onsdag 29 augusti 2018

Bilder ur Carl Olof Rosenii liv



Tänken på edra lärare, som har talat Guds ord till eder, och efterföljen deras tro, skådande vad utgång deras umgängelse hade. (Heb 13:7)

I.

Vid Fyris strand, i glada ungdomsstaden,
där fosterlandets söner sig forsamla
till ädel tävlan inom andens rike
där vetenskapen öppnar sina salar
och konsten hägrar med sin rika tjuskraft
och sången klingar än i sena kvällen,
där återfinna vi den forne pilten
från herdetjället i den höga norden.
Han, som för syskonskaran höll sin första
för livet så betecknande predikan.
En högrest yngling med de rika lockar
kring pannans valv, och sällspord liv i blicken,
han möter oss, men icke på arenan
för lärda tävlingar, nej, i den tysta
för alla undangömda kammarn.

Där kämpar han en högre kamp än tidens
för ovisst mål och jordisk pris, vars lager
så ofta vissnar, innan sol är bärgad.
Ett obeskrivligt svårmod tryckt sin stämpel
på varje drag utav hans öppna anlet,
ej studier, ej vänners brev, ej ordet,
det gamla ordet, nyss så högt värderat,
så ljuvligt njutet uti Norrlands skogar
bland dyra nådesyskon, kunde skingra
den tunga natt, som spänt sin mörka vinge
utöver friska, ungdomsvarma hjärtat.

Det var en tid lik Luthers uti Erfurt,
då i den trånga, tysta klostercellen
han låg i stoftet, kämpande med Herren.
Så här Rosenius – vårt hemlands Luther!
Han bett om kraft, ej ljus åt honom skänktes
i samma mått, på samma tid han tänkt sig,
Ja, då den underlige Herren gjorde
vad i sitt ord han sagt sig vilja göra,
när han sin tjänare begynte leda
på vägar, vilka denne icke kände:
då vaknade uti hans unga sinne
de ”hemska tvivel”, varom själv han skrivit,
Ja, tvivel uppå Gud, som skapat världen,
på bibeln och dess evigt fasta sanning,
på en försonad, huld och nådig Fader,
som hör och bönhör sina barn i nöden
och älskar dem med evig faderskärlek.

Lik Jakob vid det trånga vadet Jabbok,
han brottades den långa, mörka natten,
till dess hans egen starkhet blev så bruten,
att den gick upp allena uti Herrens,
och han för varje dag behövde leva
av nåden blott, Guds fria nåd i Kristus.
Ej underligt om kampen räckte länge,
om degeln måste vara het, då Herren
här ville bilda sig ett utvald redskap,
i nödens skola helgat och beprövat.

Den lärare, som skulle leda andra
på salighetens väg, behövde smaka
i högre mått så nödens djup som nådens.
Den herde, som med äkta herdesinne
sig skulle vårda om den klena hjorden,
behövde själv från kulorna i öknen,
de leoparders berg och lejons boning,
bli lyftad upp på överherdens axlar
att såsom helt förlorad saligt frälsas.
Den tröstare, som skulle bringa tusen
hugsvalelse i syndanödens klyftor
och veta tala med de trötta själar
den rätta tid – han måste själv ha druckit
ur Herrens tröstebägare i nöden.
Liksom det står i allra högsta mening
om honom, som vår synd uppå sig lade:
”Därav att själv han varit pint och frestad,
han kan ock hjälpa dem, som ännu frestas.”

Så fostrades i Herrens egen skola
vid bön, anfäktning och vid bibelordet
(ett treblad, vilket enligt Luther bildar
en teolog utav det rätta slaget),
den man, vars namn i Skandien av tusen
välsignas under tack och lov till Herren.



II.

Har du vandrat över fälten någon majdag klar och varm,
har du sett den späda grönskan spira upp ur jordens barm,
har du skådat lundens knoppning och den lösta flodens språng,
har du lyssnat till den glada fågelskarans hemkomstsång?
O, då vet du vad en vårdag i den höga norden är,
och då anar du måhända vad det löftet innebär:
”Ödemarken skall ock glädjas, blomstra som en lilja än
Libanons og Karmels skönhet Herren giva skall åt den.”
Också vi en sådan knoppning skåda fått med fröjd och hopp,
löftesrik den späda brodden skjutit blyg ur jorden opp,
Andens varma sommarfläktar örtagården ljuvt berört,
turturduvans röst man åter här och där i bergen hört.
Herrens är det stora verket – vilken man med all sin kraft
giver väl åt minsta frökorn liv och växtlighet och saft?
Över allt och över alla råder ju allenast Gud,
vem han vill i nåd han väljer till sin man, sitt sändebud.
Han är rik utöver alla, rik i sina redskap ock,
o, må vi med vördnad skåda på hans dyra vittnesflock!
Varje tjänare sin gåva liksom sin mission har fått,
men vad han hos alla söker, det är trohet, trohet blott.

Dock, om nu vi skulle vandra spörjande ibland vårt folk:
vem har Herren här bland eder brukat till sin viljas tolk?
vem har framför många andra framlagt nådens lära klar?”
skulle tusen röster svara: ”Vår Rosenius det var!”

Hörom då: I låga stugan sitter där en åldrig man,
som det hårda knappa brödet blott med nöd förtjäna kan.
Men ur blicken strålar likväl frid, förnöjsamhet och hopp,
ty till en barmhärtig Fader tillitsfullt han skådar opp.
”Varav denna frid, du gamle”, spörja vi med undran stor,
”Jo, på Herren Jesus Kristus, trots all skröplighet, jag tror.
Syndabördan nu ej längre vilar på min krökta rygg,
Gud har kastat den på Kristus, därför är jag fri och trygg.
Länge nog jag gått och suckat under Moses tunga stav,
sökande med egna krafter lyfta samvetsbördan av,
men den blev blott tyngre, tyngre, tills jag i en salig stund
höra fick det dyra ordet om ett evigt fridsförbund.
Vid en sammankomst där borta uti kyrkobyn vid ån
läste man i ”Pietisten” om ”förbundet med Guds Son”
och den nya lag som gäller än för Sonens barn – och se,
bördan föll från tyngda skuldran, och jag måste saligt le.
Sedan dess, hur annorlunda har ej allt gestaltat sig,
vad som förr var tungt och bittert är nu lätt och ljuvt för mig.
Herren vare lov för gåvan av en lärare, som vet
tyda för oss höjden, djupet utav nådens hemlighet.”

Hörom ock den unge pastorn, av Guds frid delaktiggjord
i det överfulla templet fritt förkunna nådens ord
för de tusende, som komma mången gång från fjärran trakt
gripna utav ordets sanning och av evangelii makt.
Hörom honom fritt bekänna: ”Länge jag i blindhet gick,
djärvt predikande en lära, varav liv dock ingen fick,
talande om tro och bättring, gärningar och goda verk,
men förgätande att grunden är blott Kristi gärning – märk!
Nitisk mot den nya läran stod jag där så stolt och stark,
en ortodoxiens kämpe på förnuftets frusna mark;
men vad under, Herren fann mig, bragte mig till korsets fot,
med ett blad av ”Pietisten” han mig fångat i sin not!
Några ord ur Romarbrevet med förklaringen därav
väckte mig till ny besinning av vad Gud med Sonen gav,
när det heter: Genom honom vi förlikningen nu fått,
allt är botat i den ene – allt är genom honom gott!
Vad jag förr ej sett, jag såg nu, glad, förundrad, blygselfull;
sedan dess väl många stormar sökt min fridsgrund slå omkull,
men den står dock fast, ty Herren själv i nåd har lagt den så,
och vad han har lagt det måste uti evighet bestå!”

Hörom ock de dyra vittnen som utur vårt folk gått ut
med det fria bjudningsordet, lyssnom nu på dem till slut,
när i stilla brödrakretsen lätt den frågan springer fram:
”Broder, säg, hur fick du blicken riktad på Guds dyra lamm?”
O, hur ofta ljuder svaret på ett sådant spörsmål än:
”Länge jag rannsakat Skriften och ej funnit ljus i den,
men till slut en gyllne nyckel uti nåd mig given blev:
Gud ske lov för Pietisten och dess kära Romarbrev!”

Ja, så kunde än vi spörja och alltjämt få samma svar,
vittnande om vilken dyrbar gåva oss den skriften var,
mänskohjärtats labyrinter läggas fram i dagen där,
men än mer den nåd, som evigt väldig över synden är!

Dock, ej blott det skrivna ordet, som på duvovingar flög
och varav så månget hjärta liv och kraft och näring sög,
vittnar om Guds nåd och gåva; därom vittnar lika fullt
ock det muntligt sagda ordet, ledande och fadershult.

O, vem lever ej i minnet dessa stunder som igen,
då man samlades kring ordet inom slutna dörrar än,
eller mitt i arbetsveckan skyndade till ”Betlehem”
för att stärkas uti loppet mot ett nytt Jerusalem.

Gud ske lov för vad han givit! Gåvan står ännu oss kvar,
fastän trogne såningsmannen re`n sitt värv fullbordat har!
Luther är ej död – han lever än vid folks och troners fall,
så Rosenius i norden efter sekler leva skall.


IV.

Mognande axet
sakta sig böjer
redan för höstens
lättaste vind,
Vitnande skörden
bärgas med glädje
uti de fulla
ladorna in.

Prövande lärarn,
mognad i striden,
tröttad av öknens
brantar och djup,
lutar förtroligt
grånade hjässan
sakta mot Mästarns
trofasta bröst.

Ånnu med bruten
stämma han talar,
talar om Sions
glädje och tröst,
pekande stadigt
hän på den ende,
som för oss alla
givit sitt liv.

Ljuvlig hans svansång
ännu oss bringar
toner av lovsång,
glädje och hopp!
Etthundratredje
psalmen av David
gav åt hans hjärta
uttryck därvid.

Stilla, som solen
sjunker i väster
sjunker det trötta
huvudet ner.
Fridfullt, som vågen
somnar vid stranden
sluter i kvällen
ögat sig till,

söker sig stilla
tåren den sista
väg utför kinden
än liksom förr,
bryts dock, som droppen
brytes mot solen,
strax i en saligt
leende frid.

Icke för ovisst
mål har han kämpat,
icke på svekfull
grund har han byggt.
Vad som i livet
tröstat hans hjärta,
var ock i döden
ännu hans tröst.

Jesus allena
allt uti alla,
människan ringa,
nåden blott stor:
sådan var läran
städs han förkunnat,
Pauli och Luthers
lära det var.

Under den gröna
daggstänkta mattan
vilar den trötte
pilgrimen nu,
men de som många
undervist hava,
skola som stjärnor
lysa en gång.

O, må den ädla
säden han sådde
blomstra och mogna
härligt i frid!
Ordet var Herrens,
därför det icke
åter skall komma
utan sin frukt.

Blåse en pingstvind
kraftfull och ljuvlig
genom vårt svenska
Sion ännu!
Vile Guds Ande
städs över Norden,
samlande nya
skördar åt Gud!

L Sandell:
Lina Sandell.jpg

tisdag 28 augusti 2018

Regnbågen över Österlisa



Finnar, judar, samer, svennar, romer,
med och utan extra kromosomer,
sossar, liberaler, moderater,
kommunister, sverigedemokrater,
hetero- och homosexuella,
övernitiska och allmänt snälla -
allas lika värde måste gälla!
(Även NMR och kriminella).

A Holmberg:

måndag 20 augusti 2018

Vad i sin period den högsta höjden sett

Vid kung Fredriks kröning den 3 maj 1720

Vad i sin period den högsta höjden sett
plär åter strax därpå det lägsta fallet röna.
Kung Karl man nyss begrov, kung Fredrik nu vi kröna
- så har vårt svenska ur gått ifrån tolv till ett.


söndag 19 augusti 2018

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

söndag 12 augusti 2018

På böndagen den 12 augusti 1710








På böndagen den 12 aug. 1710 av Johan Runius, då man förutan flera vedervärdigheter, som i verserne pekas på, efter Rigas övergång var flyktig ifrån Reval och hitåt på sjön, därest man tre veckor haft kontinuerlig motvind, gjordes följande visa. 


Tro, tålmod, hopp, vad vill det av er bliva?
Mitt hjärta mig och er vill övergiva.
Du tro, var är din vittberömda grund?
Var är, o hopp, ditt motgångstrotsand´ ankar
och, tålamod, din´ oförskräckte tankar
om Guds förbund?

Var är ditt ros, o bön? Månn´ du ej hycklar,
då du känns vid att äga himlens nycklar,
att ha med Gud ditt enda tidsfördriv,
ja, vara ett allsmäktigt ting på jorden,
som allt uträtta kan med de try orden:
ack Fader, giv?

Du beder titt men litet därmed vinner,
du söker nog men snart platt intet finner,
du klappar hårt, men ingen låter opp.
Dock om du man blott nej och avslag finge
och ej på köpet allt dig illa ginge,
så vore hopp.

Nu får du mot av allt vad dig behagar:
du ber om solsken och får mulna dagar,
om liv, så får du huset fullt med lik,
om skyndsam fart, så döms ditt skepp till fästan,
om östanvind, så får du lutter västan.
Är det ej svik?

Den minsta tro kan största berg försättja,
är hon man ren, förutan flärd och flättja;
ja, är hon man så stor som senapsfrö,
får bönen allt, varpå hon nånsin pekar,
allenast hon är dristig och ej vekar
som säv och rö.

Har sådan bön dock fordom gjort stor under,
ty genom den fick Samuel blixt och dunder,
Elias regn och eld av himlen ned,
och Daniel band de grymma lejons tänder,
ja, Moses själv den stora Gudens händer,
då han var vred.

Hur är det nu? Är bönens kraft försvagad,
Guds löftens ordning rubbad och olagad?
Vill nu bli brist uppå hans nådes skatt?
Har Herrans hand nu låtit sig förkorta?
Än dröjs hans hjälp, än blir hon alldels borta!
Hur är det fatt?

Ack nej! Han månd´ ej värr´ än fordom handla,
hans högra hand kan allting än förvandla,
fast du här gråta måste mer än le.
Av idel lust far själen alltid illa,
men korset är den hälsosamste pilla
Gud här kan ge.

Gråt därför den som aldrig här får gråta,
men gläd dig, då dig Gud gör kindren våta:
det nu gör ont, det gör dig framdels gott.
Då skall av ångst uppväxa idel nöje,
vad sås i gråt, skall skäras opp i löje
med ymnigt mått.

Så statt nu fast i tålmod, hopp och trona!
Ju större kors, ju fagre blir din krona,
ju flera lik, ju flera liv igen.
Ju längre sörjt, ju bättre smakar trösten,
ju tyngre vår, ju drygar´ frukt om hösten
för åkermän.

Ty var, min själ, med Gud förnöjd och stilla!
Han gör allt väl och aldrig nånsin illa,
evad, hur snart och mycket han täcks ge.
När en gång till hans belät jag uppvaknar,
skall mera lust, än jag i världen saknar,
mig evigt ske!


J Runius:

lördag 11 augusti 2018

Topelius 200 år: Skördefolket dansar på ängen




Nu låt sorgen fara,
låt bekymret rymma.
Inga moln den klara aftonsolen skymma.
Kom så låt oss svinga,
nu så ha vi vingar,
kom, låt oss i ring kring björken ta.
Alla fåglar sjunga,
sjunga hi hej,
alla toppar gunga,
gunga hej sej.
Kom så låt oss svinga,
nu så ha vi vingar,
kom, låt oss i ring kring björken springa.

Bort med liar, vevar,
bort med suck och möda.
Alla löjen leva,
alla kval är’ döda.
Bort med sorgsna miner,
bort med gråt och grin, när
aftonsolen skiner fin och klar.
Alla skogar dansa,
dansa hi hej,
alla ängar kransa,
kransa hej sej.
Bort med sorgsna miner,
bort med gråt och grin, när
aftonsolen klar på ängen skiner.

Sorgen är en tjuv, han
skall i toppen hänga.
Glädjen är så ljuv, han
skall i dansen svänga.
Sörj ej morgondagen!
Här i gröna hagen
hoppet och behagen bygga bo.
alla dalar grönska,
grönska hi hej,
alla hjärtan önska,
önska hej sej.
Sörj ej morgondagen!
Här i gröna hagen
blommar hoppet friskt och le behagen.

Kom, min vackra, trogna,
kom, min hjärtanskära!
Hoppets fält de mogna,
kom att axen skära!
Solen sjunker stilla;
kom, min vackra lilla,
kom, åt hjärtats ljuva villa le!
Klara stjärnan brinner,
brinner hi hej,
och vårt liv försvinner,
svinner hej sej.
Solen sjunker stilla;
kom, min vackra, lilla,
kom att le åt hjärtats ljuva villa!


(Majniemi, 7 aug)

Z Topelius:

torsdag 9 augusti 2018

Pengar

  






Pengar
varför jag älskar dem
över allt?
Emedan
de äro enda boxjärnet
som biter
på livets morrande bulldoggansikte.


H Parland:

Det enda














Snart är det bara ett som jag vill söka
på hela denna jord. — Vad lönar det att öka
med nya sländor de miljoner ord
som fladdra över skönhetsfestens bord,
när tiden diktar tungt om nöd och mord
och stormen går och världens grunder röka?

Vad lönar det att föra
en konstens klinga, smidd av spröda kval,
när livets bilor falla utan tal
och hatande varandra vi förgöra?

Snart finns det bara ett jag vet,
som återstår mig i det sista:
att söka dig, Rättfärdighet,
du mörka evigheters gnista.
Att bära dig i skygga händers kupa
igenom stormarna och hagelbrusen,
hur vägarna må stiga eller stupa.

Så kanske når jag fram till någon frusen.


J Hemmer:

Vårhymn

Jag vet ej vad jag tackar för, jag vet ej vad det är
som gör mig denna sorgsna jord så obeskrivligt kär.

Nu strömmar våren ned ur skyn med sånger, doft och ljus.
Det lyser blitt kring varje liv som i ett fadershus.

Jag famnar dig, du goda värld, som vaknar ung och vän!
Vad mäkta alla mörka år mot detta gyllne sken!

Jag vet ej vad jag tackar för och vet ej heller vem.
Men jag är obeskrivligt glad att jorden blev mitt hem.


J Hemmer:

Den stora boken

Alla dikter ligga födda
längesen i strålande gestalt.
Ögon, av ett inre drömljus genomglödda,
skåda stundom allt.

Alla dikter ligga skrivna
någonstädes i en väldig bok.
Många känna vi, åt ljuset givna.
Tusen bida ännu under dunklets dok.

Frågar du vad boken heter
och om Världens Herre bär den i sin famn?
Överallt, i blod, i mull, i eter
gömmer den sin skönhet och sitt namn.

Har du på dess pärmar gläntat,
blir ditt liv att stava dessa stora blad.
Mången har i år av hårda offer väntat
för att hänryckt skriva av en rad.


J Hemmer:

Morgonbad i strandruinen

Hej, min skjorta hissas muntert på en brusten kolonnad
av en strandruin, som fordom var ett romerskt kejsarbad!

Långt på havets dimblå linje, som ett fartyg på en fris,
gungar Capri vinlövsriggat, seglande till paradis, —

och på andra sidan golfen, tungsint som ett tjudrat ök,
står Vesuvius och frustar boll på boll av sorgsen rök.

Men bland blommor och bland ödlor, granna som smaragd och vin,
dansar jag barbariskt naken i en kejserlig ruin.

Hej, nu dansar jag till randen av en mossig marmorhall,
tar ett språng och tumlar rusig ned i spegeln av kristall!

Hejsan, lekande delfiner, låt oss hålla lustigt lag!
Humrar, borrar, djuphavsfiskar — tagen mot mig, här är jag!

Ut på svala golfen styr jag. Med en våg till huvudgärd
lägger jag mig lat på ryggen i en morgonklarnad värld.

Skimrande latinska segel blinka över havets rand.
Och jag hälsar sol och himmel hänryckt med min sträckta hand.


J Hemmer:

Betty Ehrenborg 200 år: Sömnen

















När tusen stjärnor utur havet stiga,
och skimmer över himlavalvet strö,
må smärtan blicka upp till Gud, och tiga,
och drömmen nå lycksalighetens ö!
För trones blickar töcknet undanvike,
som höljer oförgänglighetens rike!

Kom, vallmokrönta ängel, och omsider
din huldhet åt den bleke stridsman bjud!
Ser dagen icke nog av grymma strider,
och lyss till skrän av krigstrumpeters ljud?
Hur ljuvt, att dock ett ögonblick få blunda,
förglömmande de välvningar som stunda!

När i din anlets svett du jorden brukar,
du träl uti förgänglighetens land,
att mullens svalg din andas kraft ej slukar,
o, blicka upp till stjärnorna ibland!
O, låt din varelse, när kvällen nalkas,
av dagg beströs, av aftonvindar svalkas!

Du, vilken spränger djupa kunskapshällen
och kräktar in naturens undervärld,
o, vare dig en Jakobsstege kvällen,
och drömmen vare dig en himmelsfärd,
att ej i forntids grus, i nutids funder,
ditt Allraheligaste dukar under!

Den suckande martyr av kroppslig smärta,
som i sin jämmer räknar timmans slag,
för hans förblödda, ångestfulla hjärta,
är ej en evighet varenda dag?
Månljusa natt, må på hans ro du skina!
Ack, gjut en balsamdroppe i hans pina!

Och du, som länge, länge, länge irrat
i öknens sand, av tvivelsmål förtärd,
och blicken i det falska ljus förvirrat,
som aldrig lyser dig till Andens värld,
visst kommer, efter ändlös gråt och vaka,
din barndomshimmel i en dröm tillbaka!

Och du, som mistat allt vad vän kan mista,
vad hopp och kärlek äga rent och sällt,
och skådar, rysande, din älsklings kista
begravas under snön på dödens fält -
o, efter tusen suckar, tårar, strider,
förunnas dig kanske en sömn omsider!

- - -

O Herre! oss välsigna och bevara
och vänd till oss ditt ansikte, din frid!
Ditt ljus, det fromma, eviga och klara
omkring den stilla huvudgärden sprid.
Och låt, när vi ha somnat sista gången,
oss vakna i din famn, vid änglasången!


Betty Ehrenborg:

Morgon mellan fjällen















Morgon mellan fjällen,
hör, hur bäck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunga: Gud är god,
Gud är god!

Se, hur dagen bräcker!
Fram går ljusets flod.
Dalen, som den väcker,
svarar: Gud är god,
Gud är god!

Skogens grenar glittra
och med gladligt mod
fåglarna, som kvittra,
sjunga: Gud är god,
Gud är god!

Själ, vak upp och svara
dem med nyfött mod!
Höj din lovsång klara:
Gud, vår Gud, är god,
Gud är god!


Christoph von Schmid:

onsdag 8 augusti 2018

Betty Ehrenborg 200 år: Notturno

















Dagens tvång ej mera fängslar
fantasien i min håg;
mot den oro som mig ängslar
går jag ut på nattligt tåg.
Näktergalen och den blida
månens blick jag söka vill;
o hur ljuv är ej den vida
nattens värld - hur sval! hur still!

Stum och drömmande jag vankar
över bryggan, över ån,
och en här av vilda tankar
vaknar upp av forsens dån.
Dåna, underbara vatten!
Härma åskan, stolta svall!
I den tysta månskensnatten
min musik du vara skall.

Och jag springer över muren
och jag står på ängens plan;
o hur moderlig naturen
öppnar här sin vida ban!
Här jag söker mig bland gräsen,
även jag, en huvudgärd,
där av millioner väsen
vimlar en oändlig värld.

Melankoliska och ömma
ande, som i natten bor!
Sänk dig ned, och låt mig drömma
om en värld, än mera stor!
På konvaljens välluktsånga
vaggar jag till drömmens strand,
där så ljuva, sköna, många
änglar föra mig i land.


Betty Ehrenborg:

Betty Ehrenborg 200 år: Med en Kempis, till julklapp



























Elden, stormarna och töcknen
fly, och lämna intet spår,
när en sakta fläkt i öknen
fram av Herrens Ande går.
Och profeten, vilkens panna
brände av förtvivlans strid,
känner sina tårar stanna,
känner ödmjukhet och frid.

Men en mäktigare stämmas
välde dämpar stormens brus,
när ditt hjärta översvämmas
utav Evangelii ljus.
O, först då ett sakta väder
över jorden gjuter sig,
när en Gud i lindakläder
nalkas och välsignar dig!

O, vad båtar dig att akta
denna världens väl och ve?
Hellre stanna och betrakta
Kristi efterföljelse!
Då, i ödmjuk bön och vaka,
skall ett himmelskt ljus dig gry,
och ditt hjärta skall tillbaka
till sin första kärlek fly!


Betty Ehrenborg:



Är det du är det du allra käraste barn





















Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå?
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist,
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.


H Löwenhjelm:

tisdag 7 augusti 2018

På fiske

Och nu är det sommar igen och hett,
så hett som i själva tropiken;
Men trevligt är det, fastän man blir svett
ty gäddorna hoppa i viken.
Fast flugor och bromsar och mygg och bin
nu surra och svärma och sticka,
så tömmer i hettan jag glädjens vin
och tänker på henne — min flicka.

I fjol var jag ute vid saltsjövåg
och hälsade på lilla “Mutter”,
då fick jag draga i tackel och tåg
och segla min ståtliga kutter.
Nu är jag på landet, vi kom jag hit
från stranden där tusende vada,
där vågen gick hög och skummande vit?
Hur roligt var där ej att bada!

Välan, jag skall hava det gott ändå
och glömmer de hänsvunna dagar.
Jag får roa mig själv kan du förstå
i skogen och grönklädda hagar.
Jag stövlar i väg bort till insjöns strand
och i fria naturens sköte
fördriver jag tiden långt ifrån land
och vaktar mitt metspö och flöte.

Och bara det nappar så drar jag opp
en braxen, en gädda i båten.
Och blir det för varmt, då tar jag ett hopp
överbord, sen blir jag belåten.
Och nog finns väl någon på ödslig hed,
vars hjärta av levnadslust klappar,
som tycker om fiske och vill gå med
att fiska, om bara det nappar!

F A Bloom:




måndag 6 augusti 2018

Stig nära, du kära!

Stig nära, du kära! Nu faller natten sakta på
men ej en natt som förr i gyllne ljus.
Nu bli de skumma nätterna, då allt i blom skall gå
och klöverns ängar nära vårt hus.

Kring stenar och renar stå solöga och kungsljus ut,
de ha så brått - se slåttern kommer snart!
Och björkarna ha tyngre doft och tyngre grönska än förut
och äppelträdets grenar ha kart.

Nu brista de sista av landens knoppar ut i blom,
nu går du fjärran, bitterljuva vår,
men allt du gav av segerns ro och minnets rikedom,
det som vi aldrig mista, består.

Så stilla, så stilla är sommarnatten kring vår gård.
Blott knarrens visa knirkar, lugn och kärv -
och är den fattig nog på klang och entonig och hård,
så passar den ej illa vårt värv.

Likt stegen kring tegen av dem som fordom hjälpt varann
den trägna, jämna rytmen blir en sång,
en stillsam vardagssaga om tålamod som vann.
Den sagan blir vår egen en gång.

Du kära, vi bära en enda bön i nattens fred:
O sommar, av din fullhet oss giv!
Att veta gott vad möda ens skuldra orkar med
och lyfta den i ära är liv.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):