Brusen på bergen

Bruset på berget domnar ej av,
fast man kan tro så i dalen.
Gossen blir man och får gubbens stav,
timmarna drunkna i talen.
Mäktigt, som över en segrares grav
kvädande lusten och kvalen,
bruset hörs städs, som från forntids hav
sorlet i havssnäckskalen.

Babylon, Roma, Jerusalem,
hjälte, profet och prinsessa;
sägnernas, sångernas store, vem
täljer väl namnen på dessa?
Högt över människors rök och hem,
högt över höjdernas hjässa
rymderna sjunga ett rekviem,
alla de fallnas mässa.

Likstenstysta topparna stå,
dalarna frostgröna gapa,
människor slutat skörda och så,
livet slutat att skapa.
Bruset på bergen ännu skall slå
starkt, som när snöskreden skrapa,
världens dödssång i isat blå,
slagna seklernas drapa.

Oscar Levertin:

Ljuslängtan

Människa, varför föddes du att älska ljuset?
Det syns så sällan,
och dina skumma ögon skönja intet
av själva källan.

Du fick ej någon ljusets jord att bo på.
Nej, stormen sjunger
och mörkret tätnar. Vad har du att tro på
för själens hunger?

Se, tidens rymd är full av släckta stjärnor,
av skövlad tro och ideal som falla.
Visdomens dryck, med hjärtats frid förvärvad,
har smak av galla.

Du kunde ha det lugnt. Du kunde nöjas
och stridlöst låta mörkret slutas om dig.
Nej, liv är strid för ljus. O, hjärta, darra
i kamp mot mörkret utom och inom dig!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Barfrost

Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!

Glittrande kall är den vida och gyllne världen.

Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,

skrattande kylig som viljornas vässade klinga.

Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,

strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.

Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger

sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.

K Boye:

Allt i livet är ej sol

Allt i livet är ej sol.
Allt i livet är ej natt,
som en morgonljusning klarnar
allt omkring oss småningom.

Allt i livet är ej vår.
Allt i livet vinter ej,
lev i kärlek - allt försmälter
i en solomstrålad tår.

Sök ej i det högsta allt,
i det lägsta bor ock Gud -
under jorden ligger graven,
är dock salighetens dörr.

J J Wecksell:

Nöje i enslighet

Kom, aftonstjärna, snart att båda
de bästa stunder av mitt liv!
När tysthet överallt får råda,
då vakna mina tidsfördriv.

En älskad skugga döljer mig,
en värld försvinner, där jag strävat.
Sen mina sinnen flyktigt svävat,
i stillhet tankan roar sig.

H C Nordenflycht:

Vinterkväde

"Det är så kraftigt - men så kallt i Norden!" (Tegnér)

Må andra sjunga till Nordens pris
och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
så snart jag ser på den frusna rutan,
där vintern skriver sitt runospråk
om kammarvakt och om evigt tråk;
ty, om jag ej hör till »stora världen»,
så får jag icke ta del i flärden,
som jublar nu under lust och id,
emedan vintern är mörksens tid.

När andra värma sig av kurtisen,
tar jag min värma, med nöd, från spisen,
där veden jämrar sig våt och rå,
liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, vi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
ty innan kvällen ditt kval tar slut,
men mitt skall räcka, – ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
om än jag ville på allvar gråta,
blir denna trösten oändligt kort,
ty tåren fryser ur ögat bort.

O, varför föddes jag i de länder,
där halva året man hackar tänder!
Väl snön bär oskuldens färg, så skir,
vid idel oskuld dock led man blir.
Ja, Gud välsigne den »höga Norden»!
Jag bodde hellre på södra jorden.

Se, blott där ute! Se hur de gå
i ulvakläder på fötter två!
Se, hur den tjutande nordanvinden
med klart berlinerblått sminkar kinden,
se, hur på näsan, blodröd av frost,
en istapp fattat sin höga post,
och se hur naren vitlimmar håren,
att man går gubblik i bästa åren!

Vad finns för härligt i allt det där?
En gåta det mig för visso är.
Om än jag ville så skamligt skryta,
»du ljuger!» skulle ju stormen ryta.
Ja, hur poeterna sjunga må,
de frysa säkert rätt bra också! –
– Må fritt de kalla sin Nord en »Lilja»,
men blommor kunna de icke skilja,
det vill jag säga dem mitt i syn,
när blint de sväva i silverskyn!

Och härmed slutar jag jeremiaden;
ty jag skall låna mig ved i staden.

W v Braun:

Portarna

Jag älskar de vita bergen, de marmorvita

med pannan sköljd av himlarnas högblåa vila,

och salthavs stormande glitter,

och doriska tempel, och tankens svala kristall.

Men dröjt har jag också vid gläntande portar

och sett dit in i tonande skymningsjup,

där altarljusens skimmer stilla jublade

mot bävande tid, advent,

medan vintermorgonen stirrade mörk genom välvda fönster.

De ljusa helgon, de som övervunnit,

anades saliga bortom mörkret,

och Guds längtare

böjde till bön sina knän, ensamma i skarorna,

och sågo med slutna ögon den Endes glans,

själens innersta världar,

och mystiska sanningar lärde de lyssnande.

Om du en gång har lyssnat vid brinnande altarljus,

aldrig glömmer du då Guds tysta blommande örtagårdar -

du kysser portvalvets sten och vänder dig bort.

Ni vita berg, ni marmorvita i bländande sol,

ni älskade fjärransedda, ni mitt hem i aningen,

jag kommer till er!

Liv, det är skära och bryta, att något må växa.

Var och en är så många,

men mer än en väg går ingen.

K Boye:

Ack, du underbara blå afton!

Ack, du underbara blå afton,
hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest —
sitter ändå så hårt fästat vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna:

Statyers samkväm

"Först blamage - sedan bli staty."

Ordspråk vid Sällskapsgalärerna.

När snön har fallit tät och tjock

på alla blamagerna dina,

du återvänder med tillknäppt rock

och uttryck putsade, fina.

Börjar på nytt

med varsamhet.

Morgon har grytt

på kvällsförtret.

Samtalsmarken är vit i dag

och ej av olust punkterad...

Liv och lycka! Vad yttrade jag?

Snart dräller ett ord till obehag,

och åter står du generad.

Med tiden skall du halvstum bli,

och vinterligt karg i talet.

I tystnadsringen är mänska fri,

där löper ej tunga galet.

Tag dock en ton

om svart, om vitt! ...

Reservation 

vart ord har smitt.

Stängsel drar du till värn och skydd

med kalla blickar för stunden.

Liv och lycka! Vad världen är brydd!

Jag ser dig liksom med sockel prydd,

när styv du kniper med munnen!

God dag, staty! Pardon, staty.

Här hägra prydliga vyer!

God dag, staty! Pardon, staty!

vid glädjens långbord statyer.

Kopparhand tog

så stelt sitt glas.

Kopparmun log

vid kopparfras.

Blylock klippa - och kulögt le

nu ögon i gjutgodsgamman.

Liv och lycka! Måns Stenbock, se!

Se, Carolus Rex och von Linné

på socklar fröjdas tillsamman!

Men nalkas då en solens man

med fri och skinande panna -

i saknad såg du hur öga brann

av glädjens högmod, det granna!

Bångstyrig, bred

var fri mans bikt...

Sockelman vred

sitt huvud strikt.

Styv du sitter där likaså

med reservationerna klara.

Liv och lycka! I kväll skall du gå

betryckt att icke i livet få

av blod bland statyer vara.

B Sjöberg:

Räddad

Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den.

Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne.

Lugn, lugn jag huvudet lutar

mot en helig syn, ditt dröjande minne.

Tempel; tillflykt; rening;

helgedom min!

På dina trappor undan mörkret räddad

trygg som ett barn somnar jag in.

K Boye:

Allting åldras

Allting åldras - blott Diktens panna
ristas aldrig av flydda år.
Tidens hjul lockar hon att stanna,
själv är hon jordens och hjärtats vår.
Viljor givas, som aldrig hissna,
känslor givas, som aldrig vissna,
bragd och sång deras tolkar bli.
Livets makter må växla, brista,
men dess första bli ock dess sista:
Tro och Kärlek och Poesi.

P D A Atterbom:

En trettondagsafton kom Ruben

En trettondagsafton kom Ruben.
Stort grattis till nya keruben
med stjärnrymder i sin pupill!
Snart klämmer han kaviartuben
och räknar fram rötter ur kuben,
tills han har fått ut det han vill!

Ta vara på barnfamiljsfröjden!
Snart skjuter han rakt upp i höjden,
så stor och så omdömesgill.
Blir dressen för liten, så töj den
tills själv han syr kläder i slöjden.
Till dess önskar vi: Lycka till!

A Holmberg:

Tomten

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken,

endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta -

"nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta" -

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen -

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sele och pisk och töm

Pålle i stallet har ock en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; -

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner.

De äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick - men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer han nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

V Rydberg:

Nyåret 1816

Vem rider så sent på sin svarta häst?

I natten droppar det blod.

Vad flyktar han för, den främmande gäst?

Bida, du riddare god!

Förgäves! Han ser sig ej om, får ej stanna,

och stjärnorna slockna omkring hans panna.

Försvunna år, var det du? Farväl!

För en stund sen var du vår kung;

nu är det förbi: på din arma själ

har du mycket, din räkning blir tung.

Där uppe, där uppe en domare sitter,

försvara dig, bleknade, om du gitter.

Din son - det är skönt att ej släkten ännu,

den legitima, dör ut -

din son blir vår konung och hyllas som du,

och på hyllning det tager ej slut.

Till honom, till honom vi krypande vädje,

och tigge av honom vår lumpna glädje.

Han kommer. Du pöbel, till jorden sjunk,

hans häst räknar anor; giv rum.

Hans höghet har klätt sig till tiggarmunk,

och hans blick är orolig och skum.

Svärd förer han icke, den adlige hjälte,

men radband i hand och en dolk i bälte.

Hurra, vad kröningspengar han sår!

Betrakta prägeln, du pack!

Frihet därstädes avbildad står,

det är skada att foten har black.

Sanning står även, dock synes mig galet,

att hon predikar från hospitalet.

Fridspalmen blev oss ett stamträd till slut,

i dess skygd bo folken i ro,

ordning går in, och skatten går ut,

och på köpet fås kristelig tro.

Handeln är fri och var lovlig näring,

och vid var kröningsfest fri förtäring.

Visst synes släktet en krympling, men det

kommer av engelska sjukan.

Dvärgen är artig; Hans Majestät

tänker till hovnarr att bruka´n.

Biltog förklaras på dess begäran

en parveny som man kallar Äran.

Hejsan! Religionen är Jesuit,

människorätt Jakobin,

världen är fri, och korpen är vit,

vivat Påven - och Hin!
Ut vill jag resa till Tyskland att lära

dikta sonetter till tidens ära.

Välkommet, nyår, med mörker och mord

och lögn, och dumhet, och flärd!

Jag hoppas du arkebuserar vår jord,

en kula kan hon vara värd.

Hon är orolig som mången annan,

men allting blir lugnt om hon skjuts för pannan.

E Tegnér:

Sonett till min käre man assessoren Elias Brenner

uppå den 1 januari anno 1691

Min vän! jag skulle väl på nyårsgåvor tänka,
så framt förmågan liksom viljan vore god
och medellöshet ej för mig i vägen stod,
då sökte jag med flit dig något nytt att skänka.

Dock vill jag däremot min håg på håvor länka
som icke stå till fals i varje köpmans bod
och kvinnor fordomdags sig litet påförstod:
jag vill i nätta rim ett dussin rader jänka.

Jag tror att sådan skänk dig lärer bäst behaga,
den jag och ingen ann har ensam kostat på.
Du kan vad borgat är på intet sätt fördraga.

Vi stämmom överens. Jag säger likaså.
Man lär ock aldrig mig ur sinnet kunna taga
att lånta fjädrar helst åt svanar illa stå.

S E Brenner: