tisdag 30 september 2014

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

fredag 26 september 2014

Kyrkan i ruiner låg



Kyrkan i ruiner låg,
inget spår till liv man såg.
Valv och murar fallit ner,
inga böner hördes mer.

Som ett stenbrott låg hon kvar
och blev byte för envar.
Vinterns snö och höstens skur
blev till is i hennes mur.

Men ett ensamt hjärta brann
och en väg till andra fann
för att ur förfallets grus
resa Herrens fallna hus.

Predikstol och altarbord
bar på nytt sin Herres ord.
Funten ställdes åter där
för det bad, som liv beskär.

Kyrkan stod i väntan lång
på vår bön och på vår sång.
Efter väntan mörk och stum
blev hon åter ljusets rum.

Mässans skönhet, tidegärd
henne blev på nytt beskärd,
och nu blandas mänskors lov
in med sång från himlars hov.

Här är helig plats. Fall ned!
Gud är här, din själ bered
att med tro och hopp och bot
den Oändlige ta mot.

(Psalm till Hjelmserydsstiftelsen 50-årsjubileum, publ. med tillstånd)

C Braw:

torsdag 25 september 2014

Vädjan till vandraren

Varsamt far i bygd och mark!
Skada icke kådig bark,
riv ej björkens vita hud,
stör med skrän ej skogens ljud.
Bort med skräp och matsäcksrester,
städa efter Er, I gäster
i naturens helgedom.
Skövla icke blad och blom.
Låt ock bli att simpelt rita
plank och vägg med kniv och krita.
Tänd ej eld - men om du tänder,
släck var glöd i kol och bränder.
Skona det som annans är,
akta allt som minnen bär.

K-E Forsslund:

onsdag 24 september 2014

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. -

E Södergran:

Flyttning

Trollsländevingar glittra över krassen
och solrosstånden i ditt trädgårdsland.
Du bryter upp i dag. De höga lassen
stå redan färdiga i gårdens sand.

Det är en hets i denna vind, som blåser
septemberkall i lummiga kvarter
och det är oro i din hand, som låser
det hus, som du för alltid överger.

Nu är det stängt. Det första lasset rullar
i väg och det skall stanna någonstans,
där solen ger åt obekanta kullar
och obekanta hus sin aftonglans.

Då går din tanke hem till kända ställen.
Du ser den fönsterruta tom och skum,
där dina barn ha stirrat ut i kvällen
från hemmets brasbelysta rum.

G M Silfverstolpe:

Den förändrade

















Fordom fick jag bannor hela dagen;
än satt spensen vårdslöst, än satt kragen,
än var håret fästat opp mot regeln,
aldrig hölls jag länge nog vid spegeln.

Nu har allt förbytt sig! "Säg, hur är dig,
flicka, då du aldrig vill bli färdig?
Hur du städar dig! Det är förskräckligt!
Har du än ej speglat dig tillräckligt?"

Är mitt arma sinne då förtrollat?
Vem kan väl en sådan växling vållat?
"Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen,
om ej ynglingen, kanske, och ringen."


Johan Ludvig Runeberg:

tisdag 23 september 2014

Höstsång

Nu kom den första frosten.
Den stålgrå vikens låga strand
blev som en fallen lies rand
som färgats röd av rosten.
Nu stå de sövda träden
i höstens kalla, gula sken
med färg av lik och mull och ben
och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller
mitt bläckhorn raskt med alzarin
och fäller ned min rullgardin
och diktar blå idyller.
Är väl gardinen nere,
vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.
Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka
min rullgardin? Hur färgrikt grant
tänds solens sken på uddens brant,
där brustna svallar stänka.
Bland nät som torra hänga
står fiskarbåten stjälpt på hälln,
och tröskverk surra intill kvälln
vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen
av dikter om gråvädersslask
som andar ur Pandoras ask
från nordiska Parnassen.
Hur stora starka karlar,
som dricka öl och äta stek,
fått lust för sådan strängalek
man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.
Vad pressar deras bröst så hårt?
Att skriva vers, är det så svårt
att hjärtat börjar svida?
När skalden på en timma
kan gråta full en fingerborg,
då tror man sist att skaldens sorg
är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer
ett uns av skratt, ett pund av gråt;
den starke ler med stolthet åt
det bittra gift han tömmer.
De gamles undanstuckna
och glömda lyra stränga vi
och spela deras melodi,
den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,
som varma efter vin och glam,
de röda löven dansa fram
i grå septembervinden.
De dansa inför döden
som männen vid Termopylae;
må dansande vi gå som de
mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,
som aldrig flydde dansens ljud
att grubbla och att svalna!
När rönnens klasar mogna
och vinteräpplet glöder svällt,
då kalla stormens pipor gällt
till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur
i papperskorgens trånga bur
och bränna papperskorgen.
Vi stryka sot och aska
i skägg och hår och på vårt skinn.
I första hus vi storma in
och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,
triangel, horn och oboe.
Buteljerna slås upp, och se,
de spruta som delfiner!
Vi bullra och vi svinga,
så väggens rappning brister loss,
så taket snögar gips på oss
och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi
som mantlar och som kjolar.
Terriner och karotter,
ansjovislådor, sylt och salt
vi slunga genom fönstret allt
och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta
vi porten av som druckna män;
i lövsaln duka vi på den.
Med frukt vi faten lasta,
med tjäder, svamp och kräftor.
Och när vi druckit sist på dem,
få de som stupa bäras hem
med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder
vårt bord och allt som bordet bär,
låt oss, som hålla stormen kär,
stå upp och klappa händer.
Som formade i drivet
och blårött guld stå land och stad;
jag vill bland höstens döda blad
bedårad prisa livet.


V v Heidenstam:

söndag 14 september 2014

Att leka

Den som inte kan leka
är det något fel med.
Han är en högtidlig Mefistofeles,
en enfaldig Chronschough
eller en strängt upptagen idealist,
ledamot av sjutton föreningar.

Men den som ännu kan leka
är sund i sin rot,
han är ännu något av barn och fri själ.
Hans högmod har ännu inte blivit en last
och fått girighetens otäcka stämpel,
han har råd att vara onyttig
och liksom borta från det hela.

Jag håller mig ännu gärna
till dem som kan leka.
Och när jag väljer riksdagsman
är min första fråga:
Är ni bara politikus, eller kan ni leka också?
Kan ni pirka boll i håle, min herre?
Kan ni hoppa hage, min fru?

 R Jändel:

måndag 8 september 2014

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllene grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

E Södergran:

Mörkret och blåsten

Den gråa dag, då sommarn tog farväl
i långa, bleka timmar gav mig föga,
men mörkret är hugsvalan för mitt öga
och blåsten skingrar oron i min själ.

Du, barndomsvarma mörker, du, som går
och söver markens gräs och söver träden,
du, blåst, som mumlar dina sorgsna kväden,
så som du mumlat dem i tusen år!

Jag smälter in med allt jag var och är
i detta svall och denna dova jämmer.
Det finns ett höstligt mörker, som ej skrämmer.
Det finns en ödslig blåst, som är mig kär.

G M Silfverstolpe: