Glömskans sång

- Du klocka, vem sjunger, vem sjunger du för?
Du sjunger så aftonstilla.
Jag lyssnar i graven och hör och hör.
Jag ligger så trångt och illa,
vem sjunger, vem sjunger du för?

- Jag sjunger, jag sjunger kvällens lov.
Sov, trötta, gamla moder, sov
bland glömda kors som brista!
Jag sjunger för din egen son.
Han sover i natt som du på spån.
Din son har gått en levnads gång.
Jag sjunger för hans frid min sång.
Nu sänka de hans kista.
Din broder är han vorden.
Din son han var den sista,
som mindes dig på jorden.

V v Heidenstam:

Loreley

Jag vet ej, hur skall jag förklara 

det vemod mig gripit har? 

Ej vill mig ur sinnet fara 

en saga ur forna dar. 

Det faller en skymningsdimma, 

och stilla flyter Rhen, 

och bergets toppar glimma 

i aftonsolens sken. 

Där uppe en ungmö sitter 

i underbar skönhetsvår 

med gyllne smidens glitter 

och kammar sitt gyllne hår. 

Hon sjunger, då hon reder 

sitt hår med gyllne kam; 

den sången tonar neder 

så väldig och undersam. 

Och seglarn i liten julle 

han gripes av hejdlöst ve; 

mot skären han blicka skulle 

men måste mot höjden se. 

Snart, tror jag, böljor välva 

över man och båt sin gång - 

Loreley, du trolska älva, 

det gjorde du med din sång.

H Heine:

Hedstämning

På himlens anlet vandrar tung en tanke, 

en molnstod, kopparkantad, grå och vit, 

och snåren vrida sig, som själakranke 

på plågans bädd, i vinden hit och dit. 

Som ögat blinkar, stridande med tåren, 

så lyser matt en ljungeld då och då 

ur skyarna, de dunkla ögonhåren, 

med dämpat svårmod höres dundret gå. 

Hän över kärren mörkare det skymmer, 

i töcken sjunker horisontens rand, 

där himlen, grubblande på tungt bekymmer, 

lät tankspridd solen falla ur sin hand.

N Lenau:

Stjärnsång

Förutbestämd till stjärnors stråt, 

vad rör dig, stjärna, mörkrets gråt? 

Välv salig genom tiden fram, 

onåelig för nöd och skam! 

För fjärran världar är ditt sken. 

Så må ditt hjärta vara sten. 

Ett enda bud är ditt: var ren!

W Whitman: