onsdag 27 februari 2013

Den döve

Farväl, natur och vänner! — Evigt stängd
från allt vad skönt och ömt kan själen väcka,
jag släpa skall min ålders tröga längd,
i ensligt lugn, som masken i sin snäcka.

Jag lever, ack! men mina sinnen gå,
ett efter annat, långt för mig i graven.
Här på ett näs, hur länge skall jag stå,
hur länge tvina, levande begraven?

En främling lik, vid skådespelets slut,
stängd i sin loge, se’n täckelset är fallet,
musiken tystnad, ljusen släckta ut,
står jag, och lyss än efter sista skallet.

Förgäves! — Allt är tyst, allt dött för mig.
Jag hör ej lärkan med naturen vaknad,
och ej den suck, som sakta smyger sig
ur vänners bröst vid känslan av min saknad.

Okunnig i min vrå om världens gång,
också i sällskap eremitens like,
jag livets oro känner på en gång
med tomheten ifrån de dödas rike.


Motsats 
Föregående verser skrevos i en väns namn, som på en tid förlorat sin hörsel. Han svarade själv med dessa: 

Du sälla dövhet! av ett sakta sus,
likt aftonfläktens, ljuv du förespåddes.
Du unnat mig, ännu vid dagens ljus,
att finna lugnet, innan vilan nåddes.

Nu nalkas mig, så tysta i sin gång,
liksom av vördnad, mänskorna och djuren.
Jag, halvt förklarad, njuter på en gång
de dödas ro och livet av naturen.

Döv är jag, lyckligt döv, för varje platt
och tanklöst ord av tidens gälla dårar.
Mitt öra nås av intet fånigt skratt,
och ingen mjältsjuk gråt dess hinna sårar.

«Men näktergalens, lärkans sång, så ljuv
du ej kan höra!» — Väl, men I förgäten,
att ock min natt ej störs av någon uv,
min dag av ingen kråkas kärva läten.

I lycklig ro för livets stormars brak,
som på en ö emellan båda landen,
jag sitter trygg, förväntande i mak,
den vink, som kallar mig till andra stranden.

F M Franzén:

tisdag 26 februari 2013

Över dem som stupat i förtid









Väl den som tågar
i väntans gryningsglans.
Väl den som faller
långt innan seger vanns.

Framom den kämpande hären växer en skara,
väsen av ljus med väldiga vapen att föra:
alla de trogna som föll innan skörden var mogen,
alla de unga som aldrig hann falna till aska.

Väl den som byter
det trånga liv han haft
mot deras välde
och deras segerkraft.

Pelare lika, som stöder en bro över djupen,
lösta från mänskliga gränser av människors längtan,
bär de på skuldror av dröm de trötta som dignar,
leder med armar av trygghet de svaga som tvekar.

Väl den som stupar
och lever likväl.
Han tusenfaldigar
i själarna sin själ.

Vilan och döden fick aldrig en del i de starka.
Än är de med i vår kamp. De är våra för alltid.
Högt över skarorna flammar som eld deras lansar,
lyfta till löften och tecken och fanor att följa.

Väl oss, som följer,
väl oss för deras skull.
De är de levande,
och vi är stoft och mull.

K Boye:

måndag 25 februari 2013

Ej Fahrenheit visar mot nittio mer














Ej Fahrenheit visar mot nittio mer,
ty värmen har flyktat sin kosa,
och upprymda skaror ej längre du ser
gå klädda i ljus cellulosa.

I cibet och sjubbskinn din stofthydda hölj
och fönstren besmeta med lister!
Tag plats vid ditt fyrfat i skinnklädd fåtölj,
förträfflige bildningsfilister!

Du Shakespeare ju kan, är med Goethe 
bekant,
har läst Solidar och Rig-Veda,
du känner till botten lord Byron och Kant,
Oscar Wilde och Freiherr von Ompteda.

Vad bryr dig den snöstorm, som yr kring din knut,
och att världen är liten och lumpen?
Bland skinnfolianter, med ryggen i kut
du sitter där nöjd och förkrumpen.


H Löwenhielm:

Låt avgrunder gapa

Låt avgrunder gapa
- d.v.s. icke gapa,
vad skulle de annars göra?

Låt jorden rulla,
- d.v.s. icke rulla
vad skulle den annars göra?

Vad skulle vi själva göra
annat än gapa och rulla
- d.v.s.


H Parland:

Det var en tid

Det var en tid
då jag vågade säga:
jag
kan inte
jag
vill inte
(det var väl därför
att jag ännu inte visste
att det verkligen
är så).


H Parland:

Alltid tala emot

















Alltid tala emot
aldrig ge någon rätt
ej ens sig själv
- voilà!

Absolut pank
förkunna Einstein,
skramla med bojor:
det klingar guld!
- voilà!

Rymma från himlen
bliva utkörd ur helvetet
sen bosätta sig i Grankulla
- voilà!


H Parland:

Det regnar


Älskade, vakna upp, stig ut på trappan!
Härligt gråa och stilla moln ha samlats.
I den dunkla, doftande natten
sakta regnet faller.

Sträck dina armar ut, och känn hur ljuvligt
svala dropparna tätt ur molnen dugga.
Känn - lev in, min älskade, djupt
i jordens tack till himmeln!

Lätt och milt det prasslar i torra löven,
örternas brända kroppar i vällust sträckas.
Tacksamt andas sädesfälten
som genom dunklet skimra.

Svagt den sinade bäcken börjar porla,
och till höger om den i hasselsnåren
under de gråa molnen sjunger
den gråa näktergalen.

R Jändel:

Ängsullen

Ängsullen nickar på ensliga tuvor.
Spoven ropar i kvällen sen.
Molnen vila som trötta duvor
stilla kring vidden i blekrött sken.

Skymningen sjunker, och tjärnarnas blickar
slockna likt ögon som falla igen.
Mjukt och blekt genom dunklet nickar
ängsullen än.

Så kommer sakta den svepande dimman,
andas kring myren sitt molniga fjun.
Allt blir borta till morgontimman.
Ängsullen sover på dimmans dun.

J Hemmer:

Huvudskallar på stäppen



Kring kluvna skallar
som skymta sällsamt bleka,
kring döda tänder
mina tankar leka.

En värld av tankar bodde
i varje fallen,
nu skymtar blott i gräset
den tomma skallen.

En värld av tankar bodde
i dessa hjärnor
som torkat under stäppens
livlösa stjärnor.

I fjärran dova hovslag
i tystnad svinna
och höga silverstjärnor
på fästet brinna.



B Gripenberg:




söndag 24 februari 2013

Skrik

Om jag skriker på gatan
så tar mig polisen
och bötfäller mig.
Och om jag reser ut på bondlandet
och skriker i den tysta skogen,
så skrattar alla ekorrar och trastar
åt en sådan dåre.

Men på ett järnvägståg
som brusar fram med full fart
under jorden,
står jag på plattformen
mellan två vagnar.
Tåget dånar som en orkan,
dess dån dränker alla ljud -
där står jag och skriker
med fulla lungor.


B Gripenberg (Å Eriksson):
Bertel Gripenberg.png

Klar som guld



Klar som guld står horisontens rand
under en himmel, tung av vilande moln.
Klar som guld drar den sin fasta ring
runt ett hav av mörknande dyningar rört.

Gråa, tunga - vatten och luft och moln,
klar som guld himlens yttersta rand.
Havet sorlar... Kvällens svartnade skär
tecknat i sot mot en synrand - klar som guld.


Karin Valborg Ek:

Verkan av flyktighet




















Du tror att lastens makt hos mig all dygd förjagar,
att i min yras brand jag ej av sansning vet:
du på min ålders dårskap klagar;
känn ock min ålders flyktighet!

När själen, tjust och döv, blott lyder nöjets lagar,
när känslan i sitt väl förnuft och tankar dränkt,
naturen, till vår hjälp, åt ungdoms galna dagar
ej fåfängt flyktigheten skänkt.

Hon tror med kärleks band sitt nöjes kransar knyta,
men oron följer hennes spår:
och, ledsen vid sin fröjd, hon blott av lust att byta,
i Dygdens flydda famn med lika iver går.

Dess storm, vars vilda yra svallar,
och bjuder Dygd, Förnuft och Snillets styrka trots,
är den, som själv oss återkallar,
i lugnet av den hamn, var ur han kastat oss.

Hon sina nöjen blint bereder,
och lika blint till dem en avsmak bär:
ack tackom Himlen än, som gett åt vårt begär
en svaghet, som till Dygden leder,
när styrkan oss ej lämnad är:
som, sen han sårat sig, kan själv sin skada hela,
och oss till frihet för, då han sig fängslig ger.

När tjusta sinnen blindvis spela,
vem är som någon stund sig ej förvillad ser?
Men det ju lika är, blott hjärtat upphör fela,
om det av föresats ell’ blott av ledsnad sker.

O Bergklint:

Vad är vers?

En ljuvlig sammanklang av ord,
som, mitt emellan tal och sjunga,
är i den närmsta likhet gjord
av spel för öra, dans för tunga.

O Bergklint:

Tillägnan

















Här på de ödsliga Uppsalaslätterna
har vi ofta vankat i vinternätterna.
Tysta gick vi. Slätten låg vid.
Stjärnorna flammade sen evig tid.

Stjärnorna flammade, stumma och skrämmande.
Sida vid sida gick vi främmande,
skilda till strävan, skilda till syn.
Kära för oss båda var slätten och skyn.

En gång restes forntidshärdarna
här i skimret av de fjärran världarna.
Eld vid eld i hedenhös
samlade sin flock, medan jorden frös.

Här plöjdes mark av de första plogarna,
plöjdes, medan ulvarna tjöt i skogarna.
Här på de heliga härdarnas glöd
bakades av kornet ett grovt, hårt bröd.

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulsvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Se, hur ljusen tindrar på slätterna,
kämpande mot mörkret i vinternätterna!
Natten är oändlig och jorden ett flarn.
Räck mig din hand! Vi är härdarnas barn.

K Boye:

Se, nu börjar vintren ifrån oss skrida

Se, nu börjar vintren ifrån oss skrida,
sommaren kommer igen, den blida,
se, nu komma fröjd och lust igen.
Älskogen kommer och låter sig skina,
uppfriska jorden med gåvorna sina,
se, nu söker var och en till sin vän,
all ting gläder och fröjdar sig,
men jag allena är eländelig,
lever platt utan all fröjd.

Marken blomstrar och fåglarna sjunga,
sig fröjda nu både gamla och unga
i denna lustiga sommars tid.
Ja, skogar, vallar, stockar och stenar,
därtill både kvistar och grenar
synas nu alla fått nytt liv.
Allena jag på jorden är,
som ett sorgfullt sinne bär
för en skön jungfru jag haver kär.

Hör göken han gal och täcklingen springer,
steglitsan kvittrar och ljuvliga klingar,
små fåglar flyga och bygga bo.
Lärkan, svalan och duvorna bygga,
älgarna ligga i skogen så trygga,
men jag är allena, haver ingen ro!
Ack, ve, den som så eländig är
och av sin jungfru ej hålles kär!
Hjälp, Gud, vad det är för besvär!

Se, vart och ett djur söker sin maka,
de älska varannan och leva så spaka.
De leka tillsamman och fröjda sig.
Ja, ormar, drakar, ugglor och örnar,
lejon, därtill de grymma björnar,
de älskas av sina så hjärtelig.
Intet djur är i världen till,
som icke glädjas och älskas vill,
förutom min jungfru, som är så omild.

Gamle man
















Gamle man han liknas
vid barkelösa ek,
alle sine grenar
fäller hon från sig.
Hon rottner i röter,
hon faller neder i topp.
Gamle mannen faller av,
den unge växer opp.

Fattigdom och sjukdom,
de gingo sig om by;
mötte dem sorg åt kvälle,
så vore de systrar try.
De lade sin stämna
vid gamle mannens dörr;
Herre Gud nåde den gamle man,
som bor där innanför!

Gamle mannen stryker
gråskallan sin,
ålderdomen frester
fränderna sin.
Fränder haver han månge,
och vänner haver han få;
nåde honom Gud Fader i himmelrik,
som där skall lita oppå!

Gamle mannens näsa
böjes ned som kvist till jord;
världen är så svikfull,
som isen ligger på flod.
Han bräker och brakar,
han brister och sjunker i grund;
så går enom gamle man,
som lever en långan stund.

Döden han liknas
vid jägare trå;
han släpper ut sine racker,
beter han en rå.
Han beter väl ene,
han beter väl två,
han beter väl alle de djur,
som äre både store och små.

Så sjöng jag, Seseman...

Så sjöng jag, Seseman, och så härmed jag slutar:
min kind emot min hand i svärmiskt mod jag lutar.

Varföre skulle jag sjunga mer, då andra bättre tala?
Snarare ville jag tiga då vid andras täckare sång.
Men skulle jag sjunga igen, så vill jag som tuppar gala,
och då skall man gapa som höns på mig, och undra en gång.
Varföre skulle jag måla nu, då andra bättre sudda?
Med kimrök, krita och rödfärg stänka de ner sin duk.
Snarare vill jag då själv begynna att riktigt kludda,
och då skall man baxnas och ropa: vi hålla vad, mot jämnt och udda,
att detta är bästa sättet att måla, det är ett förträffligt bruk.

Men detta är elakt yttrat av mig; jag skall icke säga så illa!
Hellre vill jag sjunga för mig blott då, när ingen på mig hör.
Måla vill jag ock, sittande ensam och allena, tyst och stilla:
mina tavlor skall jag göra, så länge tills jag dör.

Nu, Fader i himmelen, vill jag säga ett ord till Dig.
Jag talar öppenhjärtigt och fritt, såsom vi också höra
till samma familj, och Du är en, som förbarmar Sig.
Jag skall därföre säga Dig vad som jag ämnar att göra:
jag vill sjunga och måla för mig ensam och allen, helt tyst och stilla,
och aldrig göra den ringaste varelse i världen det minsta illa.

Dig älskar jag, o min himmelske store Fader!
Om du vill tro mig i dessa mina enfaldiga rader.
Och jag älskar ävenså din stackars Son, och alla
dina andra Söner, vad än man i världen dem allt må kalla.
Din Ande älskar jag ock i ord och gärning; när almar och lindar susa,
så hör jag din Ande också, likasom då höga vattufall brusa. -

Med blommor har Du och din Ande överstrött åt mig min stråt,
och med tistlar även, vilka med rosorna följas åt.
Röda rosor, och vita, och blå, o levandes Gud! och blad så gröna.
Hur har Du ej smyckat för mig min äng? och gjort mina hagar sköna?
För min del är jag själv blott ett för foder mejat och avslaget hö:
och därföre nu - när helst Du tycker, o min gode Fader! - så vill jag dö.

C J L Almqvist:

Var finns en sjö, där man i frid och lugn kan drunkna

Var finns en sjö, där man i frid och lugn kan drunkna
och det med nöje, utan obehaglig lukt?
Där inga lik förut på bottnen finnas sjunkna
och som med otäckheter fylla denna bukt?
Ej heller någon självdöd fisk och inga unkna
kanaljekräftor, döda utan sans och tukt? -
Finns väl en sådan sjö, så vill jag utan buller, bråk och vimmel
gå dit rätt snart och i dess vackra vatten finna ljuvt min himmel.


C J L Almqvist:

Om så det skulle hända

Om så det skulle hända
att ingen talar till mig alls,
vart skall jag då mig vända,
vafalls?
Jag då skall tala till-mig-själv
och jag skall sjunga för-mig-själv
och jag skall dansa med-mig-själv
en vals.


C J L Almqvist:

lördag 23 februari 2013

Mitt hus

Omkring mitt hus är en outsäglig ödslighet,
omkring mitt fönster fladdra outsägliga sånger,
det gömmer hemligheter som ingen kan rannsaka,
det är fullt av dårskap och vishet,
av armod och rikedom
i vanvettig sammanblandning.

Högar av lump,
trasiga stolar,
sönderstötta och sönderslagna ting,
gamla brev,
ett sönderslitet pärlband i en byrålåda.

En drottning som skrider med glänsande krona
genom välvda salar,
en broder som kommer över bergen
varje skymningsstund
långt borta från landet Salighet
och viskar mig nyheter från himlarna i örat.

Ja, mitt hus ligger i världens ödslighet
som en hemlighetsfullt sugande makt.
När jag går bort
bor hemligheten kvar bakom låsta dörrar.

En melodi

Men ännu långt borta från allt jordiskt
sjunger en melodi inom oss,
lätt, som när blommor skaka dagg ur sina kronor,
tung, som när klippor rämna och störta i havet.

Det är tidig sol i juni månad,
blommande träd, blått hav,
blåklockor, solögon,
vildros som slår ut i solen.

Det är barn som gå från skolan
och inte känna livet än.

Det är Jesu Kristi kärlek
som sken in i allt mörkret - - -

Svenskt landskap

Mumlande skogar, gråa berg,
steniga tegar, slingervägar
ledande ut till ingenting.
Skymmande dalar mellan bergen.
Bäcken som bubblar och rinner.

Stor tystnad, stor ensamhet.
Ett hjärta som förbrinner.

Mästaren















Ditt underbara liv, din mörka död
omvittnats snart på världens alla kanter.
Åt tusenden du givit dagligt bröd
- prelater, professorer, predikanter.

Och några få ha också älskat dig.
De kommit till dig smygande om natten
och hört din stämmas djupa: "följen mig!"
och druckit ur din källas klara vatten.

Och utav dessa är jag också en,
det är din eld som djupast i mig bränner.
I hemlighet, när timman varit sen,
jag varit med dig ibland dina vänner.

Och den som minns en sådan sällsam stund,
där du har talat, trotsig och förklarad,
hans hjärta har i världen ingen grund,
hans lidelse blir aldrig där besvarad.

Vad andra smäda blir för honom skönt.
Han vandrar utstött genom hårda väder
dit upp, där romarna en gång dig krönt
och skiftat sig emellan dina kläder.


Offer

Här hjälper varken böner eller svärd,
man fastnar ändå till sist i sörjan!
Vår lott i denna förskräckliga värld
var nog bestämd från början.
Man orkar ej motstå lögn och försåt
och de förvillande skenen -
här hjälper varken böner eller gråt,
vi måste till offerstenen.

Här hjälper varken löje eller kamp
mot all denna självkära kristliga ljumhet,
mot alla de grova stövlarnas tramp
och lärd och olärd dumhet.
Vi kunde ej skapa om vår natur,
vad än man skövlat och rånat.
Vårt innersta kunde man ej pina ur,
änskönt våra själar grånat.

Välan, mina bröder, vi måste däran,
vi måste krossas och slitas sönder.
Vi äro män i martyriets bann,
icke köpmän och bönder.
Vår barnsliga värme tog du, värld,
nu biter ej längre stålet. -
Nu hjälper varken böner eller svärd,
nu släpa de upp oss på bålet!

Till varning

Ve de veka och de längtande i detta land,
där räknekonsten är den enda konst man känner!
- Vill du taga vilddjursmärket på din panna och din hand,
fast det plågar för en stund väl och bränner?
Du må svälja dina varma, dina levande ord,
du må stiga in i krämareringen,
du må lära landets vishet vid rövarnas bord
och lära dig se praktiskt på tingen.

Ve de veka och de stolta här i denna värld!
- De skall läras snart vem här är mäktig herre.
Du kan resa dig upp, du kan gripa till svärd
och din lott skall bli sjuttiofalt värre.
Du skall drivas med smuts in i rövarnas borg,
ned i knektarnas källare djupa.
Du skall ställas till varning på världsstadens torg
och bland skälmar och lögnare stupa!

Tidens sång

Undan, ur vägen!
Tiden älskar inte dem som tjusas av sköna blomster,
tiden älskar inte er, som stå drömmande vid källorna i skogen.
Narrar, som gå de smala vägarna, där humlorna surra och ugglan sitter gömd i gamla träd -
tiden har dömt er, glömt er!
Här komma de unga magistrarna
- vita mössor, vita händer -
med sånger om sten och betong,
funktionalistiska hus
och funktionalistisk kärlek,
lyftkranar och psykoanalys.
Tidens sång om fabrikerna
stiger svettig från studentkuporna.

Men jag väntar på en ny sångare,
en sångare med ett starkt hjärta och en mäktig själ,
som gör det modernt att tala till människor om det mänskliga
och om livets väsentligheter,
en man som gått genom livets öknar och stått i andens hammarsmedja
och talar lågmält och stort
om den nya jorden
och den nya himmelen, långt långt i fjärran.

Res dig!

Res dig i eld och trots,
hav mod - bekänn det!
Res dig i jubel upp
över eländet!

Bär vad du än ej gjort,
fast själen sviktar.
Det är ej du - det är Gud
i dig som diktar.

Det är ej du - det är Gud
i dig som strider.
Res dig, res dig med makt
över värld och tider!

Hör du hur tärningen föll
mot ödesbordet?
Ser du bland stjärnor frälst
det innersta ordet!'


Den döde guden
















Jorden av rosor blommar, himmeln av eldar klara.
Morgnar och kvällar svepa oss in i det underbara.

Människan säger: Gud är död.

Regnbågar stråla om dagarna, norrsken om nätterna brinna.
Skygga vårar och tunga höstar komma och svinna.

Vindarna spela för tider som sakna gränser.
Full av liv står jorden var dag och glänser.

Människan säger: Gud talar ej mer.

Vid havet

Ner genom blommande snår av slån jag mot havet går.
Aftonens stora frid strömmar omkring min panna.
Himmeln sin gyllne prakt lugnt över havet sår.
Här vill jag stanna.

Ljusterfiskares facklor irra kring sovande skär.
Blänkfyrar glimta till, hälsande ur sitt dunkel.
Svalt och högtidligt tungt dyningen vaggar här
säv och ranunkel.

Heliga minnenas ljus blänka för ögat igen,
som på ett altar nyss djupt under sand begravet.
Svalka det är att stå trött efter vandringen
åter vid havet.

Alltings fåfänglighet














Till en ung vän.

Allt är fåfängligt här på jorden -
min vän, du icke undra bör,
att Salomo sagt dessa orden.
Om ödet mig hans like gör,
och mig sexhundra hustrur giver,
mätresser till på extra stat:
om kungligt jag serverad bliver
med primo vin, sekundo mat:
om jag får rulla uti vagnar,
och strö ut pengar liksom agnar,
och njuta allt på tusen sätt;
skall jag, av nöjen äntligt mätt,
av själva överflödet mager,
och kvald av ryggvärk och podager,
och väntande min levnads slut,
i gudlig ledsnad ropa ut
de härliga predikoorden:
allt är fåfängligt här på jorden.

Min vän, det var ej Salomo blott,
som detta olycksöde hände,
att han för nöjet avsmak fått,
sen nöjet sig från honom vände.

Det händer varje galen kung,
som sig i vällust ständigt dränker,
att av debaucher matt och tung,
han lika vist med Salomo tänker.

Det händer varje tiggare,
som penningsummor strömtals utöst,
och en omätlig rikdom bortslöst
på spelhusen och källarna,
och på teaterdamerna.
Han se'n palatsets flärd fördömer,
och kojans armod högt berömmer.

Det händer varje lärd pedant,
vars hjärna är en foliant
av blott ett torrt och kallt register
på mänskors dygder, mänskors brister,
på dumt och gott, på falskt och sant,
då åt hans skolmin folket skrattar,
och knappt hans visdoms värde skattar
till sjundedelen av en slant.
Sin bok i vredesmod han fattar,
och den befängd mot väggen slår
och ryter gnisslande de orden:
"På hela denna vida jorden
förtjänsten ingen aktning får."

Det varje skröplig käring händer,
vars forna skönhet undran väckt,
men vissnat emot ålderns fläkt,
hon flyr från spegeln helt förskräckt
och sig mot krucifixet vänder.

Än världen för ditt öga ler;
men vet, när hon dig övergiver,
av hämnd du henne överger,
av harm och nöd du gudlig bliver:
allt vad du hör, allt vad du ser
skall häcklas av din fromma iver.


B Lidner:

Här täres jag i kvalens sköt

Ur ett brev till stats-sekreteraren Schröderheim:

Här täres jag i kvalens sköt,
kring hjärtat blodet ovant jäser;
min enda spis är vattengröt,
och bibeln jag för pojkar läser.

Hur kan jag herde bli för fåren?
Ofrälseman! - det passar ej.
Nej, Gud är hög, och hans lakej
bör även vara högvälboren.

Ni harmsen blir, och liksom flat,
när den ni nyss skänkt pastorat,
blott med en stor peruks förtjänster,
till domarns högra sida går,
men honom fan i armen får
och drar hans vördighet till vänster.



B Lidner:

Förgäves min harpa jag tager

Förgäves min harpa jag tager,
hon vägrar det suckande hjärtat sitt ljud.
Farväl, min odödlighets lager!
Jag glöms, men dock känns av en vän och av Gud.
Jaquette! vill du trogen mig bliva,
föraktar jag skatter och lysande namn.
Den nåd mig en konung kan giva,
ack! svarar den väl mot en kyss i din famn?

* * *

Att över mänskors svaghet klaga
är röja sin - o, min Jaquette!
Vi vilja andras fel fördraga;
då njuta vi en lika rätt.
När nu ej hämnd och avund spara
att öva ut sitt raseri -
låt då vår enda omsorg bli
att älska och att sälla vara.

B Lidner:

Bruset på bergen
















Bruset på berget domnar ej av,
fast man kan tro så i dalen.
Gossen blir man och får gubbens stav,
timmarna drunkna i talen.
Mäktigt, som över en segrares grav
kvädande lusten och kvalen,
bruset hörs städs, som från forntids hav
sorlet i havssnäckskalen.

Babylon, Roma, Jerusalem,
hjälte, profet och prinsessa;
sägnernas, sångernas store, vem
täljer väl namnen på dessa?
Högt över människors rök och hem,
högt över höjdernas hjässa
rymderna sjunga ett rekviem,
alla de fallnas mässa.

Likstenstysta topparna stå,
dalarna frostgröna gapa,
människor slutat skörda och så,
livet slutat att skapa.
Bruset på bergen ännu skall slå
starkt, som när snöskreden skrapa,
världens dödssång i isat blå,
slagna seklernas drapa.


O Levertin:

Oscar Levertin porträtterad 1906 av Carl Larsson.

Befrielse

I.

Allt vad jag ville syntes utan mening,
allt vad jag gjorde ägnat att förvirra:
"Är människan en jordisk förorening,

som svullen av begär och blod dömts irra
i båset mellan födelsen och döden
med svalg omkring, där tomma stjärnor stirra?

Skall jämt hon drivas fram i blinda öden,
som slumpens lojt förströdda fingrar forma
dumt under rymdens kalla ljusutflöden,

tills med ett vrål av skräck hon dristar storma
det stora Intet, där hon spårlöst slukas?
Är inte denna larmande, enorma

livsdrift lik ved, som i sin brand förbrukas?"


II.

Så tänkte jag. Som fordom vid en kyrka
missdådarn satt i stocken sammankrupen,
förnam jag under denna tankes styrka
järnklovarna kring armarna och strupen.

I tvillingplågor värkte in till benen
melankoli och hålögd självrannsakan.
Men ingen stjärna spred mirakelskenen
med själfull ro kring grå, ohelig vakan.


III.

Glöm ditt bann! Hör knall av korkar!
Sjung på dårars maskerad!
Masken skyler, att jag orkar
knappt ens vara konstlat glad.

En, som dansar kring med druckna
steg - vem tror, att han likväl
gömmer fasor undanstuckna
djupt i tung, förstenad själ?

Sjung, när saxofonen ropar
klagande som lom i säv,
fast förtvivlan undansopar
illusionens spindelväv.

Djärv är blick och djärv är hållning
genom druvornas magi.
Dolj dig, hemskaste förtrollning,
som en själ kan fjättras i.


IV.

Då kommer en ångestskälvning.
Allt blir förstenat stumt.
Allt glor och tiger dumt.
Ned från takets välvning,
fram ur skumma vrår
väller tjock beklämning,
långfredagsstämning.
Mannen med trumman slår,
som tycks han predika.
Eller det låter,
som skulle man spika
igen ett likkistlock
i ett hus, där ingen gråter.
Här dansa de döda dock.


V.

I Drömmarnas palats vid världens gräns
ger sömnen glömska av hur livshat känns.

Där genom porten, byggd av elfenben,
gå drömmar av bedräglighet och sken.

De skänka njutning, som ej dagen har,
och då vi vakna, är blott tomhet kvar.

Men genom porten, byggd av horn, gå fram
djupt sanna drömmar om vår nöd och skam.


VI.

Genom den porten gingo mina drömmar:

Jag ser krabbor kräla
över våt gul sand.
Varje krabba är en
svullen hand.

Inget huvud ser jag.
Det är begravet.
Händer kräla över
sand vid havet.


VII.

Dag följde natt, natt följde dag,
som skuggor sluka upp varann.
Jag ljög en mask: "Det här är jag."
Jag ville själv, att den var sann.
Men livshat stryper sist en man
i självmordsknuten, som det snör.
Och färg och liv och ljus försvann.
Jag var förlorat utanför.


VIII.

Jag sov och jag drömde:

Jag steg och steg i sot
invid en bränd fabrik.
Jag snärjde in min fot
i trasorna kring lik.
Jag skrek. Stumt var mitt skrik.
"Hjälp mig, min enda vän,
ur denna dödens vik
till människor igen."

Men tyst var öde rymd,
dovt mörker. Blicken gled
kring jord, av brandrök skymd,
svart som Infernos hed.
En dimma, tung av skam,
drev in och gömde den
för blick, som ville fram
till människor igen.


IX.

Ångestens furier jaga
den som slog livet i stycken.
Bacchus och Thanatos, laga
nu den befriande drycken!

Rusets förtrollade boning
blommar som förgård till griften.
Äro ej straff och försoning
målet för undergångsdriften?


X.

Då svepte fram i natten, där jag gick,
en glödhet vind ett saligt ögonblick.

Min själ smalt in i den, skalv i dess brus,
blev lågor av dess eld, ljus av dess ljus.

En outgrundlig vind från ingenstans
lät mig se meningen med allt som fanns.


XI.

En röst, jag vet ej varifrån, ljöd stilla:
"Det är för min skull som du gör dig illa.

Med lidande jag genomgjuter dig.
Då ser du, att jag ej förskjuter dig.

Av löftet om försoningen jag bringar
var fiber hos dig hemligt återklingar.

Den som beljög sig själv, förnekar mig.
Bliv den du är, och jag bevekar mig.


XII.

Alltjämt ljöd rösten:

"Du som sjönk ned vid vägens rand, sök skugga,
sök ensamhet, sök tystnad, genomfluten
av aningar, som likt ett blomregn dugga.

Då återknyts gemenskap som blev bruten.
Då fladdrar bort likt sotflarn det gemena.
Då ser du alla själars kedja sluten.

Så steg en gång bland oljoträd allena
en gud och såg sig vigd vid mänskligheten,
ty inifrån går ljuset som kan ena.

En själ, som trött på oron kring planeten
försjunker i sig själv, hör världen spela
den kärlekshymn, som än är omedveten.

Först när du når dig själv, når du det hela."


XIII.

Jag stammade: "Jag ser...
Jag själv är intet. Jag är blott ett skal.
Men i mig är den som är större än jag.
Han fyller mig. Jag har intet val.
Han är gränslöst stark, när jag själv är svag.
Han dignar för mig. Han dör var dag,
när livet trycker mig ner.
Mitt kors är hans kors. Jag ser: han är jag.
Å Gud, jag ser..."


XIV.

Mig gavs det stora svindlande beviset,
när jag i blindo, sökande med handen,
skred fram, där skräcken sov i skymningsdiset.

Och ljust blev överallt. Jag såg i sanden
en källas glans, jag hörde fågelsången,
jag kände blomdoft. Jag var fri från banden.

En vilsen själ, hemskt i en skenvärld fången,
såg i förtappelsen med häpnad strålen
av räddning, som rann upp ur undergången.

*

Än blöder magisk dryck i offerskålen,
som höjs i korsets hägn på templens fester.
Så drickom av den blodiga symbolen,

gudomliga i Gud och Alltets präster.


XV.

Allt och Intet, genomsila
mig med outsäglig vila,
känslorenad, bildbefriad
kunskap över allt förnuft,
som när vin och vatten blandas.
Som det syre lungan andas
andas jag ditt väsens rena,
höga, morgonklara luft.

Som en flöjt vid dina läppar
ljuder jag, och liksom kläppar
sätta klockors malm i dallring,
för din ande skälver jag.
Som när elden genomglöder
smidesjärnet, pånyttföder
du mig, genomlyst av strålar
från en hemlig, stilla dag.

Kristi värld

Kamrat,
har du varit i Kristi värld?
Har du sett hur där ser ut?

Tänker du på högvälvda portar
och underbara trädgårdar,
ljuva melodier och en luft av mildhet och värme?
Ser du barnlek och mjuka armar?

Nej - så öppna dina ögon
och isviddens väldighet,
den förfärliga ödsligheten,
där ingen vårblomma småler,
där ingen sommarfjäril varit,
där blott den mörka himlen välver sig
med otaliga bländande stjärnor.

Där är blott ett frysande träd med sträckta armar
- korset, du vet! -
och evigheten oerhört nära.

tisdag 19 februari 2013

Vi kvinnor























Vi kvinnor, vi äro så nära den bruna jorden.
Vi fråga göken, vad han väntar av våren,
vi slå våra armar kring den kala furan,
vi forska i solnedgången efter tecken och råd.
Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting...
Han kom en kall dag med tomma ögon,
han gick en tung dag med glömska över pannan.
Om mitt barn icke lever, är det hans...


E Södergran
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918

Martyren


















Martyren är blek.
Hans ögon brinna.
Medlidsamt blickar han
ned på er.

Vad veten I
som myllren hit och dit
med osköna rörelser,
om edert väl och ve,
hur det känns att lyfta sitt huvud fritt.

Den är frikänd
den hela världen dömer.
Renaste sol
är den svarta bägaren.

Offrets brokiga kåpa
tar han lätt på sina axlar:
du smeker som sammet, som lenaste sammet,
min viljas skrud.



E Södergran
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918

måndag 18 februari 2013

Vid Norra Brandskåpet

















O vinter, med snö på skaren
och träden i rimfrostblom!
Raskt skidan på trottoiren,
och norrut, till tullens bom!
Här måste berusad jag stanna
och blundande känna mot hyn
hur flingorna singla likt manna,
med inspiration ifrån skyn.

Fall, drivsnö, å grå fasader,
å skyltar och fönsterbleck,
å burspråk och piskestrader,
å trappor och ledstångsräck!
Låt allt bli förstrött och besnögat,
förpackat, förborgat, förglömt...
blott icke det purprade ögat,
som Brandskåpet riktar så ömt!

Det bjuder emot att sätta
sig in i ett eldsutbrott,
om skåpet ej fanns till rätta
men vore ett minne blott.
Det bjuder emot att besinna
den vådliga tidsfristutdräkt,
som rödhannen erhöll att brinna,
tills brandcorpsen hann att bli väckt.

Men eljest, i stort sett taget,
fall, drivsnö, som sagt å allt!
Ju mer som blir överdraget,
ju läckrare tavlans halt.
Ja o, vad en kullerstent trästad
i gräddlika snömassor klär!
Jag önskar, jag vore en Fjaestad,
om ej jag fått bli den jag är.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg