söndag 31 december 2023

Nyårsklockorna


Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv 
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!


Alfred Tennyson, övers. Edvard Fredin

A Tennyson:


E Fredin:

Vid årets slut

 

























Låt icke midnattsslagen rymden skaka,
min broder i din bädd, vid årets slut,
förr´n du har satt dig upp att något vaka
och hunnit gjort ett överslag bakut...

Törhända, när du året sammanfattat,
ditt helhetsvy syns tämligt grått i grått:
Så många människor dig underskattat,
så många dig i grunden missförstått.

Och dock, jag tror att, mer å djupet granskat,
du här och där en ljuspunkt snart försport!
Hur glimmar ej ur dunklet oförvanskat
vad rätt du själv har tänkt och sagt och gjort:

Se här en komplimang, du artigt fällde...
se där en handling, den där juste begicks...
se här det glas, du varmt till duskål hällde...
se där den penning, du gav ut i dricks.

Allt rullas upp: från lyftningen å hatten
till reprimanden, tvingad av förtret.
Likt rosor, ack, slå ut i nyårsnatten
produkterna av din personlighet.

Så skynda, fäst dem som en krans i håret
och knyt dem, broder, kring din vandringsstav!
Då kan du lycklig möta nya året,
och må det gamla lugnt få gå i kvav.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

lördag 30 december 2023

Skidbladner
























Det är kraftigt, men så kallt i Norden!
Längre ner till den bebodda jorden
längtar du från snö och is,
dit där druvan och orangen blommar,
dit där grönklädd maj och mognad sommar
vila över paradis.

O, hur skönt förflyga livets stunder,
suckar du, ibland dess lunder,
vid dess näktergalars sång!
Drucke jag utav dess silverströmmar!
Bleve min inbillnings drömmar
verkliga ändå en gång!

Varför icke? Vad är verkligheten?
Vad I kännen, vad I veten,
det är verkeligt, det leven I.
Låt blott konsten lyfta er ur gruset!
Vidsträckt är hon, såsom himlaljuset.
Och som havets våg så fri.

Se, Skidbladner vinkar dig vid stranden.
Över haven, över landen
diktens gyllne skepp går fram.
Evig medvind i dess segel susar.
Skönare dig jorden tjusar,
högre himlen, från dess stam.

Oden timrade det själv med världen,
egennyttan, avunden och flärden
tas ej mot inom dess rena bord.
Skalden med den gyllne lyran
står vid styret. Gudayran
jagar köln kring hav och jord.

Väl, så stig med lust på spegeldäcket!
Som en morgondimma faller täcket
ifrån andevärlden. Hon är din.
Huru vänligt skog och klippa nickar!
Huru vitt du från din mastkorg blickar
i de blåa landen in!

Segla oförskräckt! Se, djupt i väster
står bland gyllne moln en stad. Vad fester
firas där, vad sång, vad dans!
Hur dess kolonnader skina!
huru tornen bada sina
tinningar i purpurglans!

Lustigt är där, som på Idavallen.
Där är ännu icke Balder fallen,
Brages harpa klingar där ännu.
Forntids minnen, framtids öden,
livets gåta, gåtan utav döden,
allt förklarat skådar du.

Därför längta icke mer från Norden,
skönheten är vansklig uppå jorden,
endast dikten hör hon evigt till.
Var som helst du må av ödet ställas,
finns Hesperien, finns Hellas
för din syn, så snart du vill.

fredag 29 december 2023

Mitt duskap





















En afton blev jag, tänk då vilken lycka,
helt oförmodat med fru L-n du.
Man må ej undra på jag skulle tycka
det vara roligt med en vacker fru
få ett så där förtroligt duskap göra,
ja, maken till det får man sällan höra.

Om morgonen långt innan vi blev klädda,
jag tror jag knappt var riktigt vaken än,
jag ropade med glädje: "Hedda, Hedda!"
i minnet av den förra aftonen.
Men mamma sade: "Hon är mycket äldre
än du, och därför säg tant Hedda hellre!

För mycken ära är till hälften skam.
Tänk om bland fruar, fina, högtidsklädda
en elvaårig flicka trädde fram
och kallade fru L-n för sin Hedda,
nog blev det löjligt, är det icke sant?
Säg därför icke du, men hellre tant."

Man kan väl tänka sig att det var hårt
att ej sin nya vän få Hedda kalla.
O vad jag tyckte det var rysligt svårt!
Farväl min stolthet, mina planer alla!
Mitt första luftslott föll - nyss så briljant,
och av "min Hedda" blev till slut en tant.


T Knös:

torsdag 28 december 2023

Psalm på Värnlösa barns dag






Vid den tid man räknar folket
blir vår Herre Mänskoson,
han vars namn är över alla
uppenbaras nerifrån.
Skaparen så ödmjukt delar
villkor med sin skapelse,
den som ingen dödlig skådar
visar här sitt ansikte.

Ja, en natt när markens herdar
håller vakt omkring sin hjord,
kommer kallelsen från ovan
genom änglakörens ord:
Se, till Betlehem har anlänt
er och världens Herdekung;
alla herdar, till er herde
vandra, gammal eller ung!

När kung Davids stjärna lyser
över österns himmel klar,
även kungar önskar hylla
detta himlens kungabarn.
Men snart ljuder ramaskriet,
staden blir en sorgeö,
för den kung som inte tillber
har bestämt att han ska dö.

Ändå firar vi vid julen
honom som Befriaren:
han, vår frälsnings Gud, besegrat
ondskan och förgängelsen!
Ur Egypten blev han kallad,
"Gud med oss" liksom i fjol.
Julen fylls av påskens strålglans
från Rättfärdighetens Sol!


D T Niles:

onsdag 27 december 2023

Johannes Sebedaiosson

 
















Johannes Sebedaiosson
var inte så långt hemifrån
och fiskade med storebror,
när Jesus gav en gåva stor:

"Följ med mej!", sa han till de två,
två andra bröder likaså.
De fick nu var sin andel i
vår Herres mänskofiskeri.

Snart hade fyra blivit tolv
som sändes två och två till folk.
Men Åskans söner tog till hot,
när vissa inte tog emot.

"Vi ber väl att en blixt far ner
i folk som inte rum oss ger?"
Men strängt sa Jesus om sånt där:
"Ni vet inte vems barn ni är!" 

Och mor Salome kom och bad
vår Herre göra henne glad
och ge åt pojkarna en plats
där ännu ingen mänska satts.

"Men dricker ni den bägare
som jag ska dricka?" frågade
vår Herre bröderna som sa:
"Naturligtvis, det kan vi, ja!" 

"Ni ska få dricka den", sa han
som liv åt oss med smärta vann.
"Men platsen vid min sida kan
min Fader ge, och bara han." 

När Jesus fästes på det kors,
där han fick ge sitt liv för oss,
så var Johannes där och såg,
fick veta sen var graven låg.

På påskdagsmorgonen han sprang
så fort att Petrus inte hann.
"Det är ju Herren!" skrek han sen
där Jesus stod vid sjön igen.

Från pingst han främst med Petrus var,
men med Maria fanns han kvar.
Hans plikt mot henne, den var stor,
för Jesus sa ju: "Se din mor!"

Johannes evangelium
berör oss fast hans röst är stum.
Johannes uppenbarelse
bär bud till varje varelse.

Så skickade han även brev,
vi läser väl de tre han skrev?
Och kärlekens apostel är 
det namn den gamle bland oss bär.

Förvisad först till Patmos´ ö,
han sen i Efesos fick dö.
På tredje juldan firas visst
vår fjärde ur-evangelist.

tisdag 26 december 2023

100 år sen Södergrans död: Martyren


















Martyren är blek.
Hans ögon brinna.
Medlidsamt blickar han
ned på er.

Vad veten I
som myllren hit och dit
med osköna rörelser,
om edert väl och ve,
hur det känns att lyfta sitt huvud fritt.

Den är frikänd
den hela världen dömer.
Renaste sol
är den svarta bägaren.

Offrets brokiga kåpa
tar han lätt på sina axlar:
du smeker som sammet, som lenaste sammet,
min viljas skrud.



E Södergran
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918

måndag 25 december 2023

Julotta

 Bildresultat för Anders Zorn julotta bilder



Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.

När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?

Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!

Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.

* * *

Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.

Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig

undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.

Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.

Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.

Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?

Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.

Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.

Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända

går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.

Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.




A Engström:
Albert Engström mia.JPG

söndag 24 december 2023

Först vet ni hur det vanligt händer















Först vet ni hur det vanligt händer,
när man har många barn och fränder:
vad är det ej för kinkig sak,
i striden av så skilda tycken,
att hitta säkert på de smycken,
som falla bäst i vars ens smak?
Man hör ju ständigt hur de klandra
och ropa missnöjt mot varandra:
"Din klapp är grannare än min -"
"Nej, min långt sämre är än din -"
och sådant mer. Ja, själv vår Herre,
med all sin makt, är dock för svag
att göra varje själ i lag.

Men ännu tusen gånger värre,
om från vår faderliga nåd
en enda skulle utstängd bliva -
och vilken fanden har väl råd,
att hela världen skänker giva?
Med barn till sådan faslig gross,
är det med kungen och med oss
i denna sak just ett och samma:
när han en enda lycklig gör,
man fullt och fast försäkra tör,
att han gör hundra otacksamma.

lördag 23 december 2023

Grottan

 













Den julen var det mera snö än annars.

Det var en sådan vithet över Väja,
att om man stundom hörde bjällerklang,
så var det, liksom klunge någon gren
med silverklockor fullbesatt i skogen.
Och vilken vithet i allén, och, tänk,
att det fanns drivor, högare än så!
Det tyckte Åke var en utmärkt sak,
och Åke stod med äppelröda kinder,
med vintermössa och med yllevantar
och blå kavaj och med en liten skovel
och lade sista handen vid en grotta,
där han fick plats, fast det var mycket trångt.
Han klappade och slätade sitt verk,
och sedan gjorde han små runda hål
i grottans tak. Dem gjorde han med pinnar.

Och dagen skred, och det blev tidigt mörkt,
och Åke hade redan ätit middag
med korv och flottbröd, och nu kom han ut
i vinternattens vita spökeri.
Han smög sig bort till grottan, hade svårt
att hitta den, men gjorde det till slut.
Och han kröp in och satte ned i snön
ett litet julgransljus och tände på det.
Så kom han ut igen och ställde sig
och såg på undret, som han skapat själv.

Det fanns väl större under runt omkring.
All världens stjärnor brunno över honom.
Men Åke hade bara syn för grottan
och för det bleka sken som trängde ut
ur takets hål och knappast räckte till
att lysa upp en fingerbredd omkring sig.
Och som han stod på detta sätt och såg,
förnam han plötsligt något mjukt och luder
vid sina ben, och när han kände efter,
så var det Väja-Hursk, en gammal lapphund.
Han tyckte det var skönt, men sade intet,
och icke heller hunden sade något.

Där stodo de och sågo ljusen brinna,
den stackars lilla bleka julgranslågan,
av mänskohänder tänd i jordenatten.
Hur fjärran voro icke himlens stjärnor,
hur främmande den vita skogens djur!
Här stodo tvenne vänner och kamrater
i vördnad inför mänskogrottans ljus,
en gammal lapphund och en liten dvärg.
De stodo här, som människa och hund
kanhända stodo vid sin hålas ingång,
förtrollade av eldens dagerlek,
en urtidsnatt med mörker utan gräns
och bleka snöfält under Vintergatan.

B Malmberg:
Bertil Malmberg fotograferad på 1940-talet.


fredag 22 december 2023

Vintervisa

 














Drivan knarrar under skon,
vädret vilt från norden ryter,
strömmen stelnar under bron,
vandrarns näsa flyter.
Kölden utan all pardon
kuvar prins och fattighjon,
hjältar och rekryter.

Frusna öron, kylda tår,
snabba pälsade personer,
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, vart man går,
mänskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.

Dagen fyra timmar, kort,
tre tums is på fönsterrutan,
gamla liv, som hosta torrt,
snuva ingen utan ...
Men, min skaldmö, vik nu bort!
Sånger av så ängslig sort
skorra kärvt vid lutan.

Uti glättigt brödralag
vill jag vinterns makt förglömma,
leva nöjd min korta dag
och buteljen tömma.
Köld och drivor trotsar jag
då de bästa nektarslag
få ur bålen strömma
.

A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

torsdag 21 december 2023

Ljusets fiender

 

 













(Stockholmsposten 21/12 1792)

En kväll förleden höst... låt se, 
om jag ej felar i mitt minne, 
så var det kring den tjugonde 
december... ja, min läsare, 
ty vintersolståndet var inne, 
och Febus, denne härskare 
utöver ljus och rimmare, 
som illa lyser, sämre rimmar 
i nordiska klimaterne, 
gick nu till sängs mot klockan tre 
att sova roligt nitton timmar... 

En sådan kväll kom Lucidor
till stora klubben ut på Norr.
En klubb! ... Politisk? - Minsta spår
därtill i manuskriptet finns ej,
och någon minsta nytta vinns ej
att veta det. - Nog av: han kom,
steg in, satt ner och såg sig om
men såg ej skapat grand - emedan
man intet ljus i rummet tänt
och himlaljusets president
gått ned till vila längesedan
och himlens vice-president
därtill befann sig uti nedan.
I tjocka mörkret hör han här
den dumma hopen disputera
med mycken hetta (som man plär,
när man förstår sig ingendera)
vad form på källarstugan är,
vad färg på möblerne, med mera.
Till slut, när en och ann betänkt
hur uppåt väggarna befängt
det var att, uti blindhet sänkt,
om form och färger resonera
(ty vara blind och icke se
var ett och samma, tyckte de),
så ropte en, så ropte flera:
Ljus in!

Ljus kom - en allmän fröjd
vid denna syn. Vem är ej nöjd
på svart och vitt att skillnad göra?
Blott här och där en mörksens vän
gav ljus och lampor den och den,
och vem det var, skall ni få höra.

Den första var en surögd man.
På honom ingen undra kan;
han hellre ömkas av allt hjärta.
Hur skulle ljussken ha behag,
när minsta skymt av himlens dag
är för hans syn en dödlig smärta? - - -

En sömnsjuk man skrek till och spratt
helt högt från stolen, där han satt.
Hans namn var Dummer Jöns, Jöns Dummer,
till kropp och själ, båd dag och natt
försänkt uti en ständig slummer.
Man kan väl tänka, vilket spratt
för sådant djur att mörkret sakna,
ty sen man nu hans lättja ser,
så skäms det dumma svinet mer
att ensam sova bland de vakna.

"Mig" - hörs en svärmare därnäst -
"mig skymningen behagar mest.
O sälla skymning, nöjets dager!
O dunkelhet, så ljuv och mild!
När du förskönar varje bild,
vad gör det mig, att du bedrager?
I dig min yra fantasi,
utur förnuftets tyglar fri,
allt i ett lyckligt kaos blandar,
igenom dig blir skuggan kropp,
igenom dig fylls jorden opp
av gudar, jättar, troll och andar.
Nyss fick jag här en vålnad fatt
ur swedenborgska andevärlden.
Men ljuset kom - fördömda spratt!
Dess strålar i en blink förtärde´n."

"Fördömda spratt!" - skrek likaså
bakom en skärm, bort i en vrå,
en man med schene rariteten -
"Snart skall man nu min konst förstå
bland hela svenska allmänheten!
Det gick i skymningen så bra
att folkets syn och pung bedra,
men sen man tänt det satans ljuset,
farväl med allt slags häxeri,
farväl med svart och vit magi!"
Så sagt, och junkern smög ur huset.

Densamma utväg (nämligen
dörrns utväg) tog en ann god vän,
som - ganska hederlig karl annars -
i mörkret nyss, av händelse
råkt taga felt om fickorne
på sin syrtut och sina grannars.

En kunskapsälskande person
ifrån den kungliga polisen
(som annars kallas plär spion)
kröp nu helt skamflat bakom spisen.
Att lyss vid ljus går ganska slätt,
ty dels så distraherar skenet,
dels händer, vid en snabb reträtt,
att man i brådskan glömmer lätt
den ena armen eller benet. - - -

En utlät sig: "Man vore dum
(om saken kommit har så vida)
att vilja ljusets gagn bestrida,
blott att man hindrar det att sprida
sitt sken till hela publikum.
Nu, och på det en dylik fara
ej i vårt land må äga rum,
är bäst man lämnar denna vara
åt mig till monopolium."

"Rätt sagt!" - hör man en annan svara -
"Farväl med allt politiskt skick,
med börd och dygder, hov och seder,
den stund till allmänhetens blick
man tillät ljuset stiga neder!
Men nu, som överheten blott
har rätt att pröva, till vad mått
en undersåte utan brott
må äta, dricka, se och höra,
så tror jag för min del (hoc est:
del i arrendet) vara bäst
att ljuset till regale göra." - - -






















"O blygd och hån" - skrek pastor Fån -
"så grovt att gäckas med Försynen!
Tänk, att det djärva stoftets son
vill mitt i natten nyttja synen!
Förgäves går då solen mer
på Guds befallning upp och ner
att dela mänskan ljus och värma!
Hon värma genom brasor gör
och genom talgljus våga tör
att själva dagens strålar härma.
Snart har naturen ingen vrå
så djup, så dold att hitta på,
dit mänskans öga icke stjäl sig.
Hon storm och böljor tygla vet
och räds ej i sin gudlöshet
att hindra åskan slå ihjäl sig."

Här brast församlingen i skratt,
och pastorn, fattande sin hatt,
svor pest och död mot sina bröder,
då i en hast vid trummors skräll
och klockors klang och lurars gnäll
det ropas: "Ell´n är lös på Söder!"
Man nämner gata, gränd och hus,
och orsaken till allt... ett ljus!
"O Lucifers och snillets söner,
(av lux är Lucifer) se här"
- skrek åter Fån - vad frukten är,
som Söder ren av ljuset röner!
Och som på Norr ett lika slut
helt visst en lika djärvhet kröner,
så fattom genast vårt beslut:
att allt, vad lysa kan, släcks ut!"

Ren märks bland själva ljusets vänner
(så mäktig är fantastens röst!),
hur en och annan uppstå känner
en hemlig fruktan i sitt bröst. 
Då reser sig vid talmansbordet
en man att stadga deras val.
Man lyssnar, Lucidor har ordet: 

"I män och bröder", var hans tal,
"det finns en lag, av himlen stiftad,
för bruket av allt jordiskt gott:
att utan vishet, gräns och mått
skall själva dygden bli ett brott
och själva sällheten förgiftad.
Vad nyttigt kan ej skadligt bli?
Sömn stärker - sömn blir letargi,
mat föder - mat ger obstruktioner,
öl värmer - öl gör stranguri,
skratt muntrar - skratt blir konvulsioner.
Än mer: att alla dygders mor,
den högsta dygd, varpå beror
all timmelig och evig lycka,
gudsfruktan själv, för vida sträckt
har den bedrövliga effekt
att vissa huvuden förrycka! 
Men om en man ur dessa skäl
förböde någon kristen själ
att skratta, äta, dricka, sova
och, framför allt, sin Gud att lova,
då - tvivlen ej - är denne man
förutan prut ett av de båda:
narr eller skälm. Och vad den våda
beträffa må, som yppas kan
av ljusets vårdslösa hantering,
har däremot en klok regering
två goda medel i sin hand:
spön, tjänliga att fruktan väcka
hos den försumliga och fräcka,
och sprutor, färdiga att släcka
i hast den gruvligaste brand."

Han slöt. Ett allmänt bravoskri,
ett allmänt klappande i händren
excipe Fån & Compagnie,
som togo visligt sitt parti
och svuro sakta mellan tändren.

Sist: hur på Söder tillgått har,
hur med dess eldsvåda tog ända
och vilket nytt palats man drar
ur askan av det platt förbrända,
därom en annan gång, kanhända,
om Gud förlänger våra dar.














onsdag 20 december 2023

Fredmans sång n:o 17

 I full enlighet med Bacchi kalender 

















I Januari månad, gutår! 
så köpte jag mig en väst drap d'or; 
sen köpte jag i Stakens gränd 
en rock, nyss vänd; 
och uti Martii månad, Cousine,
så köpte jag, oändligt fin, 
en Nattrock av pärlfärgat satin. 
Slå i mer vin. 
Hurra! från Mars til Maj, kära vän, 
så hade jag ingen fyrk mer igen, 
och varken Byxor, Rock eller Skor. 
Drick, drick, drick, drick min Bror. 
Från Juni, Juli, så till August, 
intill September söt och förtjust, 
så satt jag naken, full och ful. 
Och så kom Jul.

Första uppvaknandet

 
















Nu är hon tom min penningbytta, 
nu stänger värden till sin dörr. 
I dag jag tillsagd är att flytta, 
jag är ej mer betrodd som förr. 
Jag sprungit kring hos mina vänner 
och sökt få lån och hem på nytt. 
Men ingen av dem mer mig känner, 
liksom för pesten de mig skytt. 

De glada flickor, som jag smyckat, 
de kalla mig ej mera »du». 
De män, som tyckte allt var lyckat, 
som förr jag gjort, de säga nu: 
»Du slösat, gosse, alltför mycket 
och levat som en narr, en tok. 
Du kört i sken det första stycket, 
far varsamt nu, bliv spak och klok.»

Till panten mina goda kläder 
ha vandrat bort — farväl med dem! 
Där ute blåsa höstens väder 
och jag står utan skydd och hem.
I tomma magen tyst det svider, 
mitt huvud värker tungt och svårt, 
och djupt där inne något kvider. 
Jag motvind fått, det blåser hårt. 

Hur väl ändå, att de ej veta 
där hemma nu, hur det står till. 
Jag får väl någon väg mig leta 
och tigga bröd, där jag går vill. 
Det skulle bliva prat och rykten 
och skratt och spe, om hem jag kom. 
Nej, har jag råkat ut på flykten, 
så är ej värt att vända om. 

För resten, vad är mänskan mera 
än markens djur och havets fisk? 
Vi måste alla här cedera 
och råka ut för ödets risk. 
Nå, jag har kört i stjälp i början, 
när det är slut, så är det slut. 
Man får väl gå och trampa smörjan 
och ta det lugnt och slå sig ut.

tisdag 19 december 2023

I Indien finns en sekt som kallas strypare

 





















I Indien finns en sekt, som kallas "strypare".
Den är för hemsk att närmare beskriva.
Ej fullt så hemska äro svenska kypare,
fast vilda vanor ofta de bedriva.
De äro hövliga, ja, jordekrypare
om du en gärd av silver täcks dem giva.
Men ger du ingenting
så samlas de i ring
och tisseltassla bort din enda, goda ära.
Slik vildhet månd´ oss storliga förfära.

måndag 18 december 2023

Far berättar om tomtarna

 




















Vinden viner i vinterkväll,
brasan sprakar å spiselhäll,
far vid härden sitter,
ser i eldens glitter,
täljer för barnen om forna dar,
täljer sägner från tid, som var:
om tomtar små,
som tassa på tå
i röda luvor, i rockar grå -
tomtar som traska och trava omkring
och syssla och pyssla med tusen ting.

"Ja tänk", säger far, "vad man hade det lätt,
när av tomtar man hjälptes på alla sätt!
Då kunde man ta sig
en slummer helt trygg
och ligga och dra sig
i sängen på rygg -
Man visste ju: strax kommo tomtarna små
helt tyst på tå
och gjorde allt, vad man borde ha gjort,
och gjorde det både bra och fort.

Om mor i stugan var dåsig och trött
och satte sig ned och somnade sött,
då skyndade snälla små tomtarna fram
att sopa och feja
och torka och speja
efter det minsta grand av damm.
När mor sen vaknade upp på nytt,
var allt som förbytt,
så putsat och pyntat och prytt.

Om snickarn skulle bygga hus,
de togo det ledigt och utan krus:
de lågo bland bräderna, må ni tro
och somnade in i lugn och ro.
Ty tomtarna strax framtågade
och höggo med yxor och sågade;
beskäftigt kring de rultade,
de hamrade och de bultade,
på stockarna de vände,
de hävde och de bände,
så höggo de upp gluggar,
så slogo de i pluggar,
de timrade upp taket -
När folket till sist vart vaket,
då varsnade man häpet,
att huset ren stod färdigt -
helt nätt och näpet.

Och bagarn - på honom gick alls ingen nöd
ty tomtarna bakade allt hans bröd.
Då bagarfolket vilade,
beställsamt kring de kilade,
de bakbordet mjölade
och alls inte sölade,
de knådade och ältade,
de sockrade och sältade.
De bakade snutar
och kringlor och strutar
och skorpor och limpor och gifflar och rån
och pepparkakor och mandelspån.
När bagarmor sängarna på morgonen bäddat,
låg brödet i ugnen - färdigt och gräddat.

Hos slaktarn på samma sätt det gick:
slaktarn, han låg där så still som en prick,
drängarna gjorde ju likadant -
dock gick det galant.
Ty tomtarna styckade flinkt hans gris
på riktigt vis;
de köttet skuro,
till vågen det buro,
de tarmarna togo,
i vattnet dem doppade,
med kryddor dem stoppade
och spände och drogo.
När slaktarn i ottan slog upp sin bod
låg korven färdig, så rund och god.

Och bryggaren hade det lika bekvämt:
helt lättjefullt låg han och förnämt;
han kände sig lugn, och det med skäl,
ty tomtarna skötte ju brygden så väl.
Man kunde dem höra, de präktiga små,
beskäftigt gå på
med att ösa och mälta
och tunnorna välta;
i karen läto de drickat jäsa
och kände så väl med sin tomtenäsa
när färdigt det var
och brygden klar.
De smakade, smackade,
på tunnorna knackade;
de kände på smackningen
om drickat var gott,
och de hörde på knackningen
om det fyllde sitt mått.
Bryggarn, helt tryggt,
sålde sedan vad tomtarna bryggt.

Och skräddarn, han skulle en gång sy
åt borgmästarn själv en kapprock ny;
helt bråttom det var, men skräddarn lade
sig ned på sitt öra: "Det går nog", han sade.
Strax kommo de ock, de flitiga snälla
små tomtar, som plägade allt beställa.
De hoppade flinkt på bordet upp,
en rask liten trupp;
de vaxade tråden,
de vände på våden,
de fållade, fällde,
som om livet det gällde,
de sömmarna kastade,
må tro att det hastade!
De tråcklade, gnodde,
och snodder de snodde,
de nålarna vässade,
med strykjärn de pressade.
När skräddarn vaknade, låg kapprocken färdig,
helt präktig och borgmästarn värdig.

Men skräddarns hustru, mor Ann-Margret,
hon var av en nyfiken art och natur.
Hon sade: "Nog ska jag ta reda på det,
när sådant händer och hur.
Jag måste se de tomtar en gång,
som hulpit min gubbe natten lång."
Så strödde hon fullt med små ärter ut
på golv, i trappor, vid varje knut.
Tomtarna kommo, de flitiga små,
helt tyst på tå;
de halkade kull
och föllo i mull,
de snavade, gledo,
varhelst de än skredo,
två tomtar små
föllo ned i en så,
en ann föll hårt
och slog sig svårt.
Då höjdes ett rop
från dem allihop:
"Ni stygga mänskor, vi komma ej mer
att hjälpa er!"
Ärterna rasslade,
tomtarna tasslade.
Skräddarmor hörde ju grant, hur det prasslade.
Upp ur sängen hon sprang med fröjd.
Nu får jag se dem, hon tänkte förnöjd.
Så grep hon ett ljus, till loftet sprang opp:
där kom just ur verkstan tomtarnas tropp.
Tripp-trapp, där ljöd som ett svinnande sus -
tripp-trapp - de lämnade skräddarens hus.

Och sen ha de varit försvunna.
Ej mer sin hjälp de oss unna.
Nu måste man själv vara flitig och noga,
nu måste man knoga,
man måste arbeta
och kämpa och streta,;
nu måste man sträva
och plöja och gräva
och spinna och väva
och hamra och knacka
och skyffla och hacka
och husväggar rappa
och borsta sin kappa
och sy och fålla
och mandlar skålla
och laga och stoppa
och koka sin soppa
och mälta och baka,
vid brygden vaka -
Ja, av släp och knog
ha vi alla nog.

Och dock, vet ni, barn, jag tror ändå
det är bättre, att själva vi knoga få.

Ty den, som lärt sig att streta,
har ock något annat lärt,
och för den, som förstår arbeta,
blir livet mera värt."

Vinden viner i vinterkvälln,
brasan sprakar å spiselhälln,
far förtäljer om flydda dar -
sägner från tid, som var.



A M Roos:
Anna Maria Roos i mitten av 1930-talet

Advent

 
















När första ljuset brinner står julens dörr på glänt
och jubelpsalmer klinga i helig tid, advent.

När andra ljuset glimmar vi höra löftets ord
om konungen som kommer med frälsning till vår jord.

När tredje ljuset tändes i kulen vintertid
vi höra himlens klockor som ringa fröjd och frid.

Vi ser i fjärde ljuset en stjärna underbar,
som ger på tidens gåtor ett evighetens svar.

söndag 17 december 2023

I Juda städer

 
















Hur präktigt leva vi i Juda städer!
Vi gå med tänkespråk på våra kläder
och långa, sköna börsar i vår hand.
Vi hava rivit våra fäders hyddor
och byggt oss cederhus, och Sabas kryddor
och Cyperns druvor mogna för vår tand.
Vår levnads alla timmar flyga lama
som feta duvor, makliga och tama,
med fridens kutter fyllande vårt land.

Hur har min ande längtat innerligen
till starka vingars rymd, till örnestigen
från detta lyckliga Jerusalem!
Här går oss allt så kräsligt väl i händer;
i Kedars byar hungra mina fränder,
och öknens vindar kalla mig: kom hem!
Här hotar dom; låg jag en stormnatt vaken,
förnam jag suset av den stora draken,
som sprutar hämndens eld och svavelslem.

Jag vill stå upp och gjorda mina länder
och utspy vinet mellan mina tänder,
till floden trängtande som törstig hjort;
och jag vill vika bort i aftontöcknen
till leoparders berg, till lejonöknen,
där livet väntar farligt, armt och stort.
Stå hastigt upp, var som en hind, min kära!
Ett nytt och väldigt rike är oss nära,
en sällsam stjärna brinner vid dess port.

Vi skynda bort på ångestheta sulor,
vi söka skydd i skrevor och i kulor,
vi fly, tills ingen våra tillhåll vet.
Det står en döpare vid fjärran källa
med hotfull blick och hår som dunkla välla,
en stor och sträng och straffande profet.
Vildhonung doftar ur de kärva orden,
och torra grenar resa sig från jorden
utur ditt botdop, kärva ensamhet!

lördag 16 december 2023

Bönen

















Det var rätt sent. Hon hörde gökens läte 
när månens skära steg ur dimblå sky. 
Hon steg helt stilla ur sitt traktorsäte 
och neg tre gånger djupt för månens ny. 

Tre gånger neg hon djupt för månens skära! 
Vem niger väl så vackert nutilldags? 
Vad bad hon om? Att trädan skulle bära 
till sist en vacker skörd av gyllne ax? 

En stum besvärjelse av livets lagar, 
ur gången tid en nästan hednisk rit? 
Nej, Gud, som styr för alla våra dagar, 
o, låt omsider vännen komma hit. 
... 

Ty allt hon bad om på det stilla fältet,
alltmedan månen gick sin tysta ban 
under det osynliga Vinterbältet, 
det var: "Låt vännen komma hem från stan!"

Den dövstumme bildhuggaren

 





















Ur bergens sten högg jag bibelns helgon att smycka Guds hus.
I ljuset av målade rutor, av kronor och altarljus
de skulle tala från friser, i väldiga skepp och kor:
"Här sorlar själarnas källa och här det eviga bor."
Och eftertanke skall väckas och helig tanke bli tänd
av höga gestalter ur fjärran historia och legend.

Jag mejslade moder Eva, böjd som i skuld och bot,
och ormens platta huvud invid hennes smäckra fot.
Och bakom henne och Adam med draget svärd
en starkvingad ängel pekar mot okänd, villande värld,
där mänskligheten skall vandra mot kampen och morgonen
långt bort från sitt ljusa Eden och aldrig hitta igen.

Jag täljde ur stenen Moses, där patriarkaliskt bred
han steg med lagens tavlor från molntäckt Sinai ned,
jag mejslade ut kung David, en landets väldige far,
och visheten lyste från Salomos panna, öppen och klar.
I gyllne ljus står Maria, böjd beder Johannes invid.
Men klarast är ljuset kring Honom, som bjöd de betungade frid.

Jag fyller med dagrars drömspel, med färgers glöd
en värld, som var utan stämma och tom och död.
Med händer som milt befria min bundna, förstummade själ
mejslar jag andras syner i anfang och kapitäl.
I ständig kamp med stoftets trånga och blinda bud
går själen sin väg till vilja och ljus och Gud.

Är icke detta ett under, att jag som var stum
får bygga skönhetens heliga hymn i heliga rum,
att jag, som aldrig fått höra en orgels dån,
kan se hur linjerna stiga i lov till Guds Son?
Vi bygga väl ej så länge. Ett liv är kort.
Men drömmen, verket lever, när vi gå bort.

Du säger: "det är blott döda stoder av sten", och dock
stig, strålande människotanke, ur stenens gröna block
och bli till en levande stämma, som vittne bär
hur evighet bor i det stoftgrand en människa är,
hur släkte går efter släkte och vinner sin styrka av
längtan till något över klippor och jord och hav!

fredag 15 december 2023

Mitt konterfej

W v Braun:


Se ej på de ögons himmel; 
se ej på de lockars gull. 
(Tegner)

Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne "gubbe", så tjock i synen
och med de rynkande ögonbrynen
min egen, älskade, såte vän,
den sig så kallande Brn?
Den där poeten, som jämt vill bråka
att komma fram med det "ekivoka"?
Den där, som damerna aldrig läst,
och som av dem blir tillbörligt snäst?

Ja, det är verkligen just densamme,
som nu på linan är åter framme,
att visa sig för det täcka kön,
oemotståndlig och "manligt skön".
Jag länge tvekade huruvida
jag borde släppa mig lös - och sprida
min fagra bild över Sveriges land
och sätta tusende bröst i brand;
ty, ack! en aning mig redan säger,
att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt; det kostar på,
att se mig ständigt - och ej mig få.
Det är naturligt; jag är så vacker ...
Här blir vapörer, här blir attacker,
och mitt porträtt bäddar mången grav,
när det till slutet blir lungsot av.

Jag kan ej hjälpa det, flickor täcka!
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka;
men det var verkligen icke rätt
att så er fresta med mitt porträtt.
Jag bort haft medömkan för de svaga,
som aldrig kunnat min bild förjaga;
den framstår ständigt, vid tårars ström,
i dagens tanke och nattens dröm.

I, arma, som jag har givit soten!
O, kunde också jag ge er boten!
Jag vill försöka. Djärvt på mig sen!
Det är en tröst, om den ock är klen,
ty man står lättare mot en fara,
om vid dess åsyn man vänjes bara...

Här sitter jag då på understol,
ett mål för kärliga blickars sol.
Här sitter jag. Mig i handen tagen
och mig bekiken Guds långa dagen! -

Nåväl! Vad sägen I om min bild?
Är ej min blick obeskrivligt mild?
Är pannans valv ej ett fridens tempel,
där själva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan med sina fjun? ...
Om konstnärn givit mig en basun
och satt i handen en liljestängel,
I säkert tagit mig för en ängel.
Vad är all honung, som jorden har,
mot mina leende läppars par?
Det vore något att mig få klappa
och kalla mig för: "Du lilla pappa!"

Men vad är detta? I skriken "fy!"
och synens färdiga till att fly.
Jag hör er ropa, förskrämda, skygga:
"Vad dessa ögonbryn äro stygga!
De kunna anstå en leopard,
men ej en lekande, munter bard.
Se, hur han blänger, den ättikssure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
en hygglig, självsvåldig, glad garcon,
med magra kinder och näsa lång
och vackert hår och mustascher nätta;
men intet funno vi av allt detta.
När glada rimmare grina så,
o gudbevars för de sorgsna då!
Det var ett ansikte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas."

Hör du, mitt käraste konterfej!
Det där var säkert en pik åt dej.
Håll du tillgodo, min vän! Förlåt mig!
Jag tar den aldrig i tiden åt mig.
Du är väl jag, men jag är ej du,
där ligger skillnaden, ser du ju,
om än var flicka i döden ginge,
om blott mig själv hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
jag ändå äger en tröst, så rik,
ty var jag friar, jag undfår korgen,
och med detsamma jag undgår sorgen.

Men, allvarsamt, du min stackars bild,
så långt från mig och - det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
ty jag förskönande speglar hade;
det var ett strålande ögonpar,
och, däri sedd, du så grym ej var,
ty kärlek livade sträva dragen,
som öknen livas av solskensdagen.
När mig den älskade gav en blick,
ett annat uttryck mitt öga fick.
Och drog till löjen hos rosenmunnen,
från mig all dysterhet var försvunnen;
och med dess vänsälla hand i min,
i mina speglar jag djupt såg in.
Och jag var lycklig och glad till sinnet,
var nöjd med världen, var nöjd med - skinnet.
Men döden speglarna sönderslog,
och med detsamma min glädje dog;
och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
ty hjärtat henne i graven följde...

Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
när man med saknaden är förtrolig!
Men, lika gott! Man har blivit van
att tro mig vara en lustig fan.
Hopp! därför, pajas! Det går väl över;
i graven gyckla du ej behöver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd ...
Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet,
det ligger sorg i det ystra grinet;
dock vad bryr världen sig om det där,
om humoristen blott "rolig" är!
Men han I skådat hans skrivdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket - tårar.

Och nu min gunstiga allmänhet,
du bilden sett av en glad poet,
som sig numera åt litet gläder,
åt mycket litet - blott fyra bräder.

torsdag 14 december 2023

Förunderlig är väl livets skiftning

 




Förunderlig är väl livets skiftning:
min fader avled i blodförgiftning.
Han fick en vårta, den bet han av -
den satt på näsan, den blev hans grav.

onsdag 13 december 2023

Sankta Lucia, ljusklara hägring

















Sankta Lucia,
ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Kom i din vita skrud,
huld med din maning.
Skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Stjärnor som leda oss,
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||


S Elmblad:
Sigrid Elmblad.jpg

tisdag 12 december 2023

Stagnelius (200 år efter hans död)

 















I.

Så har jag fordom suttit som i dag
och lyssnat till din röst, den svårmodsblida,
här har jag sett din tysta vålnad skrida,
här har jag ofta skymtat dina drag.

Här i de fjärran höstligt stilla dalar,
där källans sorl förstummar ibland snåren,
Du till mitt hjärta än som fordom talar,
gestalt som följde mig från barndomsåren.


II. 

Den gåta som vår själ i livet ängslar,
har ingen lösning bortom dödens dörr,
förbländningen som andens blickar fängslar,
råder där evigt på vår syn som förr.

Utur den djupa dröm, vårt liv omspänner,
skall själen aldrig vakna, ingen grav
den trånad släcka, som oss evigt bränner
likt stjärnan ensam i ett töckningt hav.

Skald som jag älskar, är ej så det svar,
i natt jag tydde i ditt ögas gåta,
där ensam vid en dunkel strand jag satt?

Dock vad kan sjukt och tungsint grubbel båta,
så länge Skönhet lyser kring oss klar,
så länge stjärnor tindra som i natt!


måndag 11 december 2023

Gamla vänner












Barndomsböcker, nötta, kära,
på min hylla än I stån,
och jag håller er i ära
liksom vänner fjärran från.

Vänner, ja! När lampan tändes
fordom i min faders hus,
huru skönt och tryggt det kändes
läsa er vid stormens brus.

Ute snön i mörkret yrde,
inne björkvedsbrasan brann,
spinnrockshjulet mamma styrde,
Silkestass i soffan spann.

Det var ro och det var trevnad,
och från bokens vita blad
sagans underbara vävnad
växte praktfull, rad för rad.

Äventyr i brokig skara
drogo då min syn förbi,
speglades i färger klara
i min unga fantasi.

Där låg Snövit i sin kista,
Lejonhjärtas riddartåg,
Mohikanens strid, den sista,
mina gosseögon såg.

Sotarmurres liv på taken,
kapten Hatteras på vakt,
prins Alladin i gemaken,
präriejägarns rödskinnsjakt. -

Allt steg fram i vinterkvällen
och fick glans av brasans sken,
medan stormen ifrån fjällen
omkring gårdens knutar ven.

Längesedan gården brunnit,
sagoböckers tid förbi,
men fast livets höjd jag hunnit,
vänner jämt vi skola bli'.

Ofta nog i sorgens timma
tar jag ifrån hyllan er -
kära bilder lysa, glimma,
när på edra blad jag ser.

Skymningsbrasan åter brinner -
jag kan höra hennes sus -
och det gyllne linet spinner
mor i hennes röda ljus.

Över boken lutad sitter
där en parvel liksom förr,
medan yrsnöns vita glitter
samlar drivor vid vår dörr.

D Fallström: