Jag ärnar ej den dödes fel berömma

(okänd vid A C Rutströms bår 1772)

Jag ärnar ej den dödes fel berömma,

förgäta vill en usel politik,

men kan dock ej hans goda lott förglömma,

ty den står fast, oaktat all kritik:

ett hjärta stort, ett vett som genomträngde

de gåvor han utav naturen fått,

fast stundom brist dess goda kraft utstängde,

lik all natur ett blandat ont och gott.

Jag för min del kan Rutström aldrig glömma,

i blodets band han är mig alltid kär.

Ej bryr mig om vad stora helgon döma:

hans goda vän jag än i döden är.

En spelman

De klädde majstång norr i byn. De hämtat löv i hagen

och stångens vissna skrud de tagit ned.
Den stilla sommarkvällen var klar och ljus som dagen
och kransar bundos efter gammal sed.
Men det som varit viktigast i hela ståten felades,
så tyckte alla gamla där i byn -
var funnos alla spelmän, eftersom det inte spelades
när stången restes svajande mot skyn?

Där stod en yngling, mörk och tyst, längst bort i männens klunga,
de började att ropa honom an,
och snart de tvungo honom fram och bådo, alla unga:
Å, spela för oss lite, du som kan!
En gammal god och nött fiol i pojkens händer lade de,
då log han lite tvekande och kärvt.
Han hade spelmansblod i arv av gammelfarfar, sade de,
och det var också allt han hade ärvt.

Han såg väl ut som folket mest, men bäst han stråken förde
och stämde om och prövade så smått,
var det som om han lyssnade, som om en ton han hörde
långt bort ifrån, som ingen annan nått.
Han blev till ett med varje takt som steg och sjönk från strängarna,
till ett med varje sällsam melodi -
han vart som växt ur bygdens jord, ur forsarna och ängarna,
han vart som av en annan tid än vi.

En visa första han lockade så sakta på fiolen,
så trevande och tyst som på försök,
en ålderdomlig visa, som kanske steg mot solen
med bygdens allra första svedjerök.
Och alla unga gingo från stången som de sirade,
som fångna av hans underliga låt,
ty visan som han spelte var som vita liljor, spirade
ur svart, svart hedendom och gråt.

Så blev det till en gammelvals. Det var, som när det dansar
en vårbäck under valv av björk och sälg -
det var som när en ungdom binder sommargröna kransar,
som haft det svårt och längtat efter helg.
Det var som glädjen hos ett folk som mörka tider tvingade
att glädjas åt var solglimt som det fick -
och när den sista drillen sjönk i fjärran och förklingade,
då lyste det och log i varje blick.

Så spelte han en polska. Det var som vårflodsvatten,
som älven, mäktig, gungande och trygg,
när dagens första ljusning går segrande ur natten
långt bortom berg som blåna, rygg vid rygg.
Det var som när en vårens storm drar stolt igenom byarna
och sjunger ut allt vinterkallt och grått.
Men alla gamla sågo mot de aftonröda skyarna
och mindes livets vår som lyst och gått.

Det var ej som han spelat på fyra nötta strängar,
en självlärd spelman utan konst och prål,
det var som om det stigit ur forsar och ur ängar
en fornärvd sång på bygdens eget mål.
Var ej vart stråkdrag som han drog, högtidligt, stolt och svallande,
den gamla, gamla bygdens egen röst,
ett modersmål, ett halvt förglömt, men klarnande och kallande
ur åldriga och breda urbergsbröst?

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Vad vet en solros om stjärnor?

 

Vad vet en solros om stjärnor?

Stänger sitt öga för natten
och väntar på nästa morgon.

Den som sover om natten
tar aldrig mörkret
riktigt på allvar.

En parentes mellan ljus och ljus

Ett tankstreck i Gud.

R P Olofsson:

En tankfull fiskare satt en gång

En tankfull fiskare satt en gång

och hörde vår Herre tala.
Så skönt ej klingade änglasång,
ej silver i kungasalar.
I fiskebåten vår Herre satt
och folk i mängder på stranden glatt
nu lyssnade till Gudsordet.

Nu Simon! sade Gud Faders Ord,
då han sin predikan slutat,
ta åter åror och nät ombord,
bemanna på nytt din skuta!
Långt ut på djupet nu garnen sätt,
det är på tiden om jag ser rätt,
och sen följs vi åt på vägen!

Ja, Mästare, sade Simon matt,
det kunde vi gott behöva.
Vi slet förgäves vår långa natt,
ditt ord är dock värt att pröva!
Från tvivel var han alls inte fri,
men spegla, tvivlare, dej däri:
han gjorde som Herren sade!

Så avbröt Simon sin middagsrast,
men strök nästan med på kuppen!
Hans skuta krängde och nätet brast,
en jättefångst - hur få upp den?
Han till sej vinkade vänner då,
av fiskar fulla blev skutor två
och började nästan sjunka.

Då fiskar-Simon det tecknet såg,
han föll ner för Jesu fötter
och sade: Herre, ifrån mej gå,
i synd har jag mina rötter.
Men Herren sade: Var inte rädd,
nej, följ mej bara och var beredd
att människofiskar fånga.

Så gjorde Simon sitt bästa val,
hos Ordet han gick i skola,
och folk han fiskat i tusental,
de skiner nu klart som solar.
Men än finns arbetstillfällen i
det stora människofiskeri
som Herren och Simon grundat.

Än finns på jorden ett fiskarlag
som kallas Sankt Petrus gille,
så folk kan fiskas ännu idag
som Mästaren Jesus ville.
Från mörkrets rike de förs till Gud,
där fritt de evigt far in och ut
och glädjen dem alltid följer.

Med ljus vi kommer, med kors vi går,
vi vill ingen själ bedraga.
Det vet ju alla vi kallar på
att synden de ska försaka.
Vi visar öppet vårt livsuppdrag,
vårt nät vi lägger på ljusan dag
och inte i trånga vikar.

På hjärtedjupet vi lägger ut,
där bottnar ej ytligheten.
Vi lägger nät på vår Herres bud
och bärgar för evigheten.
Men den som bara till tiden trår,
då ej ett endaste ord förstår
och grips ej av det vi talar.

N F S Grundtvig:

Anders Carl Rutström 300 år: Det bästa tänkesätt jag vet bland ett friboret folk

Jag håller av min' fäders bygd,

det gamla Mannahem,

där frihet, landets ärvda dygd,

förädlar var en lem.

Jag kallar liv och frihet ett,

men dö och träla lika lett

bland ett friboret folk.

Jag håller av vår svenska lag,

livsandan i vår kropp,

som utan lag är död ell' svag

och vändes ned och opp.

Jag håller lag för allas norm,

ja, Skaparens regeringsform

bland ett friboret folk.

Jag håller av vår kung och råd,

vårt huvud, lagens drift,

som är för våld och överdåd

samt självsvåld ett förgift,

som utav lagens helga själ

båd' styres själv och styrer väl,

bland ett friboret folk.

Jag håller av vårt riksdagsfolk,

vårt arvs förmyndare,

de svurna helga lagars tolk

och nya stiftande,

som svurit sig till Sveriges lag

och från allt eget självbehag

bland ett friboret folk.

Jag håller av förbund och tro,

men blott med lagens band.

Bort! att parti och agg skull' gro

i ett lagbundet land, 

när lagen yrkar allas väl 

och gör ett hjärta och en själ

bland ett friboret folk.

Jag håller av en ärlig man,

det är allena den,

som aldrig sviktar av och an

för ovän eller vän, 

som vet ej av att vara hal,

som aldrig är för pengar fal

bland ett friboret folk.

Jag håller av en patriot

som är åt landet hel

och uti rikets med och mot

uppriktigt tager del.

Jag håller av en sannings vän,

som tänker, talar blott för den,

bland ett friboret folk.

Jag håller av en oförskräckt 

och då behjärtad man,

när det behövs att tala käckt,

som även tiga kan,

när det behövs, i rättan tid

är färdig så till krig som frid

bland ett friboret folk.

Jag håller av så ädel färg,

i den var svensk bör gå.

Då skall vår sak som hälleberg

i alla väder stå.

Vår lösen vare: Lag och rätt!

Vet någon bättre tänkesätt

bland ett friboret folk?

(1759)

A C Rutström:

Sakarias lovsång

Lovad vare Herren, Israels Gud, 

som har sett till sitt folk och berett det förlossning, 

och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn 

i sin tjänare Davids hus, såsom han hade lovat 

genom sin forntida heliga profeters mun.

Ty han ville frälsa oss från våra ovänner 

och ur alla våra motståndares hand, 

och så göra barmhärtighet med våra fäder 

och tänka på sitt heliga förbund, 

vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham, 

Han ville beskära oss att få tjäna honom 

utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand, 

ja, att göra tjänst inför honom 

i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar. 

Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, 

ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom, 

till att giva hans folk kunskap om frälsning, 

i det att deras synder bliva dem förlåtna. 

Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, 

som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden, 

för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga' 

och så styra våra fötter in på fridens väg.

Midsommarvisor 2: Du skymtar snabbt förbi min stol

Du skymtar snabbt förbi min stol,

min stol på spelmansbordet,
och du är lik dig från i fjol,
fast allt är annat vordet.
Jag kom för när ditt fagra skinn,
det lockande och heta -
dig har jag kysst och kallat min,
fast jag bort bättre veta.

Ty aldrig på den gröna jord,
den gröna jord och vida,
jag sitta skall vid bröllopsbord
med dig invid min sida.
En gång när sälla makar få
till vilokammarn skrida,
skall kanske jag bakom er gå
och brudkvällsmarschen gnida.

Nu rinner fort den korta natt,
den korta natt och trolska.
Jag hör den röda munnens skratt
igenom vals och polska.
Gud nåde den vars hand är tung,
då glädjens bud hon sprider,
den som är fattig, glömd och ung
i dessa fröjdetider!

E A Karlfeldt:

Midsommarvisor 1: Här gångar i lunden en mansperson

Här gångar i lunden en mansperson

med ridande sporrar och hatt med galon,
med guldmedalj på rocken;
det är en hög baron.
Han har skådat all världens bedrägliga glans,
han har trippat med fröknar och fruar i dans,
nu går han stelt som bocken
i blanka stöveldon.

Då nalkas en blomstrande kvinnsperson,
som är skapt i en lättsam och vacker fason;
men trasig hänger kjolen
på hennes unga ron.
"Statt still, fagra kvinna, och hör min röst!
Kom med, du skall vila vid mitt adeliga bröst.
I min sal skall du blänka som solen
och simma i guld liksom hon."

Men flickan hon svarar i en brådskande ton:
"Jag måste på dans vid källan bortom mon.
Farväl, du ädle gubbe,
först får jag mjölka kon."
Baronen han ståndar i midsommarsken
med blänkande stövlar på skröpliga ben;
hon flyr över sten och stubbe,
knappt marken rörs av skon.

E A Karlfeldt:

Anders Carl Rutström 300 år: Vallbarnens midsommars-lek i Resilla

I vilda, gröna dalar

vi valla tama djur, 

där genljud med oss talar

av sång i moll och dur.

Vid foten utav fjällen

är våra fäders bygd.

Omkring de tysta ställen

ge bergen härlig skygd.

De skygder oss avbalka

från Nordens våld så täckt

och oss tillbaka svalka

med sunnanvindars fläkt.

Vår hjord i stora skockar

av väd'rar, lamm och får,

av getter och av bockar

och deras kid består.

De ledas utan klåvor

i vilda skogar kring.

Naturens rika håvor

meddela dem allting.

Vi tätt tillsammans vandra,

till allas vårt beskärm,

och kräla om varandra

som bin uti en svärm.

På täcka gröna säten

vi vallbarn vila oss,

och våra herdaläten

av kräken väl förstås.

Vi teckna med vår pipa

till får med lek och lock,

men lag för getter skipa

med våra lurars pock.

Vi ledsna ej att springa

fast hettan gör oss matt´

och vilda djur oss tvinga

att strida dag och natt.

Till skiftes man dock blundar

och roligt sova vi,

ty våra käcka hundar

oss hålla ryggen fri.

När räven fram sig smilar

ell´ vargar bryta in,

för våra snälla pilar

de sälja strax sitt skinn.

Vill björnen på oss rusa,

två bistra ta sitt tag,

de lära honom kusa

och se sin sista dag.

När denna striden varar

slå djuren sig i ring

i tvenne stora skarar,

de äldsta runt omkring.

Med hornen de formera

ett konstigt batteri,

men lamm och kiden flera

stå bakom benen fri´.

När fienden förstöres,

vart djur det genast vet.

Båd lur och pipa höres

och alla gå i bet.

Så gå vi muntra, snälla

var dag i bet och fält

och skatta oss för sälla

i våra gröna tält.

Dock får man stundom höra

att hjorden inom sig

i yran plägar föra

ett dumt inbördes krig.

Först gettren offensive,

så ha de alltid gjort,

sen fåren defensive

sig hålla immerfort.

Man skall därjämte veta

vad krigsorsaken är,

varmedelst fåren reta

på sig all gettrens här.

Det är, att får och getter

ej hava lika smak.

Naturen ock framsätter

för bägge var sin sak.

De fromma fåren äta

det söta på vår mark,

men getterna de fräta

det beska gräs och bark.

När fåren i sitt stilla

sin ljuva föda ta,

de tyda icke illa

vad geten helst vill ha.

Men getterna ogilla

de spaka fårens del,

de kalla det en villa,

en irrig smak och fel.

De fromma fåren tiga,

de gå i stilla mak,

de undfly till att kriga

men följa dock sin smak.

En bock ur hopen springer,

uppretad som en tjur,

till envigs kamp han tvingar

en oförskräckt vädur.

Från jorden han sig höjer,

så präktigt som ett torn,

och all sin vrede röjer

med tvenne grymma horn.

Han faller häftigt neder,

liksom en kastad bom,

och samvetslöst utbreder

sin bistra vredes dom.

Väduren står helt stilla,

orörlig som ett berg,

gör bocken intet illa,

ej heller skiftar färg.

Han bidar och han lider,

men håller bocken stång,

ger honom sent omsider

en stöt uti ett språng.

Dess panna hård som stenen

ansätter bocken så

att alla fyra benen,

de högt i vädret stå.

Strax glömmer bocken stångas,

allt buller, brak och lopp,

samt kriga, bultas, bångas

på stunden hörer opp.

Sen har man frid till kvällen

och hela hjorden går

på sina blomsterställen

och var sin föda får.

Men innan solen skrider

bak om vår höga ås,

och det till natten lider,

vi vallbarn roa oss.

Vi bygga oss en hydda

uppå vårt blomsterfält,

vars tak och väggar prydda

utgör det skönsta tält.

Med tusen blomsters prålning,

mer täck än Libanon,

hon trotsar Kongars målning,

ja, själve Salomon.

En bild av Härligheten

är vår Midsommars sal,

där hänga blomsterfläten

till tusen nöjens tal.

Av mjölk, av ost och grädda

samt villebråd förnämst,

ä´ våra bord beklädda,

men åkerbären främst,

sen smultron, blåbär, sava

och annan pressad must,

som vi i ryvor hava

till allas nog och lust.

Men främst vid bordet sitter

en brudgum och en brud,

av blommors glans och glitter

båd krona, krans och skrud.

Brudgummen är en Herde,

som en Herdinna tar,

varandra lika värde,

ett täckt och hyggligt par.

Vi gäster äro klädda

i Floras egen dräkt,

och våra halsband trädda

med mogna hjortron täckt.

Musiquen vi uppstämma

med pipa, sång och lur,

då kring vårt ljuva hemma

står hjorden som en mur.

Vi önska paret lycka

med glatt och redligt mod

och deras skålar dricka

i åkerbärens blod,

ett vin, ett jordens nectar,

begåvat åt vår nord,

som Croesus sig ej mäktar

på sina gyllne bord.

I lek och dans till skiftes

var sven sin kulla tar,

och önska dem som giftes

så många sälla dar,

som Abraham och Sara,

som Isak och hans fru,

som Jakob och hans skara,

sen Rakel blev hans brud.

Vi lyfta dem från jorden

så lätt som ingenting,

och sjunga dessa orden,

samt dansa lustigt kring:

TOCKA TVENNE,

HONOM, HENNE

O OCH H, A, C OCH F,

VI NU ÖNSKA
ATT DE GRÖNSKA
O OCH H, A C OCH F.

HEM TILL GÅRDEN

SKYNDA, VÅRDEN

O OCH H, A, C OCH F,

DENNA HJORDEN

HÄR I NORDEN

O OCH H, A, C OCH F.

(1763)

A C Rutström:

Midsommarsol

Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,

skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,

att jag nu glömma må att jag

med Broder och med Gud har sak,

och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.

Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn

och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!

Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär

få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!

Giv must åt klövern honungfull och grann,

färg åt duvkullan skär,

och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.

Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus

och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.

D Andersson:

Så rörde Anden Sakarias tunga

Så rörde Anden Sakarias´ tunga! 

Den stumme prästen muntert kunde sjunga 

sin lovsång med en hög och tydlig röst: 

Lov ske dej, Gud, du Israels rätte Herre, 

att du ditt folk från synd som tyngt allt värre 

har återlöst! 

Ett frälsningshorn så många här till glädje 

du reste upp i Davids hus och säte 

som du genom profeterna har sagt. 

Du frälsar oss från alla som oss hatar, 

från synd och värld, från helvetet och satan, 

trots deras makt. 

Din pakt och ed till Abraham med flera 

du håller troget, ja, du gör än mera: 

Du rycker oss ur fiendernas hand 

och vill oss i din kärleks tjänst få städsla, 

en tjänst för hela livet utan rädsla 

och träldomsband. 

Och du, min son, som nyfödd är och liten, 

du ska få bli en Guds profet med tiden, 

bereda väg och plats för Herren här. 

Du för ditt folk hans frälsning ska förkunna, 

så de förstår att deras synder tunga 

förlåtna är. 

Lär dem då också, att de ej förtjänar 

sitt barnaskap med dygd, att Gud förlänar 

 det av sin mildhet och barmhärtighet. 

Han själv ska komma ner till oss från höjden, 

ja, Jesus, du vars väg Johannes röjde 

har gett oss det, 

så du för alla som i mörker tvinar, 

med evigt ljus och klarhet ska få skina 

 - det är ditt ord och evangelium - 

och så oss in på fridens vägar styra. 

Ja, där din kärlek allt ska genomsyra 

du ger oss rum!

P Dass:

Gamla fäbodar

Här tar den gropiga vägen slut. 

Här är svalka och frid. 

Lutande stugor, knut vid knut 

vittna om gången tid, 

stå där bland tåtel och hallonris 

gråa, böjda på gamlingars vis, 

se bortom åsarnas blånande dis, 

murkna allt mer och mer. 

Ändå de bära, fast glömda och grå, 

hänsvunna tiders spår, 

än i mäktiga stockar stå 

ristade namn och år. 

Ännu tala ur trä och sten 

röster, stumma för längesen, 

gärning, glömd och förbi - 

människor, färdmän, som vandrat sin stråt, 

gått som vi genom glädje och gråt, 

trott och strävat som vi. 

Vakna ej minnena sakta till liv 

här i den susande ron, 

stigna ur blånande bergmassiv 

åter i syn och ton? 

Mumlar ej vinden i björk och tall: 

"minns du hur visor från jäntor i vall 

ledde en gång kring myrar och fall 

skällornas kling och klong? 

Klöv efter klöv, fot för fot 

gick över stigarnas sten och rot 

 skaran, gungande lång, 

letade väg bland vindfall och stup 

in i villande granskogsdjup - - - 

Långt, långt bortifrån glänta och hed 

kommo de åter i sjunkande sol, 

trötta på mygg och knott. 

Tacka och get, kulla och ko 

gingo till vila i vallens ro, 

hade det ganska gott." 

Aldrig mera i solröd kväll 

klövjas till svedja och slog - 

aldrig en kittel på ärrig häll, 

aldrig en skälla i skog! 

Aldrig en glad och trallande flock, 

härmande gökrop och vallarlock, 

drager hit opp när veckan är slut - 

aldrig en stråke vid stuguknut 

kallar trofast och ömt. 

Väggens randgräs och stickelbär 

vittna att människor vandrat här, 

strävat, hoppats och drömt. 

Trasten spelar sin pärlande låt, 

bäcken klunkar som suck och gråt 

tätt invid stugans dörr: 

Grönskande sommar, vinter vit - 

ingen skall bo här, ingen gå hit - 

aldrig blir det som förr!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

En händelse i Athen

En liten fågel flög förskräckt för gladans möte,

och till en domstol på ett torg
sin häpna tillflykt tog i själva domarns sköte.
Han säg en ödmjuk bön, han såg en tålig sorg
och menlösheten själv i kräkets ögon blicka:
Han kände i sin hand det lilla hjärtat picka,
och klämde det, med skratt, tills det ej rördes mer.

«Bort!» ropte hela folkets skara.
«Bort!» skrek de visas nämnd. «Barbar! från domstoln ner!
 Ej en gång bödel får du vara.»

 F M Franzén:

Sommarljuset

Du underbara sommardag

som med ditt ljus mig fyller!
Den mjuka stigen vandrar jag

bland vilda rosors myller.

Här glimmar sjön i branta djup

och speglar häll och grenar,

och getter högt på bergets stup

gå tyst bland mörka enar.

Bestråla, ljus, de minsta snår,

som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,

bevingad av din lycka. 

V v Heidenstam:

Allt i livet är ej sol

Allt i livet är ej sol.

Allt i livet är ej natt,
som en morgonljusning klarnar
allt omkring oss småningom.

Allt i livet är ej vår.
Allt i livet vinter ej,
lev i kärlek - allt försmälter
i en solomstrålad tår.

Sök ej i det högsta allt,
i det lägsta bor ock Gud -
under jorden ligger graven,
är dock salighetens dörr.



J J Wecksell:

Gud är nådig

Gud är nådig, hör, han vill ej 

syndarens fördärv och död. 

Hjälp vill han få föra till dig 

när du är i själanöd. 

Tro trots all din synd och svärta, 

ge åt Gud ditt arma hjärta, 

ta till tröst i all din smärta: 

Gud vill ingens dom och död. 

Han dig sökt på berg och ängar, 

nu han funnit dig, sitt får. 

Stäm nu alla glädjens strängar, 

Jesus hem med själen går! 

Du av nattens köld fått skaka, 

nu hans kärlek får du smaka, 

varmt välkommen hit tillbaka, 

han vill hela dina sår! 

Det är fröjd i himlens salar 

när en syndare har vänt 

åter till den vän som talar 

livets ord, av himlen sänt, 

rengör varje sår som blöder, 

med sin Ande genomglöder 

och till livet pånyttföder 

- salig den som detta hänt!

M B Landstad:

Riddarholmskyrkan

Som vän av antikviteter

jag känner en aktning halv

för multnade majestäter

i Riddareholmens valv.

Sin jordiska halt de förråda,

de hjältar av Vasastam,

och kommer du åt dem av våda,

då falla de sönder till damm.

De voro en tid så käcke,

de mådde en tid så gott,

då under prunkande täcke

de sovo på Stockholms slott.

Nu ha de av kungaståten

ej mycket mer i behåll

än rostiga chifferplåten

och fanor med sliten fåll -

standarer för Tillys kroater,

standarer liknande lump,

dem kungen - nej, legosoldater

ha tagit av lycka och slump.

I valven tysta och öde

ett timslag äskar gehör,

det väcker ej upp de döde,

som sova därnedanför.

Det tolkar hur tiden vankar,

hur sekler komma och gå

med ämnen till nya tankar,

dem forntid ej mäktat förstå.

Ja, medan i gravarnas häkte

allt andas föråldring och kvalm,

förändras det nya släkte

som vimlar å Riddarhusmalm.

De gamla idéerna vika

om ära grundad på arv -

god morgon, du ärorika

förbrödringens tidevarv!

En gång kanske portarne knarra,

och flyga upp med en smäll,

så stenkatafalkerna darra

i Riddarholmens kapell.

I kungarnas gravhärbärge

där böljar en likprocession,

där bäres en konung av Sverige,

som aldrig satt på en tron.

Linnés och Berzelii rike

han styrde med ledande hand,

i vetandets vida rike,

i konstens förlovade land.

Man jordar vetenskapsmannen,

där Karlarne sova ut

med min, som förråda tyrannen,

och kläder, som lukta av krut.

Och då, genom götiska fenster,

skall solen belysa ett tak,

där män med lika förtjänster

förenas i samma gemak.

Tuppen

I innanläsningens första stunder,

då ingen läxa jag än läst upp,

då höll jag ypperst av alla under

den gamla ABC-bokens tupp.

På sista sidan, vars blad han hedrar,

där stod han målad i akvarell

och höjde halsen av röda fjädrar

till oförnimliga hanegäll.

Den tiden fick jag beständigt höra

en gammal visa, en välbekant:

"Var bara flitig och skärp ditt öra,

så värper tuppen en kopparslant!"

Strax gick det färmare med min läxa,

ty "slant" är pengar för varje sven.

Nu är jag äldre, har hunnit växa,

men modersvisan, den hör jag än:

"Mitt barn, till lyckan en väg du bane

för dina gamla föräldrars land,

så värper statens belöningshane

en slant med gula och blåa band."

Anser Frida såsom jag

Anser Frida såsom jag, att vindar äro anförvanter

till oss själva, vi som även ryta må i världens larm?
Fast de icke själva vilja, rycka de från bergens branter
enris loss och bryta blomman som nyss stod så röd och varm.
För att sedan stillade vid skogen uti undran stå:
Varför foro vi i vrede, varför gjorde vi väl så?

Anser Frida såsom jag, att molnen äro våra bröder
eller våra likar, därför att de jagas såsom vi,
utan att de fatta varför, bortåt norr och bortåt söder,
slås tillsammans så det blixtrar, och till slut ett intet bli.
Bara till ett regn på taken och en tröst åt torra stråt,
sedan ingenting, när solen skiner stunden efteråt.

Anser Frida såsom jag, att lärkor äro våra systrar
som i rymden tumla under Herrans blåa, dag från dag,
sjungande därför de måste, medan mänskan nedan lystrar
i beundran och i utrop: Hör du såna vackra slag!
För att sedan, när en afton nalkas bister med en vind,
frysa till och falla neder döende vid järnvägsgrind?

Vad nu Frida anser eller tycker - ack, jag vet för dagen
redan ha vi trampat hundra kryp på marken under oss.
Våra tankar gå så snälla för att lyda kärlekslagen,
våra fötter göra uppror, våra händer bara slåss.
För att när en afton nalkas sträckas stelnade - och då:
Varför gjorde vi väl detta, varför gjorde vi väl så?

Vad nu Frida anser eller tycker - ack, jag vet för stunden
gåtans lösning ligger bortom horisontens blåa rand.
Sannolikt är fågel Fenix, lyckans fågel, evigt bunden
invid havet i en grotta på en död och stenig strand.
När han lossar sina fjättrar för att stiga mot det blå,
är jag inte fullt ut säker, inte fullt ut säker på.

B Sjöberg:

Pojkarna

Jag minns den ljuva tiden,

jag minns den som igår,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet,
var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror,
var flicka var min syster,
var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärilar i hatten
och purpur på min kind.

Av falskheten och sveken
jag visste intet än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
de kände icke vi,
när örfilen var given,
var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mej lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel,
oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.

Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje riset slöt,
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt.

Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sej!
Jag er ej mera känner,
ni känner inte mej.
De blivit män i staten,
de forna pojkarna,
och kivas nu om maten
och slåss om titlarna.

Med fyrti år på nacken
de stretar med besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.

A M Lenngren:

Belsassar är drucken av vin och mätt

Belsassar är drucken av vin och mätt.
För den siste av Nebukadnessars ätt
små fötter låt dansa kring salens fontän,
som stenarna vätt.
Ty konungens själ vill sväva hän.
Belsassar är vägd och befunnen för lätt.

På tinnarna brinna lågorna matt.
Över staden hänger en glödhet natt.
Nu har konungen gästabud i sin sal.
Hör sånger och skratt.
Hör klang av oboë och cymbal. -
Belsassar! Din själ skall tagas i natt!

H Löwenhielm:

Hon kom all klädd i vitt (ur Venerid)

Hon kom all klädd i vitt invid den låga stranden

i följe av andra tre och sökte vattnet svalt
där som det var mest lugnt och grunt och rent och smalt
där som det var mest klart utöver skära sanden

som är kring Mälars hav. Till de lustfulla landen
de had´ en lögeplats i sommarvärman valt
nu till ett tidsfördriv varannan övertalt,
med klädren upp till knä varannan höll i handen.

Snart lades klädren av, snart skvalpa de och plaska,
de liljevita lår och ben nu vältras om -
så säkr´ att ingen såg och kunde dem förraska,

när jag av skogen tät väl höljd när in till kom
och det ej kunde förr med deras vilja ske,
nu fick av lyckans gunst alltsammans noga se.

Sjungom studentens lyckliga dag

Sjungom studentens lyckliga dag!

Låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund
där de härliga lagrarna gro,
där de härliga lagrarna gro.
Hurra!

Svea, vår moder, hugstor och skön  

manar till bragd som i forntida dar, 

vinkar med segerns och ärans lön; 

men den skörd utan strid man ej tar. 

Aldrig slockne då 

känslans rena brand, 

aldrig brista må 

trohets helga band 

så i gyllene frid som i strid. 

Liv och blod för vårt fädernesland, 

liv och blod för vårt fädernesland! 

Hurra!

H Sätherberg:

Din boning välj åt öster

Din boning välj åt öster,

där dagen uppgår klar,
och morgontidig var!
Låt arladagg få flöda
kring arbetsflit och möda,
i gryning gack att sjunga
med känslor vårligt unga
ikapp med lärkans röster!
Din boning välj åt öster.

C D af Wirsén:

Du vida jord i fager klädebonad

Du vida jord i fager klädebonad,

den du med varje årstidsskifte byter,
snart är min sista sång till dig förtonad.
Du lärde mig att allting, allting flyter.

Och alle I, vars händer förr jag tryckte,
och Eder, som jag gav mitt hjärtas bästa,
bort ären I av skilda väder ryckte.
Vad vet en mänska likväl om sin nästa?

Har hitintills jag levat på chimärer
och sovit oskuldsfullt på sockervatten,
så vill jag kasta mina barnaläror,
som Nikodemus står jag upp om natten.

Si, jag har märkt att alla vägar kröka,
dem förr vi vandrade så barnsligt glade.
Jag vill stå upp och honom vill jag söka,
som "Eli lama schabaktani" sade.

H Löwenhielm:

Modersmålets sång

Hur härligt sången klingar 

på älskat modersmål!

Han tröst i sorgen bringar,
han skärper sinnets stål!
Vi hört den sången ljuda
i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda
åt oss i graven frid!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land! 

Vad ädelt fädren tänkte,
vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte
i modersmålets sång.
Hur våra öden randas,
den sången är oss kär,
Vår själ i honom andas,
vår rikedom han är!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land!

alt (i Sverige): i älskat fosterland!

Johan Fridolf Hagfors:

Enslingens sång i den stora öknen

Allt skönt, som uppblomstrar på jordens rund,

skall i dag eller morgon dö,
och där rosen rodnar i denna stund,
snart tumlar sig stormen i snö.

Vad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
därifrån som en bölja flytt hän,
eller liksom löven i stormig höst
uti gula virvlar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
om hans blick det begärt av mig;
men mitt hjärtas värma han ej utstod,
måste bort för att svalka sig.

Då grät jag högt och ropte hans namn;
min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn,
och då blev all världen mig trång.

Då kom jag till sirenernas kust,
till kärlekens rosenlund.
Där var en blomma min ögonlust,
men endast en liten stund.

Så härlig blommade upp min ros,
och doftet blott kärlek var;
men en rövare bladen tog sin kos
och lät mig taggarna kvar.

Och min varelse blev så stum och kall,
som om döden lagt handen därpå;
dock försmår jag trösten av tårars svall:
nog gråts det på jorden ändå.

Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
över öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
min själ ej av vår mer vet.

Men när stormen himmel och jord upprör,
har jag ändå åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på världens marknadstorg,
där var vara en leksak är.
Jag kan ej få solen på himlens borg,
och jag därför intet begär.


Vitalis (E Sjöberg):

Folkvisan

En gnolades, när blom slog ut,

när träd sprack fram vid husets knut,
en nynnades vid barnets säng,
då drömmens bild blev mörk och sträng,
en visslades vid liens gång
bland junigräs i vång.
När flickan gick på kärleksstig,
en sjöng hon tyst för sig,
den var av månsken och av blod,
som hennes bröst förstod.

Hur säll är den, som bor i mull
men ändå svävar kärleksfull
omkring och kväder stilla,
gör gott men aldrig illa.
Hans namn är evigt ristat in
på moln som flyr och far,
ej någon människa skriften läst
och sett hur stolt den var.

Se där hans byst! Av tomhet mörk,
som aldrig kan förvittra,
står som en skymning ovan björk,
när kvällens fåglar kvittra.

Måne! Kasta en silverkrans
åt ingen - ingenstans!

B Sjöberg:

Under rönn och syren

Blommande sköna dalar,

hem för mitt hjärtas ro!
Lummiga sköna salar,
där vår och kärlek bo!
Soliga barn av luft och ljus,
o, jag förstår ert tysta sus,
blommande sköna dalar,
hem för hjärtats ro!

Säll i syreners skugga
söker jag här mitt hägn.
Rönnarnas dofter dugga
finaste blomsterregn.
Regnet slår ned i hjärtats vår;
hela dess värld i blommor står.
Säll i syreners skugga
söker jag mitt hägn.

Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
evig är vårens andedräkt!
Kom, du min vän i skogen,
vid min sida sjung!

Älskade blåa öga,
le som i forna dar!
Låt vita rönnen snöga
blommor på det som var!
Skänk glad åt kvällens dagg din tår!
Vakna på nytt till sol och vår!
Älskade blåa öga,
le som forna dar!

Blommande sköna dalar
stråla av sällhet då;
klarare våren talar,
bättre vi den förstå.
Aftonen rodnar, vakan slår,
stilla en doft ur hjärtat går.
Blommande sköna dalar
stråla sällhet då.

Z Topelius:

Du gamla, du fria

Du gamla, du fria, du fjällhöga nord,

du tysta, du glädjerika, sköna,

jag hälsar dig, vänaste land uppå jord,
//: din sol, din himmel, dina ängder gröna ://

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden.
Jag vet att du är och du blir vad du var,
//: ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden ://

Jag städs vill dig tjäna, mitt älskade land,
dig trohet till döden vill jag svära.
//: Din rätt skall jag värna, med håg och med hand,
din fana högt, den bragderika, bära ://

Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter dig ej emot allt i en värld,
//: nej, jag vill leva jag vill dö i Norden ://

R Dybeck:

Det er yndigt land

Der er et yndigt land,

det står med brede bøge
|: nær salten østerstrand :|
Det bugter sig i bakke, dal,
det hedder gamle Danmark
|: og det är Frejas sal :|

Der sad i fordums tid
de harniskklædte kæmper,
|: udhvilede fra strid :|
Så drog de frem til fjenders mén,
nu hvile deres bene
|: bag højens bautasten :|

Det land endnu er skønt,
ti blå sig søen bælter,
|: og løvet står så grønt :|
Og ædle kvinder, skønne mø'r
og mænd og raske svende
|: bebo de danskes øer :|

Hil drot og fædreland!
Hil hver en danneborger,
|: som virker, hvad han kan! :|
Vort gamle Danmark skal bestå,
så længe bøgen spejler
|: sin top i bølgen blå :|


A Oehlenschläger:

Sommarnatt

På sarkofager och hällar ligga de döda och stirra mot stjärnorna. Nere i sina grifter ligga de med ansiktet vänt mot stjärnorna. Timslag från tornet. Där stiger sjustjärnan.

Förevigade i marmor och brons ligga de döda på sarkofager och hällar, gråbleka och hopsjunkna i sina grifter. Ljus i fönstren. Livet vakar, stort är livet. Jorden doftar. Livet är lek och sång och gråt. Döden är allvar. Döden är stjärnenatten, den höga klara, vilan i gud till domens dag. Mörka hus. Alla sova.

På sarkofagen ligga de döda
och stirra mot stjärnorna,
deras ögon stå stilla.
O vad natten är varm och ljuv!
Häggarna blomma och dofta.
Lysmaskarna tindra.
På kullen spelar en sträv fiol.
Hör, hur flickorna slå i händerna!
Är det ej härligt att vara vackra och unga!
Ja, nu sjunga, alla hjärtan sjunga i natt,
alla sjunga, sjunga.
Under mullen
nere i grifterna
ligga de döda
med ansiktet
vänt mot stjärnorna.
Timmarna slå i tornet,
ila, ila.
Där stiga sjustjärnorna,
i stugornas fönster flimra ljusens stjärnor.
Förevigade i marmor ligga de döda på sarkofager
och hällar,
gråbleka och hopsjunkna i sina grifter.
Livet vakar.

Alla levande vaka och älska i natt.
Gråter ett barn?
Ack, livet är lek och gråt.
Tänk, att ännu vara
ett barn, ett litet barn!
Stunderna fara,
hör timmarnas slag!
Döden är allvar,
är stjärnenatten
den klara.
Seklerna ila, ila,
Döden är vila,
vila i Gud till domens dag.

V v Heidenstam:

Juninatten

Nu går solen knappast ner,

bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme,
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de har mörknat
speglar morgonsolens lågor.

Juninatt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

H Martinson: