stå i parker,

men översåten måste under tak.

Och vidare bör hela Luleå veta:

Att papper måste ligga i kuvert.

UPPTAGET bör det knappast inte heta,

men KONUNGEN AV SVERIGE VISTAS HÄR.

Slutligen bör man väl förutskicka,

att Luleå känner monarkins teknik:

All spolning måste ske i sockerdricka.

Ej i vatten. Sånt är republik.

Allt är komplett med kronor och lampetter.

Men kungen fattas ju. Vad skall man tro?
Gäller Plikten icke våra toaletter,

undrar en besviken Luleå-bo.

25/11 - 52

S Dagerman:

Förundrade, med bävan

Förundrade, med bävan 

skall vid Guds tron vi se 

hur all vår bön och strävan 

fått större skördar ge, 

än någonsin vi trodde, 

när i hans tjänst vi gick, 

fast Kristus bland oss bodde 

och av hans kraft vi fick. 

Med gråt Guds Ord vi sådde 

vid väg och stenig grund. 

Så sällan vi förmådde 

att se och tro den stund, 

när Ordets säde rotats 

i trogna själars jord 

och syndens kräftsår botats 

av Kristus vid hans bord. 

Men under all vår tröghet 

att hoppas och att tro 

fick ändå Andens höghet 

med kraft ibland oss bo. 

Vad vi i svaghet gjorde 

gav Anden ljus och glans,

och älskad blev Guds Smorde. 

Så blev all äran hans. 

Och fastän svagt och illa 

så mycket här blev gjort,

skall trohet i det lilla 

av Gud belönas stort. 

All möda för Guds rike 

en härlig lön skall se. 

En glädje utan like 

skall glädjens Herre ge.

C Braw:

Våran prost

 

Våran prost

är rund som en ost

och lärd som själva den onde,

men gemen likväl

och en vänlig själ

och skäms ej, att far hans var bonde.

Han lever som vi

och dricker sitt kaffe med halva i

som vi

och ratar icke buteljen,

älskar mat

som vi

och är lat

som vi

- men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost från topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,

hur vördig han var

här om sistens i kappan och kragen,

hur världens barn

han malde i kvarn

och läste för köttet lagen!

Och prosten grät

- tacka för det,

han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,

ty köttet sved

och själen var allt satt i klämma.

Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut

vid tjänstens slut

efter prosten ut,

ty rådet var kallat till stämma.

Men det förståss,

vi repade oss,

när prosten klarade strupen

till sist och sade: "välkomna

till smörgåsbordet och supen!"


G Fröding:

Skalden på yttersta dagen

 

Dieu me pardonnera, c´est son métier.

(Heine)

Mitt liv var en plump och vulgär parodi
på mina sublimaste sånger.
Men när döden kom, stod Vår Herre mig bi
och lärde mig uppriktig ånger.

Den kom ju förstås lite sent i mitt liv,
men så var den dess mera bister.
Geniets ånger blir mer intensiv
än bondångern hos en filister.

Det var en underlig sensation,
men högst intressant att studera;
det skall bli skönt att i himlaron
den närmare analysera.

En ruelsens inspiration mig grep
och steg över bräddar och kanter,
och stroferna veno som gisselsvep
från tränade flagellanter.

Jag velat leva för att få se
hur stycket blev emottaget
av publik och kritik; man borde ge
det en plats i psalmboksförslaget.

Av hela min mäktiga produktion
är det nog det äktaste stycket.
Dess djupa och skakande ångestton
bör ha gripit Vår Herre mycket.

En dramatiskt glänsande scen man får
- jag gläder mig redan åt den -
när likt Den Förlorade Sonen jag står
framför himlen och kämpar med gråten.

Och Vår Herre skyndar sig i sin tur
att låta nåd gå före rätten.
Och längst bort i fonden, som bifigur,
står en gödkalv och bölar i kätten.

S Lindström (Tristan):

Unescos stora dag

 

Så får vi äntligt kröna

kulturens grand seigneur.

Välkommen i det gröna,

herr tukthusdirektör!

Vi är så gränslöst glada 

för edert varma stöd.

Dock är det lite skada

att Hitler är så död.

Så emottag medaljen!

Skål, bödel, och drick ur!

Vi bugar oss för galgen.

Där hänger vår kultur.

21/11 -52

S Dagerman: