Visa på Fastlagssöndagen, återgiven på Ester-dagen

Det finns stunder när man inte vill,

det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det för en sådan stund ://
kanske var det för en sådan stund 
som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt,
skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv? 
Hamans onda planer tog hon hårt,
ord från Mordokai var liksom skurna med kniv: 
//: "Kanske var det just för denna stund ://
kanske var det just för denna stund
som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 
ville slippa, om det gick, all plåga och nöd. 
Smärtans väg, den valde han ändå, 
som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. 
//: För det var ju just för denna stund ://
för det var ju just för denna stund 
som han kom hit till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det i en sådan stund ://
kanske var det i en sådan stund 
som du föddes till världen?

(Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21).

A Holmberg:

Angående världens öden

A. Allmänna

Världen är så stor, så stor,
ändå är den liten,
och fast mycket fort den snor,
har den hunnit, som jag tror,
bara första biten.
Och i världen, föga snygg,
går nu jag och Ni, Herr Trygg,
lessna och begrunda
ting som skola stunda,
tills vi lägga oss på rygg
i vår grav och blunda.

Ur Vår Herres perspektiv
är det hela tragiskt.
Tänk er vilket himla liv!
Hand i hår och kniv mot kniv,
jämmerfullt och jagiskt.
Ni, som anses klok och sund,
har nog mången dyster stund,
då Ni åsett morden,
modlöst mumlat orden:
Gäspus, Nickus och John Blund,
skynda er till jorden!

Är det lönt att peka på
hur det var den gången,
då ett barn blev lagt på strå
och en stjärna tycktes stå
ovan stallingången?
O, Herr Trygg, om Ni begär
framtid för en värld som är
vild och sönderriven,
grip ej själv till kniven!
En har redan varit här
med den nya given!


B. Personlig varning
(med tröst)

Herr Trygg, jag ber Er sörja,
ty detta liv är kort.
Betänk på vilken smörja
Ni ödslar tiden bort.
Se, dygnen bli decennier,
men fast Ni har på känn i er,
att någon utstängd ber:
Kom ner! Kom ner!
Ni smäller dörrn igen i er
och fräcknar till allt mer.

Men vet: En natt Ni vaknar.
Ni blinkar mot Ert tak.
Det är en sak Ni saknar,
men vet ej vilken sak.
"Det blir försent om nätterna,
jag tål ej torsdagsrätterna
och springet hit och dit.
Sömn hit! Sömn hit!
Var har jag nu tabletterna
mot ångest och mot sprit?"

Här vill jag skarpt betona
vad många gå förbi:
Om möjligt, så förskona
Er själv för hyckleri.
Bliv icke ännu fräckare,
grip ej till eftersläckare
och allra minst till tjut:
Allt slut! Allt slut!
Den nattens sorgsne väckare
är den Ni körde ut.

Om han den natten plötsligt
med visshet till Er kom,
att allt, som nu är ödsligt,
i glädje kan gå om,
om längtan, som var halv i Er,
på nytt helt barnsligt skalv i Er
som fordom, hel och het -
vem vet, vem vet:
kanske ett himlavalv i Er
tände sitt alfabet.

H Blomberg:

Kristus

Såsom en ur evigheten
stigen härlig symfoni,
lyft ur djupen och med alla
världar skälvande däri,
har din underbara levnad
brusat mig i natt förbi.

Såsom klang av tempelklockor,
såsom starka vingars sus
har den sjungit, har den svävat
inuti mitt hjärtas hus.
Allt dess tunga mörker sakta
smält och klarnat upp till ljus.

I dess sken mitt tvagna öga
ständigt nya under ser:
Källor som i öknen porla,
rosor som ej vissna ner.
Vad jag fordom höll för intet
evigt verkligt mot mig ler.

Herre, jag har hört din stämma
lik en vårvind stark och sval:
Samlen ej i världen skatter
men i själens dolda sal.
Herre, jag var med vid berget,
lyddes gripen till ditt tal.

Törstande jag tro har druckit
ur ditt ögas evighet,
sett hur du de svaga helat,
hur du dödens boja slet,
sett ditt hjärtas ljus förklara
himlens djupa hemlighet.

Jag var ock i örtagården
med, då full av kval du var,
då din bön från skyhöljd himmel
fick sitt stora, mörka svar.
Jag var med bland dem som sovo
då du dödens ångest bar.

Vankelmodig såg jag, Herre,
dig beträda smärtans stig.
O, jag gömde mig i hopen
då ditt öga sökte mig.
Gång på gång jag, full av feghet,
Herre, har förnekat dig.

Korset, själens segertecken,
du på dina skuldror bar.
I det tecknets djupa skugga
med vid Golgata jag var.
Konung, krönt med blodigt törne,
hur din panna glänste klar!

Du som allt Guds stora budskap
med ditt blod har översatt,
hur din kärlek härligt frambröt
genom smäderop och skratt,
hur ditt sköna, ädla vemod
lyste över världens natt!

Då ur hjärtats segerjubel
ropet "Allt fullkomnat!" bröt,
över jordens synd och suckan
himmelsk salighet sig göt.
In i dödens riken livets
underbara källa flöt.

Under över alla under:
en har levat ren och sann!
Vilken avgrund för vår feghet,
vilken borg för tron du vann,
vilket hopp för oss som våndas
under intighetens bann!

Herre, hur dig världen smädat,
hur de dina dig förrått,
väldig, majestätisk över
alla tider har du stått.
Jordens riken störtat samman,
dina ord ha ej förgått.

Alla stora djupa tankar
som oss världens vise skänkt
mera heliga och rena
likväl i ditt hjärta blänkt.
Ifrån alla berg de klara
strömmar sig i dig försänkt.

Herre, hur jag ljuset söker,
i mitt bröst är mörkret stort.
Vad jag älskar, ej jag vågat,
vad jag hatar har jag gjort.
Dock mitt hjärta ödmjukt klappar
på din strålbeglänsta port.

 R Jändel:

Jungfru Maria

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.

Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,

ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,

där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?

Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,

att ditt blod icke brinner som de andras?

Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,

och din panna är som bågiga månen,

när över Bergsängsbackar han vit och lutad går

och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,

och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid;

knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,

knappt piper det i svalbon och lundar.

Nu gå Dalarnes ynglingar och flickor par om par;

du är utvald framför andra, du är önskad av en var,

vad går du då så ensam och begrundar?

Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,

som i den tysta pingstnatt vill vaka

med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord

hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.

Din moder månde sörja, att du strövar så allen.

Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,

och i skogen går den slående björnen.

Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård,

den är bringad av en ängel från en salig örtagård:

du kan trampa på ormar och törnen.

Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång

ifrån aftonrodnans fäste över Siljan -

du kunde gå till paradis i kväll din brudegång

på den smala och skälvande tiljan.

Jungfru Maria i rosengård

Maria drömmer i rosengård,

på vägen till Tabor från Nasaret,
hon drömmer om stundande modersvård
åt en leende gosse av Davids ätt.

Över jungfruns drömmar är himlen blå
och sjunger i linden en fågelkör,
medan höstmoln driva i flockar grå
för klagande vindar därutanför.

Därinne är rosornas skara ung;
den vissnar ute på Jisreels slätt.
Därute är gången av tiden tung;
vid drömmerskan smyger han tyst och lätt.

Därute är träldom och våld och kiv,
en döende värld, av synder frätt;
därinne drömmar om evigt liv,
om frid på jorden och mänskorätt.

Maria vaknar i rosengård
- det blixtrar över Genesaret -
och sömmar en linda med blodröd bård
åt folkmartyren av Davids ätt.

V Rydberg:

Videvisan

Sov, du lilla vide ung, 

än så är det vinter, 

än så sova björk och ljung, 

ros och hyacinter. 

Än så är det långt till vår, 

innan rönn i blomma står. 

Sov, du lilla vide, 

än så är det vinter. 

Solskensöga ser på dig, 

solskenfamn dig vaggar. 

Snart blir grönt på skogens stig 

och var blomma flaggar. 

Än en liten solskensbön, 

vide liten blir så grön. 

Solskensöga ser dig, 

solskensfamn dig vaggar.

Z Topelius:

Kärlek, barmhärtighet och himmelsk härlighet

MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT

Kärlek, barmhärtighet 

och himmelsk härlighet 

har Gud på denna dag 

visat med välbehag, 

då all hans söta nåd 

mitt i en tid så bråd 

en ängel full av frid 

tillsagt Maria blid. 

Hon ju Guds ende Son, 

världarnas hälsa, 

ja, Guds offerlamm 

skulle föda fram, 

han som skulle frälsa 

från död och evig skam. 

Himlen så visat sig. 

Jord, må du fröjda dig, 

att trots din synd och skuld 

Gud är så god och huld. 

Bjud nu all synd godnatt, 

sjung ditt Magnificat, 

så skall en ekofröjd 

höras i himlens höjd! 

Gud själv med Gabriel 

som här utsändes,

ja, med änglars kor 

som däruppe bor 

för att du omvändes 

skall få en glädje stor! 

Herre, vi fägnar oss 

över ditt nådebloss, 

att hela världens hus 

har fått ett sådant ljus, 

som i allt olycksfall 

lysa och lisa skall 

den som sig hålla vill 

i en fast tro därtill. 

Tack för den kärlek som 

dig till oss dragit! 

Halleluja vårt 

skall ej nu bli svårt, 

nu när du har tagit 

det som oss tryckt så hårt!

J Runius:

Se människan!

Man drömde i världen om lycka och frid

och trallade glad sina sånger.
Man tyckte barbarisk den hänsvunna tid,
log åt den otaliga gånger.
Vad framsteg kulturen i världen har gjort —
ej mer skall man tända på bålet,
mot fullheten människan hastade fort —
och snart var man framme vid målet.

Vad välstånd bland folken! Ej mer någon kris.
Vad sämja bland jordens nationer!
Snart skulle vår jord bli ett skönt paradis,
med glans från de mäktiga troner.
Så samhällen byggdes, så stiftades lag,
man mänskliga snillet berömde.
Och nya system kommo till på en dag,
men urtidens Gud man dock glömde.

Vad glans och vad ära i nöjenas sal,
där smickret och guldet har makten,
där stjärnprydda gunstlingars lysande tal
sågs stråla bland väldiga prakten.
Där hördes ej nödrop, blott klingande skratt;
till Molok man skänkte sin dyrkan,
och mörkret blev djupt, som i forntidens natt,
bland folket i staten och kyrkan.

Vid klingande spel i sin stora salong
man njöt på de fina kalasen,
med skämt och kurtis, och jubel och sång,
man höjde de slipade glasen.
Vid blixtrande tjusande små ögonkast,
som hetta det eldiga blodet —
på bonade golvet förutan ens rast
gick tangon, som blivit på modet.

Men malströmmen rusade hejdlöst förbi
därute i slummen, på gatan.
Där hördes dess skärande dödsmelodi,
man skrattar åt den, så gör — satan.
Och grottkvarnen mal än i dag, som i går,
sitt säde så blodet det flödar.
Och massorna krossas, men icke en. tår
man fäller, blott tiden man dödar.

Då kom, som en ljungeld från himmelens rand,
ett budskap: Är världsfreden sluten?
Nej, budkaveln skallar från strand och till strand
‘ ‘ Till vapen, ty freden är bruten! ’ ’
Till vapen, nu blottas nationernas svek,
till vapen båd gamla och unga!
Så börjas på allvar den blodiga lek,
nu krigsbatterierna sjunga.

Den slumrande krigsguden vaknat så vred.
Lyss, hör du kanonernas åska?
Vad seklerna uppbyggt, det rives nu ned;
bland härarna, tänk, vilken brådska!
De störta tillsammans med härskri och gny,
och minor i luften ses springa.
Och krutröken gömmer den klarblåa sky,
och blodig är mördarens klinga.

Nu spelas det opp —- nu är helvetet löst,
i lågor står nu Europa.
Ur vägen med Kristus och allt religiöst!
Låt dödsrikets kvastar nu sopa! —
Nu slaktas på slagfältet mödornas son,
och under de järnskodda hovar
man trampar sin broder, o, tänk vilket hån!
Var såg man väl uslare bovar?

Ja, mordängeln går bland nationerna fram,
man aldrig har skådat dess like.
Och Kristus, som hängde på korsträdets stam,
som dog, att oss giva ett rike,
han hånas, och smädas på nytt av sitt verk,
för vilket sitt blod han dock spillde.
O, arma förvillade människa, märk,
än är du, som fordom, en vilde!

En blodtörstig vilde, trots all religion,
som lärt dig, mig tycks, blott att hata.
Du sade oss dock, att du kommit till tron
på honom, som dog på Golgata.
Du törstiga vilddjur i människohamn,
se in i din själ, dig ej sjåpa —
du känner ej Kristus, du bär blott hans namn;
ryck av dig din hycklarekåpa!

Bekänn att du är, såsom fordom du var,
en slav för passionernas nycker.
Av gudabelätet knappt något finns kvar,
fast helig och from du dig tycker.
Du kallat dig kristen, fy skam, och vet hut! —
det talet gjort Mästar’n blott smärta.
Du är vad du alltid har varit förut,
en hedning i själ och i hjärta.

Ja, friden har flyktat från koja och borg,
och massorna bäddas i graven,
och mödrarna dö av förtvivlan och sorg,
och döttrarna skändas av slaven.
Men lyssna, en dag efter mödosam färd,
då världsstormen längre ej viner,
skall stiga en bättre, en pånyttfödd värld
ur askan av dina ruiner!

F A Bloom:

Brutus talar till Cassius - ur dramat Julius Caesar

Ej må vi slakta, endast offra, Cassius! 

Vi alla resa oss mot Caesars ande, 

och uti mänskoanden finns ej blod. 

Ack, att vi kunde räcka Caesars ande 

och icke stympa Caesar! Men, o ve, 

för den får Caesar blöda! Ädle vänner, 

må djärvt, men ilsket ej, vi honom döda; 

må han tillredas som ett gudaoffer, 

ej sönderhackas som ett rov för hundar! 

Må våra hjärtan, liksom sluga herrar, 

till blodig bragd upphetsa sina slavar 

och efteråt för syns skull banna dem; 

då blir vårt värv nödvändigt, ej förhatligt; 

och ser man saken så, — då bliva vi 

ej mördare, men rensare benämnda.

W Shakespeare:

Baka baka liten kaka

Baka, baka

liten kaka,
rulla, rulla
liten bulla,
ringla, ringla
liten kringla -
puss in i ugnen!

Den 13 mars

 

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

Morgonens rodnad över bergen brinner

Morgonens rodnad över bergen brinner. 

Stilla från jorden nattens skugga svinner. 

Kom, låt oss alla 

inför Gud nedfalla, 

honom tillbedja. 

Bönen förjage själens sömn och tröghet. 

Över oss lyse nådens glans och höghet. 

Ljuvligt av höjden 

frälsningen och fröjden 

till oss nedströmme. 

Fadern, som bortom alla stjärnor tronar, 

Sonen, som gjutit blodet som försonar, 

Anden, som talar 

mäktigt och hugsvalar, 

tillhör all äran. 

Amen.

O Mannström:

Fruntimmers plikt att uppöva deras vett

Dumma lag, du blinda sed,

som av nedrig avund ljuder,
när du Evae kön förbjuder
att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
ur en svag och manlig hjärna,
som sitt välde velat värna,
är väl utan tvivel klart.

Ty natur och sunt förnuft
mot din blindhet alltid stridit
och bevisar, att den lidit
men av tjock och osund luft,

som uti sitt hjärnegrill
undrar på, om kvinnor åga
ädel anda, himmelsk låga,
och av vad de kommit till.

Denne tok förtjänar ej,
att hans dumma sats besvaras;
han må länge nog förvaras
som ett livligt konterfej

utav karlars stolta mod
och de många tvivlans krokar,
som de gamla vishetstokar
drogo ur sin hjärneflod.

[- - -]

Nej, betänk, o ädla hop!
att er åtrå först bör välva
att upphjälpa eder själva
ur en neslig dumhets grop.

I han fått ert dyra liv
ej därför att det förspilla
och att edert vett förvilla
i fåfänga tidsfördriv.

Himlen haver satt oss hit
liksom till försök och prövning,
hur i denna själaövning
vi använda skull´ vår flit.

Den, som nyttjar tiden här,
himlens höga avsikt märker
och sin själ i vishet stärker,
ej för döden bäva lär.

Sanningsstrålan är här satt
under mycket moln och dimma;
den, som söker denna strimma,
får ock en gång solen fatt.

Men den, som med stoft och mull
här sin själ i tiden mättat
och sig efter skuggor rättat,
går i mörkret mer omkull.

Hur sku mörka själar då
själva solens klarhet tåla,
när de ej dess minsta stråla
skådat här och råkat på?

Därför blir vårt säkra slut:
först vår skyldighet upptäcka
och, så långt vår krafter räcka,
föra den till ända ut.

Lät oss därför tänka på,
vad vår plikt av oss begärer.
All naturens ljus oss lärer,
att vi ej sku stilla stå.

Vägen till all sällhets bygd
i vår egen själ vi bära:
att sig själver känna lära,
det är källan till all dygd.

H C Nordenflycht:

Via Dolorosa - Jesus vandrar i vår bygd

Här i fastlagens sol och snö 

går du, Herre, bort för att dö. 

Vintrigt väller från isig fors 

brus kring dig och ditt kors. 

Ännu tiger vårens trast, 

ännu blommar ej videts kvast, 

men snart slår dock törnet ut, 

ej i blom men som vassa spjut. 

Buller från smedjor hör väl du. 

Spikar smider vårt folk ännu. 

Tecknas ett gissel nu i kvällens sken 

av en vriden dvärgbjörksgren? 

Öppen laddörr som ett gap 

ropar om grav och främlingskap. 

Ensam går du och oförstådd, 

utestängd och fegt förrådd! 

Över älven går du isens bro. 

Skaren klirrar under din sko. 

Jorden är frusen, tom och död -

brinner din hjärteglöd? 

Ja, den tvingar rosor slå ut 

under törnekvistarnas spjut. 

Genom fastlagens snö och is 

banar den väg till paradis.

T Nilsson:

Sangen om den blå anemone

Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord 

og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!

K Munk: