måndag 28 juli 2014

Sommarsöndag i naturen

Mycket klara Fridas ögon blänka
denna undersköna, friska dag.
Båtar myllra, upp och ned sig sänka
mellan skären - metspön, not och drag
äro ute denna söndagstimma -
dödens vardag för var mört det är -
Livets ängel uti solens strimma
åt var mänska fröjd och lust beskär.

Om ej ateist jag vore, Frida,
gärna skulle jag bland gräsens våg
falla ned och tända offer blida
för all skönhet, som mitt öga såg.
Skada, att man ateist skall vara,
då av tacksamhet min själ är full.
Helst jag ville tro, bak himlen klara
Skaparn ler bland strålar utav gull.

Lycklig Frida, som med blickar trygga
söker fästet blå och känner sig
på den gamla grunden säker bygga...
Lycklig Frida - mycket synd om mig!
Jag - å andra sidan - är dock vida
säkrare uppå naturlig grund.
Men ibland gå hjärtats stormar vida,
trotsa vetenskapens köld i grund.

Gräs, som susar, milda, blåa bölja,
mörka gran med allvar i din färg,
vindar svala, som mitt anlet skölja,
myra, mossa, stoft på högblått berg,
detta allt jag ville till mitt hjärta
sluta under tacksamhetens pris.
Ateistens väg är full av smärta,
men är säker dock på faktiskt vis.

Medan Fridas själ är som en stilla
å, som ringlar under ljusa blad,
ur min själ nog böljor sig förvilla
toppigt yra, dunkla, grå, åstad.
Orons kamp får tanken ofta strida,
i en storm mot klippor ödet honom vrok.
Klarhet söker jag som Strindberg, Frida,
klarhet uti min Familjebok!

B Sjöberg:

Mitt år 1: Sommaren

Sommarn är nyår för mig, ty jag kom till världen en sommar;
vart års sommar på nytt ger mig min ungdom igen.
Evighet susar i trädens böljande kronor, och evigt
längtar till sommarens frid året igenom min själ.
Aldrig jag glömmer den sommar, då först det jäsande blodet
lärde mig älskogens makt, lärde mig att jag var man:
man och människa ville sen dess jag vara, och dikten,
livets sköna sirat, öva som lekverk blott.
Men det tycks som det stått en förbannelsens fe vid min dopskål:
det som jag kan är mig tomt - vill bara det jag ej kan;
det som jag har är mig intet och allt är mig det som jag miste;
främling jag går i det liv, ödet gestaltat åt mig.
Dock, när sommaren susar i skogen, i gyllene rågen
eller i strändernas vass, glömmer jag allt och tror
ännu på livets ljuvhet och must och på älskogens allmakt,
drömmer att livet har än gåvor för mig på sitt bord,
drömmer och tänker tankar och skriver dem ned på ett papper -
skrev jag något som dög, skrevs det i sommarens tid.

H Söderberg:

torsdag 24 juli 2014

Höbärgningen

Hör, hur i marken det skrattas, det sjunges, det bölas!
Varje har fått sitt bestyr, och ingen vill svika.
Flickor med räfsor, gossar med lior, oxar med hölass
hava sin olika ton, men glädjen är lika.

Glädjen står högt upp i tak och är ärlig och allmän,
växlar med arbete om, och arbetet löner.
Sommarn med blomstren, hösten med axen, julen med halmen,
var med sin yviga krans sig gladeligt kröner.

Hösten dock alltid ej håller, vad sommaren lovar,
och då blir julhalmen torr och julgrisen mager.
Blomstrande sommar jorden med löften härligt begåvar,
och vad han hjärtligen gav, han åter ej tager.

Därför, så länge han varar, så skola vi hoppas,
skola vi hoppa också, och prisa vår sommar.
Bliver ej frukt och bliver ej bär av allt det som knoppas,
ger det oss glädje ändå, så länge det blommar.

Glädje och grönska och välljud och vällukt och vällust,
uti all ära och tukt, är sommarens väsen.
Surmulen olust, modstulen sömnlust, argvulen grällust,
vike de, vissne de hän som bärgade gräsen!

Men uti kärlighet, gamman och glam så förnöjligt
skola vi muntra varann och muntert arbeta.
Om ock vår glädje dör med vår sommar - det är väl möjligt -
lever vår Herre ändå! Det är vad vi veta.

J O Wallin:

torsdag 17 juli 2014

Ekorrn gick på ängen och slog





















Ekorrn gick på ängen och slog
med alla sina drängar.
Efter kom ugglan med utslaget hår,
räfsa så vackert i strängar.
Uven lassa och sparven drog,
och svarta kattan hon körde.
Inte kör jag nå mer i dag,
förrän jag får tolv öre.
Inte är jag så penninggrann,
jag har både silver och pärleband
och ett par krusiga vantar.

Den hemlöse

Så kom jag en gång till i detta livet
till far mins gård och såg det gamla huset.
Jag trodde det för längesen var rivet,
men det fanns kvar. På långt håll såg jag ljuset

från gavelfönstren lysa som en stjärna.
Jag tog en genväg över fält och gärden.
Gå in en stund där ville jag ju gärna
och se på allt, och minnas förr i världen.

Men när jag väl kom fram, var ljusen släckta.
Jag tänkte knacka på där, men jag vände.
Folk tycker inte om när de blir väckta,
och det var säkert inga som jag kände.

Så får jag gå igen. Rätt gott att kvällen
är stjärnklar, så min väg blir lätt att finna.
Ack, stjärnors ljus kring gamla kära ställen!
Så vackert har jag sällan sett det brinna.

Det är som ljus från himlens rika byar.
Jag ville kasta bort min kropp i diket,
likt tiggarkläder, och på väg av skyar
befriad vandra mot det sälla riket.

Men det är långt. Månntro jag skulle mäkta
den långa vägen, fast min längtan bränner?
Och kom jag fram, var kanske ljusen släckta.
Och kanske bor där inga som jag känner.


S Lindström (Tristan):

Brev för brev
















Brev för brev
hamras en gammal spik
in i mitt hjärta:
du får inte
glömma!
Att du en stjärnlös natt
lämnat din själ
ensam bland snödrivorna.


H Parland:

Han höljer sig i smuts





















Han höljer sig i smuts,
och i en tiggares dräkt
kommer han emot mig.
Han går böjd och oigenkännlig,
men hans ögon förfölja mig.
De ge mig ingen ro.
De borra sig in i mig som en bottenlös klagan.
De äro ett barns bön i ångest.
De äro ropande, sönderbräckta örter på ängen.
De riva undan mitt täckelse och min klädnad
- jag skakar som i frossa.
Fattig och naken står jag inför dem.
Och i andakt kastar jag mig ner inför hans ögon.


K Söderholm:
Bildresultat för Kerstin Söderholm bilder

Du har så många stjärnor

















Du har så många stjärnor i dina händer.
Omkring dig är svalka
klöverdoft
anemoner.
Du ser söndagsmorgon
över löv och gräs.
I din närhet lyser daggdroppar på löven.
Helg växer ur stenar
där du vandrar.


K Söderholm:
Bildresultat för Kerstin Söderholm bilder

onsdag 16 juli 2014

Dig skall min själ sitt offer bära

















Dig skall min själ sitt offer bära,
o Fader, Skapare och Gud!
Dig vill jag med mitt hjärta ära
och dig med mina läppars ljud,
med vördnad tänka på din nåd,
din makt, ditt underfulla råd.

Du liv och varelse har givit
åt allt i himmel och på jord.
Ditt stora, milda namn du skrivit
så i naturen som ditt ord.
I allt du dig förklarat har,
o Skapare och Gud och Far!

Du stadgat ordningen för tingen,
du satt en gräns för prövningen,
men för vårt hopp, vår sällhet ingen,
ty du, o Gud, är kärleken.
Du allt på fadershänder bär
och bönhör varje fromt begär.

Ej mörker mer mitt hjärta hindrar
att se och vörda dina fjät.
Var stjärna som på fästet tindrar
är vittne om ditt majestät,
och minsta lilja på min stig
är, Gud, ett tröstfullt ord från dig.

Därför, o Fader i det höga,
jag i din hand mitt väl förtror.
Jag vet ditt hulda fadersöga
ser ock den mask i stoftet bor.
På glädjens eller sorgens stig
du leder mig dock sist till dig.

O Herre, dig jag vill åkalla
när aftonstjärnan framgår skön.
När morgondaggens pärlor falla,
till dig jag höja skall min bön
och aldrig glömma dina bud,
o Fader, Skapare och Gud!


Arvid August Afzelius:

söndag 6 juli 2014

Till Elof Tegnérs brud

Du står vid kullerstoln. Din fria republik
förbyts i monarki. Du svär de helga eder
och växlar ringarna och rodnar och är lik
en ängel, då han ser ur aftonrodna´n neder.

Allt går ordentligt se´n. Lyckönskningar och gråt
och platta skämt och stoj, som det vid bröllop plägar.
Man bryr den arma brud. Man följs till bordet åt,
och runt kring laget går den fulla tröstebägar.

Men bålen når sitt slut, och dagen även sitt;
igenom fönstrens rund de matta stjärnor blicka.
Man blir likväl en gång de tröga gäster kvitt;
välkommen, sköna fru! farväl, du sköna flicka!

Vad rika ämnen här till kärlekens beröm!
Hur mången härlig scen att måla con amore,
om blott jag drömde än min ungdoms gyllne dröm,
om jag blott än en gång i forna dagar vore!

Men ack! här sitter jag uppå min trästol kvar
och kan ej måla ens en sällhet, som mig rymmer.
På lama vingar re´n min sångmö från mig far
och lämnar platsen fri för sjukdom och bekymmer.

Men kommer jag en gång till edra bygder än,
då skall du från min själ de mörka andar banna,
ge tigaren sin röst, sitt flydda mod igen
och jaga molnen bort från öknen av hans panna.

Till dess förljuva du en lycklig makes dar
och tänk en gång ibland på grubblaren i söder,
som ingen glädje mer och inga rim har kvar,
men dock är säll att ha den sällaste av bröder.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

Polarresan

Trött att gissa och att fråga
forskarn vill till polen tåga.
Icke vill den djärve stanna,
förrn han står på jordens panna
och ur varelsernas grav
mäter jord och himmel av.

Nu på Nordens hav han gungar.
Sjökon solar sina ungar
på ett isberg. Vita björnen
brummar där, där fiskar örnen.
Tunga valen, lik en ö,
välter i den vreda sjö.

Men det nedslår ej hans tankar.
Högst i norr han kastar ankar
vid en landfast is. "I bröder,
här, så länge nordsol glöder,
vänten mig. Till polen än
har jag hundra mil igen."

Med kompassen uti handen
far han från den frusna stranden.
Mjäll är tusenårig driva,
blank är isens silverskiva.
Solen i en evig ring
dansar himmelen omkring.

Vilken slätt! En gravhäll, skuren
av al´baster för naturen!
Här har intet väsen andats
alltsen skapardagen randats.
Liv ej rör sig, växt ej gror;
tystna´n här hos döden bor.

Dock han viker ej tillbaka.
Trött att vandra och att vaka,
hugger han i isens hällar
sig en säng och, svept i fällar,
slumrar som ett vilddjur där,
målet med var stund mer när.

Äntligen till polen når han.
Segrande på toppen står han
utav axeln. Hur det brusar
utur djupet! Huru susar
klotets tunga massa, svängd,
gnisslande, kring axelns längd!

Nu förfärad och förlägen
ser han efter återvägen.
Ve, vad trollmakt honom fäster!
Var är öster nu och väster?
Var är söder? Var är norr?
Ingen utväg, intet sporr!

Och en röst ur djupet ryter:
"Dåre, som med vishet skryter!
punkten, varkring världar vandra
har ej väderstreck som andra.
Döden blott dess nycklar har.
Har du nått den, så bliv kvar!"

Med var stund blir skuggan längre,
med var stund blir cirkeln trängre,
som kring fästet solen målar,
tills hon gömmer sina strålar.
Men den stolte vises jag
fryser där till domedag.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

lördag 5 juli 2014

Klosterruinerna

Stå stilla, vandrare, och se dig om!
Här reste sig från gråa ålderdomen
ett kloster, heligt då - men tiden kom
och gjorde hemgång uti helgedomen.

Dess murar nitet fogat fast ihop,
men sekler trängde sig med våld emellan.
Nu till dess gård drar ingen pilgrimshop,
och ingen offrar i den helga källan.

Igenom porten är blott vindens gång,
den vida rund, de djupa valv stå öde;
från luften skriva uvarna sin sång,
men under slumra ändå tryggt de döde.

Se, tidens vishet åt legenden ler,
och tvivlarns fötter på reliken trampa;
jag vördar, forntidsminnen, ännu er
och tänder åter er förtärda lampa.

Från dessa murar skygde våld och brott,
här ostörd vishet världens gång betraktat;
inunder valven salig andakt gått,
och frid, lik Edens ängel, porten vaktat.

Vad trogna knäfall dessa hällar nött!
Vad kraft förnummen i de helga orden!
Här anden, lågande, sitt ursprung mött,
för himlen levande och död för jorden.

O sägen, skuggor ur er natt likväl:
var edert liv av lidandet förgätet?
var det blott frid, som bodde i er själ,
och knäföll ingen sorg för stenbelätet?

Vem svara? Ack! blott livet klaga vet,
och smärtans tecken i sitt våld det äger.
I graven torkar ögat ut, som grät,
och intet öra hör vad döden säger.

Där - inom denna sönderfallna dörr,
där mörka vålnader vid midnatt synas,
där suckade kanske en nunna förr:
en blomma ställd vid korsets fot att tynas.

Den blinda vantron med förfärlig hand
vigt in dess vår åt himmelen och döden.
Vad voro mot ett radband hjärtats band,
mot himlens ära vad var mänskoöden?

På denna mossbetäckta stenbänk satt,
i skygd av dessa sekelgamla ekar,
hon kanske också någon månskensnatt
och mindes gråtande sin barndoms lekar.

Hur kvald den sjuttonåra himlabrud!
Av älskarns kyssar i dess själ vad minnen!
Dess tankar strävade med makt till Gud,
men ack! till jorden strävade dess sinnen.

Hon täljer ut och täljer om igen
sitt radband, suckande sitt ave stammar;
men under doket trånar ögat än,
och samma hjärta under slöjan flammar.

Vi ger religionen ej sin dotter tröst?
Vi hör ej Kristi mor dess bön, som klagar?
Ack! vi så syndig blev naturens röst?
och vi så hårda blevo himlens lagar?

Vid krucifixet kallnade dess mund,
och kinden blektes av den heta smärta;
från sjunkna ögon flydde vilans blund,
ty jord och himmel stridde i dess hjärta.

Så, okänd Heloisa, småningom
hon tärdes av, blev bortdöd och begraven,
och ingen Pope med sångens trolldom kom
att väcka hennes minne upp av graven.

Frid med din skugga! Du är hämnad re´n,
försvunna äro dina helgon alla.
De trivdes icke uti dagens sken,
där Gud står kvar, men alla gudar falla.

Ej Isis söker mer sin döda vän,
ej lejonhövdad Mithras dagen tänder;
Titaners släkte står ej upp igen,
fast blixten slocknat i Kronions händer.

Och djupt förgömd bland fjällens skrevor bor
dne götiska, den blodbestrukna stoden,
ty på sin kammar sover Asa-Thor,
och ingen kämpe gästar mer hos Oden.

Hans altar bröts för helgonens omkull:
de hade ock sin tid som sommarfjärlen;
nu vandrar plogen i den vigda mull
och barnen leka med de helga kärlen.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.