Skrivet till bords då olyckan hände

 

Allting skapat har ett slut.
Händelserne var minut

denna dom i minnet kalla;

troner störtas, riken falla,

oceaner torkas ut;

solar släckas och försvinna,

världar grusas liksom glas -

bör man då så sällsamt finna

att en tallrik gick i kras?

A M Lenngren:

I Ryssland

Den ryske bonden lämnat sin plog

och lurar med hand på hane.

Ett skott ur löven i skymmande skog

blir svenske kungens bane.

Se´n soluppgången de dragit förbi,

de långa, mörka kanoner,

med blanka kyrasser gult rytteri,

till fots de blå bataljoner.

På blöta vägar vid hästars tramp

de tunga vagnarna rassla,

där skramlar betsel, där klirrar pamp,

och kvistar knäckas och prassla.

Vid eftertruppen, där faran är,

och bakhåll på snåren glänta,

där följer Karl sin tågande här,

där är han säkrast att vänta.

Giv akt, där spränger en smärt och lång

gestalt, som fienden känner.

Liksom en kattlo hukad till språng

sin hane bonden spänner.

Vid ögat redan han bössan höll,

för hjälten rågat var måttet,

då i det samma ett höstlöv föll

för siktet och hindrade skottet.

Bland bladen drog en isande fläkt,

som komme Vintern, den kalla,

som sade dess susande andedräkt:

än får ej den mäktige falla!

Först vill jag andas frost på hans krans

och rost på hans härdade klingor,

först vill från stäppen jag hämta till dans

de vita, yrande flingor.

Hans fall på ärans och segerns höjd

ej båtade Ryssland, mitt rike;

först måste jag bädda i snön med fröjd

den här, som ej hade sin like.

C Snoilsky:

Natt i timmerkojan

Åtta grova kroppar snarka där i bredd –
sova gott på lavens hårda granrisbädd.
Trötta timmerkarlar slängt sig, som de gått,
sedan de till kvällsvard några slobber fått.

Rester synas än av deras sista mål:
smet, som blivit över, i en masurskål
och av fläsket skivor ibland sot och stänk
mellan svarta pannor på en väggfast bänk.

Från en gråstensfyrkant, byggd i kojans mitt,
sprider nytänd stockeld ljuset runt och fritt,
och där röken stiger genom takets tratt
skymta himlens stjärnor i den klara natt.

All den fukt, ur våta skor och kläder går,
som en sky av ånga över laven står.
Sida efter sida så på svettdränkt kropp
torkas efter som i sömn de vändas opp.

Att de åtta sova gott på släpig dag,
hörs av deras jämna, djupa andetag –
ej det minsta störas de av hästars gnägg,
där de stå och tugga havren vägg om vägg.

Visa för Fastlagssöndagen, återgiven på Ester-dagen

 

Det finns stunder när man inte vill,

det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det för en sådan stund ://
kanske var det för en sådan stund 
som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt,
skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv? 
Hamans onda planer tog hon hårt,
ord från Mordokai var liksom skurna med kniv: 
//: "Kanske var det just för denna stund ://
kanske var det just för denna stund
som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 
ville slippa, om det gick, all plåga och nöd. 
Smärtans väg, den valde han ändå, 
som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. 
//: För det var ju just för denna stund ://
för det var ju just för denna stund 
som han kom hit till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det i en sådan stund ://
kanske var det i en sådan stund 
som du föddes till världen?

(Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21).

A Holmberg:

Pojkarna

 

Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som igår,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet,
var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror,
var flicka var min syster,
var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärilar i hatten
och purpur på min kind.

Av falskheten och sveken
jag visste intet än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
de kände icke vi,
när örfilen var given,
var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mej lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel...
oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.

Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje riset slöt
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt...

Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sej!
Jag er ej mera känner,
ni känner inte mej.
De blivit män i staten,
de forna pojkarna,
och kivas nu om maten
och slåss om titlarna.

Med fyrti år på nacken
de stretar med besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.

A M Lenngren:

Vid Gammalsvenskby-bornas ankomst

Välkomna i Er moders famn, 

I käre svenskar från fjärran, 

som hållit i helgd Ert svenska namn, 

Ert språk, Er tro till Herran ! 

Vad allt I ärvden i psalm och sång, 

i gammalsvenska seder, 

hos Er växt friskt i minnets fång 

och hållit högt i heder. 

Så trofasthet mot ideal 

till slut har vunnit seger, 

och efter trångmål, nöd och kval 

ett fosterland I äger! 

***** 

På härskarbud gick fädrens tåg, 

trots frälserätt, mot söder, 

från hem och härd vid baltisk våg, 

där än bo fria bönder — 

på blytung fot ett ändlöst tåg 

till Djeprns flacka stränder, 

där Gammalsvenskby snart man såg 

uppbyggt av svenska händer. 

En folkö i ett upprört hav, 

vars bränning bröt mot stranden, 

där svenskhetselden härdning gav 

åt sinnet och år handen. 

Den lågan, som I fått i arv, 

tänt hopp i tunga öden, 

och jorden tvangs med plog och harv 

att giva bröd i nöden. 

***** 

Men trycket blev för hårt till sist 

och minnet reste kravet 

att börda få vad fädren mist — 

ett hem vid balterhavet. 

För tårskymd blick på mörka skyn 

då steg en rosig hägring, 

och Sverige, Sverige blev en syn 

av ursvenskt hem i fägring. 

Då flög ett rop ur hjärtegrund: 

”Hem! Hem till fadershuset”! 

Och nu är Er den drömda stund 

om hem i nordanljuset. 

I han från nu ett fosterland 

att älska, tjäna, hedra, 

dess hävd, dess hopp, dess fria strand 

från nu ock äro Edra. 

***** 

Vi se i Er ett tidens salt, 

som skall dess löshet döma — 

den svenska bondens urgestalt 

vi inför Er ej glömma. 

Så skifta vi rätt med varann 

de pund vi ha att skänka. 

Den svenskhetseld, som hos Er brann, 

skall evigt för oss blänka. 

Vårt solkors på sin blåa grund 

nu i sitt hägn Er tager, 

när skaran i högtidlig stund 

in över gränsen drager. 

Fredrik Adolf Georg Berencreutz:

Djurens möte i skogen

En fabel om ryska revolutionen, författad av en tjugoårig yngling i Gammalsvenskby den 1 jan 1922. 

Uti skogens dunkla sköte 

hålla djuren allmänt möte. 

Medan jorden fylls av storm

göra djuren ny reform. 

Stygga ugglor, starka örnar – 

djur av allehanda slag 

hålla råd och stifta lag. 

Mellan djuren råder freden. 

Mickel räv i främsta leden, 

utan svek i sitt förbund, 

skakar tass med mäster hund. 

Stolt förvägen han går fram, 

smeker både höns och lamm, 

gör sig redo att i dag 

hålla allmänt föredrag. 

Nu det gäller nya val, 

vem som helst får hålla tal. 

Mickel räv är redan en, 

och gorillan kommer sen. 

Konung Leo är ej nöjd, 

hans gestalt av smärta böjd, 

han ej mer sin krona bär, 

och hans stund nu kommen är. 

Mickel börjar. Massan tystnar. 

Alla på hans stämma lyssnar. 

Fram till Leo han nu går, 

talar hårt och förebrår: 

”Nu så har vi Leo funnit, 

domen kommer att bli kort – 

kungen skall ur livet bort! 

Mina herrar, min publik, 

rösta nu för republik! 

Nu vår lösen är parti, 

president, demokrati. 

Länge nog vårt blod man sugit 

och kung Leo för oss ljugit, 

att han kämpat för vårt väl, 

fast han dräpt båd’ kropp och själ. 

Tiden har nu hastigt vänt, 

man bör utse president 

för att styra efter lag, 

göra allt vårt välbehag.” 

Mickel skådar ren sin tron. 

Massan tager ju reson, 

börjar fatta, vad som hänt – 

Mickel räv blev president. 

*** 

På fyra fötter ned från grenen 

gorillan träder fram på scenen 

inunder himlens gröna sal 

och håller så sitt jungfrutal. 

Hon börjar: ”Ädla kamrater,

man skilde förr på djur och stater. 

Nu äro alla bröder 

ifrån väster, norr och söder. 

För statens skull vid lampors sken 

man sökt från tidens morgon re’n 

en verklig kommissar 

till fröjd för våra levnadsdar. 

Den länk som var försvunnen, 

nu äntligen är funnen! 

Fastän jag går på fyra, 

så kan jag stater styra.” 

Så flyter talet dagen lång, 

gorillan slutar denna gång. 

Hon också lycka med sig har 

och hyllas re’n som kommissar. 

*** 

Mickel räv är illa stämd, 

tänker nu på list och hämnd. 

Också vargen är en man, 

varken kunnig eller grann. 

Vill för statens skull försöka 

även sin prestige att öka: 

”Som jag kallas anarkist, 

jag försäkrar er förvisst: 

alla, som mig höra till, 

hören, vad jag säga vill! 

Den som följer mig är fri, 

ty jag hyllar anarki. 

Gott eller ont, vad vill ni ha, 

allt vad ni önskar, kan ni ta.” 

*** 

Och djurens valdag får ett slut, 

där massan skiljes åt med krut. 

En blodig strid med rop och kiv, 

envar nu kämpar för sitt liv. 

Många hellre fly än fäkta, 

andra re’n till marken sträckta,

de ligga slagna såsom lik 

med all sin kloka politik. 

*** 

Tyst det är i skogens sköte. 

Där nyss djuren höllo möte, 

färgas markens örter röda 

av de slagna, som förblöda. 

Via media

Jag bad en gång om glädje utan gränser, 

jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös. 

Månn blygsamheten växer till med åren? 

Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen. 

Men skönast är att stå på smärtans valplats 

med stillad håg och se, att solen lyser.

K Boye:

Nattlig madonna

När de svarta molnen drogo över himlen 

satt en moder vaken och ett barn sov. 

Och en änglastämma sjöng i nattens tystnad 

alla världars lov. 

Och den unga modern hörde likt ett eko 

djupast i sitt inre nattens tysta lov: 

o vad världen växte ut i alla vidder 

när den lille sov!

E Södergran:

Generationerna

Allting skall dränkas i glömskans rök

och aldrig komma tillbaka.

I glömska skall sänkas hur farfar strök

min kind med sin skäggiga haka.

Hur är det möjligt att av en man

blott minnas den stickiga stubben?

Det är för löjligt, men jag kan

ej mer leta fram av gubben.

Och dock har han blickat av liv så full

som jag och hoppats och stretat.

I världen han skickat av barn en kull.

Nu vet jag knappt vad han hetat.

Knappt papperet minnes mer min släkt,

den är förintad, försvunnen.

Kvar bara finnes den andedräkt,

som går mig just nu ur munnen.

Och lika förstummad skall själv jag bli,

när en gång jag trött mig tumlat.

En löjlig och tummad fotografi,

som tiden har blekt och grumlat.

Jag åter skall vända till intets natt

med allt vad jag njutit och lidit.

En sonson kanhända skall minnas matt

hur vänligt min skäggstubb svidit.

E Lindorm:

Om tusen år

En dallring i en fjärran rymd, ett minne

av gården, som sken fram bland höga träd.

Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?

Förgätit har jag allt, och som en stormsång

allt brusar bort bland världarna, som rulla.

V v Heidenstam:

Räddad

Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den.

Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne.

Lugn, lugn jag huvudet lutar

mot en helig syn, ditt dröjande minne.

Tempel; tillflykt; rening;

helgedom min!

På dina trappor undan mörkret räddad

trygg som ett barn somnar jag in.


K Boye:

Du har tappat din kod och ditt lösenord

Du har tappat din kod och ditt lösenord,

du gamling i nutida livet.

Så sitter du åter vid datorns bord

och grubblar så översiggivet.

Vad var det för ord? Var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu - annars deletas du bort,

du gamling i nutida livet.

Vi kvinnor

Vi kvinnor, vi äro så nära den bruna jorden.

Vi fråga göken, vad han väntar av våren,
vi slå våra armar kring den kala furan,
vi forska i solnedgången efter tecken och råd.
Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting...
Han kom en kall dag med tomma ögon,
han gick en tung dag med glömska över pannan.
Om mitt barn icke lever, är det hans...


E Södergran

I anledning av den första gudstjänsten i den nya domkyrkan

Vid Consist.-Not. Abraham Nenséns begravning d. 27 Mars 1846.

Det nya templets klockor ljuda
och till dess öppna portar bjuda
den skara, här så talrik går.
Hon skyndar dit, att första gången
där se, vid bönen och vid sången,
«hur helgedomen härlig står.»

Vad i dess prydnad än må fela,
djupt rör oss ren det stora hela
och lyfter upp till Gud vår själ.
Men bäst det sköna verk oss gläder,
vad sorgeståt här tyst inträder,
högtidligt talande likväl!

Att människan av jord är tagen,
skall åter varda jord: den lagen
är då det första ordet här.
Nej, hör förut en sång om livet, [1]
som blir den trogna själen givet
i templet, som där ovan är.

Vad du begynt, o Gud, fullända!
Ack, värdes hit med ordet sända
din Ande i var själ som tror!
Bygg din församling här och verka
hos henne så, att man må märka
hur i din kyrka själv du bor!

---

[1] De två första verserna af Psalmen 488 [jfr SvPs1986 nr 616:1] sjöngos fyrstämmigt av valda röster.


F M Franzén:

Harens rätt

En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sin mage mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt liv det kära,
när ingen räv är nära.

Och söker en räv att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.

G Fröding:

Gengångaren

En Legend, nyare än den nyaste.

I en väldig friförsamling,
i de Phosphoristers kyrka,
till dödgrävare jag nämndes,
ty jag var rekommenderad
av Pehr Klockare, min svärfar.

Men satirens pestilentia
inbröt häftigt i vår socken.
Socknemän, som ena dagen
talte högst på sockenstämman,
dagen efter på paradsäng
lågo tysta såsom mörtar.

När en var sin syssla sköter,
går allt väl, evad oss möter.
Därför gick jag med min spade,
grävde gravar, djupa gravar;
ingen rast och ro jag hade.
Villigt redde jag i stoftet

husrum åt de Phosphorister.

Svärfars complexion var sådan,
att han lätt tog åt sig smittan.
Han gav från sig kyrkans nycklar,
ty han fann väl att de icke
dugde att uppläsa himmeln.
Och en grav jag honom grävde
djupare än alla andra.

Präktigt gravöl lät jag också
till Farsgubbens minne hållas.
Dannemän från Norr och Söder
pimplade och blevo sälle
utav nektarns glada gåva.

Illa dock han blivit jordfäst,
än en gång får jag begrava’n.
Kistan re’n han sparkat sönder,
mull han kastar upp i skyar
och med munnen under jorden
mull han tuggar, svär och grälar,
och om riktigt opp han kommer,
tänker han mig låta veta
vad mitt nya namn betyder.

Kära Svärfar, ligg dock stilla!
Passar det en död så väsnas?
Mull du kastar upp ur graven,
mig din måg direkt i synen
så att mina ögon svida.

Ack, snart börjar jag att gråta.
Ligg dock stilla, håll dig fredligt!
Låt det stackars gräset växa!
Sparka ej blåklockan sönder
som jag satte vid din urna!
Rider ”Fannen” dig, min svärfar?
Högt bedyrar jag min oskuld.
Ej därför jag honom ropat.

Kära svärfar, ligg då stilla!
Har jag efter dig ej kastat
eld och aska, då du utbars?
Stackars svärfar! På ditt samvet
har du något, då du icke
får, som andra, ro i graven.

Ack jag trodde på din fromhet!
Svärfar! När du tog dig före
till att spöka, ett du glömde.
När du mina bragder täljde,
hade du ej ett i minnet.
Fastän lat jag många nätter

byxlös sprang i Östanskogen,
vilket du så skönt besjunger.
(Högt var ämnet, stor var skalden).

Dock den sköna, fria, konsten
till att ringa, du mig lärde.
Har du själv med klockekläppen

bragt till ro de barska grannar;
skulle jag ej tysta munnen,
vore det på själva klockarn?

Därför, svärfar, trät ej längre!
Synda ej emot naturen,
som till fredlighet dig kallat.
Se, du går ej mer i skolan,
går ej mer i nya skolan, —
Varför stimmar du då, svärfar?

Har man ock självsvåldigt levat,
vilket ej med dig var fallet,
bör man höra opp i graven.

Svärfar! Hör då klockans toner
i de dödas regioner!
Var anständig! Var harmonisk!
Re’n jag fattar klockesträngen.
”Ljuvt och skönt nu klockan sjunger,
som en vän till säng hon följde.”
Bing Bong, Bing Bong, säger klockan.

Må du tiga i det tysta,
dina ben få ro i graven!
Zephyrus i blåa klockan
ringer även: ”Små lyktgubbar
uti barnsligt fjäs” vid graven
glättigt dansa, till ett tecken
att min Svärfar varit barnslig;
barn på nytt på ålderdomen.

Vitalis (E Sjöberg):

Helgmål

 

Det ringde helgmål och av malmens vin

jag togs i famn.

Jag böjde huvet mot min skrivmaskin:

I Jesu namn.

Jag är för en förlegad vana rov,

kan jag förstå,

men det har blivit ett behov

att göra så.

Jag vet ju, att ett dylikt gammalt bruk

blir värt att se

blott om det gäller bönder på en duk

utav Millet,

fast ingen av oss, bonde eller klerk,

vill en sekund

förevigas ens i ett mästerverk

en sådan stund.

Och ingen, som vid veckans slut har sagt:

"I Jesu namn!"

kan heller säga dig av vilken makt

han sluts i famn.

Ty blir du klokare av det besked

som står till buds?

Den djupa makt, som vi förenas med,

är Guds, är Guds.

H Blomberg:

Träsnittet i psalmboken

 

Jag hade min första psalmbok fått,

en prydlig med silverspänne,

och sprang en söndag - jag minns den gott -

så glad till kyrkan med henne.

Jag minns den dagen

hur gatan sken

av vårdagg tvagen

så blank och ren;

hur frisk och grön

vid hemmets vägg

stod blommande skön

syren och hägg.

O, vad fägring, doft och ljus!

Himlen log,

folket drog

högtidsklätt till Herrens hus.

Se, kyrkotornets gyllene kors,

det flammar av solens lågor! 

Där uppe brusar det ut en fors

av malmens skälvande vågor.

Mot fjärran blånande

Visingsö

flyr klangen dånande

över sjö,

som är en spegel

av eterfärg

för skyar, segel

och gröna berg.

Bing bang, bing bang! 

Den hela stad

tar ett bad

i ljus och doft och klockors klang.

Bland åldriga trän står hög och sval,

med Sveas vapen och Götas

i mejslad granit, stadskyrkans portal,

där högtidsskarorna mötas.

Där såg jag vandra

i syskontåg

bredvid varandra

hög och låg;

de voro nog skilda

till stånd och id,

men samma milda

söndagsfrid

låg över alla pannor dock.

Ur skolan skred,

led vid led,

barhalsad och rosig en gosseflock.

Jag följer skaran, som allvarsam

och tigande kosan länkar

på gravstensbelagda gångar fram

bland pelarrader och bänkar.

Där såg mitt öga,

hur dagern skalv

in under de höga

skumma valv.

Men korset stod

med törnekrans

som i en flod

av himmelsk glans

långt bort i korets samlade ljus.

Orgelns gång,

folkets sång

fyllde templet med toners brus.

Jag tog min psalmbok och öppnade den

med högtidsstämning i sinnet

och såg ett träsnitt - och ser det än

bevarat troget i minnet.

Det föreställer

kung David själv

vid Kidron eller

Jordanens älv,

han spelar för Herran

en psalm med fröjd,

konturen i fjärran

är Sions höjd. -

Det var i konstväg ett underligt ting

i Lundströms maner,

från hans atelier,

den gamle Lundströms i Jönköping.

Men då, vad skönhet jag såg däri!

Med vilka färger på stunden

min andaktsbävande fantasi

belagt den suddiga grunden! Vad safir-ängar

och blåa berg!

Kung Davids strängar

ha solens färg,

från harpan springa

där gnistor ut,

som tona och klinga

och dö till slut

i orgelböljors väldiga dån.

Till harpans slag

hörde jag

rösten av Isais krönte son.

Jag hörde hans röst i folkets sång:

"min frälsade själ skall svinga

till Salems himmelska berg en gång,

där änglaharporna klinga."

Jag såg på mitt blad,

hur bergkonturn

i solens bad

steg mot azurn;

jag hörde och såg

av lärkors mängd

ett jublande tåg

till salig ängd.

Min längtan fick även ett vingepar

och flög, hon ock,

i lärkors flock

mot Sion, som glänste i eter klar.

Hon flög över lundar av oljeträn

och Kanaans byar och städer,

ur vilka skaror tågade hän

med palmer och högtidskläder

på cederfransade

stigar fram

med offerkransade

vita lamm;

i väster glimmade

havets ban,

där skeppen simmade,

svan vid svan.

Men jorden syntes allt fjärmare,

och Salem stod

i luftens flod

med gyllne tinnar allt närmare -

Med gyllne tinnar i eter skön

och fladdrande fanor otaliga,

där susade vingar på murens krön,

där svävade skaror av saliga.

Och där, och där!

Jag ser det grant;

där vinkar en kär,

en väl bekant,

en härligt klar

och skär gestalt,

den döda, som var

en gång mitt allt.

Jag flyger att vila i hennes famn,

att sänka varm

till modersbarm

min längtans bävande lärkehamn.

Men nu, ack nu tog psalmen slut,

nu stannade orgelströmmen,

mitt träsnitt var färglöst som förut,

och jag satt vaknad ur drömmen,

och templet stod där

mörkt och kallt -

jag saknar min moder

överallt.

Hon var där väl,

hon var nog när

min barnasjäl,

men sågs ej där,

den älskade uppenbarelse,

och hjärtat frös

i moderlös

och vinglös stackars varelse.

Det var ett moln, som kom och gick

med skuggor ute och inne,

med skymning i kyrkan ett ögonblick

och skymning i barnets sinne.

När molnet flytt,

kom ljus på stund

i lynnet på nytt

och korets rund.

Jag tänkte på henne,

som nyss jag sett,

och kände vi tvenne

voro ett.

Det var en hälsning från Salems stad,

var solglimt, som

i kyrkan kom

mellan fönsterskuggande almars blad.

Och länge var gamle Lundström mig

en mästare utan like:

hans träsnitt ju gömde inom sig

ett strålande skönhetsrike.

Fra Giovanni!

Vad innerligt

jag sedan fann i

din pensels bikt

var förebådat

av vad med fröjd

som pilt jag skådat

i Lundströms slöjd.

Och vad jag kände vid gubbens grav

jag känner än:

tack, du vän,

du barndomsvän, för vad du gav!

V Rydberg:

Granen vid din moders hydda

"Var än du fjärran är, så lyss till suset

av granen, skuggande din moders hydda!"
Du helga träd, du alltid sommarprydda,
som stiger himmelssträvande ur gruset,

jag hörde dina ord. Av hjärtat tydda,
de ryckt mig ur det vilda levnadsruset
tillbaka hit till tysta fadershuet -
mer tyst än förr: dess åbor äro flydda.

Här vill jag nu vid enslig härd mig sätta
och lyssna, när utur min barndomssaga
du viskar ljuva bilder i mitt minne.

Men är det vinden, som förskyller detta?
Jag hör den gamla granen endast klaga
och hör dess klagans eko i mitt sinne.


V Rydberg:

Vid hemvårdarinnekursen i Karlskoga 1948

Ack Värmeland du sköna, du härliga land,

åt dig har vi givit vår ungdom.

Vi slitit och strävat med valkig hand,

och tröttnade gjorde vi stundom.

Men aldrig vi sveko din väna bygd,

ty här har vi fostrats i furornas skygd

och stojat och lekt i vår barndom.

Nu har vi exercerat med penna och bläck,

med nålar och slevar och mjölkhink.

Vi lärt oss ta ur varendaste fläck

och läst om båd tjäder och bofink.

Nu ska det bli dagbok och fint protokoll,

en väluppgjord budget och kassakontroll,

och kommunalanställd hemvårdarinna.

Nu ska vi åt folket ge kalori

och foderenheter åt grisen.

Nu ska det bli mat med vitaminer i

och andra bullar vid spisen.

Och nu när vi kommer i uniform,

vårt krav och vår fordran får annan norm,

nu ska det bli ordning och reda.

Men tänk - om de inte vill ha kalori

och förstår vad mineraler är värda!

Och tänk - om de inte törs äta järn

och begriper att vi är lärda!

Ja, då fär vi väl koka som förr vi har gjort

och kämpa som förr emot trasor och lort,

och vara blott Lena och Gärda!

H Hedqvist:

Rimdans i fastlagen

och därhos brudgumskrift över Herr Elias Bonge samt brudskrift över jungfru Margareta Elisabeth Köhn och bröllopsskrift över dem bägge 26/3 1713.

I. Fastlagsdansen

Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag var dag griftskrift, giftskrifter ogifter?
Rimmar och hostar iblann var om ann icke tungan och lungan,
hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor?
Bli då min död och dagliga bröd slika persar och versar?
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse,
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.

Allt för trått gör omöjeli’ gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke så mycke.
Mång’n ej vill värre namn vara till än att heta poëta,
och var en vers tillskärs, menar han hjärnskalen ä galen,
ja, tör väl ock med pock bara därför hög ära begära,
att han uti poesi är ohågse såväl som odågse.
Rimmare plä, ho de ä, bliva stackare, prackare mestdels,
så säger en. Än se’n? Jo, en annan knorrar och morrar,
vrider och rider, att han med tadla må kunna sig adla
men båd’ å brev och å den som skrev sätta prickar och klickar.
En uppå pamp och damp och en ann uppå gamman och samman
dundrar och svär, att det är den obrukligste, sjukligste svenska.

Nu får väl ock innan tolv en kolv åter höra mitt öra:
"Si, rimmen hans gå på dans, se, nu svärmar och härmar han Stiernhielm!
Ja, kära kar’, ett olika par minsann du och han är.
Han var poet, men du är en get, som stäker och bräker."
Tocke behag lär jag ha i dag hos många de vrånga,
ty de gemena humör ge gemenli gemena dusörer.
Pack för tack ger lyte och lack, plä vi säja på svenska.
Ty ville jag ge rimma god dag, slå pennan i rännan,
platt låta bli allt versmakeri och frälsa min hälsa.
Men vem får sitt slut föra ut? Vem känner ej vänner?
En kommer här, en där: "Jag tror, kära bror, du är yrsker!
Skäms inte du neka nu förvänta, galanta bekanta
ett nävetak? Stor sak! Var tapper, här har du ju papper,
penna och bläck! Var käck, grip uti, var ej enveten, håll i,
skriv och driv vad du vill, tig still, lät smäda och häda,
vem lik en hund bär avunden i grunden och harmen i barmen!
Den som vill bjuda till alla munnar stoppa och proppa,
måst’ hava visst mycke mjöl, vin och öl, många stoppar och proppar.
Lit på du har, kära kar’, ordryttare marga och arga,
gynnare dock förmer, kanske fler; lät klandra de andra!
Desse sku sist likvisst de belackare stackare kalla."
Nu då, välan, du min hand, fast skriva du tänkt låta bliva,
fast jag har os för ros, fast ofta profiten ä liten,
sysslan ä tung och hälsan ä tunn och all åtalan osunn,
lusten ä ljum och hjärnan ä dum utav matthet och trötthet,
skall du dock ej säja nej. Skriv man denna gången om Bongen!
Vill du ha ja, när du skall åsta’, bör ju du jaka själv nu.
Må göra då; se då här, var hon är, den åstundade skriften.

II. Bröllopsskriften

I vintras skrev jag om en ungkarl och en änka
en skrift, som mot min håg blev till ett trätefrö.
Nu får jag se, vad mig herr Tadlerkopf lär skänka,
när jag här skriver om en änkling och en mö.
Jag tror, att innan kort blir större konst att skriva
om giften, än det är att lycklig’ gifter bliva.

En ungkarl tycks ibland en änkling förfördela,
när han för honom bort en vacker änka tar;
en änkling tycks en sven ett puts tillbaka spela,
när han med jungfrun av till brudesängen drar.
Skull’ icke vara bäst, att änkling änka toge
och ungersven sin håg till jungfrukärlek sloge?

Den ena säger så, att om det äldsta paret
skall för all’ andra par i allt ett mönster bli,
så lär väl detta bli på frågan rätta svaret,
att ungkarls till en mö är bästa frieri.
Så var det, säger han, i början ordinerat;
den blomman är ock bäst, som ingen förr hanterat.

En annan ger till svar: skall första giftet vara
en regla just i allt, varefter man bör gå,
så kunde ingen sig med någon mänska para,
allt gifte skulle man då platt ur hågen slå;
ty därtill skulle visst då fordras alltför mycke.
mång sällsam qualité och mångt omöjligt stycke.

Då skulle de som här skull’ ärna bliva makna
först vara utan synd, ja utan arvsynd ock,
ofödda, utan släkt, nyskapta, spiller nakna,
barn-unga, fast ej barn, men ouppväxta dock;
och äntlig’ skulle sist Gud själv av himlen stiga
och dem här nere i en trädgård sammanviga.

Då skulle ingen få å andro gifte gånga,
som en gång varit gift och mist sin såta vän;
då bleve nättren visst för mången alltför långa,
som skulle längta få en sängkamrat igen;
så att det går ej an ta Adam och hans Eva
till mönster uti allt för oss, som efterleva.

Utav ditt första skäl är grunden nu förskingrad;
men vad det angår, som du se’n om blomman nämnt,
att hon är allra bäst, när hon är obefingrad,
så hör nu här till svar ett oförgripligt skämt:
vill du en sådan ha, så måst’ du dig förmumma
och så se till, var du kan få bli jordegumma.

Den tredje kommer till och vill en domar’ vara;
han tror, att han med skäl den andra straffa kan,
som på den förstas tal så skymfligt ville svara:
Hålt inne med ditt skämt, du junker, säger han.
Hör på, vad jag nu har för saker fram att bära,
jag skall er bägge två nu strax quid juris lära.

Det vill sig allra bäst, tro fritt, tillsamman skicka,
att sig en ungersven en änka tar till brud
och änklingen tvärt om en jungfru eller flicka;
det bord’ i lagen bli hos oss det elfte bud.
Ty världen ofelbart skull’ då bli mer förökter,
när som en oförsökt kom hop med en försökter.

Ja, säger denna man, som tycks ha högsta ljudet,
man blir då fullärd strax utav sin kära hälft;
här tar den fjärde i: hör I med elfte budet,
var viss att allt det där, det lär sig av sig självt;
vet, att de första två kund’ bägge lika mycke
och gjorde likväl strax på stunden mästerstycke.

Si här, den ena vill den andra inte väja:
här träta fyra män om bästa frieri,
och jag för min person som bonden sa’ vill säja,
att jag nu lägger mig slätt inte däruti.
Jag vill i denna sak alldeles vara tyster
och låta var och en begå, som honom lyster.

Vill han en änka ta, det kan jag äntlig höra;
vill han sig ta en mö, det må han se sig om;
vill han ta en förkränkt, det må han äntlig göra;
om han vill bli därfrån, jag skall ej säja: kom.
Om han vill lägga sig och sova hel allena,
ja, vill han stå på pall, jag skall det ej förmena.

Men brudgummen vill jag likväl för hurtig prisa,
som andra jungfrun nu djärvs göra till en mor;
och bruden, som nu vill för annars barn sig visa
en äkta moder huld, bör ock ha ära stor.
Gud låte deras val dem bäggjom väl bekomma
och ge det fromma par mångfaldig fröjd och fromma!

Jag önskar, ja jag spår dem mång lycksaligheter,
och deras egen dygd hon spår dem väl också;
än mer, i deras namn jag finner två profeter,
som kunnat mycket gott i fordom dagar spå.
Jag vill nu nycklen själv till denna gåtan visa
och säja, att det är Elias och Elisa.


J Runius:

Marias lovsång (Magnificat)

Min själ prisar Herrens storhet,

och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
och se, härefter ska alla släkten prisa mig salig.
Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
och heligt är hans namn.
Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
över dem som fruktar honom.
Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
han har skingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.
Härskare har han störtat från deras troner,
och ringa har han upphöjt;
hungriga har han mättat med sitt goda,
och rika har han skickat bort med tomma händer.
Han har tagit sig an sin tjänare Israel
och tänkt på att bevisa barmhärtighet
mot Abraham och mot hans säd till evig tid,
efter sitt löfte till våra fäder.

Maria:

Jungfru Maria

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.

Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,

ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,

där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?

Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,

att ditt blod icke brinner som de andras?

Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,

och din panna är som bågiga månen,

när över Bergsängsbackar han vit och lutad går

och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,

och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid;

knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,

knappt piper det i svalbon och lundar.

Nu gå Dalarnes ynglingar och flickor par om par;

du är utvald framför andra, du är önskad av en var,

vad går du då så ensam och begrundar?

Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,

som i den tysta pingstnatt vill vaka

med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord

hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.

Din moder månde sörja, att du strövar så allen.

Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,

och i skogen går den slående björnen.

Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård,

den är bringad av en ängel från en salig örtagård:

du kan trampa på ormar och törnen.

Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång

ifrån aftonrodnans fäste över Siljan -

du kunde gå till paradis i kväll din brudegång

på den smala och skälvande tiljan.

Vill du älska mig då?

Jag är ung och skön, full av behag,
och det tänker nog också du.
Men kindens rosor vissna en dag,
vill du älska mig då, som nu?

Jag är ung och vacker, så du sagt,
och min blick är så ren och klar.
Men fägring håller man ej med makt,
den förgår i växlingens da’r.

Nu älskar du mina ögon blå,
och du smeker så ömt mitt hår;
men säg, skall du göra det också,
när det grånat i sena år?

Nog skall du älska din unga brud,
som en gång du i famnen ta’r;
men skall du det även inför Gud,
då min skönhet försvunnit har?

Jag är ung, nu livet är en lek,
dock, min vän, o, mig svara du!
När rosen vissnar, min kind blir blek,
vill du älska mig då, som nu?

F A Bloom:

Herdakväde

En Celadon gav fröjderop,

då han med sin herdinna
fann på ett skrin uti en grop:
"Nu skall du bli grevinna,
och jag så stor och mäktig man,
att ingen själ tör knysta.
Minsann, det går ej längre an
att krypa i det tysta!

Till nästa riksdag låter jag
mitt sköldemärke sväva;
då skall jag göra dunderslag,
att hus och berg sku´ bäva.
Farväl, min hjord och tysta fält,
I trän och gamla stubbar,
farväl, mitt bo och usla tält,
gemena tomtegubbar!

Jag är ej mer er Celadon,
nej, annat mån I veta:
hans nåd, herr Celadondrion
vill jag härefter heta.
Min nymf, vad säger du därom?
Du plär mig vara trogen;
kom, Melicerta, kära, kom!
Nu är vår lycka mogen."

"Ack, Celadon, vem skulle trott",
sad nymfen Melicerta,
"så mycket buller skulle bott
i ett så stilla hjärta!
Betänk vårt lugn och sälla bo,
gack i dig själv tillbaka:
monarker sucka för vår ro,
men få den sällan smaka."

"Nå, Melicerta, kära du,
vad vill ditt snack betyda?
Du blir ju strax en mäktig fru,
kom, kom, du måste lyda!
Men ett jag ber: när man oss spör
vi världen oss betager,
så säg, att jag det tvungen gör,
och att du mig bedrager.

Du vet, att sådant bör en man
städs på sin hustru skylla.
Det står en flicka bättre an
sin hederslystnad fylla.
Säg du, när folket hör därpå,
vår ringhet gör dig smärta;
då vill jag sorgligt svara så:
Betänk dig, Melicerta!"

"Jag tjänar dig, min Celadon,
i allt, vad dig behagar;
men stackars karl, som ej är mån
om våra sälla dagar!
Vi leve ju ett kungligt liv
i våra tysta krokar,
vi le åt stolta tidsfördriv
och högvälborna tokar.

Du räknar visst för ingenting
att fri och älskad vara.
Hör, alla hundar runt omkring
på våra toner svara!
Ej skakar onåd våra trän
och grumlar våra brunnar;
för oss ej böjas falska knän,
ej heller smickermunnar.

Vårt namn är tyst och slätt och rätt,
men då kan det bäst vaktas:
den oss föraktar, ack, hur lätt
kan den av oss föraktas!
Vår dag är från bekymmer fri,
vår natt är full med nöje;
de storas fall gå vi förbi
med ett föraktligt löje.

I vårt palats man slipper fram
för kjortlar och drabanter;
vi höre skrik av våra lamm,
men ej av supplikanter.
För höga miner, skarpa ord
stå vi ej städs på nålar.
Vi dränke alla tungors ord
i våra nektarskålar.

Vår mjölk och smultron stå oss bi,
när rangen gör oss kranka;
partiers vrede stille vi,
när gröna ärter vanka.
I kamp med ägg vi döme rätt,
vem mer är fast i stolen:
Sankt Niklas eller Mahomet,
jordklotet eller solen?"

"Ack, Melicerta, tig, jag dör,
där intet högre vankar.
En själ i stoft mig ömkan gör
med så gemena tankar.
Nej, hit med min beredda katt,
han skall dukater hysa!
Hör upp, mitt skrin, med all min skatt!
Jag vill i heder lysa!"

Vår Celadon slog locket opp,
det gick förutan dyrkar;
men ack, var blev vår herdes hopp?
Han fann där fyra fyrkar.
"Jag ser", sad han, "att bladet vänds;
min nymf, jag har gjort illa.
Farväl, ers nåd och excellens!
God dag, min herde lilla!"

O v Dalin:

Ännu lever Ukraina

 

Ännu lever Ukraina,

äran åter glöder!

Och vår himmel ses nu skina    

mot oss, systrar, bröder!

Såsom snö i vårsol töar

fienden ska smälta.

Bröder, systrar, vi ska styra

i vårt fria hemland.

Allt vi offrar för att sätta

friheten på tronen,

och vi kallas då med rätta 

för kosacknationen!

Människan

Människa, varifrån kom du? 

Var du en urcell, slungad på stranden, 

förd av en allsmäktig vilja, som visste 

mening och väg och som aldrig tog miste - 

någonting över allt vad vi känna, 

bortom allt vett och förstånd? 

Kraften, som danade ut dig, som räckte 

för ett så underbart, okuvligt släkte, 

vad var riktigt ditt eget av denna 

outsinliga fond? 

Skumma, outrannsakliga 

gå dina anor till tidlösa tider. 

Runt om i jordens bortglömda gravar 

vila, med vakt av offrade slavar, 

härskare, hövdingar, faraoner, 

multna de fattigas ben. 

Människoätter komma och fara. 

Öknen, jorden och bergen bevara 

kilskrift, bildskrift från flydda eoner, 

slagen i hällarnas sten. 

Människa, hur länge var du? 

Hur länge skall du förbliva? 

Under din värld, där fartböljor brumma, 

sova urtidsskogarna stumma, 

djupt i sandhav och lervalv förstenas 

jätteödla och mastodont. 

Men du är kvar. Och likt dina fäder 

bygger du torn som i Babylons städer. 

Forntid, nutid och framtid förenas 

inom din horisont. 

Stormflod och urhav fördränkte dig. 

Skridande isglaciärer 

spolade sönder ditt rike, begravet 

under giganternas vandring till havet. 

Men i de väldiga vägarnas fåra 

sår du, bygger och bor. 

Upp ur örlig och pestilentia 

reste sig viljorna, vakna, fria, 

tusenhövdade, tusenåra - - - 

Människa, vad du är stor!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Jag har bott i ditt skimrande månskensslott

Jag har bott i ditt skimrande månskensslott,
vid bergkristallfönstret med dig har jag stått
och skådat all världen i blänkande blått.

Men ibland vid det vackra min själ blev led.
Då gick jag i köket till drängarna ned
att skämta och glamma på drängars sed.

H Löwenhjelm: