desto mer han se’n förnöjer,
då naturen väcks i hast
av hans blida ögonkast.
Se, hur snällt sin vita yta
berg och dal till grön förbyta.
Nyss av is bedrövligt grå,
viken nu är himmelsblå.
På dess klara spegel skrider
re´n en båt och vad det lider
följs av gäddan, stackars tok,
som för fisk har sväljt en krok.
Älven sina bojor bryter
och i svällda böljor ryter.
Dock i lugnet nedom den
ligger fast en isbro än.
Käcka sjömän dit sig våga,
att där väg för skeppet såga,
som från havets öppna famn
kommer att begära hamn.
Snart ur knoppen blomman spricker,
då det milda regn hon dricker.
Hör! de glada fåglar re’n
prisa solens varma sken.
Allt till stadens lönnar hitta
siskor, som där partals sitta.
Lärkan själv i skyhög krets
far kring tempeltornets spets.
Stackars fjäril! som i dagen
kom att bli av kölden slagen.
Nu där flyger fram en ann —
ser du, barn, så grann, så grann!
Akta, då med utsträckt finger
du att honom fånga springer.
Han på nässlan sätter sig.
Akta barn! hon bränner dig.
I det fönster, dit sig höjde
drivan, som på väggen dröjde,
Rosa, själv en ros, så glad
ställer fram en blomsterrad.
Sakta står hon där och gläntar:
Det är någon som hon väntar.
Se där föll en majrosknopp!
Evert kom och tog den opp.
Även hämplingen i buren
firar vår; och kreaturen,
ledsna vid sitt bås till slut,
råma att få komma ut.
Se´n i går hur livligt gräset
kvicknat på det glada näset,
dit med fåren Ingrid går;
men i hast hon stilla står.
Göken gal och hon sitt öra
spänner fiken att få höra,
huru många år han spår,
att hon ännu ogift går.
Var tillfreds, han är dig trogen,
han, som nu där kör med plogen,
glad, att han i tid kan få,
Gud ske pris! sin åker så.
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar