Smeden (Yrkesvisa 7)

Puh! 

Bälgen pustar med suck och nöd, 

luften frustar i ässjans glöd, 

elden äter det svarta kolet, 

tången vänder det röda stålet. 

Puh! Puh! 

Gnistan springer i mörkret ut, 

syns en minut, buktar för vind, 

skämtar och brinner,

slocknar, försvinner; 

natten stirrar i rymden blind. 

Knack! 

Där står smeden med blottad arm, 

skjortan sotig och pannan varm. 

Stålet gnistrar så vitt på städet, 

sprakar stjärnor som löv från trädet. 

Knack! Snack! 

Glöden kolnar och bälgen står, 

släggan slår... 

stål i min hand, vad vill du heta? 

Kniv att arbeta? 

Svärd att värna ett älskat land?

Z Topelius: 

Bönen

En gång, när i fromma, glada samtal 

vid sitt middagsbord den gamle Luther

satt som vanligt bland förtrogna vänner, 

talte en av dessa så med klagan: 

»Svår och ond att leva i är världen, 

full av vansklig id och jordisk omsorg;

intet under därför, att så mången 

sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.

Även mig de plåga, dessa oljud 

av en outtröttlig världslig strävan. 

I mitt grannskap, bultas, smids och hamras 

oupphörligt hela dagen genom, 

och hur tidigt än jag vaknar, störa 

dån och hammarslag min morgonandakt.»

Luther log och sade: »Varför störas? 

Tänk långt hellre: 'Jag har sovit länge. 

Hör min fromme granne, hur han redan

hunnit stiga upp och börja bönen'; 

ty en bön, min vän, är flit och arbet.

Sannerligen, när den svarte smeden 

vaknar upp och tänker: 'Gud har gett mig

åter dag och krafter att arbeta', 

och med hurtigt mod begynner smidet, 

är hans trötta flämtning för vår Herre 

icke mindre kär än dina suckar, 

och på himlens portar slår hans slägga

kanske starkare än dina böner.»

Johan Ludvig Runeberg:

Smeden

Vak upp till möda, min raska arm!

Vak upp med makt,

min trogna, dundrande slägga!

Den dagen skola vi hålla varm

i hurtig takt,

tills sent i kväll vi oss lägga.

Mig blåser ej lyckans vind på sned,

jag har ej lust

för den att springa och flåsa.

Här står jag, min egen lyckas smed,

och med min pust

jag själv långt bättre kan blåsa.

Väl har jag i elden järn så mång,

dock däribland

ej något enda jag bränner.

Jag vänder dem alla med stadig tång

och säker hand

och vad de tåla jag känner.

De människonackar att böja rätt

ej vill förslå

vad medel de stora bruka;

men mina klampar jag sköter lätt:

jag dunkar på,

till dess att de bliva mjuka.

Sen gör jag utav dem vad jag vill,

vad bonden bäst

behöver, och det blir duga.

Åt honom hamrar jag lia och bill

och skor hans häst

och låser hans kista och stuga.

Ibland, när jag torkat i mitt kall,

ett gott glas öl

kan jag behöva och tåla;

men aldrig någon mig träffa skall

i gräl och söl

bland dem, som på krogen skråla.

Med första gnistan, som far mot skyn

utur min härd,

uppsänder jag morgonbönen

och prisar om kvällen Guds försyn,

som dyrkansvärd

mig skänker vilan och lönen.

Men lördagskvällen en sotig kropp

förnöjd jag tvår,

ty då är sabbaten inne,

och glad, när morgonen träder opp,

till kyrkan går

med rent både linne och sinne.

Så gå mina veckor in och ut.

Min ringa lott

ej människors avund retat,

men om mitt arbet av Gud till slut

beprövas gott,

jag ej förgäves arbetat.

J O Wallin: