Glöms du bort? Försmås du för odlat lövverks
breda blad och prunkande blomningsskönhet?
Fann dig ingen sångare? Bär dig ingen
ungmö vid barmen?
Skall du okänd dö, där du vällukt sprider
stark kring gröna tuvor i somrars regnluft,
god som bergens kassiadoft, som bars till
Salomos kära?
Ringa är du, räknad som sist bland systrar,
bortom skogar, mossar och kärr gömd undan,
blomlös, grå, blott kysst av de sken, som leta
gryningars daggnät.
Rik som jordens andedräkt var din doft mig,
när din mark låg bredd som en dimblå blomkalk
nyss född fram ur natten, i fläcklös brudprakt
väntande dagen.
Mer för minnet gav du än rosor gåvo.
Balsamluft du skänker, när drömmen låter
vildmarkssvalt jungfruliga gröna syner
tätna omkring mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar