lördag 22 oktober 2022

Franzén 250 år: Moraliskt menageri (Tredje flocken)





















Vad vimmel av insekter, som, ur gruset 
av solen väckta, fröjda sig åt ljuset!
Skalbaggen själv slår sina vingar ut. 
Nu allt är liv, där allt var dött förut.
Gräshoppan gläds att dansa och att sjunga.
Det må de gamla unna åt de unga; 
dock ej att flänga, såsom hon det gör. 
Allt har sin tid, sitt ställe, dit det hör. 
Din utflykt, Fjäril, är för tidig vorden: 
det blåser kallt ännu från höga Norden.
Förbida blomningstiden, spill ej bort, 
o yngling! vad så skönt är, men så kort. 
Du arma lilja, som i knoppen redan 
bär gömd en Mask, vad blir ditt öde sedan!
I skalet Snäckan blygsamt sluter sig: 
för en förförisk värld hon varnar dig. 
Dock må du, husligt sedesamma flicka,
omkring dig på Guds verk med glädje blicka. 
Men när du ut på gröna ängen går, 
tag dig till vara att i dina spår 
ej Ormen slingrar sig. Den lömska, hala,
har tungan deras lik, som dig förtala.

Lisbetta, främst bland bygdens sköna, 
fast hon ej visste själv därav, 
en vacker afton sig begav 
att hälsa sommar’n i det gröna. 
Där får hon se ett Steglitspar, 
som i en lind sitt näste har. 
En läcker bit, i näbben fången, 
han bär till henne, får en kyss 
och sjunger se’n. Lisbetta lyss, 
som hon i bo’t, förnöjd åt sången. 
Dit kom med blida ögonkast 
en junker, smygande med hast. 
Av oren låga tänd, han giller 
för hennes oskuld fåfängt lagt. 
Nu ock sin talkonst han förspiller; 
hon ger ej på dess blommor akt. 
Blott på en katt, som honom följer 
och i en buske sig fördöljer, 
hon med ett vaksamt öga ser. 
Hon ser, hur han åt nästet blänger 
och kryper fram och upp sig klänger. 
Kas! ropar hon och honom ner 
från trädet kör med snabba händer, 
se’n till den andra hon sig vänder 
och ropar: kas! igen och går. 
Han snopen på sitt ställe står. 
Se’n blir han fången av en guldsmidd häxa,
och får av henne en sparlakansläxa 
re’n första natten; då en ömklig låt 
från vinden hörs av slagsmål och av gråt.
Sin kärlek katt och katta så förklara. 
däri sitt herrskap må de lika vara; 
också däri, att om de små, hon får, 
han ej bär minsta vård. Som katten går
lösdrivarlikt i byn, så junkern gästar 
i sta’n och far omkring och byter hästar.

Det vackra steglitspar emellertid, 
som lever jämt i kärlek och i frid, 
förenar sig att med all flit och möda 
de små uppfostra, icke blott uppföda. 
I år att flyga och omkring sig se 
och nästa år att sjunga, övas de. 
Barn och föräldrar kännas vid varandra,
då de tillbaka ifrån Södern vandra. 
Och där de gamla haft mångårig ro, 
i samma nejd de unga sätta bo. 
Du, med ditt kucku tröttande vårt öra, 
du vill väl ock bland sångens fåglar höra.
Så går från dörr till dörr en speleman 
med samma stycke; ty blott det han kan.
och, såsom du är utan hem och maka, 
så bäggedera vet ock han försaka. 
Dock gör han, såsom du, sig glada da’r 
av våren och vad skönt den med sig har. 

Vad må vi avsky mer, lättsinnigheten 
hos Gökens frilla eller nedrigheten 
hos ungen? Hon, att ostörd ha sin ro, 
sitt ägg insmyger i en annans bo. 
Han skuffar undan sina fosterbröder, 
den huldas barn, som honom ömt uppföder, 
som för hans mättnad ingen möda spar
och ingen fara skyr för hans försvar. 
Att han, förbytt till Hök, uppäter henne, 
är väl en dikt, men vad vi säkert känne, 
är, att hon stundom det besvär sig gör 
för denna vräklings glupskhet, att hon dör.
Varför är göken ensam av naturen 
befriad från den lag, hon gav åt djuren? 
På det att mänskan, då hon bryter så, 
må av en Gök så namn som heder få. 

Re’n trötte, – där en öppen dörr vi finne 
till gästfritt hus. Vad möter oss härinne 
för motsats av vad nyss vårt misshag väckt? 
Kanarifågeln, av en utländsk släkt, 
dock infödd svensk, plä’r många konster lära. 
Men detta honom gör en större ära. 
Är det en mor och hennes unge? Nej. 
Det är en hanne; och han tröttnar ej 
att sent och bittid’ för den kära vaka; 
och denna utan tvivel är hans maka? 
Ack, nej! en gubbe, som ej styrka har 
att sörja för sig själv. Sin gamle far 
den gode sonen denna ömhet ägnar. 
Med sång, ej blott med spis, han honom fägnar.*


* Tidningen Aberdeen Herald berättar följande: «En härstädes boende man äger en 15 år gammal kanariehanne, vilken ej mer själv kan taga sin föda eller sjunga. I ett annat rum i samma våning förvaras en annan kanariehanne, son till den gamle. Varje morgon utsläppes den unga fågeln ur sin bur och han plägar då alltid hälsa på sin gamle vän, vilken han räcker födan med näbben, liksom honan matar sina ungar. Detta upprepar han flera gånger om dagen. Han hackar även på sin faders bur och sjunger mycket livligt, sannolikt för att muntra den gamle. Denne har ett eget sätt att tillkalla sina gamla dagars stöd, då han behöver dess tjänst. Då den unga fågeln på något sätt hindras från att lyda den andras kallelse, synes han bliva mycket ond och uttrycker sitt missnöje på ett visst bullersamt och skrikande sätt, vilket husets innevånare mycket väl förstå.» 
Aft.-bl. N:o 144, d. 26 Juni 1843

** Här står en annan bur. Var sakta, stör 
ej Domherrns sång. Det är en psalm. Ja, hör: 
«Nu vilar hela jorden.» Början bara; 
han kan ej mer. Får man så halvlärd vara? 
Men hans exempel fyller denna brist. 
Att gå till vila är han aldrig sist. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar