O en klinga

O en klinga,

sviktande böjlig och stark,

o en smidigdansande klinga,

lydande stolt den strängaste lag,

rytmens hårda lag i stålet -

o en klinga

ville jag vara till kropp och själ!

Dig jag hatar,

du mitt usla videväsen,

du som flätas, du som vrides,

lydande tåligt andras hand.

Dig jag hatar,

du mitt lata drömmarväsen.

Du skall dö.

Hjälp mig, mitt hat, du längtans syster,

hjälp mig varda

klinga, ja klinga,

dansande svärd av härdat stål!

K Boye:

Guldvaskaren vid Ivalo

När livet i denna förbannade trakt
gör allting dödsmärkt och fruset,
han hugger i flodens is sitt schakt
rakt ner emot bottengruset.

Till sist står han mitt i en brunn av is
och ensamhet, men det kvittar
för den som vet att på detta vis
sin guldsand han säkrast hittar.

Och medan därovanför isens tak
all världen huttrar i hunger,
han står i sin orgelpipa till vak
och hör hur trots allt den sjunger.

Jag lärde mig något i Ivalo
om liv vid arktiska floder.
Den lärdomen vill jag dig anförtro,
min frusne guldgrävarbroder:

Ner måste vi, ner genom allt som vill
förlama och skrämma med döden.
Den isbesegrande tron hör ju till
de män som fått guldgrävaröden.

H Blomberg:

En ordentlig syndabekännelse till damerna i Nykarleby och Jakobstad

Allt vad jag säger är idel chikaner,

allt mitt beröm är sockrat gift,
alla suckningar äro romaner,
varje vers är en blomsterhöljd grift.

Jag spottar aldrig, att jag ej bespottar,
begrinar alltid, så ofta jag ler.
När jag är tyst, jag laddar och måttar,
och när jag talar, jag dödspilar ger.

Ibland är jag hövlig, men blott för att snärja
oskuldens barm uti mina nät.
Kosacken kryper blott för att härja,
listen går i min artighets fjät.

Nedrig som Kain och kanske än mera,
djärv som en kalmuck i ett lyckligt krig,
här som Lucifer jag ville regera,
och tror att ingen kan störta mig.

Ingen känsla för det ädla och sköna,
ingen suck vid skönhetens bröst,
ingen ömhet att vänner belöna,
intet hjärta för uslingens röst.

Jag, just jag är den fasliga draken,
som går likt ett rytande lejon omkring.
Flicka, flicka, håll dig blott vaken,
och får du se mig på gatan — så spring!

Men stanna likväl, jag beder, jag beder!
Vid skönhetens blick jag lovar och svär —
och utav alla ynglingens eder
den eden heligast vara plär —

Jag svär att aldrig förtretlig vara,
jag svär, jag svär att älska Er,
blott ni vill svära att tåla och svara
och att ej nånsin springa mer!

M Choraeus:

Beatrice-Aurore

I gamla sta´n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

H Löwenhielm:

Savonarola

 

(Girolamo Savonarola, 1452-1498,
målning av Fra Bartolommeo 1498)



I. Hos Lorenzo

Från sin kulle skådar villan
över dalens gröna vigner,
Arnos blanka bukter, bergens
luftigt violetta linjer

och Firenze djupt där nere
svept i kvällens rosendimma,
där kupoler, kampaniler
fram som klara punkter glimma.

Villan smyckad står till högtid.
Pagers granna flock beskäftigt
nöter trapporna, och kocken
hörs i köket banna häftigt.

Junos fågel och fasanen
kryddas för patricisk hunger,
vinets purpurström ur fatet
mot kristallens möte sjunger.

Vignens bruna folk vid porten
sträcker halsarne att fånga
flyktig glimt av silverkäril
spridande ambrosisk ånga.

Men dit upp till salens fresker
ingen simpel blick kan tränga,
ingen andedräkt från pöbeln
får i gudars luft sig mänga.

Ett olympiskt utsökt samkväm
har Lorenzo låtit kalla
för att mätta fina sinnen,
ej ett enda blott, men alla.

Hur den store penningfursten
ingen att behaga glömmer!
Huru lent den fasta handen
sig i sammetshandsken gömmer!

Så förtrollande förbindlig
och så enkel mitt i prakten!
Icke rår han för att folket
trugat honom fram till makten.

Blid och vänsäll, han ju icke
något högre velat önska
än att dyrka sina sångmör
i sin trädgårds lagergrönska.

Under Mediceisk hägnad
yppigt trivs Firenzes lilja.
Knarrig Cato, butter Brutus
sticke sig när helst de vilja!

Det Italiska Athene
tröttnat har på frihetsskriken.
Skönhets nyuppståndna världsmakt
efterträder politiken.

Tänkarn själv, som i skolastiskt
grubbel länge sökt det sanna,
mot Apollogudens marmor
svalkar nu sin heta panna.

Söka göra världen bättre
lika lönlöst är som löjligt.
Skönhet göre människorna
lyckligare då - om möjligt.

Livets stora konst, förgäten
sedan Hellas sjönk i gruset,
hur förfinad och fullkomnad
här den manats fram i ljuset!

För i afton alla bannlyst
statsintriger och finanser,
småle, då en skald citerar
mer än klassiskt nakna stanzer.

Och den fulla bägarn lyfter
hedergästen, kardinalen:
»Afrodites skål vid Arno!»
är hans lösen vid pokalen.

Skålen tömmes, och på bröstets
krucifix ett stänk man spårar
av den druvosaft, som säljes
under namnet Kristi tårar.

Nu från öppna fönster dragas
frasande brokadgardiner,
Ute på terrassen klinga
oboë och violiner.

Sköna kvinnoröster ljuda
i den vällustvarma natten;
medan melodien bortdör,
sjunger än fontanans vatten.

Och de lyckliga och rika
över dalen blickar sända;
denna fagra nejd i skymning,
Denna stad, vars ljus sig tända --

Allt är deras. De behärska
livet där uti det djupa.
Blott för dem drar gyllne honung
denna mörka arbetskupa.

Men vad nu? De missnöjt blicka,
och nu tystna skämtets lekar:
Mot ett litet ljus i fjärran
plötsligt tankfull värden pekar.

Säkert i San Marcos kloster,
det där dumma ljuset blänker,
ensam i den stilla cellen
sitter nu en man och tänker.

Skönhet och olympisk glädje
kan den narren icke tåla,
orostiftarn, folkförledarn,
svärmaren -- Savonarola.



II. Brännoffret 

Mitt i sorglös levnadsnjutning,
självbehagligt veka seder,
himlens starka viggar ljungat,
slående var avgud neder.

Med en nordanstorm från alpen
galler stigit ned i pansar,
Kall som gletscher-isens piggar
glänste deras skog av lansar.

Och Hesperiens blommor fallit,
skoningslöst av frosten bitna,
liksom varma rosenkinder
plötsligt vissna, plötsligt vitna.

Död och borta är Lorenzo,
medicéers välde ramlat,
På Firenzes öde gator
pestens svarta likvagn skramlat.

I den skumma katedralen
går ett samfällt miserere
ångestfullt mot höga valven
från ett folk på knä där nere.

Munken där på predikstolen
talar flammor, talar gissel.
Händer vridas i förfäran
under gråt och tandagnissel.

Självbedrägeriets mantel
sliter han från nakna själar,
och på lustans lekverk trampa
hans sandalbeklädda hälar.

Under festmusikens jubel
hör han träldomsbojor klirra,
ser han tomma ögonhålor
genom skönhets-masken stirra.

Ingen prelatensisk avlat
mäktar öppna nådabrunnen,
blott av ett förkrossat hjärta
varder väg till sanning funnen.

Denne munk är ej en vanlig
eldare med svavellågor,
ilskans medel för att tysta
mänsklighetens djupa frågor,

ej en vanlig son av kyrkan,
som med makten i förening
skrämmer massorna till lydnad
genom dogmer utan mening --

vredens tolk, Savonarola,
då han syndens bölder blottar,
de förfärligaste slagen
mot ett fridlyst huvud måttar.

Borgia, påvestolens skamfläck,
öppet Antikrist han kallar,
och hans starka anatema
genom valv och hjärtan skallar.

Och han drar från maktens tinnar
småtyrannerna tillika,
och med skorpioner agar
han de mätta och de rika.

Frihet är den helga gåva,
som sitt folk han hänryckt räcker,
och det halvförgätna ordet
tusen, tusen genljud väcker.

Ve han ropar över flärdens
fagra, giftbestrukna vapen,
varmed sluga Medicéer
folket böjt för fångenskapen.

En skall råda i Firenze,
han som burit korsets smärta,
som de arma och betryckta
bjudit till sitt stora hjärta.

»Kristus ensam är vår konung»
ropet genom staden ljudar
tusenstämmigt höjt av hopar,
vita i botgörarskrudar.

Ovän söker upp sin ovän
att förlåtelse begära,
den som riktat sig med orätt
går att vinsten återbära.

Från sin fulla barm hetären
rycker bort de gyllne smycken,
och profana målerier
river konstnärn själv i stycken.

Ett allena är nödvändigt:
renat hjärta, renat sinne,
Men i eld tillintetgöras
skall vart världslighetens minne.

Och ett bål på torget reses
utav allt, som sinnet smekte:
Lutor, som till herdestunder
med sin ljuva lockton lekte,

tavlor, pergament och böcker
med antikens nakenheter
och Boccaccios lystna sagor
och det gamla Roms poeter,

nymfer i bacchantisk yra
dansande kring grekisk urna,
sköna bronser, nyss av jordens
sköte fruktlöst återburna.

Nu är bränneoffret färdigt --
rök och lågor hölja platsen,
och det röda återskenet
glöder på de grå palatsen.

Skaran ropar framför bålet:
brinne ock vår synd därinne!
Miserere, miserere --
giv oss, Herre, renat sinne!



III. Provet 

Ingenting skall nu Firenze
från sin konung Kristus skilja,
och Savonarola heter
Han, som gör sin konungs vilja.

Från sin cell han leder folket
utan maktens attributer,
och i dessa lätta sinnen
blind och svärmisk tro han gjuter.

Då för stadens unga frihet
hätska grannar lägga snaror,
och fördrivna herresläkter
värva plundringslystna skaror,

med den törnekröntes avbild
högt i magra handen buren,
svär han att med änglahärar
hålla fienden från muren.

Och det sker, det underbara:
bort från stadens närhet drager
medicéers lejda härsmakt,
som en sällsam skräck betager.

Siarn ropar: »se, hur himlen
vill sin tjänare benåda!
Så på lejon, basilisker
trygg min blotta fot skall tråda.»

Inspirerad, segerdrucken
lik en jordisk triumfator,
med det lyfta krucifixet
drar han kring Firenzes gator.

Han är den, som Herren rustat
att sin vilja kunnig göra,
att med våld, om så behöves,
trotsiga till rätta föra.

Och med bävan ser Firenze
svärd, som ej är andans, blänka --
stolta huvuden, som stämplat,
hastigt bleknande sig sänka.

Men vad folket icke skådar,
det är cellens tysta strider,
då den starke härskaranden
inför Gud i bön sig vrider:

»Himmelens och jordens Herre,
du som ensam kraften sänder,
du som detta folket givit
likt ett vax i mina händer,

»lär mig leda dessa tusen
att ditt rike må befästas,
stöd mig, Herre, när jag svindlar
och av jordiskt högmod frestas!

»Var det blott din röst jag lydde,
när jag straffat; när jag hämnat?
Var det ej för eget välde,
som jag också vägen jämnat?

»Skänk mig med ett tecken visshet
att du ännu är mig nära,
att jag söker dig allena,
icke egen makt och ära!»

Då profetens torra läppar
tigga om en himmelsk droppe,
håller gränslös, mystisk tillit
modet hos hans trogna oppe.

Fastän mängden börjar knota
över brist och hårda tider,
blint de sluta sig till mannen,
för vars sak själv himlen strider.

Nya underverk dem lovar
feberglansen i hans öga --
alla fiender och faror
falle på hans ord till föga!

Ja, här tarvas det mirakler:
obeständig, menigheten
lyssnar snart till påvens bullor
mot den hädiske profeten.

»Frihet är ett dyrbart nöje»,
arbetslösa mängden klagar,
»bättre hade vi det fordom
i Lorenzos rika dagar.

»Varför så med syndaångest
livets korta glädje mörda?
Kyrkan, mot ett ringa offer,
lyfter av oss all vår börda.

»Ingen fröjd och inga fester
denne mörke munk oss unnar.
Kanske han till slut är sådan
som oss påvens brev förkunnar.»

Lika ortodoxt som smutsigt
franciskaner-brödraskapet
tänds av heligt nit att rycka
fåren ut ur ulvagapet.

Mot dominikaners hala,
trolöst svart-och-vita orden,
mot San Marcos kättar-prior
stormar all den bruna horden:

»Visa om du är av Gudi!
Du, som änglar oskadd bära
över lejon, basilisker --
vi ett prov av dig begära.

»Som en liten avgrundsförsmak
heta bränder här vi rada;
stig därpå med bara fötter
utan att det gör dig skada!»

Både tvivlare och trogne
låna lika ivrigt örat,
och som stormen växer ropet:
»Han skall göra’t, han skall göra’t!»

Se, där kommer han -- hans egna
genom massan vägen rödja,
och hans höjda arm med korset
deras händer understödja.

Nästan sviktande han skrider,
kinden hektiskt övergjuten,
kring den törnekröntes avbild
handen som i kramp är knuten.

Allt i ordning är för provet.
Lågor knastra, gnistor spraka,
medan bruna tiggarkåpor
bränderna med tänger maka.

Han skall göra’t! För hans skara
redan segerpalmen hägrar,
Men då höjes ett omätligt
skri av hatfull fröjd: »han vägrar!»

Spända nerver giva efter,
siarn bruten sjunker samman,
och hans suck förnimmer folket
här med fasa, där med gamman:

»Vänner, fören mig tillbaka,
så att cellen fort mig höljer.
Ve, min ande är förmörkad,
Gud för mig sitt anlet döljer.»

Ur hans händer krucifixet
glider klingande i gatan,
Och den grymma svärmen jublar:
»Gud har dömt dig, son av satan!»

Övergiven, övervunnen!
Undan hopar hämndbetagne,
i San Marcos fasta kloster
räddas blott med nöd den slagne.

Porten darrar under stötar,
vilda, hesa röster vråla:
»Bålet åt den folkförledarn,
kättaren -- Savonarola!»




IV. Martyren

Alltså har då domen fallit,
folket störtat sin idol,
och på Signoria-platsen
står Savonarolas bål.

Mitt emot Orcagnas loggia,
just där flärdens bål brann ned,
där han ryggade för provet,
reser sig ett berg av ved.

Dessa lågor, som han skydde,
snart uti sin heta famn
skola lösa upp till aska
honom själv, hans verk och namn.

Av tortyren sönderbråkad,
en förkastad, krossad rö,
han bekänt vadhelst de velat
för att äntligen få dö.

Han bekänt, en stackars sargad,
skymfad, hånad delinkvent,
att ej någon himmelsk flamma
orden på hans tunga tänt;

att förledd av djävulskt högmod
han i kättersk hedendom
hädat Borgia, helge fadren,
Guds ståthållare i Rom;

att av brottslig ärelystnad
statens sälla lugn han stört;
mot en faderlig regering
olärt folk till trots förfört.

I en livdömds tagelskjorta,
färdig för sitt sista kval,
förs han in att höra domen
i det höga rådets sal.

Av hans forna stora skara
fängsliga där följa två
för att straffas med bedragarn,
som de fåvitskt trodde på.

Meningslösa för hans öra
susa domens grymma ljud
under ångesten av hjärtats
sista Jakobskamp med Gud:

Ȁr det sanning vad de sade,
sanning vad jag själv bekänt,
att den eld, en gång jag hade,
ingen himmelsk flamma tänt?

»Säg mig, var det synd att yrka
att en pöl av last och brott
ej regera bör din kyrka,
men ett heligt huvud blott?

»Var det egen makt och ära,
som var målet för min strid,
då jag för mitt folk, det kära,
skapa sökt en bättre tid?

»Har jag kanske utan vetskap
stått ditt helga råd emot,
Herre, som ett utdömt redskap
bryts jag sönder för din fot.

»Om jag självisk åtrå närde,
lågan nu min kropp förtär,
liksom fordom hon förtärde
lustans usla lekverk här.

»Men ännu i dödens smärta
ropar någonting på nytt
innerst, innerst i mitt hjärta
att det var din röst jag lytt.

»Nej, för jordisk makt och ära
denna maning aldrig ljöd.
Visa att du är mig nära,
Herre, i min sista nöd!»

Domen är till ända läsen,
och de trenne ledas ut
på palatsets öppna trappa
mellan bardisan och spjut.

Efter fängslets långa veckor
så den dömde återser
detta älskade Firenze,
som i dag sitt liv han ger.

Skall i detta hav av huvun,
böljande på torg och tak,
ej en tårfull blick förklara
att rättfärdig var hans sak?

Skall en stämma ej bekänna
att martyren menat väl
med det folk, som åter sjunker,
herrars och prelaters träl?

Nej, ur dessa ögon stirrar
kall och grym nyfikenhet.
Herrens tecken kommer icke,
självinbillade profet!

Men då fatta om hans händer
bålets andra offer två,
och han hör med salig glädje
deras läppar vittna så:

»Fast du har dig själv förnekat,
tro vi lika fullt på dig,
tro vi att du tjänt den konung,
som nu kallar dig till sig.

»Om du felat än och fallit,
var av himmelsk eld du närd,
du, som trott det största kunde
speglas helt av stoftets värld.

»Omgestalta jordens söner
efter andens högsta bud,
ej den endes kraft förmår det,
innan stunden väljs av Gud!

»Men din aska strödd i vinden
varda skall ett fruktsamt frö.
Tanken lever, stunden kommer --
böj ditt huvud, du kan dö.

»Bålet är det sanna provet,
som dig segerpalmen bär.
Ur dess bränder stiger anden
fri och oskadd, ren och skär.

»Ja, vi tro, Savonarola!
Då omkring oss flamman gnyr,
ser du himlen öppnad stråla,
Guds och frihetens martyr!»

Carl Snoilsky:

Det var en ung flicka i Ume

 

Det var en ung flicka i Ume,
som fadern fick lov ta itu me´.
Hon valde till fästman
en avdankad prästman
som stadens bodknoddar var du me´.

O himmelska klarhet på barnets panna

O himmelska klarhet på barnets panna -

dess ängel ser Fadren i himmelen. 

Och ljuset som strömmar ur helgonets ögon 

är mörker invid 

den friden som vilar på barnets panna, 

den himmelska frid. 

Och glorian som skiner kring helgonets änne 

är icke så tydlig och stor, 

som kronan som kröner ett människobarn 

i späda år. 

Och marken och blomstren och stenarna tala 

till barnet sitt språk, 

och barnet det svarar och jollrar tillbaka 

på skapelsens språk. 

Och Gud är dold i den minsta blomma 

och tingen förkunna hans namn. 

Men människohjärtat som utstötts av Fadren 

vet icke hur nära han bor.

E Södergran:

En vettvillings begrundan under ofrid

Alla murvlar hata mig,

vad skall jag göra?
En mot hundra är ett krig
som kostar blod att föra.

Min väg är icke deras stråt
och blir det aldrig heller.
"Stäm om", de säga, "pipans låt,
så får du karameller."

Nyss kom där en och som han satt
och löste på sin tunga,
med vissen hy och slokig hatt,
begynte han: "Vi unga..."

Och hur "Vi unga" så till slut
höll tal om livsens vatten,
så kom han lika hastigt ut
och efteråt kom hatten.

Den nästa bjöd jag te med dopp,
han tömde koppen stilla.
"Ni är en hedning", slog han opp,
"som ej vi äldre gilla."

"Ni trotsar och förnekar mångt,
vart skall den resan barka?"
När nu "Vi äldre" hann så långt,
då sov jag, så jag snarka´.

Nej, jag är ingen murvelgud,
den saken kan ej lappas,
men ha ni lust och trumman ljud,
så kom och låt oss nappas!

V v Heidenstam:

Om som ett träd

Det vore gott att känna sig stå

som ett träd, att stå och ingenting önska.

Molnen går och himmeln är blå.

Månader tar och ger grönska.

Att stå och ingenting önska sig själv,

om ny jord och annan färg på barken.

Att inte önska man vore en älv

eller en rödräv som springer på marken.

Grenarna susar årstidskväden,

det går en dag, en vecka och kanske ett år;

regnridåer kammar genom träden,

vinden sjunger i en, och vita moln går.

Thorsten Jonsson:

Legend

Det var en afton framåt hösten, när han satt vid brasan

och stirrade och kände sig som en av bränderna,

förkolnad, uttjänt, aska.

Han satt vid brasan i ett litet hus på landet;

förnam sig dömd att brinna ner och bli till intet

i ensamhet, förlorad i det strida vattnet eller löst i eld.

Han satt och såg i bränderna,

och klockans tickande, de höstvedblöta tränas skott,

och forsens tunga brus därutanför var allt han hade nära sig.

Hans händer domnade, och lemmarna förnam han inte mera;

han lät det ske och fann det skönt att inte vara

riktigt. - Men plötsligt bytte klockan ton och stannade

och forsens brus dog bort. I tystnad

blev han varse eldens hetta som en bölja genom rummet

av solljus, där, belysta sinnebilder lika,

hans tankar kretsade omkring det enda levande.

Han var i forsens virvel och han levde eldens liv,

hans själs förgängelse förgicks; och ödmjukt

men glad och levande intog han platsen Låg och Fjärran.

Ja, illa mindes han sin verklighet därefter,

men elden kunde slockna, vattnet återta sin gång

och tiden återta sitt stilla välde;

i djupet bar han dock ett leende av samförstånd.

Han såg så väl som någon detta livs förvillelser

och reste sig så hårt som någon emot dem.

Likväl, han trodde inte ett och annat längre:

han såg det egnas tomhet och såg sorgens ringa vikt

och visste att han var. Han var ett skott på detta enda träd,

och när han föll, då växte stammen obekymrat.

Han visste, att om träd har kvistar ingen annan mening;

att vad man sa om undergång och skedets senhet inte rörde honom,

och inte jagets tro att prasslet av dess höst är trädets död.

Själv var han mycket rädd för stillheten och kylan, den slutliga.

Men bakom ångesten fanns dock ett leende av samförstånd,

frivillig munterhet och lydnad under väldet.

För honom kom till sist en dag i juni,

under segelmoln och vindböjd grönska, dag i juni,

hans dolda leende bröt fram och fyllde helt hans ögon

och sprängde dem.

Allt stelt, blekt, tyst i honom

förentes då med jorden.

Thorsten Jonsson:

Pendel i kaos

Vi är alla små och ensamma pendlar i kaos,

svänger från ångest till trygg tro.

Fruktar nu att det svarta mörkret ska komma och ta oss,

och känner nu att här är det gott att bo.

Små pendlar i världens mörka rum;

stjärnor flämtar ut och jordarnas liv är bräckligt.

Ofantligt är djupet och solen underlig, fjärran och skum.

Nu susar livet utför, svindlande och otillräckligt.

Men bortom och ovanför väntar en äng

med nyutbrusten grönska och en sidenblå

ridå mot rymden; du vaknar upp ur din ångestsäng

och bor i dag på en säker och solig ferieplatå.

Ty nyss, i en hisnande utförsstupa,

lät vi ångestsekunden bedra oss

och glömde att något är fast och lugnt.

Men höjderna är lika höga som djupen djupa;

så stiger den lätta pendeln i kaos

under sin ofattbara fasta punkt.

Thorsten Jonsson:

Emedan det är ofattbart

Det är ju frestande att respektera

all hemlös-, rotlös-, gudlöshet med mera.

Ryckt upp med rötterna och bortförd av ett

stormflöde, vill man gå till ro i havet.

Man är, ändå; att vara är en givet.

För oss är det uppståndelsen och livet.

O liv, giv kraft att icke underskatta

din verklighet, trots det vi ej kan fatta.

Thorsten Jonsson:

Någon går förbi

Så är man trött en morgon vid det spända jagdriveri,

som finns hos en själv, och hos andra.

Man skulle burit öppen skjorta, varit fri

och som Franciscus haft råd att vandra.

Då går det förbi nån, i sin enkla och rena,

sin muntra tro, som är prövad och allvarsam.

Han skulle komma och se: vad skulle han mena?

- Kanske dölja sin blomma i handen och fylla dig med skam.

Du borde för länge sedan ha hunnit bli en böjlig kvist,

mjuk för vinden. Vattnet söker det låga,

säger den vise, och godheten dalen. Helt visst

föraktar Franciscus den torkandes plåga.

Men kanske skulle han stanna och öppna sin hand:

kom och följ med, jag finner ändå något i din blick.

Kom du, för egentligen hör du till mitt land

även i ditt nuvarande skick.

Thorsten Jonsson:

Fågel och blomma

Minns. Denna annandag har varit lik en blomma,

och som en fågel förefaller mig i går.

En flickas kind kan vara som en ljushyllt sommarblomma,

ja, skygg likt drömmens guldsparv går

en sommardag på lätta fågelfötter och besår

ens brutna land, ens svarta, tomma

och ofruktbara vår,

och låter det slå ut en blomma

i varje vindlätt fågelspår.

Minns: som en blomma var i dag och som en guldsparv var i går.

Nu öppnar jag mitt fönster; lik en strimma

av guld försvinner fågeln in i minnets rymd.

Det är en blomma i min trädgård, skymd

från vägarna. Tilländalupen är en helgdagstimma.

Thorsten Jonsson:

Kärlekshistoria

1

Interiör

Det droppar ur en vattenledningskran

och susar i ett rör.

Nu visslar någon annan enslig fan

vid lyktan utanför.

Men hjärtat driver kring i skogen,

är rödögt och har svans.

Så är det: vara något trogen

men ha det ingenstans.

Att vilja ut ifrån det dryga,

privata jagets ring.

Man är en fågel som ska flyga;

ett jag är ingenting.

Hör! Det har börjat regna - vårligen!

Det knaprar fönstret blött.

Ä, sånt här måste komma årligen,

i maj är mänskan trött.

2

Försommarafton

Kring dessa aftnars enkla ting

står plötsligt vårlig silverdager!

Ty se hur två gestalter kring sig drager

med tafatt ömma ord en magisk ring.

Och ljuv som sommarnattens regn

är handens lek i dunklets hägn.

Kvällsrymden utanför står vit och vid,

i deras sinnens nakna blomningstid.

3

Nattligt besök i skafferiet

Och detta kunde kallas vid det bleka

och heta söndagsnamnet sakrament:

han vaknade, gick upp och tog en smeka

och drack en pilsner. När han sedan tänt

en cigarett och ställt sitt väckarur,

satt han en stund. Hon snusade så smått,

och sjöng i strupen lite likt ett djur,

och log halvsovande, och mådde gott.

Till slut så vart det såna mindre ting

- ja, han har glömt hur stort det större var!

Och det han önskar kan han hålla kring

och hålla fast, så han får ha det kvar.

Att av sin ensamhet hans hjärta brändes,

det minns han inte längre hur det kändes.

Han längtar inte efter någonting

som inte ryms ini hans armars ring.

Thorsten Jonsson:

Menuett

(Av Spangineer, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=731154)

"Menuett dansas av ett eller flera par,

och största vikten lägges vid en nobel och elegant hållning."

Kring läkarynglingen i kritvit rock

står väna systrar fem och väntar - dock

han drömmer skälvhänt när han lagar tarmar

blott om en kontorist med mjuka armar.

Men hon avgudar så hon tror hon dör

en svartögd andra klassens filmaktör.

Och denne i sin tur beundrar nu

en skogstaxators unga blonda fru.

Ni dansar ganska tankspritt, bästa fröken!

Är också ni en dromedar i denna öken?

Jo, doktorn gick. Han opererar nu

som bäst en skogstaxators unga fru.

Det finns så många underliga djur.

Men vi två trivdes nog i samma bur

en stund. För vart er partner tagit vägen vet

ni inte; det är också min belägenhet.

Det skymmer nu. Ska vi gå ut och vandra

på lek! Jag låtsas att ni är den andra

och vice versa. Sommarnattens drömträd välver

åt oss ett hus i grönt och spindelsilver. Skälver

er underläpp på lek? Ni känner nog mot pannans

skogsbleka hud en varsam hand. Det är en annans.

En mycket tankspridd yngre läkare förstör

i detta nu tillvaron för en filmaktör.

Då blir det allvar av den storfilm där han jagat

en kula - men jag hör av era snabba andetag att

(och sen får kontoristen säkerligen lida),

att ni vill ge mig plats invid er sida.

Mitt namn (förlåt) är Harlequin, jag gömmer

min näsa i ert mjuka hår så glömmer

ni snart identiteten. Colombine,

han mumlar nu på lek att du är min.

Thorsten Jonsson:

Medan gräset gror

En sån där afton när det vore skönt

med nån som ville lyssna tyst och stilla,

en kväll när nästan ingenting är lönt,

då skriver man till en, som själv mår illa

ibland, ett utkast till en huspostilla,

vari Predikaren blir mycket ärekrönt.

Men dagen efter börjar solen skina.

I ensamhet blir kvällen ganska lång

när man har ordning på det endokrina.

Vårt lynne växlar ju med tidens gång

(Montaigne), och svaret på ens aftonsång

blir trösteord för helt och hållet okänd pina.

På tal om klena kommunikationer:

att varje själ är lik en gård som står

för sig i ödsliga och kalla zoner

är kanske sant; det är en stor och svår

uppgift att bygga vägar. Men det går,

ty faktiskt förekommer ju ibland friktioner.

Nu ska jag svara tröstskribenten så,

och lugnt och värdigt lägga till: Ty makt

att hålla kölden ute har de två

som i gemensam bädd har nått kontakt.

Det har Predikaren bland annat sagt,

och andra ställen har jag inte syftat på.

Thorsten Jonsson:

En som tycker om båtar

 

Jag känner en som drömmer stort om båtar 

och sällan sedda hav.

Han går på land och begär i tysthet eget båtkommando 

och runt kring sig en horisont, 

där blå med havet himmeln synes sammangå . —

Ja, vit kajuta önskar sig min broder 

och egen dieselmotor, eget roder 

samt gäll siren som blåser sjömanslåtar. 

Så går han där, på frihamnspromenaden, 

emellan plåtupplag och sviskonlådor 

och lyssnar till sitt inres djuphavsåder. 

Och höga kranar ovanför oss gnyr; 

det hör han som en reseuvertyr 

och tystnar då förströdd; från egen brygga 

ser han hur klara rymder överskygga 

hans hav. Och Vita Stjärnan driver traden. 

Den båten går mot glömda, vita vatten, 

långt bortom dagdrömd, solig ösemester, 

går dit där öster påstås möta väster; 

där finns det också en meridian, 

där blicken klarnar mer än man är van 

och jord och rymd kan riktigt tydligt skådas 

förenade. Där bildar dessa bådas 

hopgjutna kanter gräns mot tomma natten. 

Så står han under kranars glupska grepp, 

ser deras halsar, stålgiraffers, böjda 

i ödmjukhet inför de där förtöjda 

fartygen. Bort från svarta ryssars hesa, 

ångdrivna rassel går hans egen resa, 

som linjen Vita Stjärnan destinerar. 

Frånvarande och fjärrögd dirigerar 

han sina tysta färders vita skepp.

Thorsten Jonsson:

Vinterlandskap

Som en blågrå putsvägg skymmer himmeln väster. 

Vintermånens cirkel snörs av kölden åt. 

Hårt mot solnedgångens smala, gula rester 

står, som silhuetter stansade ur plåt, 

husen ner vid älven, och en svartblå båt 

njuter, låst av is, frostfransad, sin semester. 

Bortglömd gnistrar med sitt döda, gula sken 

lyktan framför tegelkyrkan. Isklar bjäller-

klang når hit från älvens andra strand. Det gnäller 

vasst i snön av steg, och under björkallén 

växer mörkret redan grått: en arktisk kväll är 

över oss med skymning kall och tung som sten.

Thorsten Jonsson:

Ålderdom

Det kommer något, jag vet inte vad 

bakom stammarnas kopparbruna arkad. 

Det växer ur mossan en töckengestalt. 

Den följer min väg. Den är med överallt. 

Den står som ett moln för Guds strålande sol. 

Det våras, men jag minns blott hösten i fjol, 

ty min värld av förgängelsens visshet är full. 

Allt ska bli aska! Allt ska bli mull! 

Och vandrar jag hemåt i majkvällens fred 

är den dystra töckengestalten med. 

Den tynger min hjässa, den kröker min rygg, 

min hand blir kraftlös, min tanke skygg, 

ty jag ser, att jag aldrig mera blir kvitt 

den gråa gasten. Allt, allt som var mitt 

skall den taga, mitt innersta, allt vad jag var 

och lämna mig frusen och slagen kvar. 

Du, Makt över livet, som gav mig en gång 

dess gåva av slit, av vilja, av sång, 

av dröm, som famnade mullen och skyn - 

låt icke den gåvan få trampas i dyn! 

Nej, innan den sista skuggan har släckt 

min tankes eld med sin andedräkt 

och anden gjort till förgängelsens slav, 

tag, Allmakt, åter den gåva du gav!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Är människan ett hugskott blott

Är människan ett hugskott blott, en mask, ett gyckel,

en mekanism, som någon dragit upp till egen lust?
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
och vinning ej, då insatsen var sken?
I allt det liv, som flyter, andas, susar, tonar
i luft och hav är mänskans eget invävt, inneslutet,
en länk i tusen kedjors ked, och likväl nekas
hon fylla där det värv, som henne var betrott.

Är det en dockas öga
som speglar fjäll och sjö och mänskors split?
Är det en dockas öra
som fångar upp var ton i lindens sång och snäckans brus av havet?
Är det en dockas hand, som bygger hamnar, fästen
och nya städer på en sen planet — och smular åter
som tidsfördriv till stoft vad hon har gjort?

Är det en dockas tanke
som kunde räkna ut den lag som styr det minsta ting i skapelsen,
men icke leta ut vartill hon är?
Är det en dockas väsen,
där gräsets vind fått ton
och havets sus gestalt
— där allt som andas, fröjdas, klagar, födes åter,
där varje sten och varje tuvans ört
för första gången vet att den är till?

Är hon en vålnad själv den varelse, där alla jordens toner
och linjer, färger stämts i ett ackord?

Vartill har människan fått händer, om de fjättrats
från början ren i band?
Vartill har hon fått tunga, om det enda ordet
hon skulle sagt ej någonsin fick ljud?
Vartill har hon fått strupe för att klaga, om det verop,
som engång brutit fram, var tomma väggars dån?
Vartill har hon fått vilja att fullkomna
en högre viljas bud i det som är,
om allt hon alstrar, allt hon bygger
blott är en väsenlös och själlös leksaks nyck?

Då liv, må du förgöra vad du skapat
och spränga fjädern, förrn dess verk gått ut.


K Söderholm:

På judiska kyrkogården i Prag

Lägg icke blommor, band och fransar

på vården över deras ben,

ej livet gav dem sköna kransar

men sten. På vårdarne lägg sten!

Så gjorde fädren, de som jagats

från land till land i spe och skam

och genom sekel som ej dagats

sett ghettots jämmer slå sin stam.

Där den förtröttade fått somna

från hemlös vandrings tistelstråt,

och ängslat hjärta äntligt domna

från andras hån och egen gråt.

Där ej med sommarns löften gäcken

den döda ro, som vunnits re´n.

Ej blommor lägg som kärlekstecken

på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!

O Levertin:

Mästaren

Ditt underbara liv, din mörka död

omvittnats snart på världens alla kanter.
Åt tusenden du givit dagligt bröd
- prelater, professorer, predikanter.

Och några få ha också älskat dig.
De kommit till dig smygande om natten
och hört din stämmas djupa: "följen mig!"
och druckit ur din källas klara vatten.

Och utav dessa är jag också en,
det är din eld som djupast i mig bränner.
I hemlighet, när timman varit sen,
jag varit med dig ibland dina vänner.

Och den som minns en sådan sällsam stund,
där du har talat, trotsig och förklarad,
hans hjärta har i världen ingen grund,
hans lidelse blir aldrig där besvarad.

Vad andra smäda blir för honom skönt.
Han vandrar utstött genom hårda väder
dit upp, där romarna en gång dig krönt
och skiftat sig emellan dina kläder.

Aftonstämning på Ceylon

Det är ljus, det är ljus. Visst har solen gått ned,
men det lyser, det lyser ändå.
Det är ljus på backig, rödsandad led.
Det är ljus i var skrymsla och vrå.

Det är ljus och dunkel blandat ihop
till ett underligt skimrande sken,
som krupit ned i varenda grop
och bakom varendaste sten,

som sitter på tebuskens glatta blad
och bakom grevillians stam,
som dröjer bak halmtäckta hyddornas rad
och djungelklädd, bergig kam.

Det är tidens ur, som stannat ett slag
och jorden ligger i rus.
Det är som på skapelsens första dag
då befallningen ljöd: »Varde ljus!»

H Löwenhielm:

Bibelläsning

Du, som av tvivel kvald slår upp den heliga boken,
sökande där vad du ej fann hos de vise du hört,
tag, som sig bör, bokstaven i akt. Vad vore väl ordet
utan den? — Vad den var, medan den skrevs, är den än:
medel för anden. Dött för otron, lever i Skriften
ordet för tron, som en klart springande källa till liv.
Läs profetian ej blott som ett löfte, ät Israel givet;
märk i ditt eget bröst längtan, som ropar däri.
Så den i främmande land försmäktande fångens förhoppning
bidar den dag, då han hem kallas av seger och fred.
Känn evangelium sen, ej blott som i tiden det budskap,
att Guds rike är när, känn det hos dig i den frid,
den Guds frid i det syndbelastade människohjärtat,
som all världenes makt, ära och visdom ej ge.
Känner du synden som synd, självrådande fall frän det rätta,
andelig död, som din själ skiljer från Gud, — med ett ord,
som den beskrivs av de män, dem Herren att lära oss sände,
vilka han själv gav in nådens och sanningens ord:
O! då kan du ock tro vad de skrivit om Gud, som i Kristus
kom att försona med sig världen och plåna dess skuld.
Si! när mänskan, av skaparen ställd att råda på jorden
såsom hans bild, i hans stad, spillde sin saliga lott,
steg i mänskogestalt från himlen den evige Sonen,
för att åter till Gud lyfta oss, såsom hans barn. 
Men huru kunde det ske, om ej det ondas i ormen
speglade makt, i vars våld fångne vi vänta vår dom,
krossades genom den seger han vann över synden och döden,
då han av kärlek till oss dog, att vi skulle få nåd?
Redan i skapelsen tänkt och strax för de fallna förkunnat,
blev det i bilder och ord klarare tid efter tid.

Solens återsken från månen måste förblekna,
när hon själv går upp, dagande himmel och jord.
Så är det gamla förbund upplöst i det nya; men boken,
där de beseglas av en Ande, ett syfte, är hel.
Moses stol är ej mer, förstört är Jerusalems tempel,
offren ha upphört. Dock bjuder på Sinai än 
Herren, densamme, vars röst vi även i samvetet höra.
Abrahams Gud är ock vår, Kristus var förr Jehova,
oföränderlig själv vid förändringen, vilken är endast
en fullbordan av vad ment från begynnelsen var.
Bryt ej itu det heliga svärdet: vad hjälper dig udden,
skulle du än med Johannes ha sett, hur ängeln med boken
flög över jorden och bjöd alla dess släkter och folk
del av det eviga liv den ger åt troende hjärtan:
må du dock, innan du tror, pröva dess anda och halt.
Men då ditt innersta, rört därav, det hela har erkänt,
låt icke ditt förvett mästra den Eviges råd:
vörda däri det hemlighetsfulla, du trotsige lärling
av en vishet så djup, att hon sig själv ej förstår.
Likasom skapelsen, så har uppenbarelsen ställen
mörka för oss, som här vandra i skymning ännu. 
Ja, det så höga, så stora däri, att Gud, för att världen
frälsa, ej skonat sin Son, att han i Sonen sig själv
offrat för oss, är ett under av Guds oändliga kärlek. 
Blott med ditt hjärtas tro kan du det fatta. Begär
ej att begripa det mer än det, hur världen av intet
skapades, eller vad Gud tänkte och gjorde förut. 
Såge vi allt så klart som det blir i det eviga livet,
vad behövdes då mer tron och vad vore hon värd?

Se hur ett barn inför sin faders ansikte stannar
rört att höra hans ömt varnande hjärtliga tal.
Tänk dig så i Guds närvarelse; ja, han är när dig,
står vid din skuldra och ser, huru du läser hans ord.
Bed om den gåva, han lovat så visst som fader och moder
icke för bröd en sten ge ät sitt bedjande barn: 
Andens gåva, som gör, att du träffar det sanna i ordet
och tillägnar dig själv vad du behöver som bäst;
bed, att du må din själs enfaldiga öga bevara,
ack! så blir det hos den, som ej nöjd att se vad på jorden
är av solen belyst, spänner pä henne sin blick. 
Sårat därav, hans öga sitt lock tillsluter för dagen,
inom dess nattliga krets villat av spelande sken.
Blint är hos tänkarn sä väl som hos svärmarn det andliga högmod,
som sitt eget ljus sätter i stället för Guds.

Stilla med ödmjuk tro för dig själv och de dina i hyddan
läs din bibel och tyst göm i ditt hjärta dess kraft.
Träd ej som lärare upp, då du därtill icke är kallad;
nöj dig att, såsom du nämns, vara en läsare blott.

Icke att bränder däri antändas skulle och blindvis
över stad och land kastas av hat eller nit,
elden från himmelen föll på det Herranom helgade altar,
utan på offren, som där brändes till tack och till bot.
O, att så i vårt hjärta ett Gud behageligt offer
tändes av ordet, som gavs icke till grubbel och kiv,
gavs till ett ledande ljus, en helgande tröst vid vår vandring
här genom prövningens dal upp till förklaringens berg!


F M Franzén:

Den sjuttionde födelsedagen

Nära till spiseln satt i sin länstol Walther den gamle,

han som i fyrtio år bestritt församlingens org’spel.
Far och farfar suttit förut i den stora, siratligt snickrade
stolen av al, på det mörkbrunt skiftande juftet. 
Lutande över postillan, han nu, med händerna knäppta, 
suckade tyst för sig, nu högt uppläste de tröstrikt
manande ord. Till slut begynte, med ögonen slutna,
huvudet nicka och sjönk i en stärkande middagsslummer.

Klädd i sin högtidsrock, satt gubben, rakad och borstad, 
ty han fyllde i dag sina sjuttio vintrar med heder.
Också hade hans son, den vördige pastorn i Näsby, 
skickat till honom i går ett bud med fyra buteljer 
gammalt hälsosamt franskt, och lovat att jämte sin unga, 
blomstrande fru i dag besöka de gamle, om nå’nsin
vägen det tillät, ty fastän snöplogen med tre par
duktiga oxar där gått, så var den dock åter igenyrd.

Under måltiden nyss steg gumman upp och med småslugt
leende min tog fram en korkskruv, ställde för gubben
en av flaskorna fram, och han drack med henne sin sons skål,
jämte den blomstrande fruns, som han gärna omfamnade en gång
än för’ sin saliga död. Nu låg på boken hans snövitt 
glänsande hår: glasögonen lågo bredvid och den nya
sammetsmössan med rävskinnsbräm och tofs utav gulltråd.

Mor hade hängt för fönstren och sängen rena gardiner,
sopat golvet, bestrött det med granris, brett över bordet
den rödblommiga duken och blåst på det rara citronträ’t
dammet av löven. Också levkojorna blåste hon rena,
glad, att de knoppades re’n. På hyllorna glänste, av engelskt
tenn, blankskurade fat och tallrikar. Över dem stodo
muggar av blått porslin, och under dem hängde en eldtång
jämte en prydelig aln, ett besman och mangel och strykjärn.

Men det gröna klaveret, som nyss den gamle med strängar
åter försett och stämt, stod främst i rummet en prydnad. 
På notställaren låg uppslagen en gammal koralbok, 
gumman lyfte på den, såg efter, om under den gömdes
damm, och satte den ner igen, så att nummern var ostörd. 
Även det präktiga skåpet av ek, med serafims-huvu’n,
blommor av valnöt, mässingsbeslag och skruvade fötter,
henne till brudskänk köpt av modern, klockerskan salig,
hade hon dammat utav och bonat med vax, att det glänste.
Ovan på kransen stod en hund och ett gapande lejon,
bägge av gips, sex slipade glas med gull uti kanten,
tre par koppar av blommigt porslin och korgar med äpplen.

Nu steg gumman ifrån sin spinnrock, trippade sakta
till vägguret och knöt slaghammarens snöre på spiken, 
så att det klingande glas och kucku ej skulle i förtid
väcka den gamle. Se’n stod hon vid fönstret och såg, huru
stormen jagade tapptals dit snöflingorna, skakade gårdens
träd och de hoppande skatornas spår bortblåste på ladan.

Hjälp oss Gud! Vad det stormar, vad snön uppstapplas i högar!
sade hon sakta för sig och runkade ängslig sitt huvud.
Stackars resande folk! Vem kör väl sin hund i ett sådant
väder på dörr’n. Dock kommer min son. Det känns i mitt hjärta
slå så besynnerligt. Se, huru katten, på foten av bordet,
slickar sin tasse och kammar sitt skägg och borstar sin nacke.
Det betyder ju främmand’ i alla förnuftigas tanke.

Sade, och tog fram kopparna, ställde dem sakta i ordning,
fyllde i sockerdosan och drev bort flugor, som gubbens 
flitiga smälla bespart till vintersällskap, och nedtog
sjöskumspiporna båda, så väl den silverbeslagna,
skänkt av hans son, som den andra, varmed han dagligen rökte.
Skakande hällde hon se’n kardusen över en tallrick.

Nu till stugan bredvid hon varsamt öppnade dörren,
vinkade fram Susanna ifrån sin surrande spolrock,
talte med nedstämd röst och bad henne skynda till vedbo’n.
Tag en börda och bär hit in; men sakta på golvet 
lägg den, hör du, mitt barn, att ej du väcker den gamle. 
Krafsa ur ugnen se’n ett par, tre kol, och i spiseln 
blås upp eld till en brasa. Du vet, huru farsgubben klagar
ständigt om köld och mitt om sommaren sitter i solsken.
Även de unga, som komma från resan, behöva ett varmt rum.

Pigan hämtade ved och blåste på kolen, med kindren 
pösande, hostade se’n och grät och trätte på veden,
tills den äntligt blev tänd. Nu brann den med sprakande låga
hastigt till glöd, och vid glöden satte sig gumman beskäftigt
ner, för att bränna sitt kaffe. Hon rörde om bönorna flitigt.
Knastrande brynte de sig och svettades olja och vällukt.
Därpå lyfte hon ner ur en skrubb den behändiga kvarnen, 
skakade bönor däri och satte den knäna emellan,
höll med sin vänstra hand den fast och mol med den högra,
plockade upp ur sin famn var böna, som hoppat ur tratten,
drog se’n lådan därut och strödde på papper det malna,
snodde om veven igen, men stannade, medan hon talte:

«Spring, Susanna, och tag en bit av den mögliga limpan,
locka i lidret Burdus och stäng den vaksamme in där,
att hans skällande ej, när de komma, må väcka den gamle.
Hör se’n efter, om Matts re’n gått att hämta ur sumpen
gäddorna. Vänta! Förut skall han vedträn klyva så många,
säg honom det, att vi kunna vår gås väl bryna på spetten,
kliv på duvslaget se’n, och se, om släden ej kommer.»

Pigan med brödet gick, och, på knät sig klappande, listigt 
lockade in Burdus och lät den skrapa och gnälla, 
vadade sedan i drivan till Matts, som i stallet med iver
hackelse skar, ty han frös. Och se’n hon sagt vad hon skulle,
klev hon på duvslaget upp och pustade, rev sig i händren,
stack dem inunder sitt förkl’e och slog sig på axlarne korsvis;
men nu såg hon i molnet av flygande snön, huru släden
slingrade ut för backen vid byn med klingande bjällror.

Hoppande ner från stegen, hon sprang att berätta åt matmor.
Gumman med darrande knän lopp ut, och med klappande hjärta
andades kort, och en toffel ifrån henne flög uti brådskan.
Pigan till porten sprang och öppnade. Närmre och närmre
hördes nu bjällrornas klang och den klatschande piskan, och slutligt
även hästarnes trav, som in på gården med släden 
ilade, höllo vid dörr’n och snöiga rykte och fnyste.

Gumman vid släden stod och skrek: «Välkomna! välkomna!»
Famntog först sin son, som främst sig skyndat ur släden,
sprang se’n och hjälpte hans maka ifrån sin lurviga fotsäck,
knöt upp banden på huvan, och kysste; och tårar av glädje
föllo från gummans ögon på dottrens rosiga kinder.

«Men var är far? Han mår väl ej illa på födelsedagen?»
frågade sonen. «Tyst!» sad’ modren med vinkande händer,
 «tyst! han sover. Mitt barn! kläd av den snöiga pälsen:
väck honom se’n med en kyss, du allrakäraste dotter.
Stackars barn! vad din kind är röd av den kyliga vinden!»

Skyndsamt hängde hon upp deras pälsar på svarvade knappar,
vred helt sakta på nyckeln och böd dem stiga i stugan,
där den blomstrande frun, med sin älskvärt leende uppsyn,
skyndade fram och kysste den gamle på kinden.
Förvånad såg han upp och slöt sina barn i darrande armar.

F M Franzén:

Religionsentreprenörer

Ni tyda unkna skrifter för varandra:

vad Paulus mente och vad Luther sade,
hur många hustrur konung David hade,
på vilka vägar dödens barn få vandra.
- Vad mente Gud med Rakel och med Lea?
Hur skall man rätt förstå treenigheten?
- Ni ventilera mötet i Nicea
och rita helvetet och saligheten.

Vid nattens lampor och med grubblarminer
ni lösa gåtor, som ni bäst det önskar -
om dagen glömma ni att jorden grönskar
och solen skymmes bort av grå gardiner.
Allt ha ni färdigt, allt är uppenbarat,
ni döma en och var som ni behagar,
i edra skrifter har ni allt förklarat
och makrokosmos lyder edra lagar.

- Det vore gott om ni drog upp gardinen
och ströke dammet av från fönsterglasen
och glömde bort den himmelska extasen
och den förnumstigt kloka grubblarminen!
Det vore gott om såsom barn ni blevo
och gingo ut att lyssna och att leta
och lärde eder, vad de visa skrevo:
"vi veta endast, att vi intet veta!"

 R Jändel:

Menuett-visa om allehanda saker ihop

Pröva försiktelig
den du ej känner,
handla uppriktelig
med dina vänner;
när man berömmer dig
bliv inte röder,
när man fördömer dig,
tänk du har bröder.

Kom inte stjälandes
in uppå laget,
kom inte fälandes
just uppå slaget,
när som man äta vill,
liksom att snoka
och som du mäta vill,
vad de ha koka’.

Stick ej din näsa i
främmande kistor,
lät bli att läsa i
andras brevlistor;
spör ej högdragen gäst,
huru han heter,
skåd’ ej låntagen häst,
om han är feter.

Den som vill hugga på
allting och rida,
alla ord tugga på,
kan man ej lida;
var ej den häftigste
krokot att rätta,
lät den beskäftigste
bry sig med detta.

Vill man förfäkta sig,
kan du ej sanna’t,
säg ej: ursäkta mig,
jag vet väl annat;
hålt överskäringen
din uti tömmen,
var ej som käringen
tvärt emot strömmen.

Jordens besvärligste,
ledsamste börda
de som den kärligste
fägnad ej vörda;
mera du halsar dem,
mindr’ ä de gina,
mera du valsar dem,
värre de grina.

Tillökning
för baronessan Oxenstiernas skull, varutinnan poeten straffar sig själv, sedan han straffat andra:
Själv må du tukta dig,
rimmare tröga,
rimmet bör frukta sig
självt för de höga;
verser åt tärnorna
kan du väl giva,
men lät för stjärnorna
Stiernhielmar skriva.

J Runius:

Théàtre francais

Det fanns en scen, där världens första trupp 

bar ädla offer fram åt höga makter; 

men avund under långa mellanakter 

beredde sig i tysthet på sin kupp. 

Parterren, där man glömt att sätta vakter, 

en olyckskväll brutalt sig reste upp, 

uppsade snillets och Molière’s kontrakter, 

och huvudroll fick bullerbasen Krupp. 

Man lyder för en gång parterrens griller 

och ser ett rövarstycke à la Schiller, 

en pjäs så irriterande som klen. 

Vi sova över, medan skämtet räcker, 

tilldess en segersymfoni oss väcker 

och det blir åter världens första scen.