som tänts inom mig, drömsk och halvpåmind,
när dina ögon lockat muntert bruna
och håret bucklats mjukt emot din kind?
Ha vi ej råkats fordomdags, då Luna
för hednisk kärlekslek var älskvärt blind,
vid drömhav, där tritonerna basuna,
när Pans ton fyllt de gröna bergens vind?
Jag var en argonaut, som släppt sin åra,
du en chalkidisk mö med makt att dåra
från stranden män av större dygd än min.
Till dig bland silverpopplar smög jag in,
när långt i öster blänkte Argos fåra
vid Jasons rodd mot Kolchis’ gyllne skinn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar