som visslas fram ur rönnflöjtsrörets bark,
fast helst jag toge dig ur drömmens riken
till promenad på livets fasta mark.
Nu dväljs jag i Arkadiens landsvägsdiken
men längtar bort, fast vallens doft är stark.
Ditt hjärta är den röda republiken,
där jag vill bo som suverän monark.
Din fotapall till sittplats åt despoten
är nog att få mig fridsam och belåten;
jag bråkar inte som fransos och ryss.
Jag spelar sen, så länge du vill lyss.
Men blir du trött, ger jag min flöjt på båten
och svär humant att tiga för en kyss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar