Sommardag

Aldrig är daggen på lingonriset
som diamanter och pärlemor,
aldrig ser skogen ut på det viset,
när man blir stor!
Källblänk och solglimt och grön, sval skugga
djupt in där sagan bor!

Ingen frågar vart man tog vägen,
ingen vet var man är.
Trasten drillar, talför och trägen:
"Stanna då, stanna här!"
Djupare in bland skäggiga granar
stigen slingrande bär.

Aldrig fanns det ett tempel mer stilla
än längst uppe, där tallarna stå.
Kronornas kvistar blicken förvilla,
himlen är ändlöst blå.
Långt ner från ängarna röster höras,
liar och räfsor gå.

Än är så svinnande långt, långt borta
sorger av alla slag,
drömmen är evig, timmarna korta,
skogssus, bäcksorl och jag.
Dallrande luft för drömmar och vingar,
ljuvliga sommardag!

Kvällens rymd blir ett hav i flamma
ovanför däld och häll,
och på röster som ropa och glamma,
ekande djup och väll
bergets väldiga gråstensbringa
svarar, när det blir kväll.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Midsommarsol

Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,

skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,

att jag nu glömma må att jag

med Broder och med Gud har sak,

och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.

Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn

och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!

Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär

få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!

Giv must åt klövern honungfull och grann,

färg åt duvkullan skär,

och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.

Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus

och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.

D Andersson:

Midsommarvisor 1: Här gångar i lunden en mansperson

Här gångar i lunden en mansperson
med ridande sporrar och hatt med galon,
med guldmedalj på rocken;
det är en hög baron.
Han har skådat all världens bedrägliga glans,
han har trippat med fröknar och fruar i dans,
nu går han stelt som bocken
i blanka stöveldon.

Då nalkas en blomstrande kvinnsperson,
som är skapt i en lättsam och vacker fason;
men trasig hänger kjolen
på hennes unga ron.
"Statt still, fagra kvinna, och hör min röst!
Kom med, du skall vila vid mitt adeliga bröst.
I min sal skall du blänka som solen
och simma i guld liksom hon."

Men flickan hon svarar i en brådskande ton:
"Jag måste på dans vid källan bortom mon.
Farväl, du ädle gubbe,
först får jag mjölka kon."
Baronen han ståndar i midsommarsken
med blänkande stövlar på skröpliga ben;
hon flyr över sten och stubbe,
knappt marken rörs av skon.

E A Karlfeldt:

Midsommarvisor 2: Du skyndar snabbt förbi min stol

Du skymtar snabbt förbi min stol,
min stol på spelmansbordet,
och du är lik dig från i fjol,
fast allt är annat vordet.
Jag kom för när ditt fagra skinn,
det lockande och heta -
dig har jag kysst och kallat min,
fast jag bort bättre veta.

Ty aldrig på den gröna jord,
den gröna jord och vida,
jag sitta skall vid bröllopsbord
med dig invid min sida.
En gång när sälla makar få
till vilokammarn skrida,
skall kanske jag bakom er gå
och brudkvällsmarschen gnida.

Nu rinner fort den korta natt,
den korta natt och trolska.
Jag hör den röda munnens skratt
igenom vals och polska.
Gud nåde den vars hand är tung,
då glädjens bud hon sprider,
den som är fattig, glömd och ung
i dessa fröjdetider!

E A Karlfeldt:

Mitt år 1: Sommaren

Sommarn är nyår för mig, ty jag kom till världen en sommar;
vart års sommar på nytt ger mig min ungdom igen.
Evighet susar i trädens böljande kronor, och evigt
längtar till sommarens frid året igenom min själ.
Aldrig jag glömmer den sommar, då först det jäsande blodet
lärde mig älskogens makt, lärde mig att jag var man:
man och människa ville sen dess jag vara, och dikten,
livets sköna sirat, öva som lekverk blott.
Men det tycks som det stått en förbannelsens fe vid min dopskål:
det som jag kan är mig tomt - vill bara det jag ej kan;
det som jag har är mig intet och allt är mig det som jag miste;
främling jag går i det liv, ödet gestaltat åt mig.
Dock, när sommaren susar i skogen, i gyllene rågen
eller i strändernas vass, glömmer jag allt och tror
ännu på livets ljuvhet och must och på älskogens allmakt,
drömmer att livet har än gåvor för mig på sitt bord,
drömmer och tänker tankar och skriver dem ned på ett papper -
skrev jag något som dög, skrevs det i sommarens tid.

H Söderberg:

Uppfinningar och påhitt

Gamla barn, som männer heta - - (Vitalis)

Vår tid är uppfinningars gyllene tid,
ja, så att man riktigt kan baxna därvid.

En tysk utav bomull och blånor gör krut,
så ej man törs klä sig i skjorta till slut.

En munter fransos letar upp en planet,
så stor som... Gud straffe mig, om jag det vet!

Vem har ej guano hört nämnas, med tack?
Sin näsa en engelsman först däri stack.

Att Sverige på denna mångtävlande fart
ej skulle bli efter, är tämligen klart.

Från fordom vi hava haft snillen i mängd,
nu ökas den listan var dag till sin längd.

Ja, snillen vi hava, och det med besked,
de största dock finnas i krigarnes led.

Snart Polhem, Berzelius, Scheele, Linné
väl bliva fördunklade av vår armé.

Där finner man dagligen någonting opp,
som måste förvåna i tidernas lopp.

Vem har ej hört talas om denna ventil,
man anbragt på "kasken", så ytterst gentil?

Och sedan den mössa, man uppfann i fjol,
som varken kan skydda mot regn eller sol?

De krigiska snillen om krig ej sig bry,
de hava i stället sig nedsatt att sy.

Och sinnrikt och snillrikt, med smak och behag,
de lappa och skarva och ändra var dag.

Ej Gustaf den store har tänkt på en strid
så mycket som de på en söm, i sin tid.

Fast staten i allting behöver reform,
så tänka de endast på ny - uniform.

Av nålen de hoppas odödlighet sist,
en skräddare, galen, har bitit dem visst.

Och senast har nu man påfunnit ett sätt
att hälsa för krigarnes osälla ätt.

Med blängande ögon, och fingrarna två
mot himmelen höjda, så skola de stå

och kika sin förman så barskt uti syn,
att han får förskräckelsens färg uppå hyn.

Men fingrarna, som emot himmelen stå,
de tyckas just säga till Skaparen så:

"Hur länge, o Fader i sällhetens rum,
tillåter du världen att vara så dum?"

(1847)


W v Braun:

Sommarljuset

Du underbara sommardag

som med ditt ljus mig fyller!
Den mjuka stigen vandrar jag

bland vilda rosors myller.

Här glimmar sjön i branta djup

och speglar häll och grenar,

och getter högt på bergets stup

gå tyst bland mörka enar.

Bestråla, ljus, de minsta snår,

som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,

bevingad av din lycka. 

V v Heidenstam:

Blomsterdröm fattad uti en visa

Vid ett berg uti en dal
på det alltför sköna näset
låg jag sommarnatten sval
och sov sött i gröna gräset
på en blomster-huvudgärd,
som mig blev förärd,
drömma blev jag lärd;
om jag glömde,
vad jag drömde,
vor’ jag drömmen inte värd.

Överst uppå bergets topp
satt en majestätlig kvinna;
av dess ogemena kropp
sågs väl hon var en gudinna;
denne satt med andra fem;
dock var en av dem
särdels högförnäm.
Vill man veta,
hur de heta:
F., D., S., B., C. och M.

Desse sutte vid ett bord
fullt med de utvaldste rätter;
varken vatten, luft ell’ jord
tror jag kunnat ge dem bätter;
där dracks idel nektar-vin,
men de ögon fin,
nymfers tal och min
var det mesta
och det bästa,
var båd’ mat och medicin.

Ibland de gudinnor skön
och så många hjältebrudar
jag som var av annat kön
önskt’, att där ock varit gudar;
liten bergsgud var där en,
dock fast han var klen,
syntes på hans ben,
att den dvärgen
brår på bergen,
vill bli berg och ingen sten.

När nu denne satt sig ned,
tänk, den blida härskarinna,
som jag tror var aldrig vred,
den på näset var värdinna,
gav ifrån sin höga brink
mig en nådig vink,
sade med en blink:
Kom, sitt neder!
Av slik heder
vart jag modig, frisk och flink.

Med sin egen sköna hand
gav hon mig vad jag skull’ äta.
Tvi mitt hjärta och min tand,
om de det så snart förgäta!
Aldrig kund’ de bägge två
större nöje få,
än de hade då;
då blev smaken
först rätt vaken,
smak var i min minsta tå.

Sedan sad’ hon: Käre barn,
Æsculap och Ganymedes,
ser väl till, att denna karln
varken törster eller ledes!
Strax fick man oss trenne si,
huru alla vi
togo in uti
stora koppar
fyrti droppar
mot törst och melankoli.

Smaken var av sötma mätt,
lukt och syn av blomsterfälten;
nu skull’ örat på sitt sätt
ock ta något in för mjälten.
Höra fick man där tillik
fåglesång och -skrik,
näktergalsmusik,
trastar tala,
gökar gala
runt omkring den hela vik.

Tänk, hur jag mig se’n försåg,
alldenstund gudinnan Fröja
fick själv se mig, där jag låg
i min blotta undertröja.
Hör, sad’ hon, du yrekopp,
vetstu, att vår tropp
rätt nu bryter opp?
Vill du följa,
skall du hölja
och klä på din nakna kropp.

Åter kom hon som i jåns.
Fort, sad’ hon, skall du få nektar!
Jag sa’: Det var mat åt Måns;
men mig halvklädd jag ursäktar.
Svaret blev, jag skull’ ha ris.
Ack, gudinnors pris,
sad’ jag näsevis,
väl’s de länder,
som er’ händer
gjord’ ett sådant paradis.

Vid jag var i klädren sen,
tyckt’ mig, hur jag kom till korta,
vaknad’ opp, var hel allen,
och min ögnelust var borta.
Ingen själ jag hos mig fant,
ingen amarant.
Är det ej galant?
Vad jag drömmer
och berömmer,
alltihop är middagssant.

J Runius:

Om aftonen

Det var om aftonen som sommaren flög rakt i famnen min,

och jag log som i min späda barndomstid,

och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in

som en doft som var som evighetens frid.

Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr

och all världen var min sköna mörka brud,

och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr

med en ingång till förbarmandet och Gud.

Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,

och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,

och alla gamla, gamla träd och alla glänsande strån

de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

Det var om aftonen, när vinden mot det blåa havet drog

som denna glädje lik en ängel grep mig fatt,

och jag förstod att vår Herre varje dag sin tjänare slog

för att spara all hans glädje tills i natt.

Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,

och min visa var så hög som aldrig mer,

och den slocknade som glansen av himlens sista sken -

det var om aftonen, då solen hon gick ner.

D Andersson:

Der er et yndigt land

Der er et yndigt land,
det står med brede bøge
|: nær salten østerstrand :|
Det bugter sig i bakke, dal,
det hedder gamle Danmark
|: og det är Frejas sal :|

Der sad i fordums tid
de harniskklædte kæmper,
|: udhvilede fra strid :|
Så drog de frem til fjenders mén,
nu hvile deres bene
|: bag højens bautasten :|

Det land endnu er skønt,
ti blå sig søen bælter,
|: og løvet står så grønt :|
Og ædle kvinder, skønne mø'r
og mænd og raske svende
|: bebo de danskes øer :|

Hil drot og fædreland!
Hil hver en danneborger,
|: som virker, hvad han kan! :|
Vort gamle Danmark skal bestå,
så længe bøgen spejler
|: sin top i bølgen blå :|


A Oehlenschläger: