1851-52-53
"Allt stort göres med allvar." (Thorild)
varandra skrattade, när någon gång
de tänkte på de inskränkta naturer,
som trodde deras lögner, utan tvång,
så kan er kejsare åt eder skratta,
åt eder, männer av »la grande nation!»
Er åsyn hör ock till de mest besatta,
ty, himmel, vad er näsa vuxit lång!
Från Strassburg hinner den Biscayaviken
och från Toulon den når Cap Finisterre ...
Vad ha’n I annat kvar av republiken,
än denna näsa och de djupa ärr?
I liknen pojkar, som en trädgård plundrat
och sedan fått till straff en duktig stut.
Dock har det icke världen stort förundrat,
ty sådant ofta har er hänt förut.
I resen, mäkta lustigt, barrikader
och edra kvinnor repa snällt charpie;
I haven avsatt självaste Gud Fader
och sedan dynasti på dynasti!
I haven vadat uti blod, betagna
av segerglädje och av frihetstörst,
– för vad? Ack, endast för att bli bedragna
av vilken ärkeskälm, som kommit först!
Då tystna snöpligt edra marseljäser,
då dunstar bort, som dimman, er »gloire»,
och slaviskt I förguden den er kväser,
och tronen, störtad nyss, mer fast står kvar.
I spelen ypperligt och fort därjämte
den första till och med den fjärde akt,
men kommen alltid av er i den femte,
där hela lösningen är sammanbragt.
För alla tårar, för allt blod som flödat,
blir visselpipan då er enda lön,
ty den I velat rädda, I ju dödat:
den ädla friheten, med edra rön.
Gån nu att över liket sjunga psalmen,
I edert invalidhus det begraven!
Men om till nya rön än lust I haven,
så trösken ej, som sist, för bara halmen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar