fredag 31 oktober 2014

Sång av Stockholms prästerskap

På reformationsfesten
den 31 oktober 1817

Av Gud är sanningen. Förgäves mänskor mota,
förgäves tända bål och höjda bilor hota
en man, en andans man, som, trygg i Kristi spår
och stark i Herrens kraft, till strids mot mörkret går.

Av Gud är kärleken. Till hugnad, ej till häpnad,
går himla-ordets tolk med Andens svärd beväpnad;
allvarlig i sitt nit, men i sitt allvar mild,
och så från brödrahat som mänskofruktan skild.

I Gud är salighet. Vad kan oss världen göra,
vad kan oss världen ge, när honom vi tillhöra?
Han lönen har beredd åt trogna sändebud,
som säga: icke oss, men dig ske pris, o Gud!

J O Wallin:

torsdag 30 oktober 2014

Linet



















Våren kom dansande fram genom parken
blomkindad, solögd och grönskande grann.
Fjärlarna virvlade om över marken,
stararna flöjtade gällt åt varann.
Borta på gärdet gick bror min och körde,
vände och förde
harven i linåkerns mylla så fin,
brådskande var det, ty innan till ända
dagen fått vända
skulle min Far börja sådden av lin.

Snart var den färdig och sommarn att möta
dagarna gingo med soliga steg.
Smultronen mognade doftande, söta,
smörblommor lyste från tuva och teg.
Vackrast av allt för mitt öga sig tedde
åkern som bredde
grönskande linet i solskenet ut.
Sakta i vinden sig gungande böjde,
sänkte och höjde
blåögt dess blomning som nyss slagit ut.

Hösten var kommen med kyliga dagar,
drivande skyar och gulnande skog.
Grönskan föröddes i frostbitna hagar,
höstfibblan fälldes till marken och dog.
Linåkern låg där så naken och härjad,
grödan var bärgad,
rötad och fraktad till skäkten vid ån.
Där under skickliga händers ledning
linets beredning
svärmarna skötte med rassel och dån.

Nu är det vinter och stormarna rasa
bistra och bitande omkring vårt bo.
Inne vid kammarens flammande brasa
finner jag värme och trevnad och ro.
Snurrar jag flitigt på spinnrockens slända
kan det väl hända
vårdrömmar tvinna sig in i min tråd.
Sitter jag ivrig i vävstoln och bankar
slår mina tankar
kärlekens dröm in i drällvävens våd.

onsdag 15 oktober 2014

Förhoppning

Jag vill vara ogenerad -
därför struntar jag i ädla stilar,
ärmarna kavlar jag upp.
Diktens deg jäser...
O en sorg -
att ej kunna baka katedraler...
Formernas höghet -
trägna längtans mål.
Nutidens barn -
har din ande ej sitt rätta skal?
Innan jag dör
bakar jag en katedral.

E Södergran
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918

Framåt!

Vad den ene vill, vad den andre är,
vad den tredje tänker och tror -
likgiltigt, blott deras samlade här
i siffror är möjligast stor!

Vad den ene är, vad den andre vill,
den ensamma tanken och tron -
nonsens! De tarva blott samma drill
av samma kommandoton!

Om så eller så, om här eller där -
blott samlad organisation
mot uppstudsigt Vill, mot förmätet Är,
mot den frivuxna tanken och tron!

Ej mer barbarisk knektadrill,
men politisk organisation -
mot enstörings Är och enstörings Vill
och all annan upprorston!

Om kroppen är lång, om kroppen är kort,
tilltagen i stort eller smått:
anden skall vara av samma sort
och av lika undermått!

Ty hövdingens ande allena är stor -
med vissheten av axiom! -
om ock därinne i skumrasket bor
blott en ondskefullt grinande gnom.

O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg

Uppåt!

I min ungdom det gällde att kliva
för Nordens bonde och bliva
en borgers- och tjänsteman,
allt efter den stolta parollen:
att fånen går upp mot stollen
och att en är så god som en ann´.

På bönhus och folkhögskola
jag hörde dem prata och gnola;
och med tveksam undran jag såg -
i festvagn och gumpakärra,
på kronhingst och avlagd märra -
ett ändlöst bondetåg.

Det slöt sig på kungaborgen,
när de slumpat på judetorgen
reststumpen av sitt vett
och fyllt den tomma buken
med avfall från sockerbruken
och aktiebolagsfett...

- - -

Nu ser proletären jag kliva
i anletets svett för att bliva
en borgers- och tjänsteman -
efter samma glada parollen:
att fånen går upp mot stollen
och att en är så god som som en ann´.

Jag ser dem i solen från ovan
matsmälta nådegåvan,
som förstulet i bakfickan gled
på hövding som bäst förstått trumma
i bakhåll de enfaldigt dumma -
på borgers- och tjänstemanssed.

Kring gyllene kalven går dansen,
och nätt mellan benen sticks svansen,
när hederlig lösen klang -
hej hopp, hela upprorshären,
när prinsessan ungproletären
och kungen hans syster svang!

O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg

Tierpssången

Det lyser sol kring Tämnarå,
kring slätt, där gyllene skördar stå
i åsars gröna skygd.
Ett barn av havets sagoblå,
av dunkel skog och klippor grå,
men mest av himlens sol ändå
är Tierps gamla bygd.

Här lever sagan. Var jag går
hörs minnet viska i mitt spår
om det, som var en gång,
då havet slog mot åsens sand,
då viking drog till fjärran strand,
när Svitjods bygd vart Sveriges land -
en mäktig runosång.

Här stredo far och farfars far
mot brist och nöd sin levnads dar
och värjde gård och rätt.
Här lärde farmor, ung och öm,
att dikta in i väv och söm,
i form och färg sin lyckodröm
och dansa hem och ätt.

Från Toris hög, när dagen dör,
jag klockans helgmålsringning hör,
kring bygden klangen går.
I dagens sista gyllne sken
hon ringer frid kring fädrens ben,
kring hövdingens bautasten,
som hög på kullen står.

Men om jag rätt dess klang förnam,
hon sjunger djup och undersam
om det, som blir en gång.
Hon sjunger ljusets riddersmän
till äventyr och kamp igen,
om runor, som ej ristats än
i minnets höga sång.


S Rönnegård:
scanned image

tisdag 14 oktober 2014

Moguls kungaring

Sen hundra år försvunnen
var Moguls kungaring.
Man sökte den i brunnen,
man sökte staden kring.

Det där fick Hafed höra,
som stadens sopor bar.
Han ställde sopetunnan
på öppna torget kvar. -

”Att bära tunnan, bröder,
blir tyngre år från år.
Jag letar kungaringen
och sätter på mitt hår!”

Med gräfta, spett och spade
han sökte dag och natt.
Men gyllne kungaringen
den fick han aldrig fatt.

När han i soluppgången
smög ut längs husets vägg,
fick folket sed att pricka
hans rygg med ruttna ägg.

Han grät. Han bad. Han grävde.
När han om kvällen fått
turbanen löst vid badet,
var unga håret grått.

Men Hafeds bror, Umballa,
låg kvar på torget trygg.
Han låg i soln som alla
och skubbade sin rygg.

Han snarkade åt myggen,
åt lopporna han log;
när bromsen kom för nära,
då såg han upp och slog. -
Mot fyra kopparslantar
han sopetunnan tog.

Och var han syntes, höllo
för näsan alla män
och alla dörrar föllo
som av sig självt igen,

och månglaren sköt undan
sitt salubord med frukt:
ty fyllde sopetunnan
kvarteret med sin lukt.

Så snart han kom ur staden,
han stjälpte tunnan kring.
Bland vissna sallatsbladen
låg Moguls kungaring!!

Sen hundra år försvunnen
för sol och hackas hugg,
den krönte återfunnen
Umballas svarta lugg.

Ur stadens hästskoportar
kom folket helgdagsklätt.
Och bagarn, som om natten
sett syner var han sett,

som drömt, att mitt i degen
han kungaringen fann,
och drömt sin dröm så länge
att soln i fönstret brann,

lät brödet stå i ugnen,
sprang ut med lyftat tråg
och stänkte mjöl, så vägen
låg vit så långt man såg.

Och smeden, som i grubbel
lagt släggan vid sin fot,
han slog av fröjd i städet,
så luften yrde sot.

Och tapetserarn, vilken
stått blek i pipans rök,
han lastade med silken
och silvertyg sitt ök.

Han kom och klädde tunnan
med friska fikonblad,
med pärlor och rubiner,
med glimmande brokad.

Och högt på tunnan bars
vid darabuckors dunder
Umballa, österns under!

Nu sade segerdrucken
Umballa till sin bror,
när svarta liveunucken
med mjuka ibisvingen
strök dammet av hans skor:
”Nå, Hafed, kungaringen?”

Då knäföll bleke Hafed
i glada skarans mitt
med pannan tryckt mot jorden;
men nu var håret vitt.

Han stötte i sitt hjärta
sin långa, krökta kniv.
”Du fann bland sopor kronan
jag sökte med mitt liv.”

Umballas ätt hon njuter
all lyckans gunst sen dess.
Är spel med trumf i ruter,
så har hon ruter äss.

Att Hafed lämnat söner
vet jag, som ung till år,
i dag i bibeln lägger
mitt första gråa hår.


V v Heidenstam:

måndag 13 oktober 2014

Strandgräsets pendel

Strandgräsets pendel svänger
över havets antika spegel
mäter tyst och obönhörligt
snabbt rinnande sommaren
till sista droppen.

På stranden vadar vi i timglassand
från tusen förrunna
somrar.


R P Olofsson:

Med yttersta försiktighet

Med yttersta försiktighet
kryper slånbusken
uppför klippan
trycker sig tätt
intill stenryggen
för att inte bli
nerknuffad igen av vinden.

Nästa sommar tänker den se havet.


R P Olofsson:

Tacksägelseskål

Allting i världen ger orsak att dricka,
när som man saken vill utgrunda rätt.
Ödet må fröjd eller vidrighet skicka,
allt till att möta finns endast ett sätt:
Vinet den glade än gladare gör,
jagar bekymret och sorgen förstör.

Tiderna äro just så som man tar dem;
griller ej fräta den rusiges själ.
Fröjdoms med vänner, så länge man har dem –
falla de undan, så sjungom: »Farväl!»
Ödet till hugnad åt människor gav
vin båd’ vid barnsöl och bröllop och grav.

Allting fördrar man så nöjd under ruset –
vinet den säkraste visheten ger.
Rymmer min älskliga maka ur huset
(som nu tyvärr bland oss händer och sker),
skyndar jag hurtigt att tömma min bål,
dricker med glädje tacksägelseskål.

A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

lördag 11 oktober 2014

I älgtiden

Han kommer var natt till en havrevret;
från torpet man sett var han betar,
den väldige best, som med svett och förtret
jag fåfängt om dagen letar.

Nu sover all nejden i fullmånens flor,
men brinnande vakar min lystnad.
Vid diket, där frodiga pilhäcken gror,
jag väntar i vindlös tystnad.

Då träder han ut från sitt höstliga slott
mellan granar och blodröda aspar.
Han skrider högtidligt och lugnt som en drott,
och kronan i grenarna raspar.

Så fredligt i måndimmans vaggande ström
han vankar bland kornrika snesar,
fantastisk, bisarr som en syn i en dröm,
som en vålnad av fornskogens resar.

Och här, på sitt odal, för mer än ett djur
han syns mig, ja, mer än min like:
en stoltare son av drottning Natur,
en förstfödd i vildmarkens rike.

Det kommer till korta, mitt jägareblod.
Jag kan ej min vekhet betvinga,
jag nänns icke sända mitt dödande lod
i denna månljusa bringa.

Ett sådant pris får ej vinnas med svek.
Jag smyger mig bort genom riset.
I morgon börja vi åter vår lek,
du höge, på gamla viset.

Då spela vi rent. Du har präktiga ben,
och ärligt försprång du vunnit;
om jag hinner dig då över stock och sten,
har nog månskenshumöret försvunnit.

Och bringar jag då mot din fasta bog
till vila det darrande kornet,
skall skottet få sjunga kring myr och skog,
och med fröjd skall jag stöta i hornet.

Och stolt vill jag räkna var pannans tagg
som du burit i prakt utan lyte
samt föra hem över tuvornas dagg
i kvällen mitt förstliga byte.

E A Karlfeldt:
Erik Axel Karlfeldt i Zorngårdens matsal. Målning av Anders Zorn 1906.

onsdag 8 oktober 2014

Jag är fin

Jag är fin
för du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för du älskar mig.
Skön är jag
i dina ögon
en ädelsten
i din hand.

Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös
och dum.
I mitt hjärta
viskar du sanningen:
att jag är värd
mer än guld.

Jag är din ögonsten
din hemliga skatt.
Du är glad
att jag finns till.
Jag vill tacka dig
så länge jag lever
och aldrig glömma
vem jag är.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

söndag 5 oktober 2014

Nu med en rysning föds oktoberdagen

Nu med en rysning föds oktoberdagen,
och bakom fönstrets kors i dödstyst hus
dess gryning växer grå i hotfullt ljus.
Du sover, och de trötta andedragen

bredvid mig stiga som en lampas sus.
Själv febermatt jag lyss och lyss till slagen
utav din puls, och halvt av drömmar tagen
jag skälver till vid minnet av vårt rus.

Det var en afton, och september dog,
och kanske kvällen oss med smitta slog
av glöden kring sin hektiskt heta tinning.

Nu kommer morgonen med kall besinning
och själen famlar efter nattens hägn.
Men dagen grytt med vasst oktoberregn.

F Heller (G Serner):
Frank Heller (Gunnar Serner), 1945

När stormens lurar skalla

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.

S Rönnegård:
scanned image

Över en som ätit björnestek och begärde av pigan dricka

Nu blir här en farlig lek!
De ha gett oss björnestek.
Björnen är väl så nyfiken
som de nyss begravne liken,
spökar starkt och går igen,
ser vad här passerar än.

Si, hur han tillbaka trängtar,
hur han efter dricka längtar,
ty hans hus är satt i brand;
han går redan av och an,
nu minsann
kommer han
från ett torrt och törstigt land.

Björnen börjar på att picka
och sitt huvud fram att sticka.
Kära flicka, ge oss dricka,
skall I få en vacker man,
bästa I er önska kan,
flink och grann!


J Runius:

lördag 4 oktober 2014

En onsdagseftermiddag i oktober

















En onsdagseftermiddag i oktober
då samlas här på Stäppen hela flocken
av hängivna beundrare av Kocken,
med stora, pilsnerpilska ögonglober.

Han råder bland kastrullerna och locken
i Stäppens kök, vår magnifike broder,
men fråga inte mig hur kan kan bo där,
ty helt enorm är matkulturekrocken.

På ålderns höst han börjat med att fäkta,
och frågan är om det hans liv förlänger
- men kanske har han synder som ska sonas?

Än har dock inga revben blivit bräckta,
och nu vi in i Stäppens kök oss tränger
för att få gratulera dej, o Jonas!

A Holmberg: