söndag 31 januari 2016

Vinterkväde


"Det är så kraftigt - men så kallt i Norden!" (Tegnér)

Må andra sjunga till Nordens pris
och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
så snart jag ser på den frusna rutan,
där vintern skriver sitt runospråk
om kammarvakt och om evigt tråk;
ty, om jag ej hör till »stora världen»,
så får jag icke ta del i flärden,
som jublar nu under lust och id,
emedan vintern är mörksens tid.

När andra värma sig av kurtisen,
tar jag min värma, med nöd, från spisen,
där veden jämrar sig våt och rå,
liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, vi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
ty innan kvällen ditt kval tar slut,
men mitt skall räcka, – ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
om än jag ville på allvar gråta,
blir denna trösten oändligt kort,
ty tåren fryser ur ögat bort.

O, varför föddes jag i de länder,
där halva året man hackar tänder!
Väl snön bär oskuldens färg, så skir,
vid idel oskuld dock led man blir.
Ja, Gud välsigne den »höga Norden»!
Jag bodde hellre på södra jorden.

Se, blott där ute! Se hur de gå
i ulvakläder på fötter två!
Se, hur den tjutande nordanvinden
med klart berlinerblått sminkar kinden,
se, hur på näsan, blodröd av frost,
en istapp fattat sin höga post,
och se hur naren vitlimmar håren,
att man går gubblik i bästa åren!

Vad finns för härligt i allt det där?
En gåta det mig för visso är.
Om än jag ville så skamligt skryta,
»du ljuger!» skulle ju stormen ryta.
Ja, hur poeterna sjunga må,
de frysa säkert rätt bra också! –
– Må fritt de kalla sin Nord en »Lilja»,
men blommor kunna de icke skilja,
det vill jag säga dem mitt i syn,
när blint de sväva i silverskyn!

Och härmed slutar jag jeremiaden;
ty jag skall låna mig ved i staden.

W v Braun:

Konung Ludviks bröllopsskrift i Frankrike



Till minne av pyreneiska freden 1660,
då kung Ludvig XIV av Frankrike och
den spanska prinsessan Maria Teresia 
enligt fredsavtalet tvangs gifta sig med varandra.

Kungens basse bör vi prisa
som oss bragte frid och lisa.
Drottningens mus bör vi ock ära,
som oss bragte freden kära.
Vore kungar utan ballar
skötes än från våra vallar.

Nu han redskap har och råder,
var man sig åt freden gläder.
En fransk kuk och en spansk fitta
lärt oss bäst att freden hitta.
Gud gav fred i våra dagar,
knulla må den som behagar.


G Stiernhielm:

Först kom Gustaf Trolle

 Gustaf Trolle på Blodbadsplanschen

Först kom Gustaf Trolle
och sket som en stolle,
















sen Kristian Tyrann
och pissa´ så det rann,


sist kom Gustaf Vasa
och torka´ med en trasa.

onsdag 27 januari 2016

Halkan

Världens gång utför mitt fönster
jag en stund betrakta skall.
Akten er, I dagens mönster,
som ett glas står gatans svall.
Det är farligt,
skynden varligt,
världen bringar er på fall.

Se, där går en stjärnprydd Herre.
Aj, Hans Nåd, han föll omkull!
Hela himlens här, dess värre,
rullar i den låga mull.
Kryp och bocka,
plocka, plocka
himlakartan åter full!

Unga Sköna! foten slinter,
akta! Ack, re´n är det skett!
O vad rosor i vår vinter,
o vad liljor himlen gett!
Stackars Tärna,
rodna gärna,
res dig, jag har intet sett.

Med ett Peru uppå fracken
och en kantschu i sin hand
kommer hjälten, men i backen
tumlar han för kung och land.
Värjan brister,
vad du mister
för ett värn, mitt Fosterland!

Ers Högvördighet, predika
ej om Adams fall så torrt!
Se, där ligger Doktorn lika
som de andra inom kort.
Doktorshatten
far för katten,
grip den, lärdomen blås bort!

Vilken diger Fru på moden!
Det blev jordskalv om hon föll.
Ve, där ligger slaktarboden!
Gudskelov att gatan höll.
Mutter fryser,
hu, jag ryser,
stackars gumma, hur du föll.

En av dagens vittra hjältar
kommer där, så smal och lätt,
ett Geni! men se han vältar,
själva snillet går ej rätt.
Men i fallet
höres skallet
av en splitterny sonett.

Se, två Recensenter mötas
vittberömda för talang.
Deras pannor sammanstötas,
hör Ni bara, hur det klang!
Nya, gamla
scholan ramla,
Amen, Amen, jorden sang.

Dock - jag vill ej stå här länger
mina Bröder till förfång.
Ut ibland dem jag mig tränger,
ännu är dock dagen lång;
men till natten
slår jag vatten
över gatan än en gång.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

torsdag 21 januari 2016

Vintervisa


Drivan knarrar under skon,
vädret vilt från norden ryter,
strömmen stelnar under bron,
vandrarns näsa flyter.
Kölden utan all pardon
kuvar prins och fattighjon,
hjältar och rekryter.

Frusna öron, kylda tår,
snabba pälsade personer,
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, vart man går,
mänskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.

Dagen fyra timmar, kort,
tre tums is på fönsterrutan,
gamla liv, som hosta torrt,
snuva ingen utan ...
Men, min skaldmö, vik nu bort!
Sånger av så ängslig sort
skorra kärvt vid lutan.

Uti glättigt brödralag
vill jag vinterns makt förglömma,
leva nöjd min korta dag
och buteljen tömma.
Köld och drivor trotsar jag
då de bästa nektarslag
få ur bålen strömma.

A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

lördag 9 januari 2016

Harpolekaren och hans son


(Ur »Vapensmeden»)

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

V Rydberg:
Viktor Rydberg omkring 1890

tisdag 5 januari 2016

En trettondagsafton kom Ruben

En trettondagsafton kom Ruben.
Stort grattis till nya keruben
med stjärnrymder i sin pupill!
Snart klämmer han kaviartuben
och räknar fram rötter ur kuben,
tills han har fått ut det han vill!

Ta vara på barnfamiljsfröjden!
Snart skjuter han rakt upp i höjden,
så stor och så omdömesgill.
Blir dressen för liten, så töj den
tills själv han syr kläder i slöjden.
Till dess önskar vi: Lycka till!

A Holmberg:
File:Andreas Holmberg.jpg

fredag 1 januari 2016

Nyåret 1816

Vem rider så sent på sin svarta häst?
I natten droppar det blod.
Vad flyktar han för, den främmande gäst?
Bida, du riddare god!
Förgäves! Han ser sig ej om, får ej stanna,
och stjärnorna slockna omkring hans panna.

Försvunna år, var det du? Farväl!
För en stund sen var du vår kung;
nu är det förbi: på din arma själ
har du mycket, din räkning blir tung.
Där uppe, där uppe en domare sitter,
försvara dig, bleknade, om du gitter.

Din son - det är skönt att ej släkten ännu,
den legitima, dör ut -
din son blir vår konung och hyllas som du,
och på hyllning det tager ej slut.
Till honom, till honom vi krypande vädje,
och tigge av honom vår lumpna glädje.

Han kommer. Du pöbel, till jorden sjunk,
hans häst räknar anor; giv rum.
Hans höghet har klätt sig till tiggarmunk,
och hans blick är orolig och skum.
Svärd förer han icke, den adlige hjälte,
men radband i hand och en dolk i bälte.

Hurra, vad kröningspengar han sår!
Betrakta prägeln, du pack!
Frihet därstädes avbildad står,
det är skada att foten har black.
Sanning står även, dock synes mig galet,
att hon predikar från hospitalet.

Fridspalmen blev oss ett stamträd till slut,
i dess skygd bo folken i ro,
ordning går in, och skatten går ut,
och på köpet fås kristelig tro.
Handeln är fri och var lovlig näring,
och vid var kröningsfest fri förtäring.

Visst synes släktet en krympling, men det
kommer av engelska sjukan.
Dvärgen är artig; Hans Majestät
tänker till hovnarr att bruka´n.
Biltog förklaras på dess begäran
en parveny som man kallar Äran.

Hejsan! Religionen är Jesuit,
människorätt Jakobin,
världen är fri, och korpen är vit,
vivat Påven - och Hin!
Ut vill jag resa till Tyskland att lära
dikta sonetter till tidens ära.

Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn, och dumhet, och flärd!
Jag hoppas du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hon är orolig som mången annan,
men allting blir lugnt om hon skjuts för pannan.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.