Ur Venerid - sonett 42

Allt gräs nu vissnar bort, och gröna löven falna,
man ser mer ingen ört och ingen vacker ros.
Allt är snart ruttnat bort, all fägring är sin kos,
och sommaren är all, man känner luften svalna.

Så drager lusten bort, de vida skogar smalna
och den förr sorg har haft blir hon nu dubbelt hos.
Han blir av sådan tid nu tyngre än det tros,
att starka och därav försvagade gå valna.

Och jag som haver själv den ganska sommars tid
för kärlek lidit ve, hur ökas nu min plåga!
Ja, är hon därtill vred, som förr mig var så blid,

försmäktar jag än mer av denna här min låga.
Det går mig nog emot, på all sätt jag försökes,
mitt hopp försvinner bort, misströstan mig förökes.

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna

flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. -

E Södergran:

När stormens lurar skalla

 

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.
  

En grå och stilla sjö med sanka stränder

En grå och stilla sjö med sanka stränder,
med bruna vassar och med gula trän.
Från land hörs usla kråkors hesa skrän
och i det stilla vattnet knurra änder.

Ack inom kort de skola draga hän
till mera lyckliga och varma länder,
me'ns här i köld och mörker allt sig vänder
och vinden sliter sommarns lust-palai´n.

Det bor förgängelse, evart man skrider.
I själatåget all naturn sig vrider.
En dum person går kring bland döda blad.

Den tänker på, att det var ljuvt i våras
att av en lustig liten dam bedåras,
så ljuvligt, att personen än är glad.

H Löwenhjelm:

Regnbågen

Du båge på fästet, vi strålar du blott

ur dunkla skyn? 

Vem bjöd dig att bliva – o, hårda lott! - 

den gråtande himmelens ögonbryn? 

När dimmorna fly ifrån himmel klar, 

är intet kvar 

av bågen, som log genom himlens tårar. 

Du lånte av solen din sjudubbla färg, 

ett barn av ljus; 

du stänkte din purpur kring dal och berg, 

ditt guld öfver slott och fattigmans hus; 

du levde av solen: när solen kom, 

du vände om 

till skuggornas land ifrån ljusa himlen. 

Nu vet jag, du liknar den gyllene bro, 

som skalden slår 

till himlen från trånande hjärtats bo: 

från tankarnes källa sitt ljus den får; 

men ljuset, det brytes mot dunkel grund 

i tårars stund, 

och världen får färg av de brutna strålar. 

Men solen skall träda ur flyende sky, 

så klar, så ren; 

och för hennes stråle blir världen ny, 

men då är den lösande strålen en, 

Ej delad i skötet av töcknig luft: 

den är förnuft; 

förnuft, det är ljus, men det målar icke.

P Wikner:

Pontus Wikner

Hör gravens dova klockor sjunga 

med vigda tungor dödens bud! 

Från världens möda, sorg och tunga 

har Pontus Wikner gått till Gud. 

Hans själ, en fristad för de sköna, 

de eviga idéers släkt, 

de högre fröjder nu fått röna, 

hon andas Edens friska fläkt. 

En ljusets fyrbåk, tänd av solen, 

han brann med klart och helgat ljus.

För sönerna vid norra polen 

han lyste väg från jordens grus 

till aningens och drömmens riken, 

till ljusets, fridens sköna land, 

där själen, fast av synden sviken, 

skall finna ro i Herrens hand. 

Hans träd föll friskt till rot och kärna,

med ädel frukt och sköna blad. 

Där satt en rik, en kunglig hjärna 

uti hans väsens huvudstad. 

Men under snillets blixt, som blänkte, 

låg känslans bölja, varm och fri, 

och varje tanke, som han tänkte, 

sig badade till liv däri. 

Fast filosof, han dröjde gärna 

vid korsets fot i ödmjuk bön, 

och Davids släktes morgonstjärna 

han såg i tron så klar och skön. 

Föraktande all tom förgyllning, 

såväl som otrons plumpa hån, 

han gav sitt hjärtas djupa hyllning 

med fröjd åt »Människones son.» 

Han blandade sitt sinnes drömmar 

och tron på ordets löften väl 

med de platonska tankeströmmar, 

som genomdrogo tyst hans själ. 

Ett längtansfullt, ett ädelt hjärta 

slog vemods slag uti hans bröst; 

ty världens smärta var hans smärta, 

och världens frälsning var hans tröst. 

Nu har hans ande, skön som svanen, 

sagt sitt farväl till livets strid 

och ilat över Dödsjordanen 

till evighetens sälla frid. 

Men brödrafolkens ungdom sörjer 

vid hans av våren klädda grav, 

och tyst och undrande den spörjer: 

Vem tar hans mantel, som föll av?

C Boberg:

Mig törstar!

Fåfängt, fåfängt! Jorden äger 

intet, som kan släcka branden 

av de krav, dem evigheten 

ristat i mitt bröst med eldskrift. 

Om en krona ock jag satte 

på min hjässa och i purpur 

klädde guldomstrålad skuldra, 

brann dock elden under purpurn, 

kyldes ej av kalla guldet. 

Och om fattigdomens koja 

i sin trånga famn mig slöte, 

blev den mäktig dock att rymma 

alla evighetens fasor. 

Och om hän till söderns dalar, 

där i zenit solen glöder, 

mina steg sin bana ledde; 

Om Saharas bleka sandfält, 

där ett grönklätt strå ej trives 

brände foten på min vandring: 

o, så brändes nog mitt hjärta, 

såsom förr, men blev dock icke 

såsom gräset, bränt till aska, 

och om söderns vindar förde 

mig till höga nordens fjällar; 

om i snö och is jag kläddes: 

o, så smältes kanske bojan 

för den eld mitt bröst förtärde, 

och i tårar löstes isen, 

som mitt hjärta där omslöte, 

kunde dock ej släcka branden, 

som på djupet ständigt närdes. 

Och om åter hem jag vände 

till den jord, som sett mig födas; 

och om där jag sökte lindring 

i den kraft, som mannen adlar; 

om min hand i livets strängar 

grepe underbart och mäktigt; 

och om tusen sina blickar 

fäste på min vink, och tusen 

nämnde mig den vise, starke: 

o, jag bleve dock en främling 

på min egen grund, och aldrig 

lärde mig min egen vishet 

att mitt väsens gåta lösa, 

hulpe mig min egen styrka 

att det höga målet hinna, 

dit min ande trånar ständigt. 

Men om så ett annat hjärta 

droges nära till mitt eget, 

o, så var det icke heller 

detta öga, i vars blickar 

evig sanning skulle läsas! 

O, så var det icke heller 

detta hjärta, som mitt eget 

skulle evigt saliggöra! 

Säg, vart flyr jag, store Fader, 

som mitt liv ur stoftet väckte? 

Säg, var finner jag den sanning, 

som mig löser tvivlets gåta? 

Säg, var finner jag den kärlek, 

vilken evig är som hjärtat, 

ur vars djup den heligt väller? 

Var det du, som denna trånad, 

outsäglig, obetvinglig, 

i mitt bröst en gång upptände; 

o, så har Du väl, min Fader, 

sett förut dess enda mättnad!––- 

Men när dessa frågor brände 

på min själ, och filosofen 

stod med skalden stum och ingen 

kunde té mig rätta vägen; 

kanske kom jag då att stanna 

vid den gamla goda boken, 

boken framför andra böcker; 

och jag läste nötta skriften, 

som i sekler sargat hjärtan, 

och i sekler hjärtan hugnat; 

och med varje ord, som lästes, 

sprang en stjärna opp i natten; 

- dock låg mörker än på djupet, 

som det låg vid tidens morgon, 

då ur kaos framgick jorden -: 

tills omsider - o, jag glömmer 

ej den synen! - tills omsider 

med en glans som solens mäktig, 

och som månens dock så stilla 

bröt i öster fram en stjärna: 

Morgonstjärnan och sig ställde 

över Betlehem, där fordom 

hon för Österns vise teddes. 

Och jag följde hennes maning, 

och jag såg ett barn i krubban. 

Ur dess öga, rena, milda, 

lyste evighet och gudom; 

i dess armar - ack så späda! - 

slöts på en gång jord och himmel; 

i dess hjärta - ack så mänskligt! 

bodde kärlek, nåd, försoning 

för den fallna mänskligheten. 

Och jag såg en älsklig yngling, 

hur han stod i templets salar, 

hur gudomlig vishet rörde 

redan då hans späda tunga. 

Och jag såg en man, profeten 

ifrån Nazaret och hörde, 

huru ljuvt hans bjudning lydde: 

»Kommen alle», så han sade, 

»som arbeten och betungens; 

jag vill vederkvicka eder». 

Och för mänskoandens hunger 

bar han fram det första brödet, 

livets evigt friska manna. 

Han bar fram det, ej i formen

av en stelnad lagens bokstav, 

Ej i trånga dogmers hölje, 

ej i nya bud och stadgar: 

han bar fram det i ett hjärta, 

där var droppe blod var sanning 

och vartenda pulsslag kärlek; 

som för storhet kunde vidgas 

och för mänsklig svaghet ömma 

och av idel kärlek brista. 

Detta hjärta var hans eget! 

Och han lärde mig i honom 

känna faderns sanna avbild, 

mänsklighetens sköna urbild, 

för min strävan – idealet. 

Så behöver ej min ande 

mer med Tomas ängsligt spörja: 

»Var är vägen?» – Så behöver 

ej min tanke rådvill leta 

efter sanningen i gruset 

av de ramlade systemer. 

Så behöver ej mitt hjärta 

tvina bort i ändlös trånad 

efter livet, som det leves 

i osäglig, helig kärlek: 

Allt jag finner, allt jag vinner 

i den ende, som är Vägen, 

som är Sanningen och Livet!

P Wikner:

Tändstickan

Till Theresia Lönberg, julafton 1887. 

Här är jag nu så mager och så liten, 

klent är mitt huvud och min kropp av asp. 

Min livskraft är uti ett nu försliten, 

min levnadssaga låter som ett rasp. 

För egoism må ingen själ mig klandra 

bland dem, som segla här på tidens älv, 

som du jag tärs av nit att tjäna andra, 

och i den tjänsten jag förtär mig själv. 

Jag föga aktas, det må alla veta - 

med mina syskon packas jag i bunt, 

och tiger gör jag, när du mig vill leta 

i vrår och vinklar hela huset runt. 

Och dock är jag en makt. - Din spis och föda

bereder jag och värmer upp din härd. 

En stad jag gör till aska utan möda, 

men söks som vän dock av den hela värld. 

P Wikner:

Till Ida med en brosch i form av ett I

Julafton 1884

Jag är W, och du är I, 

och med stavning - det är givet - 

bilda dessa två ett WI: 

så vi enades för livet, 

att varandras bistånd bli.

P Wikner:

Till min hustru

Julafton 1887, med en jardiniére 

Med rosor denna fyll, du väna viv, 

så har du bilden av vårt eget liv. 

Din väg och min var sällan brant och hård: 

den var en vandring i en blomstergård. 

När livets rosor vissna efterhand, 

då knoppas nya i ett bättre land - 

kom, låt oss ditåt vandra hand i hand.

P Wikner:

Septembernatt

En natt med storm.

Jag vakar ensam
och jag skall dö i natt.
Jag är beredd. 

En fråga plågar mig,
den hetsar mig och jagar:
Var intet i mitt liv som skett av vikt?

Det driver tunga skyar över himlen,
en stjärna blinkar till. Som forsars dån
är skogens sus. Likt ångestfulla härar
det kommer närmare och sveper om min själ.

Säg, levde jag väl nånsin, när jag levde?

Har jag väl sökt att fylla mina plikter
— så armt, så fåfängt, som en mänska gör?
Hur främmande är nu de vanda tingen,
hur är mig allting dött och ändlöst tomt.

Vi människor, som känner mask och myra,
som är av samma rot som blad och gräs
— vi som är ett med luftens doft och fläktar,
med all den mull som dör och föds igen!

Är ensamt vi förbannade på jorden?

Så mörkt är dånet, kall och död är marken.
Jag är ej mer ett blad av markens ris,
jag är ej mer ett strå bland barr och kvistar,
jag är ej mer en ton i dagrars ljus
och aldrig mer ett ljud i körers körer —
jag är en stelnad droppe blott i frusen is.

Var det ett hån blott att vi engång levde?

Så mörk är natten — dånet stillas sakta,
men syner stiger upp och fyller allt...

Det var engång
— en vitkall vinter —
en afton och en dag
en blick som sade:
du är mig mer än allt på jorden är.

Blir allting ringa i en stund som denna,
blir jord och himmel främmande för oss?
Jag vet det ej
— jag vet ej om jag levde
ens då —

Den blicken slocknat.
En mänskas varma hand
är jord och gräs och mull.

Mitt arbete, mitt verk? En mänskas uppgift
— det kall på jorden som en mänska gavs —
finns det ett stoft som lättare förskingras,
som lämnar mindre spår än detta gör?

Nej livet — livet
det måste binda oss med andra länkar,
det måste prägla oss med andra tecken
och foga oss i andra samband in,
om det har varit till — det måste finnas
ett annat vittnesbörd som säger att vi var!

Jag minns, jag minns engång — en natt — en sommar
en isklar juninatt, när blomstrens prakt var större
på äng och stränder, än jag sett den mer —
men liksom frusen, sluten till mot kölden,
som främmande och bortvänd mitt i all sin prakt.
Jag ser dig för mig, som du var den gången,
du skogens hjort och ljusa vindgestalt.
Din harmoni som inga ord kan måla
den fyllde allt, var rörelse, vart steg —
det var ej ensamt ditt, det växte större —
blev mänskans, undrets, varats eget steg.

En enda natt, som fyllde all min väntan.

Det sveper som ett isigt drag ur natten,
vart ljud är dränkt i tystnans djupa grav.
Och allt är borta — stelt och kallt och öde —
och jag är död och stel och tyst —

Som bottenlösa brunnar nalkas mörkret
och famnar mig...
Men varför bränner ännu mina lemmar
och varför ropar frågan utan svar?
Nu vilar döda händer på mitt huvud.
Var detta svaret — väl
så möt. Jag kommer.

K Söderholm:

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,

den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden räds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

Panteismen

Farväl, min sommar! Här i höga Norden

kort var besöket; du gör nu som förr.
I dimmor faller hösten över jorden
och klappar frusen på min stängda dörr.

Se ut, hur alla mina lunder gulna
och alla blommor i min dal dö hän,
och mörkar tankar vandra under kulna
höstskyar och inunder nakna trän.

Den svällda bäcken vill ej släppa över
sin forna gunstling, lik en trolös vän,
som gjort sin lycka, mig ej mer behöver
och nu ej längre känner mig igen.

Gemensam lag inunder stjärneringen!
Så gräs som blomma, människa som djur,
skall växa, frodas, vissna hän och ingen
tas undan i förgängelig natur.

I höst dör stråt, men nästa vårdag blommar
det upp igen så gräsgrönt som förut,
och fjäriln lyfter vingar blå i sommar
ur brusten puppa, då hans sömn är slut.

Naturens ande vaknar upp med våren,
glad, levande, nymornad, skön och huld,
och intet grånat finner du bland håren;
de flyta, som i fjol, likt nedsmält guld.

Och ingen skrynkla synes på hans panna,
det blåa ögat är, som förr, så glatt,
så strålande. Det sköna och det sanna
fullsövda vaknat ur sin dvalas natt.

I grav förmultnar människan. Är anden
då sämre än ett grässtrå? Grönskar ej
en lövsal i de obekanta landen
för honom? - Dagens vise svara: "Nej,

Gud är i allt, för allt är han gemensam,
är färg i blomman, är instinkt i djur.
Gud är i världen ej, värld är han ensam;
Gud heter Pan, nämns även för natur.

Gud är ej till. Han blir, där han förnimmer
sig själv, lik spegelns bild, ej sedd, ej till.
I stjärnan är han rörelse och skimmer,
i Hegel tanke. Tänk den, om du vill!

Odödlighet? Hur kan du det begära?
Odödligt släktet är, men icke du.
Vad var du, innan du kom hit? Vi lära,
när du gått hän, blir du, som då, ännu." -

Men vad är Gud, som ej är till? Blindfönstret,
inpassat i naturens öde sal!
Oxögat på teatern, högsta mönstret
av falsk logik i hjärnans jämmerdal.

Odödlighet, som ej vet av sig? Svara,
vad är väl det? Nej, giv mig Miltons dikt
om paradis och fall och död! Förklara
ej bibelns ord det samma? - O, hur rikt,

hur skönt syns allt! Låt oss gå ner i dalar,
där trasten slår i björkens äreport,
ros rodnar för sin längtan, bäcken talar
om Gud, som lever, och allt skönt han gjort!

E Tegnér:

Lasarus är död

En sparv har fallit ur sin herres händer

och sparvens ungar ropar efter bröd.
Men Kristus ser det ej. En av hans vänner,
hans broder Lasarus är död.

Kring Kristi hjärta drages sorgens svarta
och obevekligt hårda ögla åt.
Nog känner han hur tungt det blir för Marta -
men inte därför faller han i gråt.

Han minns de ögonblicken, silvrigt korta,
då vart offentligt hölje kläddes av,
då kors och törne var i fjärran borta
och Gud var fri hos någon han höll av.

Han erfar, knivvasst, som för första gången
den lott som tillhör den av kvinna född:
att du som nyss steg in i fågelsången
ligger där plötsligt, tystad och förödd.

Om tusen år skall du ur markens matta
bli lyftad till det bo du fallit från
men det är nu jag ville se dig skratta,
för det är nu jag kallas Mänskoson!

Är det en frestelse, så vet, Maria,
att Mänskosonen ej kan motstå den
ty mina händer äger makt att fria
ur dödens blinda grepp sin ende vän...

- - -

O, broder Gud, min hand har varken
liv eller fäste i en landfast tro.
Fall med din övergivna sparv till marken
och göm den mjukt i dina händers bo!

R P Olofsson:

Den dödsdömda tanken

Mästerman mig i fängelse har,

därför att alltför vida
ute på sanningens stigar jag var.
Ordets fruktade vapen jag bar,
friheten gick vid min sida.

Hela min unga kärlek jag bjöd
friheten, min förtrogna.
Svaret tog jag ur läpparnas glöd,
kände i blödande överflöd
kyssarnas druvor mogna.

Innan jag vaknade ur mitt rus,
avund stal mina vapen,
klädde mig i en fånges blus,
rövade friheten - solens ljus
slocknat i fångenskapen.

Mästerman lille, jag kan ej dö,
kan ej, om även jag ville.
Fåfängt jag slitit och sliter spö,
tag till bilan - din bila är slö:
akta dig, mästerman lille!

M Lybeck:

Älgen störtar ur skogen fram

Älgen störtar ur skogen fram, 

svept i ett moln av sand och damm, 

ilar till stranden ned att bada, 

simmar mot vågen stark och vig, 

tvärs över sjön han ämnar sig; 

skjut honom ej! det vore skada. 

Väl är hans hud en nyttig sak, 

väl har hans kött en läcker smak, 

nog kan han fångas utan fara; 

låt honom dock få springa opp! 

Han är så vacker i sitt lopp,

han är så glad att fri få vara.

Livet

Livet som ett trassligt garn

- ingen början, ingen ände -

irrar vilset som ett barn.

Säg, vad var det nu som hände?

Leif GW Persson:

Ljung

Härinne i furudungen,
däruppe på gråstenberg,
där växer och blommar ljungen
i purpur- och rosenfärg.
Den växer bland bräken och enar,
den växer bland mossiga stenar,
den väver sin vackra matta
utöver de fattiga berg.

Den växer på mark så mager,
den blommar i höstens tid,
dock står den så täck och fager,
dock doftar den ljuvligt blid.
När sommarens fägring gulnar
och hösten i töcken mulnar,
då sända dess honungsdofter
en fläkt av förnöjsam frid.

De tusende blomster fina,
som fagra på heden stå,
mot solen så glatt de skina,
de skina mot himmel grå.
De göra så gott de kunna,
all världen så väl de unna,
all världen de ville giva
sin egen glädje, de små.

A M Roos:

 

Bekännelse

Om jag är kristen, broder, vet jag ej.

Jag är en bofast och har barn och maka.
Hur svårt att gå den kristnes fria väg
och hjärtligen för andra allt försaka!

Vad jag skall vara vill jag vara helt -
o helhet, renhet, du mind röm och vånda! -
ej vill jag träda upp lik farisén,
ej lik en lögnare för Guden stånda.

Dock har jag stundom stått vid Kristi väg
och anat brinnande den vägens mening,
dess fruktansvärda: intet eller allt
med översvinnlig mildhet i förening.

Och stundom når, som fjärran klockors ljud,
den tanken till mig under dagens hetta:
att offra egen vilja, hus och hem
och få min lön och rikedom i detta -

att vandra fri som allas vän och bror
och bära andras bördor under vägen,
att gå med evangelium och hjälp
till brukssamhällen, städer, fiskelägen,

att aldrig själv i lador samla in,
blott jämna vägen bättre för de andra.
Men länge, länge hjärtat härdas skall
att utan klagan denna vägen vandra.

Var jag en kallad kanske men ej vald?
I anden orosfylld, i världen bofast,
så blev mitt liv. Och dock ett mål jag har.
Och vad jag lovat vill jag hålla trofast.

 R Jändel:

De gångna dagarna

När en gammal man ligger sjuk, kommer alla hans gångna dagar

och sätter sig blida i ring omkring hans säng.

De jämrar sig inte, de gråter inte och snyftar.

De nickar sakta och tänker på gamla ting.

Och var och en berättar sin aldrig glömda saga,

och var och en har med sig ett ljus och tänder stilla.

De speglar sig klart i de mörka flodernas vatten.

Han vandrar, vandrar under valv, under bågar av darrande ljus.

K Boye:

Blott Sverge svenska krusbär har

Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken 

av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär,
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet allihopa.
Men Skandinavien - det är alladar!
Blott Sverge svenska krusbär har.

C J L Almqvist:

Alltings fåfänglighet

Till en ung vän.

Allt är fåfängligt här på jorden -
min vän, du icke undra bör,
att Salomo sagt dessa orden.
Om ödet mig hans like gör,
och mig sexhundra hustrur giver,
mätresser till på extra stat:
om kungligt jag serverad bliver
med primo vin, sekundo mat:
om jag får rulla uti vagnar,
och strö ut pengar liksom agnar,
och njuta allt på tusen sätt;
skall jag, av nöjen äntligt mätt,
av själva överflödet mager,
och kvald av ryggvärk och podager,
och väntande min levnads slut,
i gudlig ledsnad ropa ut
de härliga predikoorden:
allt är fåfängligt här på jorden.

Min vän, det var ej Salomo blott,
som detta olycksöde hände,
att han för nöjet avsmak fått,
sen nöjet sig från honom vände.

Det händer varje galen kung,
som sig i vällust ständigt dränker,
att av debaucher matt och tung,
han lika vist med Salomo tänker.

Det händer varje tiggare,
som penningsummor strömtals utöst,
och en omätlig rikdom bortslöst
på spelhusen och källarna,
och på teaterdamerna.
Han se'n palatsets flärd fördömer,
och kojans armod högt berömmer.

Det händer varje lärd pedant,
vars hjärna är en foliant
av blott ett torrt och kallt register
på mänskors dygder, mänskors brister,
på dumt och gott, på falskt och sant,
då åt hans skolmin folket skrattar,
och knappt hans visdoms värde skattar
till sjundedelen av en slant.
Sin bok i vredesmod han fattar,
och den befängd mot väggen slår
och ryter gnisslande de orden:
"På hela denna vida jorden
förtjänsten ingen aktning får."

Det varje skröplig käring händer,
vars forna skönhet undran väckt,
men vissnat emot ålderns fläkt,
hon flyr från spegeln helt förskräckt
och sig mot krucifixet vänder.

Än världen för ditt öga ler;
men vet, när hon dig övergiver,
av hämnd du henne överger,
av harm och nöd du gudlig bliver:
allt vad du hör, allt vad du ser
skall häcklas av din fromma iver.

B Lidner:

Den Arlequin som dansade

Den Arlequin som dansade

på Pulcinellas grav,
hans kläder voro fransade,
hans händer sällan ansade,
han dansade och dansade,
till dess de mera sansade
en penning honom gav.

H Löwenhielm:

Till ABBA

TACK för musiken, 

för alla sånger
som oss lyft så många gånger!
Vem kan leva utan
en underbar melodi?
Vad vore vi
utan en sång eller dans
inuti?
Jag säger: 
tack för musiken, 
den ger oss harmoni.
Jag säger:
tack för musiken

som vi får leva i.

Septemberstämning

Myggor dansa i septembersol, 

blomstergången doftar luktviol, 

röda kinder har Pomona.

Astrar glöda, krassen står i brand, 

himlens klarhet strör med givmild hand 

pärlor i den höga almens krona. 

Solen vävt av sommarns gröna blad 

över uggleboet guldbrokad, 

löven falla ner till flossa.

Sekelgamla aplar stå

ödmjukt böjda för att ännu få 

en ”solglaning” över fattig mossa. 

Likt ett herdaminne, fornt och nött, 

stadigt bundet in i purpurrött, 

tjället ärevördigt blänker, 

kastar under levande arkad 

blicken ut mot vackra Sjogerstad 

och på långt försvunna tider tänker. 

Tempelklockan sjunger aftonpsalm, 

bygden lyssnar till den vigda malm, 

evigheten famnar världen. 

Dagen lider, natten är för hand, 

skördefolket sista kärven band, 

solen slocknar över tomma gärden. 

Paul Nilsson, Kyrkoherde i Sjogerstad, ur ”Julhälsningar till församlingarna från präster i Skara stift 1936”

P Nilsson:

Månaderna

Den som har ledsamt i September

och mycket tråkigt i Oktober,
får kanske roligt i November
och målar livet i cinnober.
Men den som gråter i December,
och ej tar tröst i Januari,
gunåda den för Februari!
Dock - detta duger ej, bevars
du måste repa mod i Mars!
Var viss, du skall, om blott du vill,
få gullvivskransar i April; -
så var ej sur och dum - fybaj!
Du skall pioner få i Maj,
och smaka - hör! - en gödd kapun, i
midsommarsdagarne av Juni,
serveras stampagott i skjul, i
de sista dagarne av Juli,
och dricka mjöd med mycken must i
vid årets slut i Augusti.
Så, stärkt av detta, kära vän,
du möta skall det nya år,
som kommer på dig nu igen
och rulla skall i nya spår.
Men tacka Gud då väl du mår,
ty det är allt vad du förmår.

C J L Almqvist:

Vid biskopsvisitationen i Bollnäs församling 31/8-11/9 2011

Välkommen hälsar vi vår stiftschef Ragnar!

Katrineberg, Gruvberget, Annefors
och Hällbo, varje plats med kartans kors,
blir mål idag för cyklar, motorvagnar.

Gud give oss det ord som evigt gagnar!
För ingen av oss blev ju skapt som nors -
vår höga kallelse är människors:
att bli Guds himmels skörd och inga agnar.

När blodlös tro och genuskaos tycks vänta,
blir "e. Kr." dubbeltydigt värre
och kyrkan går, trots friskt hopp, mot en risktopp.

Men just när andra läror blir frekventa
hörs en missionsbefallning från vår Herre
och våra unga vädjar: var vår biskop!

Biskop Ragnar Persenius, informellt Ragge Pagge, biskop i Uppsala stift 2000-2019:

A Holmberg: