De lära slakta dina lamm...

Extralärarens varning:

Du drömmarman så allvarsam

med klena vackelvristen,

de lära slakta dina lamm

och lägga dem på risten.

Vi leva i den stränga tid,

då allt är hårt, som händer.

Här passar knappast stjärnögd frid...

("Ah, se så...")

Här passar knappast stjärnögd frid -

men sammanbitna tänder.

Var panna borde vara slät -

du lär väl varsamt klaga.

Man lärt av åskans majestät

att pannan sammandraga.

För varje brandröd stridshästflock,

som stora cirkus rundar,

du sänker dina ögonlock...

("Påståendet kunde jag...)

Du sänker dina ögonlock

och gömmer dig och blundar.

En tveksam fot, romanblå blick - 

ett slarvigt pansrat hjärta...

Vad gör du här? Ah, fel du gick!

Vart steg ger stöt och smärta.

För visa fick du järnkoral -

en skräckhymn snart du sporde.

Du tog nog fel på hundratal

("Mina avsikter...")

Du tog nog fel på hundratal

när din entré du gjorde.

Fast själv en butter man som få,

och full av tankar vreda,

jag ville välva en berså

åt dig i livets leda.

Och ovanför dess mörka blad,

min ädle svärmarfåne,

jag hissar, åt din fristad glad...

("Åh, se så...")

Jag hissar, åt din fristad glad,

idyllens gyllne måne!

B Sjöberg:

Till en bondes koja kom en krigsman

Till en bondes koja kom en krigsman, 

tung av år och vandrande på träben. 

Bonden fyllde lugnt ett glas för honom, 

bjöd och talte till den gamle knekten: 

"Fader, säg, hur var det dig till sinnes, 

när i striden fiender dig omvärvt, 

skotten knallade och kulor veno?" 

Gamle knekten tog sitt glas och sade: 

"Såsom dig, när någon gång om hösten 

hagel kring dig vina, blixtar ljunga 

och du bärgar tegen för de dina."

Johan Ludvig Runeberg:

Se vi gå upp till Jerusalem

Se, vi gå upp till Jerusalem

i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

Se, vi gå upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelske Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt, att där han är
vi skola med honom vara.

P Nilsson:

Den dödsdömda tanken

Mästerman mig i fängelse har,

därför att alltför vida
ute på sanningens stigar jag var.
Ordets fruktade vapen jag bar,
friheten gick vid min sida.

Hela min unga kärlek jag bjöd
friheten, min förtrogna.
Svaret tog jag ur läpparnas glöd,
kände i blödande överflöd
kyssarnas druvor mogna.

Innan jag vaknade ur mitt rus,
avund stal mina vapen,
klädde mig i en fånges blus,
rövade friheten - solens ljus
slocknat i fångenskapen.

Mästerman lille, jag kan ej dö,
kan ej, om även jag ville.
Fåfängt jag slitit och sliter spö,
tag till bilan - din bila är slö:
akta dig, mästerman lille!

M Lybeck:

Munkåret

Advent, Advent!

En dörr, som står på glänt
till allt, som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Nu är det jul.
En brinnande och gul
och sällsam stjärna står på vakt vid gudabarnets skjul.

O fastelag!
Min ande är så svag,
och efter hetvägg trängtar den varenda fettisdag.

O Påskatid!
Vad luften kännes blid,
nu uppstår allt, som fjättrat låg i dödens boja nid.

O Pingstafest!
Du, som är störst och bäst.
Gud Fader, Son och Helgeand på jorden är vår gäst.

Jfr Löwenhjelms likbegynnande dikt Advent!

H Löwenhjelm:

Ännu lever Ukraina

Ännu lever Ukraina,

äran åter glöder!

Och vår himmel ses nu skina    

mot oss, systrar, bröder!

Såsom snö i vårsol töar

fienden ska smälta.

Bröder, systrar, vi ska styra

i vårt fria hemland.

Allt vi offrar för att sätta

friheten på tronen.

Och vi kallas då med rätta 

för kosacknationen!

Text: Pablo Tjubinskyj, sv text via engelskan Andreas Holmberg 2022

Bruset på bergen

Bruset på berget domnar ej av,

fast man kan tro så i dalen.
Gossen blir man och får gubbens stav,
timmarna drunkna i talen.
Mäktigt, som över en segrares grav
kvädande lusten och kvalen,
bruset hörs städs, som från forntids hav
sorlet i havssnäckskalen.

Babylon, Roma, Jerusalem,
hjälte, profet och prinsessa;
sägnernas, sångernas store, vem
täljer väl namnen på dessa?
Högt över människors rök och hem,
högt över höjdernas hjässa
rymderna sjunga ett rekviem,
alla de fallnas mässa.

Likstenstysta topparna stå,
dalarna frostgröna gapa,
människor slutat skörda och så,
livet slutat att skapa.
Bruset på bergen ännu skall slå
starkt, som när snöskreden skrapa,
världens dödssång i isat blå,
slagna seklernas drapa.

O Levertin:

Rimdans i fastlagen

Rimdans i fastlagen

och därhos brudgumskrift över Herr Elias Bonge samt brudskrift över jungfru Margareta Elisabeth Köhn och bröllopsskrift över dem bägge.

I. Fastlagsdansen

Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag var dag griftskrift, giftskrifter ogifter?
Rimmar och hostar iblann var om ann icke tungan och lungan,
hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor?
Bli då min död och dagliga bröd slika persar och versar?
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse,
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.

Allt för trått gör omöjeli’ gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke så mycke.
Mång’n ej vill värre namn vara till än att heta poëta,
och var en vers tillskärs, menar han hjärnskalen ä galen,
ja, tör väl ock med pock bara därför hög ära begära,
att han uti poesi är ohågse såväl som odågse.
Rimmare plä, ho de ä, bliva stackare, prackare mestdels,
så säger en. Än se’n? Jo, en annan knorrar och morrar,
vrider och rider, att han med tadla må kunna sig adla
men båd’ å brev och å den som skrev sätta prickar och klickar.
En uppå pamp och damp och en ann uppå gamman och samman
dundrar och svär, att det är den obrukligste, sjukligste svenska.

Nu får väl ock innan tolv en kolv åter höra mitt öra:
"Si, rimmen hans gå på dans, se, nu svärmar och härmar han Stiernhielm!
Ja, kära kar’, ett olika par minsann du och han är.
Han var poet, men du är en get, som stäker och bräker."
Tocke behag lär jag ha i dag hos många de vrånga,
ty de gemena humör ge gemenli gemena dusörer.
Pack för tack ger lyte och lack, plä vi säja på svenska.
Ty ville jag ge rimma god dag, slå pennan i rännan,
platt låta bli allt versmakeri och frälsa min hälsa.
Men vem får sitt slut föra ut? Vem känner ej vänner?
En kommer här, en där: "Jag tror, kära bror, du är yrsker!
Skäms inte du neka nu förvänta, galanta bekanta
ett nävetak? Stor sak! Var tapper, här har du ju papper,
penna och bläck! Var käck, grip uti, var ej enveten, håll i,
skriv och driv vad du vill, tig still, lät smäda och häda,
vem lik en hund bär avunden i grunden och harmen i barmen!
Den som vill bjuda till alla munnar stoppa och proppa,
måst’ hava visst mycke mjöl, vin och öl, många stoppar och proppar.
Lit på du har, kära kar’, ordryttare marga och arga,
gynnare dock förmer, kanske fler; lät klandra de andra!
Desse sku sist likvisst de belackare stackare kalla."
Nu då, välan, du min hand, fast skriva du tänkt låta bliva,
fast jag har os för ros, fast ofta profiten ä liten,
sysslan ä tung och hälsan ä tunn och all åtalan osunn,
lusten ä ljum och hjärnan ä dum utav matthet och trötthet,
skall du dock ej säja nej. Skriv man denna gången om Bongen!
Vill du ha ja, när du skall åsta’, bör ju du jaka själv nu.
Må göra då; se då här, var hon är, den åstundade skriften.

II. Bröllopsskriften

I vintras skrev jag om en ungkarl och en änka
en skrift, som mot min håg blev till ett trätefrö.
Nu får jag se, vad mig herr Tadlerkopf lär skänka,
när jag här skriver om en änkling och en mö.
Jag tror, att innan kort blir större konst att skriva
om giften, än det är att lycklig’ gifter bliva.

En ungkarl tycks ibland en änkling förfördela,
när han för honom bort en vacker änka tar;
en änkling tycks en sven ett puts tillbaka spela,
när han med jungfrun av till brudesängen drar.
Skull’ icke vara bäst, att änkling änka toge
och ungersven sin håg till jungfrukärlek sloge?

Den ena säger så, att om det äldsta paret
skall för all’ andra par i allt ett mönster bli,
så lär väl detta bli på frågan rätta svaret,
att ungkarls till en mö är bästa frieri.
Så var det, säger han, i början ordinerat;
den blomman är ock bäst, som ingen förr hanterat.

En annan ger till svar: skall första giftet vara
en regla just i allt, varefter man bör gå,
så kunde ingen sig med någon mänska para,
allt gifte skulle man då platt ur hågen slå;
ty därtill skulle visst då fordras alltför mycke.
mång sällsam qualité och mångt omöjligt stycke.

Då skulle de som här skull’ ärna bliva makna
först vara utan synd, ja utan arvsynd ock,
ofödda, utan släkt, nyskapta, spiller nakna,
barn-unga, fast ej barn, men ouppväxta dock;
och äntlig’ skulle sist Gud själv av himlen stiga
och dem här nere i en trädgård sammanviga.

Då skulle ingen få å andro gifte gånga,
som en gång varit gift och mist sin såta vän;
då bleve nättren visst för mången alltför långa,
som skulle längta få en sängkamrat igen;
så att det går ej an ta Adam och hans Eva
till mönster uti allt för oss, som efterleva.

Utav ditt första skäl är grunden nu förskingrad;
men vad det angår, som du se’n om blomman nämnt,
att hon är allra bäst, när hon är obefingrad,
så hör nu här till svar ett oförgripligt skämt:
vill du en sådan ha, så måst’ du dig förmumma
och så se till, var du kan få bli jordegumma.

Den tredje kommer till och vill en domar’ vara;
han tror, att han med skäl den andra straffa kan,
som på den förstas tal så skymfligt ville svara:
Hålt inne med ditt skämt, du junker, säger han.
Hör på, vad jag nu har för saker fram att bära,
jag skall er bägge två nu strax quid juris lära.

Det vill sig allra bäst, tro fritt, tillsamman skicka,
att sig en ungersven en änka tar till brud
och änklingen tvärt om en jungfru eller flicka;
det bord’ i lagen bli hos oss det elfte bud.
Ty världen ofelbart skull’ då bli mer förökter,
när som en oförsökt kom hop med en försökter.

Ja, säger denna man, som tycks ha högsta ljudet,
man blir då fullärd strax utav sin kära hälft;
här tar den fjärde i: hör I med elfte budet,
var viss att allt det där, det lär sig av sig självt;
vet, att de första två kund’ bägge lika mycke
och gjorde likväl strax på stunden mästerstycke.

Si här, den ena vill den andra inte väja:
här träta fyra män om bästa frieri,
och jag för min person som bonden sa’ vill säja,
att jag nu lägger mig slätt inte däruti.
Jag vill i denna sak alldeles vara tyster
och låta var och en begå, som honom lyster.

Vill han en änka ta, det kan jag äntlig höra;
vill han sig ta en mö, det må han se sig om;
vill han ta en förkränkt, det må han äntlig göra;
om han vill bli därfrån, jag skall ej säja: kom.
Om han vill lägga sig och sova hel allena,
ja, vill han stå på pall, jag skall det ej förmena.

Men brudgummen vill jag likväl för hurtig prisa,
som andra jungfrun nu djärvs göra till en mor;
och bruden, som nu vill för annars barn sig visa
en äkta moder huld, bör ock ha ära stor.
Gud låte deras val dem bäggjom väl bekomma
och ge det fromma par mångfaldig fröjd och fromma!

Jag önskar, ja jag spår dem mång lycksaligheter,
och deras egen dygd hon spår dem väl också;
än mer, i deras namn jag finner två profeter,
som kunnat mycket gott i fordom dagar spå.
Jag vill nu nycklen själv till denna gåtan visa
och säja, att det är Elias och Elisa.


J Runius:

Nya vapen

Den 19 september 1940

Stryk grubblet från din panna

och gå i striden ut

att våldet övermanna

din tankes strid är slut

I andens vapenlekar

ej någon seger vinns

mot den som blint förnekar

att någon ande finns.

Barbaren väljer vapen

du välja må som han

När vilddjur öppnar gapen

ej tanken tala kan

Res mäktigt andens fäste

i denna värld av hot

och krossa ormens näste

med mänskodjurets fot

Blott dåren tror det goda

ej fötts att bära svärd

om ondskan än må bloda

och söla ner en värld.

Var viss! Om du ej värna 

nu vill din tro i strid

skall ingen morgonstjärna 

inviga en ny tid

Pär Lagerkvist:

Det eviga

 

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska des gullsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
så bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

E Tegnér:

Takdröp

Dä sir ut som dä börjer vänna

å äntligen gå fram mot vår,

för värmen har gitt sä tä känna

och kaeln känns inte sa svår.

Dä ä då föll sjölvesta maken

va lässle de bir på en gång,

då dä börjer drypa tå taken

å en hör lite fuglasång.

Ja sitter och titter på baren,

å sa gla som ett bar jag bir,

då ja sir döm leka på skaren

i tag iddele kut döm gnir.

Men än får vi kallnätter töla,

å vänta på värmens vär.

Från take dä dryper en smöla.

En undres om låjen är här.

Mattias är apostel, han

Mattias är apostel, han, 

men här en ganska okänd man. 

I Bibeln har han ingen bok, 

fast både modig, snäll och klok. 

Han följde Jesus flera år, 

fast inget då om honom står, 

från dopet till uppståndelsen, 

ja, himmelsfärden såg han sen. 

Mattias vann ett lotteri 

om vem som fick apostel bli. 

Och Judas' efterträdare 

blev inte nån förrädare.

Mattias var som alla tolv 

i bön på övre salens golv, 

där hundratjugo kvinnor, män 

fick förbereda väckelsen. 

Mattias blev apostel, han, 

och många han åt Jesus vann. 

24 februari är 

den dag vi firar honom här.

A Holmberg:

De besegrade

Den vapenlycka, stridens gud förlänt

åt fienden, var inte oförtjänt;
de hade knappt så mycket folk som vi.

Vi stod ej efter dem i tapperhet,
men de sköt bättre, deras eggar bet
när våra krafter inte mer stod bi.

Välv ingen minneshög, res ingen sten
på ängen, där omsider våra ben
skall glömmas, sedan korparna fått sitt.

Vårt namn skall ej till senfödd släkt gå fram;
vi vann ej ära, ådrog oss ej skam;
vår rätt är glömska; det är jämnt och kvitt.

När vi går in i Hades inom kort,
skall ingen hälsning möta vår cohort,
och inga hånsord; tysta skall vi gå

mot tystnaden att, när vår plats vi nått,
begrunda gudars råd och mänskors lott,
och minnas allt vi en gång hoppats på.

S Lindström (Tristan):

Slöjan

En riddare med pomp och ståt

drog ut på glad erövrarstråt
vid smattrande fanfarers låt.

I hjälmen hängde, hoppfullt grön,
en slöja, som han fått i lön,
emedan han var ung och skön.

"Tag slöjan", hade borgfrun sagt,
"och låt den fladdra kring var trakt,
som du till mina länder lagt."

Och riddarn såg mot fönstret opp,
där borgfruns leende gav hopp.
Han satte hästen i galopp

och red i mörka skogen in.
Där smögo män i dräkt av skinn
med själ av onda planer stinn.

De smögo från ett bakhåll fram,
och fastän riddarn reste kam,
låg snart han spak i vägens damm.

Han plundrades, till dess han var
fullkomligt naken, stackars karl.
Blott slöjan lät man ligga kvar.

Som känt har nöden ingen lag.
Han svepte slöjan några slag
kring sina frysande behag.

"Ty", hade härskarinnan sagt,
"låt slöjan fladdra kring var trakt,
som du till mina länder lagt."

Festdag

svalor klipper vind

till glada serpentiner
virar dem runt klostermuren

molnmunkarna är bittit uppe
för att stänka
vigvatten över dalen

forsen tänder rökelse

molnmunkarna går avsides
för att bedja
medan morgonen går upp i koret
med en gyllne kalk i handen
som den sakta höjer
över världen

elevatio

det är festdag för
Our Lady of the Snows

R P Olofsson:

O ädla druvesaft!

(Ur Tredje dagens skapelse)

O ädla druvesaft! O druvors ljuvsta droppar!
O druvors sköna färg! O druvors blöta knoppar!
Jag är, jag är förnöjd av blotta bara lukten!
Vad må den bliva då som nyttjar själva frukten?
Jag rosar hellre vin än jag detsamma dricker,
dock skyr jag det ej så att jag av vattnet spricker;
man ser att åsnan, den där alltid lever nykter,
är ej dess klokare, men bliver illa tryckter.
De späda druvor stå väl spinkote och ranka,
men svettas likväl ut de pärletårar blanka;
de, vilka när man tar dem ej med Teutschen Massen,
så att man dränker sig uti de stora glasen
men måtteligt, som vi förstå det på vårt svenska,
då är allt hälsosamt, så spanskt som ock det rhenska.
Det väcker sinnet upp när det är lagt i dvala,
det löser tungans band, att hon kan färdigt tala;
det öppnar ögonen och gör dem mycket klara,
så de se tu för ett och svart där vitt månn vara;
det färgar kinderna och näsan så bemålar,
att man på henne kan se druvans purpurstrålar;
det väpnar händerna och gör en karl så hågad
att voret vattn och eld så vill han likväl vågat;
det lyfter fötterna att de i luften kliva
och så ståndaktiga som runda kloten bliva.
Dock, utan skämt: gott vin kan mycket gott uträtta
uti vår svaga kropp, ty det kan sinnet lätta
och luttra hjärnans slagg samt minnets kraft föröka,
ja, ådror, senor, märg och alla leder söka;
uppvärma magen när han börjar bliva kaller,
uttorka vätskan, då hon svår för kroppen faller.

Men vinets största kraft, dess allra bästa nytta
är denna, att den kan poetens anda flytta
högt upp från jordens djup till himmelresta höjder
där han i fattigdom titt gör sig tusen fröjder
och skriver stora ting om gudar och gudinner,
änskönt man honom mest bland värsta slödder finner.
Ack vin! Ack druveblod! Ack Bacchi ädla planta!
Jag har än aldrig hört poeter som dig danta,
ty du vill kraftelig ett höglärt huvud styrka,
när det ormstunget är, och hjälpa till att yrka
en nästan brödlös konst och Helicon bekläda
med verser, så man kan dem under fötter träda;
vad haver Baudius, vad Douzerne utgjutit?
Vad är av Opitz, Cats och Taubmanns penna flutit?
Vad haver Ariost, vad har Buchanan drivit?
Vad Barle, Heyns och Rist, som sämligt hava skrivit?
I sanning! Cyrrhae flod och de katalska brunnar,
änskönt de öste ut otalig tusend´ tunnor,
de dock ej hinte till, om du ej Evan store
som oftast spädde på och pennan våter gjorde;
men nu må sväljare, ölhokar, Bacchi bröder,
vinsvampar, suputsbarn, glaskämpar, Circes-söder,
herr Nimmernykter med dess torstige gesäller,
dräggläppar, fuktigt folk och vad de kallas heller
beskriva mer härom, dock kan jag än ej tiga
men vill nu närmar bort till bättre vinträ stiga:
så kallar Kristus sig, och människorna grenar,
dock den enkannerlig med samma namnet menar,
som han i döpelsen inympar och förenar.

H Spegel: 

Halkan

Världens gång utför mitt fönster

jag en stund betrakta skall.
Akten er, I dagens mönster,
som ett glas står gatans svall.
Det är farligt,
skynden varligt,
världen bringar er på fall.

Se, där går en stjärnprydd Herre.
Aj, Hans Nåd, han föll omkull!
Hela himlens här, dess värre,
rullar i den låga mull.
Kryp och bocka,
plocka, plocka
himlakartan åter full!

Unga Sköna! foten slinter,
akta! Ack, re´n är det skett!
O vad rosor i vår vinter,
o vad liljor himlen gett!
Stackars Tärna,
rodna gärna,
res dig, jag har intet sett.

Med ett Peru uppå fracken
och en kantschu i sin hand
kommer hjälten, men i backen
tumlar han för kung och land.
Värjan brister,
vad du mister
för ett värn, mitt Fosterland!

Ers Högvördighet, predika
ej om Adams fall så torrt!
Se, där ligger Doktorn lika
som de andra inom kort.
Doktorshatten
far för katten,
grip den, lärdomen blås bort!

Vilken diger Fru på moden!
Det blev jordskalv om hon föll.
Ve, där ligger slaktarboden!
Gudskelov att gatan höll.
Mutter fryser,
hu, jag ryser,
stackars gumma, hur du föll.

En av dagens vittra hjältar
kommer där, så smal och lätt,
ett Geni! men se han vältar,
själva snillet går ej rätt.
Men i fallet
höres skallet
av en splitterny sonett.

Se, två Recensenter mötas
vittberömda för talang.
Deras pannor sammanstötas,
hör Ni bara, hur det klang!
Nya, gamla
scholan ramla,
Amen, Amen, jorden sang.

Dock - jag vill ej stå här länger
mina Bröder till förfång.
Ut ibland dem jag mig tränger,
ännu är dock dagen lång;
men till natten
slår jag vatten
över gatan än en gång.

E Tegnér:

En dyr klenod

En dyr klenod, en klar och ren, 

oss unnats här att äga,
den pärlor, guld och ädelsten
på långt när ej uppväga.
En skatt, den yppersta på jord,
få vi vår egen kalla;
den skatten är Guds helga ord,
som hörer till oss alla.

När annat, som vi akta värt
att äga här och spara,
av rost och mal och tid förtärt,
hör upp vår fröjd att vara,
när dagens verk förgås med hast,
ja, förr än afton stundat,
står än Guds ord så nytt och fast
som när det först vart grundat.

Det tärs av ålder ej och tid,
om det ock evigt räckte.
Det går med samma kraft och frid
från släkte och till släkte.
Guds ord förblir i evighet,
när annat allt har farit.
Det ej av tidens växling vet,
likt Gud, som evigt varit.

Det kära ord, det enkla ord,
som mänskor dock förgäta,
var är en mänsklig visdom spord,
som sig därmed kan mäta?
Var giver världen oss en grund
så fast att därpå bygga,
som ordet av Guds egen mun,
det eviga och trygga?

Har jag det ordet sökt till stöd,
när andra stöd mig svikit,
från världens hav, dess storm och nöd,
in i den hamnen vikit,
då vet jag vad jag tryggas vid,
var jag kan fasthet finna,
då känner jag en ort av frid,
dit inga sorger hinna.

Som vattenfågeln dyker ned
i fjärdens klara bölja,
att minsta fläck av stoft därmed
från sina vingar skölja,
så tvår sig anden ren och skär
i ordets djup, det klara,
och känner att hans hem det är,
där han i fröjd får vara.

Välsignat vare, Gud, ditt namn,
och utan ände prisat,
att du till säker tröst och hamn
oss alla vägen visat.
Vem är nu fattig, vem är rik,
när ej ditt ord oss fattas?
Den ene har, den andre lik,
ju det som mest må skattas.

Johan Ludvig Runeberg:

"Hjälper för ångest! Ohoj!"

Reklamen: "Har ni ångest, är ni olustig? Vänd er till oss..."

Gny ej för vaka i nätter.

Här finns det goda tabletter.

Hjulremmar svansa och smälla.

Kavlarna kavla sin deg.

Är det av ångest ni lider,

ligger en magnerv och svider,

darrar ni ofta, min snälla,

tvehågsen kanske och feg?

Vänta nu bara!

Alls ingen fara.

Tja, vilken sats ska vi ta?

Dagar och nätter

pressa vi nya små rätter,

kakor, små fina tabletter

stöpas när mörjan blir bra.

Darrar er hand under skrivning,

känns det i hjärtat en rivning?

Kommer ett svettbad på ryggen?

Vänta - här är en paket.

"Förbisedd är jag på platsen,

strandad i kärleksseglatsen,

moln ha skockats likt myggen..." 

Stoppa! Allt detta man vet.

Vänta nu bara!

Se, de små klara,

fina pastillerna här.

Tag dem till natten,

lägg dem i halvljummet vatten. 

Sedan - det vore väl katten,

om ej er ledsnad blir bet.

"Ja, men jag ångrar... Se, saken...

Saken är den, jag är vaken..."

Pim, pom! För ånger - Nå sakta!

Ånger, en värk? - jag förstår?

"Jo, det är värka, det är det..."

Pang! Som i tänderna skär det?

Tja! Etiketten betrakta:

Verksamt för smärta det står!

Dosen förmeras.

Frid garanteras.

Grönt är det pillret till färg.

Intygsbevisen: 

Grät kolossalt under krisen...

Pja, liten stegring i prisen...

Billigt för styrka och märg.

"Ja, men min tro jag förlorat.

Tron på en lycka - jag tror att,

tror att. Jag tror..." - Låt mig tala:

morgonen syns eder grå...

"Grå - det kan passa och stämma...

Solen ser ut som en blemma...

Gatorna verka så kala..." 

Hm - allt det där vi förstå.

Hopp! Upp till hylla! 

Snart vi förgylla

livet en smula för er.

Längst in - anamma!

Springpojken glömt att damma -

äntligen! Snart skall ni glamma. 

Röd etiketten sig ter!

"Kanske att tiden förrycker.

Sorgmolnet ligger och trycker.

Vålnader blandas i vimlen.

Spökena viska om mord.

Tror att det framfarna slingrar

ur sina knotiga fingrar.

Stank ligger kvar under himlen. 

Bultningar höras från jord." 

Tyst, är ni tokig?

Tavlan var brokig,

detta är typiskt - låt se! 

Här är för drömmar! 

Tyglar med präktiga tömmar,

allt fantasispel, som driver -

dagligen: Tre gånger tre!

Tusende balar om åren

sändas som medel för såren.

Se hur små flickorna stöta

mortlar av fullaste kraft.

Se, hur det pressas och rinner.

Lastbilen dånar - försvinner.

Väldiga order att möta.

Väldiga order vi haft.

Fruktan - så var det!

Medlet - ni har det.

Botar för morgondagsskräck.

Räds inte smärtan,

mörk är den nyttiga ärtan,

men den ger vila åt hjärtan...

Karlsson! Kantinen är läck!

"Tack, fabrikörer och alla! 

Vatten i baljorna svalla,

degarna pösa och jäsa.

Brått små maskinerna haft.

Slut med det bittra och hätska.

Ren blir min pulsåders vätska.

Tankar energiska fräsa,

musklerna bubbla av kraft." 

Bättre ni blivit?

Skönt, det var givet! 

Nerverna sluta sitt stoj!

Fullt upp med kunder.

Hyllorna över och under

töms vid reklamernas dunder:

"Hjälper för ångest! Ohoj!"

B Sjöberg:

Paria

Visst har du drömmareögon. 

Men har du ingenting mer? 

Ingen pappa med pengar 

så vitt jag ser. 

Trodde du dig om att växa 

ut ur den givna ramen 

utan så mycket som en 

studentexamen? 

Var du ett ljus i skolan? 

Ack, det gör ingenting! 

Så barnsligt att tro, att man spränger fattigdomens ring 

med så billiga medel 

som begåvning och flit! 

Du fick passersedel 

bara hit. 

Måsar och änder tigga. 

Du är deras bror. 

Men det drar vasst från Slussen 

och du har dåliga skor. 

Här bakom kiosken vid kajen 

är lite lä. 

Var har du lärt dig att skära 

så skickligt i trä? 

Se, en så vacker madonna! 

Ingen italierare 

kunde ha skurit dragen 

mildare, renare! 

En skönhetslängtan som denna 

kan kvävas, men ej bli död. 

Och kvävda lågor kan bränna 

värre än glöd. 

Hjälpte det inte att sträva? 

Slet du, tills viljan brast? 

Så kom du aldrig ur 

din pariakast. 

Det som du drömde och ville 

blev aldrig till gärning frälst - 

sen kan man sjunka och sjunka 

hur djupt som helst. 

Livet är inget lotteri. 

Högt stiger bara den 

som fått en okuvlig vilja 

i begynnelsen. 

Nej, du ska se det klarar sig! 

Är det för sent? 

Bli inte arg för jag tröstar, 

det var ej så illa ment! 

Man ska inte tro man har vingar, 

blott lämpa sig efter måtten. 

Visst fastnar man, men man står stadigt 

om man står kvar på botten. 

Bäst om man låter vingen 

få tyna bort. 

Bär den en? Det vet ingen, 

och livet är kort. 

Slita till födans gåva 

och inte begära mer, 

så bör man göra, och sova 

när solen går ner! 

Fattiga son av Sverige, 

sov i natt utan sorg, 

i Frälsningsarméns härbärge 

vid Kornhamnstorg!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Kärlekshistoria

1

Interiör

Det droppar ur en vattenledningskran

och susar i ett rör.

Nu visslar någon annan enslig fan

vid lyktan utanför.

Men hjärtat driver kring i skogen,

är rödögt och har svans.

Så är det: vara något trogen

men ha det ingenstans.

Att vilja ut ifrån det dryga,

privata jagets ring.

Man är en fågel som ska flyga;

ett jag är ingenting.

Hör! Det har börjat regna - vårligen!

Det knaprar fönstret blött.

Ä, sånt här måste komma årligen,

i maj är mänskan trött.

2

Försommarafton

Kring dessa aftnars enkla ting

står plötsligt vårlig silverdager!

Ty se hur två gestalter kring sig drager

med tafatt ömma ord en magisk ring.

Och ljuv som sommarnattens regn

är handens lek i dunklets hägn.

Kvällsrymden utanför står vit och vid,

i deras sinnens nakna blomningstid.

3

Nattligt besök i skafferiet

Och detta kunde kallas vid det bleka

och heta söndagsnamnet sakrament:

han vaknade, gick upp och tog en smeka

och drack en pilsner. När han sedan tänt

en cigarett och ställt sitt väckarur,

satt han en stund. Hon snusade så smått,

och sjöng i strupen lite likt ett djur,

och log halvsovande, och mådde gott.

Till slut så vart det såna mindre ting

- ja, han har glömt hur stort det större var!

Och det han önskar kan han hålla kring

och hålla fast, så han får ha det kvar.

Att av sin ensamhet hans hjärta brändes,

det minns han inte längre hur det kändes.

Han längtar inte efter någonting

som inte ryms ini hans armars ring.

Thorsten Jonsson:

Verkan av flyktighet

Du tror att lastens makt hos mig all dygd förjagar,att i min yras brand jag ej av sansning vet:
du på min ålders dårskap klagar;
känn ock min ålders flyktighet!

När själen, tjust och döv, blott lyder nöjets lagar,
när känslan i sitt väl förnuft och tankar dränkt,
naturen, till vår hjälp, åt ungdoms galna dagar
ej fåfängt flyktigheten skänkt.

Hon tror med kärleks band sitt nöjes kransar knyta,
men oron följer hennes spår:
och, ledsen vid sin fröjd, hon blott av lust att byta,
i Dygdens flydda famn med lika iver går.

Dess storm, vars vilda yra svallar,
och bjuder Dygd, Förnuft och Snillets styrka trots,
är den, som själv oss återkallar,
i lugnet av den hamn, var ur han kastat oss.

Hon sina nöjen blint bereder,
och lika blint till dem en avsmak bär:
ack tackom Himlen än, som gett åt vårt begär
en svaghet, som till Dygden leder,
när styrkan oss ej lämnad är:
som, sen han sårat sig, kan själv sin skada hela,
och oss till frihet för, då han sig fängslig ger.

När tjusta sinnen blindvis spela,
vem är som någon stund sig ej förvillad ser?
Men det ju lika är, blott hjärtat upphör fela,
om det av föresats ell’ blott av ledsnad sker.

O Bergklint:

Statyers samkväm

 

"Först blamage - sedan bli staty."

Ordspråk vid Sällskapsgalärerna.

När snön har fallit tät och tjock

på alla blamagerna dina,

du återvänder med tillknäppt rock

och uttryck putsade, fina.

Börjar på nytt

med varsamhet.

Morgon har grytt

på kvällsförtret.

Samtalsmarken är vit i dag

och ej av olust punkterad...

Liv och lycka! Vad yttrade jag?

Snart dräller ett ord till obehag,

och åter står du generad.

Med tiden skall du halvstum bli,

och vinterligt karg i talet.

I tystnadsringen är mänska fri,

där löper ej tunga galet.

Tag dock en ton

om svart, om vitt! ...

Reservation 

vart ord har smitt.

Stängsel drar du till värn och skydd

med kalla blickar för stunden.

Liv och lycka! Vad världen är brydd!

Jag ser dig liksom med sockel prydd,

när styv du kniper med munnen!

God dag, staty! Pardon, staty.

Här hägra prydliga vyer!

God dag, staty! Pardon, staty!

vid glädjens långbord statyer.

Kopparhand tog

så stelt sitt glas.

Kopparmun log

vid kopparfras.

Blylock klippa - och kulögt le

nu ögon i gjutgodsgamman.

Liv och lycka! Måns Stenbock, se!

Se, Carolus Rex och von Linné

på socklar fröjdas tillsamman!

Men nalkas då en solens man

med fri och skinande panna -

i saknad såg du hur öga brann

av glädjens högmod, det granna!

Bångstyrig, bred

var fri mans bikt...

Sockelman vred

sitt huvud strikt.

Styv du sitter där likaså

med reservationerna klara.

Liv och lycka! I kväll skall du gå

betryckt att icke i livet få

av blod bland statyer vara.

B Sjöberg:

Blomma blomma Bitterhet

Blomma blomma Bitterhet,

hur står du nu så full
av guldmogen honung
för all din beskhets skull.
Hur dignar du av skänker,
som ängarnas mandelblomma
väl aldrig kunde bära,
den blidhyllta fromma.

Plåga och välsignelse -
var har väl sin.
Inte vet jag livets mått,
men vet att du blev min.
Din kalk var som eld.
Din saft var som galla.
Du bjöd sju bedrövelser,
och jag drack dem alla.

Blomma blomma Bitterhet,
hur blev du sist så rik
på varmgyllne honung,
som är solljuset lik.
Här står jag, matt av sötman
i din klarnade gåva.
Med Adam vill jag jubla.
Med Job vill jag lova.

K Boye:

Far och son

De hade grälat som så ofta förr,

och sonen hade gått och låst sin dörr.

De hade brusat ut som man mot man,

och fadern kände ännu hur det brann

och bultade och sprängde i hans blod.

Det mörknade i rummet, där han stod.

Oktoberkvällen skymde hastigt på,

oändligt svårmodstyngd och hjälplöst grå.

Han skälvde som av köld, och så med ens

vek vreden för en ömhet utan gräns:

"Jag vet det där om frihet och om tvång;

jag själv har också sagt det så en gång.

Långt bortom år av tröghet känner jag

den första orons vita vingeslag.

Ditt otacksamma hån mot allt du fick,

ditt bittra trots, som isade din blick,

din sjuka längtan, som slog ut i brand

- jag borde svarat med att ge min hand.

Men varför vredgas jag och vill slå ner

ditt gosseraka trots och varför ger

jag någonting, som nästan liknar hat,

då hjärtat ville viska skyggt: kamrat?

Jag minns den tiden, då du än var min,

barfotalassen, vilken smög sig in

och gömde pannan i mitt knä och grät

- jag strök ditt huvud sakta och förlät..."

Han hörde tysta steg därutifrån,

helt nära dörren - stegen av hans son.

Den unge tvekade ett ögonblick

som om han ville stiga på - och gick.

G M Silfverstolpe:

På havsbottnen

En rödspotta sam på djupet fram,

hon sam så tyst och så allvarsam.
Stora mörkar fläckar på ryggen hon bär,
men det gör då ingen ann´ för när.

En krabba kravlade bland bottnens tång,
hon kröp och kravlade dagen lång.
Den krabban kravlar alltid på sned,
men det har då ingen att göra med.

En sjöborre tyst på bottnen satt,
han spärrade upp sin runda tratt
och slukade allt, som strök förbi,
men det behöver ingen lägga sig i.

A M Roos:

Vid Sala gruva

Av alla ställen i vår Nord
helst trivs jag här, på goda grunder,
ty glatt är folket ovan jord
och djup är källaren inunder.

Vår värd den gamle Adam är,
en syndare på bergsmansviset;
men Eva är värdinnan här,
och där hon är, är paradiset.

(1816)
 
E Tegnér:

Den gamla dômen

En nya tidens man till ordet tog:
»Att bygga domen färdig, vore galet,
man har av gamla kyrkor övernog —
vad skada så att öda kapitalet!

»Vad gammal vantro! Tänk vad pengar gör
ej hela summan, dumt ur handeln dragen!
Det är ju tydligt, att det hela hör
till de improduktiva företagen.»

Så sagt, till börsens ädla lyckospel
bland penningmän av tredje klass han löper,
och sist en ring med blänkande juvel
han i butiken åt sin Phryne köper.

Ja, du har rätt. Bryt ner det gamla skrället,
bryt sönder rosor, bågar och portal
och pelarstöden, — och för upp i stället
en jättestor förlustelselokal!

Grip verket an! Du pengar nog förtjänar,
om på entreprenad du saken tar!
Hur präktigt, när på korets vigda stenar
hetärers dans vid festbelysning drar!

Ställ upp i mitten sist den gyllne kalven!
Låt brusa Offenbachska toners ljud!
De passa ej, de götiskt stränga valven,
för Mammons ätt, för mänskor utan Gud.

C D af Wirsén:

Porträtterna

Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,

en skinntorr grevlig änka satt,
var skral, drack ständigt te på fläder
och hade ben, som spådde väder,
och leddes merendels besatt.
En dag — Gud vet hur det var fatt —
när hon med kammarpigan satt
uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
samt här och där med ett porträtt
av hennes högvälborna ätt,
hon i sitt höga sinne tänkte:
om jag likväl så lågt mig sänkte
att tala med det lumpna hjon,
kanske det gav min gikt en liten diversion;
och fast ej denna dumma flundran
förstår en fin konversation,
så får min lunga en motion
och detta stackars våp skall falla i förundran
att höra på min extraktion.
»Susanna» — sade hon — «du sopar denna salen,
och sopar den mest alla dar,
du ser de konterfej, den har,
men gapar, som du vore galen,
och vet ej av vad folk du spindelväven tar!
Hör då ... Till höger främst, det är min farfars far,
den vittbereste presidenten,
som kände flugors namn på grekska och latin
och förde med sig hem och skänkt akademin
en metmask ifrån Orienten ...
Nå ... den der näst intill — av våda satt i vrån —
är salig fänriken, min enda kära son,
i ställning och i dans ett mönster,
mitt och familjens hela hopp,
som sju slags stångpiskor fann opp,
men fick en fläkt ifrån ett fönster
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp —
hans gravvård resas skall av marmor ...
Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
och — som det verkligt hänt, och icke är en sagen —
halp drottning Kirstin kröningsdagen
att häkta understubben hop ...
Nu ... den där damen i mantiljen
det är min grand’tant, kära barn ...
och den där gubben med talar’n
det är en onkel i familjen,
som spelte en gång schack med själva ryska czarn ...
Det där porträttet se’n till vänster
är salig översten, min man.
Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
i rapphöns-jakt, om icke han ...
Men se nu väl på denna damen
i den ovala vackra ramen,
som i sin höga barm den där buketten bär —
se hitåt — inte på den där —
vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
Se, vilken ädelt buktad näsa!
Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär,
men hon var dygden själv och började att fräsa
och kungen underdånigt snäsa
så att han blev helt flat och sade: ’Ack ma chére,
bevars, vad hon är fasligt fjär!’
Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna —
nå ser du inte vem det är?
Vad — känns jag inte straxt på denna stolta panna?»
’Men, kors bevars väl’, skrek Susanna
och släppte nålar, sax och tråd,
’skall detta vara hennes nåd!!!’
»Vad — skall det vara? Vad...vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
»... Vad harm — men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!»
Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
och det är alltihop som lärs av denna dikten.

A M Lenngren:

Diktens frihet

Skall diktaren rent primitivt gå fram

och ohöljt vädja till det instinktiva?
Bör mera läsecirklat inställsam
han mesta möjliga moral beskriva?

Disputation, som endast damm rör opp!
Må var skribent få följa fritt sin flamma,
blott ej till motsatt genre han gör hopp
och söker konkurrera i densamma.

Må av hr Lindquist, född att skriva sunt,
förty ej sysslas med komplexer gärna
och omvänt ej - vid risk att det blir tunt -
moraliseras av fru Krusenstjerna.

Den Stora Dikten ensam spänner fritt
sin regnsbågsbro, så långt Pegasus löper,
och mäktar adla vilket som gebitt,
så att en mera kräsen folkmängd köper.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Kärlek

Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;

jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och liknade en kvinna.
Och som en kvinna satt jag vid ditt bord
och drack en skål med vin och andades in doften av några rosor.
Du fann att jag var vacker och liknade något du sett i drömmen,
jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt hemland,
jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången.
Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv.
Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig sönder,
jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja än — försvinna.
O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting behöver.

E Södergran:

I dag Sanct Valentini dag (Rondeau X)

RONDEAU X

I dag Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.
Den fröjd, som kärlek ger, skall jag
stå ensam utan del i den?

Jag tänkt vid morgonvindens drag
på detta om och om igen:
I dag, Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.

Men Doktor Sinnesro, som lag
ger alla ålderströtta män,
först känt på mina pulsars slag
och vila föreskrivit se´n

i dag, Sanct Valentini dag.

C d´Orleans:

Ljug lite för mig

Ljug lite för mig -

säg att du älskar mig.
Läs en saga som slutar lyckligt.
Var inte så förbannat saklig!
Håll ett rysande griftetal
över vår kärlek,
dignande av rosor och liljor,
behängt med blåa kappor
från romantikens kulissvind!

Så att jag kan gå och läsa
på kransarna och säga:
- Det blev i alla fall en fin begravning!
Han var omtyckt
och skulle ha blitt nåt stort
om han hade fått leva.

Det är lögn

- men det lättar.

R P Olofsson:

Vinterkväde

"Det är så kraftigt - men så kallt i Norden!" (Tegnér)

Må andra sjunga till Nordens pris
och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
så snart jag ser på den frusna rutan,
där vintern skriver sitt runospråk
om kammarvakt och om evigt tråk;
ty, om jag ej hör till »stora världen»,
så får jag icke ta del i flärden,
som jublar nu under lust och id,
emedan vintern är mörksens tid.

När andra värma sig av kurtisen,
tar jag min värma, med nöd, från spisen,
där veden jämrar sig våt och rå,
liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, vi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
ty innan kvällen ditt kval tar slut,
men mitt skall räcka, – ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
om än jag ville på allvar gråta,
blir denna trösten oändligt kort,
ty tåren fryser ur ögat bort.

O, varför föddes jag i de länder,
där halva året man hackar tänder!
Väl snön bär oskuldens färg, så skir,
vid idel oskuld dock led man blir.
Ja, Gud välsigne den »höga Norden»!
Jag bodde hellre på södra jorden.

Se, blott där ute! Se hur de gå
i ulvakläder på fötter två!
Se, hur den tjutande nordanvinden
med klart berlinerblått sminkar kinden,
se, hur på näsan, blodröd av frost,
en istapp fattat sin höga post,
och se hur naren vitlimmar håren,
att man går gubblik i bästa åren!

Vad finns för härligt i allt det där?
En gåta det mig för visso är.
Om än jag ville så skamligt skryta,
»du ljuger!» skulle ju stormen ryta.
Ja, hur poeterna sjunga må,
de frysa säkert rätt bra också! –
– Må fritt de kalla sin Nord en »Lilja»,
men blommor kunna de icke skilja,
det vill jag säga dem mitt i syn,
när blint de sväva i silverskyn!

Och härmed slutar jag jeremiaden;
ty jag skall låna mig ved i staden.

W v Braun:

På Adolf Fredriksdagen den 12 februari

 

//: Adolfs skål!
Den bäste Kung vi sett i Norden!
Han ej tål
en hetvägg kvar på borden ://
//: Rund och glad
var svältkur han föraktar,
eftertraktar,
mer ej vaktar
sköna semlors rad ://

//: Sådan kung
är värd att styra Sveriges öden:
fast och tung,
en baddare bland bröden ://
//: Vasa ätt
oss lärt att aldrig svika,
aldrig vika
utan fika
efter varje rätt ://

(Jfr Bellmans Gustafs skål!)

A Holmberg:

Förhoppning

Jag vill vara ogenerad -

därför struntar jag i ädla stilar,
ärmarna kavlar jag upp.
Diktens deg jäser...
O en sorg -
att ej kunna baka katedraler...
Formernas höghet -
trägna längtans mål.
Nutidens barn -
har din ande ej sitt rätta skal?
Innan jag dör
bakar jag en katedral.

E Södergran

En mor kom till mig

En mor kom till mig:

säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
litet svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden.

H Parland:

Hur härligt vittna land och sjö

Hur härligt vittna land och sjö

ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstrings stunder.

Hon ändat årets arbetsdag,
hon giver sig i ditt behag
och kläder av sin prydnad.
Nu vilar hon i sabbatsfrid
och bidar nästa arbetstid
i tålamod och lydnad.

Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö, som drivan täcker.
Det lever sin mörka grav,
du lyfter snart dess täcke av,
din sol det återväcker.

Ljus är din klädnad, Herre Gud!
I norrskensprakt och stjärneskrud
din himmel skådar neder.
Dig bliver intet mörker när,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.

Upplys oss, Herre, med ditt ord,
att vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej vike.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bo,
till ljuset i ditt rike.

Z Topelius: