fjällnattens första väkt skred över vildmarkens sjö,
speglade stum och klarnad sin själ; men kring svartnande gölar
myggornas darrande dans stod likt ett bristande flor.
Plötsligt ur tuvornas ris, ur viddernas stelnade tystnad,
skör som ett urblåst skal, tunn som en flodbubblas skir,
steg ett utdraget skri, ett irrande pip från en fågel,
höjde sig vilset och sjönk drunknat i myrarnas fred.
Allt gled tillbaka i ro. Så lyfte högt ur det skumma
åter ett klagande pip, gällt som en vasspipas ton,
sökte sin ensamma väg mot det tomma, det stumma,
det stilla —
ödemarksångestens skri, vildmarkens vesälla rop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar