Glad såsom fågeln

Glad såsom fågeln i morgonstunden
hälsar jag våren i friska naturn.
Lärkan mig ropar och trasten i lunden,
ärlan på åkern och orren i furn.
Se, hur de silvrade bäckarna små
hoppa och slå
vänliga armar kring tuvor och stenar!
Se, hur det spritter i buskar och grenar
av liv och av dans
i den härliga vårsolens glans!

Dörren är öppen i slott och stugor,
öppen som människohjärtat om vårn.
Solstrålen leker med bromsar och flugor,
barnet på ängen och fiskarn vid årn.
Frisk och förnöjd i sin glittrande värld
ut på sin färd
långt från den klippiga stranden han hastar,
gungad av vågen, och krokarna kastar;
var spelande vind
gjuter rosor i hjärta och kind.

Jägarn bland lundernas blomsterskara
löser sitt flämtande koppel till jakt.
Hornet det klingar, och fjällarna svara.
Härliga liv! Ifrån trakt och till trakt
skallar ditt jubel med vindarnas fart
mäktigt och klart.
Hälsa och fröjd man i njutningen vinner,
kvalmet av livet där uppe försvinner
på klippornas bryn,
vid den luftiga, purprade skyn.

Är det ej vårligt och friskt om kinden?
Öppna ditt fönster och andas och njut!
Känns, hur det doftar i susande vinden
björklöv och gullvivor varje minut!
Allt är i sprickning på berg och i dal:
kärrängens al,
sjöarnas vass omkring grönskande tuvor,
klippornas ekar, bebodda av duvor,
och granträdets knopp
utav blod i den mörkgröna topp.

Se, huru örnen från klippan hastar,
speglad i bäcken med skyar och fjäll!
Hör uti lunden de sjungande trastar,
hör den berusade orrn på sin häll!
Skynda ur vaknade hyddan dig ut!
Andas och njut
himlens och vågens och ängarnas fröjder!
Yngling, en gång från de ljusblåa höjder
din majdag förgår,
och i höstkvällens dimma du står.

Glad såsom fågeln i morgonstunden
sjunger jag våren i friska naturn.
Sorgen där ilar från själen, som blunden
ilar från ögat, som fågeln från burn. -
Lunder och sjöar i vårdagens dräkt,
sänden er fläkt,
visken alltjämt i mitt öppnade sinne
vårens och glädjens och barndomens minne,
ty sorgen förgår
som ett moln i den blommande vår.
 
H Sätherberg:

Stig Dagerman 100 år: Människan som älskar

Människan som älskar finner på stranden en snäcka. 

När hon sätter den till sitt öra hör hon däri varken havet, vinden eller änglarna 

utan sin egen röst som sjunger: Jag älskar dig. 

Hon har aldrig förr hört något så vackert.

På en annan strand ligger alla människor sovande. 

Någon går långsamt stranden fram, lyfter dem en efter en till sitt öra och lyssnar. 

I somliga människosnäckor hörs hundskall, 

i andra tigrars avlägsna rytanden eller hammarslag 

och i några det tunga dånet från maskiner. 

Men i en snäcka genljuder skriet från en fisk. 

Så låter människan som älskar när någon håller henne till sitt öra. 

Om planeter kunde älska skulle de bryta sin bana och kaos inträda. 

Världens bestånd garanteras av att kärleken är omöjlig. 

Också människan som älskar anar att kärleken är dödens syster. 

Men det hindrar henne aldrig från att fången i sin bana bryta sig in i grannens cell, 

jublande: Jag är fri! 

S Dagerman:

Stig Dagerman 100 år: Människan som skall dö

Människan som skall dö fäster sina kloka ögon 

i den himmel, som rymmer allt 

från flygande stenar till fallande fågel. 

Under sitt ok av stjärnor skymtar den dignande guden. 

Han kan inte längre lura henne att hålla sig upprätt. 

För länge var handen på väg till hennes panna. 

När den äntligen anlände var den kall som en fisk. 

Människan som skall dö frågar världen:

Vad ger ni mig i utbyte om jag avstår? 

Hon vet själv svaret: 

En ros, en väckarklocka eller ett cocktailparty. 

Då detta inte räcker kallas hon otacksam.

Om djuren berättas att de i dödens ögonblick 

uppsöker platser, så ensliga att ingen finner dem. 

Endast jägaren ser djuren dö,

och vem vet om det han bevittnar är den verkliga döden. 

Kanske lurar man honom och ger honom endast bilden av ett sår och ett brustet öga. 

Men bilden av döden är måhända något helt annat och enklare. 

Är döden för djuret en skam det söker dölja 

eller en fest där det är enda gästen? 

Hur många smärre djur dör inte obemärkta i elefantens skugga — 

men i vems skugga dör elefanten? 

För människan som skall dö är döden ingen skam 

utan ett hedersuppdrag, hämtat ur hennes egen hand. 

Inte ens i detta sena ögonblick förnekar sig

hennes drift till offentlighet. 

På samma gång tjur, tjurfäktare och publik höjer hon värjan, 

parerar stöten och applåderar den på förhand avgjorda striden. 

När eftermiddagen kommer går solen ner för alltid 

och arenans sand virvlar bort i rymden. Allt är nu tomhet och endast tomhet, 

ty människan som skall dö håller allt i sin hand 

och när hon förintas förintas allt med henne. 

Sålunda är hennes makt gränslös 

och vilken människa som helst kan övertyga sig om dess rätta gränslöshet

genom att en dag stiga ut på randen av Empire State Building. 

Inom tre minuter skall hon tillbedjas av polisen, 

inom fem av den utryckta brandkåren.

Inom en timme dyrkas hon av pressen,

inom två av radion och inom tolv timmar

skall hela världen ligga för hennes fötter.

Inom ett dygn kommer denna människas liv att äga en så enorm betydelse 

att inte en ansträngning skall skys för att rädda henne tillbaka — 

ja, till vad? 

Så förvandlar ett kort steg 

från ett golv innanför ett fönster till en gesims utanför 

en människa från en social nolla till en presidents överman. 

Hela universums hopp hängs som en kvarnsten om hennes hals 

och är hon svag och lättledd tar hon nu steget tillbaka – 

men endast för att finna att medan en människa från dödens sida av Empire State Building behärskar en hel värld 

kan samma människa från livets sida av samma byggnad 

inte ens tilldraga sig en flugas uppmärk- samhet. 

Människan som skall dö frågar slutligen icke: 

min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 

Hon anar att hennes makt är så enorm, 

att inte ens Gud ett ögonblick når henne.

En dag, ett dygn, en evighet är hon oåtkomlig för allt 

på samma sätt som spjutet är oåtkomligt,

medan det vinande förflyttar sig från en mark till en annan.

S Dagerman:

Vintern rasat ut

Vintern rasat ut bland våra fjällar,

drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse;
se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Lyssna vill jag, huru vinden susar
uti halvutspruckna björkars lund,
spegla mig i sjön, där anden krusar
med sin köl det månbeglänsta sund,
och i famnen av naturen drömma
vårens dröm, som ingen tröttat än,
och min sorg i jaktens lund förglömma,
fri som skyn där uppå himmelen.

Forsen kastar sig i havets sköte,
se, hur vild, med vilken stämmas dån!
Är det ej, som hela Mälarn göte
åter på en gång sitt rika lån?
Och han är likväl så hög om kvällen
som om morgonen, och tusen år
fylla honom kanske än från fjällen,
lika rik och härlig varje år.

Och med varje maj hans holmar gunga
sina kronor i den klara våg,
och i varje vår hans fåglar sjunga
lika ömt med lika eldig håg.
Skulle jag, när hela världen svärmar,
sköna vår, blott jag ej le med dig?
Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,
var dock fordom nog att locka mig.

Nej, åt landet, bröder! Tjädern knäpper
nu var morgon i sin furulund.
Vad, om jägarn kopplet varsamt släpper
blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade!
Friskt och härligt hornens toner gå.
Den, som hjärta nu att jaga hade
endast på en timma eller två!

H Sätherberg:

Med död man lyktar varje tragedi

Med död man lyktar varje tragedi, 

med giftermål ett lustspel. Vad som bliver

av bägge efteråt går man förbi; 

ty en skribent är rädd att vad han skriver,

i fall det skulle otillständigt bli, 

till straff på två håll giva kan motiver. 

När han förpassat själen och lekamen 

så ej ett ord om ”Döden” eller ”Damen”.

Lord Byron:

På Tredje söndagen efter Påsk

Tvenne vägar kan man vandra,
en bland världens nöjen går:
genom motgång går den andra
i den Store Hjältens spår.
Vandringsman, den förra leder
till fördärv, fast han är skön;
men den andra dig bereder
för din möda evig lön.

O v Dalin:

Mitt år 4: Våren

 

Andra glädjas åt våren, för mig är våren förgiftad.
Var gång det lider mot vår lider mitt år mot sitt slut.
Intet är mig så hemskt, så sjukt och förpestat som våren:
vår det var liksom nu, den gång min själ sprang itu.
Åter en bländande vårdag stirrar mig vaken i ögat,
sorg, som sov under snön, vaknar med våren till liv.
Åren ge mig ej bot, och solen bränner i såren,
främmande irrar jag kring här i min barndoms stad,
här i min mandoms och kärleks stad, i vars gator och parker
varje sten och vart träd gömmer ett minne för mig.
Framfarna vårars minnen fräta som gift på mitt hjärta,
minnen bli vissna blad, bladen de gömma en orm.
Fjärran och främmande blev mig min enda kärlek i världen.
Solen vitnar mitt hår. Åren ge mig ej bot.

H Söderberg:

Venus

 

Ensam, alldeles ensam
högt över ljusa staden
står i turkosblå rymder aftonstjärnan.

Vårens första grönska
doftar under hennes sken,
och staden andas
med längtans korta andetag
under den stora stjärnan.

O denna trista kväll!
O denna klarhet av blå april,
mer trist än grå novembers regn
och svarta höstens skuggor!

Vart skall mitt hjärta vandra
att undfly minnet,
att undfly aftonstjärnans
vita, ljuva glans?

Hur vårligt klar är luften
och vinden ljum och mängd med doft
från havets dyning och från parkers grönska...
O denna trista kväll!
Hur härdar hjärtat ut tills natten kommer?

När bleknar äntligt Venus
bekrönta huvud?
När tystna dessa rymders
ljuva bröllopssång?

Venus, strålande Venus,
ännu ensam i vårrymden!
När äntligt himlens sken av klar turkos
förbytts till djup viol,
då skola de sköna Plejaderna
träda fram ur sitt töcken
och styrkans röda stjärna, Mars,
skall fylla nattens väkter
med härligt ljus.

Då, likt fantomet, bleknar
din bild och sjunker;
hos nya stjärnor samlar
hjärtat kampens kraft.

O snart -
snart djupnar ljusa kvällen till violblå natt.

Karin Valborg Ek:

Engelbrekts hus

 

"Så sant jag är kommen från Kopparberg
och bär tre liljor i vapen,
I fån ej som skyar skifta färg,
ej längre förspilla rikets märg,
men bryta livegenskapen!"
Så talte en herre av bergsmanssläkt,
det var den redlige Engelbrekt,
men rådet tvekade bara.
Då harmades bönders skara,
det gick ett brus genom täta led,
och Vätterns vågor brusade med.

"Vi skola väl hålla besvuren lag
och band, som med ed vi knutit",
så talade biskop Natt och Dag.
Då sorlade folket med friska tag:
"Kung Erik sin ed har brutit!"
Och vredgad häftigt vart Engelbrekt,
i kragen grep han biskopen käckt:
"Eho, som ej lyda hastar,
jag ned genom fönstret kastar."
Där nedanför hördes härens larm,
och Vättern vräkte mot hamnens arm.

För farligt det nu de tredskande blev:
de bondenävar ej skona.
Ty präntades strax uppsägelsebrev,
där tydligt och klart till kungen man skrev,
att borta var rike och krona.
I gillessalen blev bordet täckt
med kannor och krus för Engelbrekt,
till gigorna hördes sången
i glänsande solnedgången.
Det goda öl var i träget bruk,
och Vättern låg som en gyllenduk.

På gillesgolvet var lövverk strött,
vart anlet av sol förgylldes,
man gladdes, att saken raskt var skött,
man hörde så månget gott: "Väl mött!"
och bägrar av skaffarn fylldes.
Med tack, att våldet brutits itu,
man tömde gillesskåln för Vår Fru.
Augustimånen ur skogen
gick upp över dalallmogen,
det blev så ljust i varenda håg,
i silver skimrade Vätterns våg.

För Köpings hus och för Borganäs,
de grusade fogdenästen,
för allt det trug, som bitit i gräs,
för kraft, som rår på smicker och fjäs,
man drack vid den glada festen.
När morgon sken på Vadstena torg,
gick Engelbrekt att ta Stegeborg.
Men huset står där än i dagen,
där bispen han tog i kragen.
Det än bär namnet Engelbrekts hus,
dess minne sjöng jag vid Vätterns brus.

C D af Wirsén:

Här ska det bli trolleri

 

Här ska det bli trolleri.

Vinterns tid är nu förbi.

Hokus, pokus, snipp och snopp:

Vakna, lilla blåsippsknopp!

H Hamilton:

Tack, Herre, för S:t Markus

Tack, Herre, för S:t Markus, 

den svage som blev stark. 

Hans verk och evangelium 

bröt ny och fruktbar mark. 

Må vi i all vår svaghet 

ta mot gudomlig kraft, 

bli grenar i din vinstock,

ge druvans rika saft.

Porslinsidyllen

 

På högsta hyllan i en gammal skänk
den stod, den gamla skålen av porslin
bredvid två malmljusstakar och ett tennstop
med Adolf Fredriks bild med kunglig min.
Men skålen lyste mest. Den var så grann.
Den tunna kanten sken med gyllne blänk
ur hyllans dunkel. Och så fort jag hann
när dörren öppnades, jag ville se den.
På skålens fina välvning var det målat
ett sällsamt landskap med en späd figur,
allt av ett rosigt skimmer genomstrålat.
Och jag fick se på den, om jag var snäll,
dess blå idyll av främmand ekontur,
dess klara färg, som aldrig blektes ur.
- Men tog jag i den, blev jag lovad smäll.

Och ändå, att få ta den från sin hylla
så varligt, varligt i små rädda händer,
att känna sol från fjärran kuster fylla
min barndoms fattiga och frusna länder!
Hur världen vidgas kring de döda tingen
så mycket större än de stora mena,
hur glans och rymd och saga föds, vet ingen
som inte gått som liten helt allena.
Jag lyfte skålen med det fina mönstret
mot dagern, och se, dagern sken igenom!
Jag såg ej längre lövens dans mot fönstret
från träden som oktobervinden ven om -
jag gästade ett rike Någonstans
och Någongång - men som jag kände fanns
i denna värld, där jag var född att vara.
Där reste sig i färger ljuva, klara
ett sällsamt berg i fjärran, helig ro
långt bortom träd och flod och flodens bro,
och allting levde för ett ögonblick.
På bågig bro Den Mandelögda gick
mot stranden med den gyllene pagoden.
Och körsbärsblommen snöade i floden.

Och än står skålen kvar i någon vrå.
Jag ser på den ibland och ler och minns.
Och jag är rädd om den. Hur åren gå,
bär den till sist den enda dröm som finns.
Det är så underligt att ha en punkt
där allting dröjer kvar, där tiden stannat,
när allt det leksamt lätta blivit tungt
och det man trott på vart till något annat.
Jag har hört bruset från erövrarbålen
kring fjärran stränder, fjärran kontinenter
och ropen kring den senaste idolen,
när världen störtat stammar och regenter -
men ännu glänser från den gamla skålen
med drömmens eget liv av tidlös ro,
med samma lätta steg på bågig bro
och samma ljuva glans kring blomstrens hyllen
den bräckliga, den eviga idyllen!

Kerstin Hed: 

Död violinist

Åsikt: "Han var en liten gris i alla fall..."

Lik är i huset!

Spelet har spruckit.

Stråke så rar,

prydd med en sten -

blixtrande sken

i toppen.

Sorg fanns i suset.

Spelaren druckit

dräggen och var

icke så ren,

icke så fin till kroppen.

Marken, som gav

köttet gestalt,

var ju som jord kan vara:

Mask eller padda

kräla med fadda

drifter och lukter.

Jorden är allt

bitter och svår att klara!

Tusende fukter -

Jo!

Själen han har?

Stjärnren och klar.

Brann i sin skönhetstro.

Välmenta händer

genast sortera

kläderna opp,

lumpen han sagt

att sitt förakt

han giver.

Plikttrogna händer

biografera.

Tropp efter tropp.

Raskare takt!

Friskaste forskningsiver!

Strax kring statyn,

lyftad mot skyn,

blåsa på streck i vinden

fläckiga linnen,

lustiga minnen,

svarta kalsonger -

darrar du, vit om kinden:

Hjälper ej ånger?

Nej!

Käraste byst,

böj dej, var tyst!

Fläcken skall följa dej!

Nej, så jag ljuger!

Nej, så jag målar!

Felaktigt slut!

Tvivlar jag på

stjärnskenet då,

som glindrar?

Längtan, som duger,

lumpen bestrålar.

Genom var klut

med den svarta, grå

smutsfläcken på -

det tindrar!

Mannaprofil,

se med ett smil

paltornas arma fladder!

Räds ej för riset!

Stjärnklart beviset,

starkt i sin stråle:

Skönheten var din fadder!

Ser jag dej småle?

Ja!

Käraste byst!

Nöj dej, var tyst!

Längtan var stark och bra!

B Sjöberg:

Den gode herden

Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

Han styrker mig med livets bröd
vid nådens helga källa,
där Andens kraft mot synd och död,
där frid och fröjd uppvälla.
Hur mörk min väg bland törnen går,
blott jag ej viker från hans spår
jag ej skall modet fälla.

O du som sade: "Ingen kan
de mina från mig taga",
dig mot en värld jag ropar an,
som vill mig från dig draga.
Låt mig ej villas bort från dem,
som till din Faders sälla hem
du lovat att ledsaga.

Hur tomt är allt vad världen har,
hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här
emot det löftet: "Där jag är,
där skolen I ock vara!"

F M Franzén:

Konsekvenser

Och ont du kläckte som fräcka mygg.

(Konsekventa!).

Du log i glädje, ty du var stygg,

och glömde giftet, du gav med mygg.

Men åren sitta och vänta...

Pass på din rygg!

(Konsekventa!)

En dag du vankar i gladan ro

med söta tankar och upphöjd tro.

Hur trygg du är i din skyllerkur,

hur fejat livet

till sist har blivit!

Så klinga, spela i lycklig dur!

Men vänta!

Där bakom busken står visst på lur

ett otäckt djur.

(Konsekventa!)

Bedrar mig ögat? Menageri...

Ah, syner blott! Nej, ett flås, ett skri,

en morrning varslar: Du är förbi!

Nu äro huggen att vänta.

Se, käftar röda

och gula betar.

Visst lär man blöda,

när tand sig letar

till bröst, där ängslan i vågor går...

Här blir betalning med ränta!

För fyra myggor du återfår

jämt fyra tigrar med strimmigt hår

och gap, som stinker, och tass, som slår...

(Konsekventa!)

Fly ej, arme! Stanna!

Torka svetten ur din panna!

Springer du, de skola jaga dig.

Tassa snabbt i molnlyst natt,

gå i morgondrev,

nosa på din fallna hatt,

kvisten, som dig rev.

Mödan skall försvaga dig,

föröda dig.

Och till sist de taga dig,

döda dig.

Men om du stannar, och tappert ler,

min kranke hjälte, i nöden,

och säger: "Biten! Jag känner er,

och räds ej smärtan och döden.

Själv har jag släppt eder ut från mig,

fastän min illvilja ökat sig

till vilda rovdjur. Så huggen mig

och tuggen mig

i stycken! Ej vill jag vänta!" -

de kanske lösas till dimgrå sky

av fräcka myggor, som stinga - fly...

Betalt med lättaste ränta!

"Åh, tack och lov.

Nu är jag fri!"

Gå hem och sov

i harmoni!

(Konsekventa!)

B Sjöberg:

 

Hämnaren

Hämnd för mina år!

De gråa och de bleka, som försvunno,

förbrunno

långsamt som fuktiga blår.

Hämnd för mina år!

Hämnas jag skall på det nyttiga, gråa som band,

hämnas med en bomb, så att staden står i brand,

att alla titta ut

vid ett visslande tjut

och tappa sina verktyg och pennor ur hand.

"Indexberäkning,

bostad och vräkning,

fredsgarantier,

partifrierier..."

De frågorna jag slopar,

när bomben går.

I lågorna jag ropar:
Hämnd för mina år!

Hämnd för mina kval!
Med bomber av glädje skall jag hämnas.

Här lämnas

ej tid till val.

Hämnd för mina kval!

Noga planerat, allt laddat med strålar och färg.

Tänder raketkista högt på mitt berg.

Du som aldrig känt

mitt stjärntemperament.

Du som med all praktiskhet spädde min märg,

tvang mig linjera,

organisera,

prompt leverera,

flinkt expediera...

- - -

Hämnd för mina kval!

B Sjöberg:

Evigheten hörde någon ropa Aj!

Här bland mänskor snälla

starka orrar

ofta festligt smälla.

Krigarsporrar

surra då och då.

Fullt med starka tuppar,

röda kammar.

Elden flammar,

ilskan oss anammar.

Jorden guppar

ängsligt i det blå.

Plötsligt tämjas

våra vilda själar,

äckligt vämjas

vi åt skrål och strid.

Då ett jämmer stiger susande

i kval och ve:

Litet mera frid,

litet mera frid, om vi får be.

Viktigheter

trängas,

äckligheter

knuffas, tumla, flängas,

bräckligheter

spotta på varann.

Jorden är ett litet skri, som tystnar

ganska snart.

Evigheten hörde någon ropa "Aj!"

Jorden var en fläck på himlens blå kavaj.

Nu den suddas ut.

Allt är gott och slut.

Men då ha vi ropat "aj" i några hundra tusen år,

men för Evighetens öra blott ett litet skri,

sedan tyst - det är förbi.

B Sjöberg:

God morgon!

 

Mosiga sol,

drag av John Falstaff du har!

Friskt du förnöjer!

Fet i din stol

fradgar du rödvin och klar,

pärlande sekt.
Bägaren höjer.

Ändå en fläkt -

festvind vid dallrande gång!

Nästan för fräckt!

Tiden är praktisk och lång.

Som en fiol,

morgonblåst stråkar och drar.

Mosiga sol,

drag av John Falstaff du har!

Rödnästa bror!

Orkar du skratta, trots allt?

Stolt men allena.

Allt är kontor,

allt blivit siffrigt och kallt,

snäv marginal,

påbud kring bena.

Rabblar du tal

mässar du, horar som förr?

Pass dig - som skal

din näsa blir knäckt i en dörr!

Pass dig - jag sagt,

snart är den ute din frist!

Måne på vakt -

väpnad och kall nykterist!

B Sjöberg:

Vad den tjänar till kan jag ej säga

Vad den tjänar till, kan jag ej säga,

hjärna får väl mäta, hjärta väga!

Vad den är utav man må väl fråga.

Endels jord och mull och endels låga.

Fader må sin gosse signa, klappa -

barnet putsat blankt av gamla pappa,

och vad fader tyckte präktigt vara,

tyckte världen vara fusel bara.

I förhoppning kan han hemma bida,

men den lille får på torgen lida.

När han kommer hem från slaktens fasor,

är han faders barn om ock i traser.

B Sjöberg:

Körkstöten

Han va en stor å grov, uhäjli khär, 

mä näver kav som gjorde åttå lä´r, 

å fötter änna licksom järbåtsflaker. 

Ve Varmlanns jägrer tjäna han e ti; 

när ufre´n ble, då kom han ut i kri 

å feck känn´ på hur krut å kuler smaker. 

Han bruka sett´ å tale om iblann, 

hur han ve Läppsi va mä Kal Johann 

å kridd´ mot Rysser, Prysser, Fransker, Spansker; 

hur han högg hôl mä kålekniven sin 

på murn te Läppsis sta å kröp så in 

å klappa folk´ mä sine håle hannsker. 

När sänna Kal Johann kom in i sta´n 

å såg hur jäger Storm geck på, då sa´n:

"Maschi, mun bra kaschong, för duckti klåing!" 

Men Franskera di frest´ allt på te sve´n, 

å Storm han ble plassera i sett ben, 

å sänna va dä uschlitt mä hans gåing. 

Nu dôgd han slätt int mer te gi dômm dalj,

feck avski mä en tapperhetsmidalj 

å tolv reksdaler i panson på slute. 

Så kom han hem te Rannsätt å ble stöt; 

där levd´ han nöjd på joläppel å gröt 

å i e stôge dä han feck gå lute. 

Å gamle Storm han va nu åtti år; 

på hôvve hadd´han int ett enda hår, 

men vite skägge räckt´en ner te mäija. 

Den kula, som ble skôra ´tur hans ben, 

den bar han på sej jämt, å ni skull´ se´en

hô styv han va ôt dänne ende gläija. 

Ve gusstjänsta han hallta fram så hart

körkgangen opp å ner, så dä va rart 

om nôe ol frå prädikstoln kunn´ höres;

men gôbben trodd´ lell, att han geck så tysst, 

å hysscha när han hörd´ att nôen nysst´,

för han va rädd prädickninga skull´ störes. 

Bå sommerti å vinter geck han så 

mä sleten ljusblå vammels-kappråck på,

som slog mä skörta änna ner kring fôttra.

Stånnkraven rack så högt som gôbbens skullt, 

liggkraven tydd´ int övver hålaan fullt, 

på den va möe vammel int bårtplôttra. 

I näven hadd´ han jämt en körkekäpp,

uhäjlitt lang, mä knapp licksom en kläpp;

på metten bruka han i näven ha´en. 

Han skull´ fôll stöt´ mä käppen di som sôv, 

men gôbben va beskeli å ga lôv: 

"Sôv gärne, bar´ ni inte snarker", sa´en. 

Var lorda sop´ han körka fin å ren, 

å törk´ å gne, så att dä änna sken 

åttå var ävli fläck som han kunn´ räcke. 

Å söndass-môraan klåcka ått´ precis 

då ringd´ han fôrrstgang på ett tåcke vis

att dä te gusstjänst kunn´ di döe väcke. 

En sönda lell så unnra folke på, 

att inga förrstgangsringning hördes å:

"Va feler gamle stöten?" tänkte alle. 

Di kom i körka - - "Jo, han ä allt här, 

han glömt te ring´, för bön han hôller där:

på knä ve allterringen ha han falle." 

Men gamle stöten hadd´ för lange sänn

ringt fôrrstegangen opp i himmalen: 

där har han nu e tjänst, som hetter dôge. 

I kvälls, när han gjorrt körka fin te slut 

å trôtt skull´ gå te sej å vile ut, 

feck han gå hemmôt te e bätter stôge. 

Å hele sockna földe gôbben Storm 

te grava, å där stog i unjeform 

selldaten Fresk å fyre skott där sköt´en;

trômmslager Nybärg slog en vervel lang, 

å pastårn talt´ så vackert, Fredrek sang, 

å hele sockna sörde gamle stöten.

F A Dahlgren:

Varje ord skall andas

Varje ord skall andas och sin bröstkorg häva,

varje sats skall kunna ränna kring och stå,

skuldra, gå på tå,

svimma, trängta, sväva.

Det är ej så lätt, att liv av prickar väva,

att i typers prassliga små buskar

låta friska kinder sticka fram.

En sats skall ju bli ett träd, som ruskar,

en en fisk, som spritter,

en ett fågelkvitter,

en en sorgehögtid allvarsam.

Nu giv akt, vart ord!

Dra ej med er slarviga soldater.

Samlas på mitt bord,

alla, friska, starka, levande kamrater.

B Sjöberg:

Jeg velger meg april

 

Jeg velger meg april.

I den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder,
- dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter,
- i den blir somren til!

Se även Jag väljer mej april

B Bjørnson:

Är det du är det du allra käraste barn

 

Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå?
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist,
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.

H Löwenhjelm:

Emellan en våg och en våg

 

Emellan en våg och en våg jag lyddes vid stranden.
Det skymde sakta. Bruset av dagen vek
för kvällens tystnad. Vågornas eviga lek
än strödde flingor av silvervitt skum över sanden,
och aftongyllne var luften och sydländskt vek.
I rymden hän mot den slocknande västerbranden
likt vita svanor styrde skyarnas tåg.
Försjunken i dröm, med irrande sinne och håg,
jag kände stenarna rassla sakta mot handen
emellan en våg och en våg.

Emellan en våg och en våg slog stänket från stenen
mot västerns glöd i regnbågsskimrande ljus.
Som vårregn klingade dropparnas fallande brus.
Jag mindes döda morgnar då gryningsskenen
sig lyfte i glöd över daggiga landsvägars grus
och skälvde i spindlarnas nät längs åkerrenen.
Jag kände mitt blod som förr uti ådrorna brinna
och vandrade åter de stigar jag då kunde finna
i hembygdens ängar, bland fält utav rykande råg.
I håll för min hand jag de lyckliga tiderna såg
då timglasets korn så snabba och glittrande rinna
som fallet av skimrande droppar som sorla och svinna
emellan en våg och en våg.

Emellan en våg och en våg som den sjunker och sväller
ett ansikte upp ur de strömmande tankarna dök,
en hastig sekund, tills djupet ånyo det slök,
som liket som lyftes minutsnabbt utav en propeller
och sjunker mot fjärran igen med ångarens rök.
Vad blir av de hägrande mål, dit vi sträva och syfta?
Ett intet, och allting begravs i besvikelsens klyfta.
Men ännu en gång, när ditt ansikte plötsligt jag såg,
de ordlösa timmarna fyllde ånyo min håg,
de hänsvunna nätterna hörde jag flämta och snyfta
då tiden så stilla i darrande fullhet låg
som vattnet som skälvande dröjer, på väg att sig lyfta
emellan en våg och en våg.

Emellan en våg och en våg som växande svalla,
det svartnat på havet och vågornas skum är som bly.
I fjärran sjunker strandad en sista sky,
och böljorna vandra, böljorna stiga och falla,
och nattens timmar tysta mot väster fly.
O natt du eviga, natt du höga och kalla,
jag tackade dig, där sträckt i tången jag låg,
att tvådd av din dagg jag med klarare ögon såg,
hur människors liv och lycka, kärlek och alla
fåfängliga drömmar vi höga och heliga kalla
i rymden sjunker likt sommarskyarnas tåg,
försvinner och brister likt bubblor som stiga och falla
emellan en våg och en våg.

F Heller (G Serner):

100 år sedan Södergrans död: Rosor

 

Världen är min.

Vartän jag går

kastar jag rosor åt alla.

Konstnären älskar varje marmoröra som uppfattar hans ord.

Vad är mig smärta, elände?

Allt störtade tillsammans med ett brak:

jag sjunger.

Så stiger smärtans stora hymn ur ett lyckligt bröst.

E Södergran:

O jord, som stiger tvagen

O jord, som stiger tvagen
ur glidande isars bad!
Han kommer, den stora dagen,
om vilka siaren kvad.

Över lågande blånande åsar
går ett skimmer som förebud.
Så täljen, i skinande måsar:
Det är solen, det är dagens gud.

Du, som ruvade skum och dunkel
med natten som huvudgärd,
långt söderut står en karbunkel,
rund, röd och förundransvärd.

Du folk, som i grottor dig gömde,
i skumhet och gruvlig skräck,
han kommer, den guden du drömde.
Dina bedjande armar sträck!

Träd ut och skåda att världen
är stor och härlig och vid!
Lång, mycket lång blir nu färden
och full utav mödor och strid.

Träd ut och skåda ditt rike,
ditt arv i besittning tag,
och blive till gudars like
de bävande trälar en dag!

H Löwenhjelm:

100 år sedan Södergrans död: Dionysos

O Dionysos, du kommer med solens spann ur fjärran rymd.

Den förgråtna jorden väntar, en bedjande kvinna.

O Dionysos, Dionysos!

över våra huvuden höra vi dånet av ditt spann.

Befrielse, befrielse

sjunga de snabba tyglarna.

O Dionysos, Dionysos,

jag klamrar mig upp i ditt spann,

med vanvettiga händer håller jag mig fast i hjulen.

De vanvettiga mäkta allt.

En stråle vårsol stiger jag ned i din vagn.

Omkring oss intet än den vårblå rymd.

När fåglakörer jubla till på jorden,

går ditt spann som stormen.

Alla rymder sjunga uppståndelsen.

E Södergran: