från Brabant och från det gröna Normandie.
Vi ha aldrig sett de länderna igen,
sen vi trummade för kungens kompani.
Högt där Alpen lyfte kammen klang det: kom!
med kung Karl och Oriflammen emot Rom,
och den blåa luften bar
våra vimplar och standar,
tills av liljorna Toscana stod i blom.
Och de skörderskor vi sett bland lin och korn
stå förundrade med famnen full av ax,
när basunerna vi lyft mot mur och torn,
män av Florens, kungen kommer öppna strax.
Och donsellorna på torgen, deras blod
svann ej bort från kind av sorgen för vårt mod,
när det svors att söderåt
skulle icke längs vår stråt
någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god.
Trumma på och blåsa klart och hålla takt
är vår lott ännu fast buk och kinder svällt.
Vi ge än signal till sadling och givakt,
fast de herrar dött vi fordom följt i fält.
Mellan äreportar, lansar eller bloss,
där man stiftar fred och dansar eller slåss,
gå vi än som fordom ned
med baretten käckt på sned
och begravningsinstrumenten i vår tross.
Ghibellin och Gelb och påve och spanjor
ha vi följt till deras härlighet försvann.
Mången furste ha vi tjänat tills han for
i en svart kaross med flordraperat spann.
Ny mundering får oss smycka år från år,
utav fallna herrars lycka återstår
nött livré från någon fest,
svart hos Sforza, grönt hos Este
och hos Borgia rött som påvedotterns hår.
Finns en kvinna kvar som minns oss i Guienne
Blåser våren åter grön i Normandie?
Vi ha aldrig sett de länderna igen,
vi gå nu mot Rom med Frundsbergs kompani.
Mellan Oriflamme och sabeln är vår gång,
med d'Orange och konnetabeln av Bourbon.
Vad längs marschens väg var värt
ge en vink och hålla kärt
ha vi transubstansierat till en sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar