måndag 28 maj 2018

På dagen 316 år sedan: Jungfrurs anständiga friareval

föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702.

Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bejakad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång
och jag däröver trött.

S E Brenner:
Litografi av Johan Cardon

söndag 27 maj 2018

Gryning

Det gryr, det gryr. En glimt av ljus i öster
trängs mellan blocken in och mellan kramporna
i nattens mur. Nu kisa sömnigt lamporna,
och tunt och höstligt klinga våra röster.
Ännu en natt försvinner med sitt hägn.
Det gryr. Och doften utav fallet regn
sig tränger mellan ljusnande gardiner.
Törhända går en vårvind över landen,
törhända bär den saltskum ifrån stranden,
där stora vågor gå och solen skiner.
Törhända nu skall morgonljuset bända
en rämna uti mörkrets tjocka mur
och våra själar föra därutur.
Men våra ögon skulle ljuset blända.
För oss det finns ej mera ett törhända.
Se, framför oss är blott en beta bröd,
och fängelset, där mångas kedjor skramlat
och alla tomrum, där vi ofta famlat
i ångest kring och febernätters nöd.
Och dagen gryr. Och dagen gryr så grå som damm som samlat
sig över ögonlocken på en död.


F Heller (G Serner):
Frank Heller (Gunnar Serner), 1945

lördag 26 maj 2018

Trefaldighetsnatten

[Källarsalen på Fagervik om aftonen. Man tar ut innanfönsterna i fonden och öppnar glasdörrarne till verandan. Tullförvaltaren, Lotsåldermannen och Postmästaren sitta vid ett bord och dricka.]

Tullförvaltaren:

Nu är det vår! Bryt fönsterna ut liksom böljan bröt isen!
Vinterluften släpp ut, låt kaklugnen kallna i skamvrån.
Ungdom och vår med sippor och sälg oss vänta vid dörren;
kära fru Lundström, lägg brännvin på is och rusta en sexa,
sexa för sju med kräftor och ål samt med nya rädisor;
Burträskosten ej glöm och det möraste Bergmanska spisbröd;
sedan på kannorna fyll av Sankt Eriks skummande pilsner,
tag så av portern som ett emot två och blanda med pilsnern;
si, då är gästabud rett på svenskmannavis - jag har talat!

Postmästarn:

Väl du har talat, min vän och tullförvaltande broder;
köttet ju måste ha sitt, men anden också vill leva;
därföre sång och musik jag låtit hämta från staden.

Lotsåldermannen 

Bravo, du postinspektor! Men även jag har till nöjet
dragit mitt strå. Då i kväll den första ångbåten kommer,
hälsas han må som sig bör med hela stället signaler;
blågula flaggan vi hissa i topp från utkik och slupar,
och ifrån lotsbergets spets den gamla finska kanonen,
köpt på en strandauktion för fyra riksdaler i banko,
dundrande hälsa den skall befriarn som kommer från fastland,
första klassens kapten vår vän Kronander på Baggen.
Barnen sjunga utanför:

Välkommen åter snälla sol,
som jagat nordanvinden;
nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.

Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada;
värm sund och vik och vind och våg,
så få vi gå och bada.

Välkommen åter snälla sol,
lys över land och vatten;
nu klingar sång, nu stäms fiol,
nu dansas hela natten.

Stärbhusnotarien:

Hej! Ser ni mej? Här ar jag den första badgäst på platsen,
stärbhusnotarie jag är vid Rådstuvurätten i Köping;
dödsbon jag skriver ju opp och kallas väl därför på narri
Dödens fadder; ni känner ju mig sen i fjol? Har den äran!
Trettio somrar som gäst jag traskar på Fagerviks stränder,
badar mitt bad, spatserar min tur om morgon och afton;
gläds åt de glada som få, och skingrar tanken på döden.
Skådande ungdom och söl, föryngras jag åter om våren,
lik en ihålig ek, som grönskar dock utan att blomma.
Ren jag min stuga besökt ihop med den gamla Lovisa;
fönstren vi öppnat på glänt och vädrat, städat och stökat;
trädgårdslanden vi grävt; jag själv har krattat och rensat;
persiljelådan är klar, ty utan den kraftiga örten
flundror och sik, abborrar och samtliga fiskar som kokas
äro som intet och nix; jag känner min fattiga skärgård.
Dillen är sådd, den oumbärliga härliga dillen,
när i augusti från land de smällfeta sprattlande kräftor
föras i granris hitut, och från yttersta kobbar och öar
läckraste lammkött och kalv i båtarne komma till salu,
ej förgätandes väl att den oumbärliga dillen
ensam han äger den makt att göra vår kokströmming ätbar.
Glasrädisorna även jag sått, dock mera som grannlåt,
de ju garnera så bra på smörgåsbordet om söndan -
Blommor jag ock planterat av välkända, gångbara sorter:
främst lövkojan jag satt, med saftiga, skiftande färger,
fattad i krans av den doftande blyga resedan;
astrarne icke jag glömt, som komma så varligt på hösten.
När allt annat gått ut, står astern så karsker i frosten!
Och när den sista båten går in, och jag flyttar till staden
har jag än kvar en bukett åt ångbåtsrestauratrisen
såsom ett minne och tack för alla ljuvliga stunder
hon mig berett vid försalongens dignande matbord ...
O! den förträffliga aln, den inkokta laxen, go herrar ...

Tullförvaltaren

Håll då för tusan, notarie, ni äter ihjäl oss på fisken,
och våra stärbhus helt visst ni reda får innan kvällen!

Postmästarn

Gott, herr notarie, ni kom som den första svalan i juni,
att oss förkunna det vårn gått in i skärgårdens bygder,
första badgästen ni, som sedan följts av så många,
bringar vår lilla kommun det klingande guldet i pungen;
guldet blir silv’ och silvret det växlas, blir blänkande koppar,
regnar på prästen i dag, i morgon dryper på klockarn.
Så blir där välstånd i byn, så skattar ju staden åt landet.
Välkommen då, herr notarie, vi önska er alla så hjärtligt,
och tag del i vår fest till ära åt dagen - och natten;
här på trefaldighetskvälln vi dricka vår hälsa ur källor,
guldgula källor likvisst, fru Lundström tappat på flaskor...
Där skall jag dricka er skål och önska er länge få leva,
lika så länge som vi och ändå längre ett stycke.

Stärbhusnotarien 

Tackar, go herrar, jag tacksamt tar mot er vänliga bjudning,
först på sin plats och sist i sin säng är min lösen för dagen.
Pang! Jo där smällde ett skott! Ett till! för nu kommer båten!

* Vid källan under ekar och björkar står ett bord dukat med bålar och glas. Vid bordet sitta: Stärb-husnotarien, Tullförvaltaren, Postmästarn, Skalden, Revisorn, Komministern o. fi.

Stärbhusnotarien

Solen har axlat sitt ok och ränner med blänkande seldon
ut ur sitt femte hus som står i tvillingars tecken,
lämnar den opålitlige maj och tågar i kräftan.
Då blir det sommar i nord och stadsbon svettas i staden;
skolorna sluta termin, i verken börjar semestern.
Hemmen de brytas nu opp och fönstren kritas mot solen,
mattorna rullas ihop och vinterkläderna vädras,
våningen står i sitt stök, den luktar av kamfer och malört
strött av husmodren själv att skydda för måtter och målar.
Så bär det av; alle man till hamnen där ångaren ligger.
Loss och lägg ut! Är ingenting glömt? Nu far vi till landet!

 * Försommarns tid, den ljuvliga tid av ungdom och fägring;
sista sipporna stå ännu i skogen och vänta;
Guldvivan sticker då fram; åt bin och hungriga humlor
skänker hon honung och vax, åt barnen binder hon kransar;
inom vår trädgårds hägn där pråla tulpaner, narcisser;
nygrävd rabatt av den sammetsvartaste mulliga mylla
höljs av den doftande snö från blommande aplar i kanten.
Trädgårdsmästarn sin bänk då luftar, rensar och vattnar -
Se på de snörräta led av den mjällvita svällande sallat,
och rädisornas rad! De lyfta sig redan ur jorden
liksom de ämna gå bort på rosenröda små föttren...
Där står spenaten i flock, och den oumbärliga dillen -
Tyst du, min matfriska mun! - Vi återkomma, sa svalan!

Midsommartid, o ljuvliga tid, med syren och peoner!
O du syrenernas tid, men mest dock de vita
viska och dofta som förr om ungdom, om hopp och om kärlek,
minna mig än, ja ännu om parfym på en flickas handske,
eller en spetsnäsduk, en trofé ifrån nyårsbalen...
Kommer så båtarnes dag; då riggas, splitsas och målas;
metspön, gäddrag och krok från handelsman rekvireras;
röjd är vår tennisplats, snart vinka de brokiga hattar,
röda och vita och blå som jätteblommor i skogen.
Då är det ungdomens tid; den gamle fröjdas i minnet.

Högsommardag, då vinden står stilla på blänkande vatten,
solen han gassar i strand och barnen de bada i viken.
Göken sjunger ej mer, när lien går fram över ängen.
Nyslaget hö i lövklädda skak nu räfsas och bärgas;
smultron och mjölk, måhända en nysått och valstannad filbunk
väntar till kvälln det svettiga, hungrande, törstande slåfolk.

Fruntimmersveckan går in som damernas egen i juli;
namnsdag vareviga dag med portvin, kaffe och doppa -
rosorna stå i sin prakt, men falla mangrant för saxen:
Sara, Margreta, Johanna, Malena, Emma, Kristina
offras då rosornas skörd; det skönaste höves de sköna.
Almanackan spår regn; det regnar nog ofta, ej alltid;
när som det regnar likvisst, man samlas på societeten,
väljer till direktion och diskuterar programmet.
Nu skall det festas var kväll och spelas, lekas och dansas.
Dansas dock mest och hälst, ty nu har musiken kommit;
spelmän av första rang från den kungliga opran i Stockholm:
första fiolen är god, den andra dock fordom var bättre,
kontrabasen är bäst, klarinetten icke dess sämre,
men pianinot, gott folk, pianinot det spelar som ingen
fru direktörskan själv, en elev av konservatoriet,
fordom hon spelt för van Boom, jag tror på sextiotalet,
sedan hon spelt för sig själv, och sina närmsta förstår sig.
Väl! medan dansen går på därinne i höganloftssalen,
herrarne då, ej de yngsta likväl, de dricka sin pjolter,
eller de rulla ett klot i kägelbanan på berget;
damerna nere på bron de sitta i raderna långa,
icke de yngsta likväl, och vifta för myggen med kvistar;
myggen hör till, till nöjet som ormen i paradiset,
myggen är stygg, den sticks som bekant och hindrar att sova.
Hindrar? Ja men, ty i sommarnatten den ljusa i norden
vakas det skall, och skam den som sover för midnatt -
eljes I gören som jag: tan en lur, en grundlig på middan.
O! Du för ljuvliga natt, när äntligt i sängen man hamnar;
gustaviansk är min säng med bolster av sjöfågelsfjäder -
och man har nattlampan tänd att läsa en smula i bladet.
Slåss så en stund med myggornas frät, det förargliga följet,
drömmer sig in, tillbaks i vinterns mörkaste kvällar.
Sinnet blir tungt av tankarna kulna som hösten ...
Men så, när lampan släcks ut, är det dager bakom gardinen,
rödhaken sjunger alltren och fjärden den plaskar mot stranden,
högsommarsolen i norr, och nordost (halv-ost) har sin purpur
lagt i ett band som lyser och bländar likt strålande norrsken,
tittar i kammaren in! Det är dag! Då går myggen till vila!
Och du somnar med soln, med soln i ditt tröttade öga.

Rötmånan dåsar sig fram i hundstjärnans brinnande tecken;
allting står visset och torrt, förfallet, dammigt och kvalmigt,
hettan oss pressar till sömn och flugorna sticka en vaken,
dalierna sloka på stjälk och astrarne digna mot jorden...
Brunnarne sinat ut och marken har spruckit av torkan...
Då rullar opp uti ost de tornande blåsvarta åskmoln,
blixt bröstar av! Det blir tyst en sekund! Och det mullrar och rullar,
manglar och ranglar! Och så med en knall utav grova kanoner
fönsterna skallra av skrälln och spjällen de dallra i skorsten.
Åskregnet öser nu ner ur svartblåa molnen i zenit,
byarne blåsa så barskt på de piskade fjärdarnes böljor,
mänskorna fly uti skjul, de stänga då dörrar och fönster,
fåglarna krypa i lä av de ristade björkarnas stammar,
fiskarne sänka sig ner förskrämda till djup och till grynnor ...
Då är det bardalek uppi luften, på jorden, i vattnet;
sedan så lugnar det av; likt krutröken efter bataljen
molnen de rulla sin kos, det blir klart, det blir stillt i naturen,
solen begynner igen att lysa, att värma och bränna.
Rötmånan dock, trots hetta och allt, har sina ljusare punkter -
andjakten öppnas igen, och bärtiden börjas med körsbär;
släpärter föras till torgs och så kommer färsker potatis.
Ih! vad det sockret går åt när syltningen börjas i köken;
flugpapper köper man in, men flughåven sys i familjen;
barnen de hålla kalas, ricinolja hämtas från staden;
koleraryktet går löst så visst som amen i kyrkan;
alla nu hålla diet, men herrarne hålla sig konjak.

Så blir det kuttrarnes tid, det kungliga segelsällskapets!
Och när ett skallande rop går vitt att eskadern har kommit,
då skall man sopa i saln; direktionen träder tillsammans.
Societeten ger nämligen bal för flottans offcerskår...
Då säga gubbarne pass och jämka sig ner på kastellet;
drickande prata de strunt och minnas hur de varit unga.

Liksom en eftersläng på en bal så kommer augusti.
Eftersommarn bär frukt på försommarns avfallna blommor;
rågen står redan i skyl och vetet det gulnar så varligt,
Erik han löfte med ax och Olof han håller med kaka,
Larsmässan kommer med päron i år men ej av de fina;
astrakaner man ser på gångarne likvisst som fallfrukt,
hallonen höstas alltjämt, meloner och läckraste gurkor;
gurkor det är ju min frukt, min livfrukt må jag bekänna;
själv jag har odlat dem bäst och lägger dem in uti burkar,
burkar av blågrönt glas från ett halvstops rymd till en kannas,
köpta från Kosta bruk, jag tror att bon är vid Munkbron.
Hasselnötter man ser på buskarne börja att mogna,
nota bene, man ser om det finns några kvar ifrån sommarn;
ekorren äter dem jämt, och pojkar äta dem gröna.
Nu ränna svamparne opp som ogräs efter ett höstregn.
Svamparne ätas väl bäst som färska men kunna ock saltas -
Stopp! ty nu vända vi om till augusti, augusti månsken.
Fyrverkeriet hör till regattan med lyktor och facklor.
Ja, mina barn, mina barn - här stapplar ju gubben på målet -
sommaren lider till slut och kvällarne börja att skymma;
komma så mulna dar, man sätter sig inne och fryser;
och går man ut, man kliver i smuts, i sörja och väta,
sinnet blir argt och tungt och saknaden kännes i förskott.
Och ser man på, hos gammal och ung det vaknar en längtan,
längtan till stan, till hemmet, till krogen och saknade vänner...

Så är då sommaren slut, och man skiljes med vemod från landet
som från en sällare tid de lycksaliges öar och hinder...
Treuga Dei, Guds fred, i naturen har lupit till ända,
fejdrätten börjar igen, med kivet, nitet och mödan:
allt som är skönt och .är ungt blir kort likt sommarn i Norden.

Skalden

Ordningen är nu hos mig att tala ett tal invid bålen:
osökt jag bringar ett tack till notarien som sjungit om sommarn.
Självvalt ju ämnet är, jag väljer då - hören, go herrar,
kärleken väljer jag först, dess himmelska fröjder och sorger.
Eros, den äldsta av gudarnas ätt, den yngsta av mänskors,
Eros, det himmelska barn, som föds när en man ser en kvinna,
född av en blixt som mötte en blixt ur ett ljungande öga,
född uti fejder som slöts i famntag för evigheter!
Eros min sång! I moll och i dur, i moll för det mesta!

Chrysáëtos

Vad vänta de tråkiga kråkorna
därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
som fällde i nakna träd.
Vad vänta de bråkiga kråkorna
som stryka i hundratal?
Är det åtel och agn
på hemslaktarns vagn?
Eller ligger på strö
ett djur, som skall dö,
eller hålla kråkorna bal?
Vad vänta de bråkiga kråkorna därnere framför mitt hus?
De hänga i lindarne,
och gunga för vindarne;
på nattkvist kraxa de, och vänta att dager blir ljus.

Vad tjuta de svarta hundarna
i tobaksplantörens gård?
De luffa och leta i lundarna;
de hålla väl vaka och vård.
Vad sjunga de svarta hundarna?
De sjunga väl icke ut lik?
De sitta i klunga,
och tjuta och sjunga,
halsarne sträckta,
öronen stäckta ...
Nosarne heta och torra ...
Nu höras de morra,
när ugglorna börja sitt skrik.

Vad skrika de gula ugglorna
på tobaksladornas tak,
när rostiga flöjeln med bugglorna
knappt håller i vinden sig rak?
Vad sjunger den rostiga flöjeln
vid nattvindens sorgemusik?
Är det sorg eller nöd,
eller varslar det död?
Det är död, det är nöd, det är lik!

Vad göra de krokiga karlarne
därnere på hedens snö?
De sätta väl snaror för hararne
men marken ligger i tö.
Granris bära de,
störar skära de,
ruska ut vägen,
mäta ut stegen;
en svartklädd man sig sträcker med ett ljus
som om han ville lysa ut på heden:
och med en dåres röst han ryter som ett djur,
nyss sargat i dess trånga bur:
Chrysáëtos är död!

Och ropet kryper över snöig hed, och gråter
tills det mot höjderna i norr dör bort,
men skogen, som har liv, ger ropet åter,
och svarar snyftande men kort:
Crysáëtos är död!

I tomma rummen ensam nu han irrar
och tänder lampor, kandelabrar överallt...
Ifrån salongens vägg mot honom stirrar
porträttet främmande och kallt...
Han rasar kring från rum till rum och letar,
han söker vad som icke mera finns,
ett lönlöst sökande, som den förryckte retar,
och vad han letar icke mer han minns...
Han öppnar lådor, skåp ocb skänkar...
Från korridorn till köket kommer sedan turn;
han tittar under bord och bänkar...
Till sist han stannar i tamburn.

Där hänger glömd en liten kappa
med kragens skinn så sirligt nött,
där rundad kind den plägat klappa...
Då vaknar minnet, ögat brinner rött!...
Och ut i natten på nersnöad hed
han springer och söker,
han går över diken och över led,
me’n yrsnön kring honom röker!

Tag upp! Tag upp! Har du spår?
I skur och i ur han stapplar mot sten,
han snärjes i snår,
och snötjockan står som en mur...
Som en tjur han rusar mot vind’,
han är blind,
han är blek om sin kind
fast pulsarne gå!
Gå på!
Gå på tå,
eller sjunker du ner,
och ingen dig ser,
och ingen dig hör,
om du ber,
när du dör,
när du myllas i snöblommors bädd!
Är du rädd,
min son?
Se, himlen är svart
som ett plån
utan skrift,
som en sten på en grift
men ingen uti.
Stå bi!
Håll ut eller bli!

Han hunnit fram till kullarne i söder,
där unga björkar ibland lärkträd stå...
Här vakna minnen, hjärtat blöder...
här arm om liv med henne plägade han gå,
När du steg ur havets sköte,
föll jag för din skönhet ner:
väl förlåtligt om jag skröte –
Nemesis dig icke ser!
Chrysáëtos!...

Chrysáëtos, Guldörn, i ditt gyllne öga
såg jag soln gå upp den sista gång...
När vi möttes över molnen i det höga
lockade jag ner dig med min sång...
Ur din vinge röck jag då en penna,
uti guldbläck sen jag skrev
sångerna du känner – från Gehenna,
som vårt paradis ju blev!

Sommarafton... Sommarafton, stillt i vinden,
ifrån bokars gröna ljus,
sol i ögat, sol på kinden...
hemåt till vårt murgrönshus...
Eftersommar, tyst i skogen,
fåglarne ej sjunga mer,
när som blomman först är mogen,
falla bladen på er ner!

Guldpudra vid järnkällan,
kopparorm under silverlind,
det är huldrans gåta!
Det är din och min!
Medan minnena yra...

Medan minnena yra som barvinters snö
han tränger allt djupare in i skogen,
men skogen tar slut, han står vid en sjö
där fåror skönjas efter stora plogen –
vintervägen är ruskad rak som ett streck,
på sidorna kantad med stubbade granar;
men över vägen går en strimma av bläck...
han stannar modfälld och spanar.
Då hörs från mörkret ett plaskande, ett dunkande,
ett pustande, ett stönande, ett klunkande,
och så ett tjut,
ett fasans utan slut.
Ut ur mörkret rusar
en svart och röd koloss,
isen gungar, vattnet brusar,
de böjda granar med varandra slåss.
Isflaken knäckas som rutor,
bitarne klinga som glas,
musik som ur tusende lutor
av en jordbävning slås i kras.

Förbi som en sårad val,
går ångarn, flåsande stenkolsröken,
begraver allt i svallvågens dal
och skummet dansar som vita spöken.

När soln går upp... När soln går upp över isfält blått,
då komma de krokiga karlarne
att skåda var ångarn gått;
och kråkor komma som stararne
att plocka upp smått och gott.

På iskanten sitta hundarna
och tjuta som förr i lundarna – – –
Det gick som de hade spått!


REVISORN.

Turen är inne hos mig, men vad jag arme skall sjunga ?
Eros, allhärskaren, talt, då höves oss andra att tiga;
sorgen, sin sorg har oss sagt vår skald i tårade metrar.
Sångarstrid jag ej valt, min giga den är ingen lyra;
därför berätta jag vill en dröm som jag drömt – vid mitt skrivbord.

Jag drömde. Jag drömde att jag var en krympling
och satt uti ett rum som nog var mitt...
Vid lampans röda sken jag såg en krets
av mänskor, som jag trodde känna.
Jag stirrade på lampan, men mitt vänstra öga
en man vid pianinot såg;
han spelade, men ej en ton jag hörde,
jag endast såg på deras ansiktsdrag,
som hörde på, hur dessa skiftade
i harmonier mörka, skrikande,
men den som spelte såg jag blott från ryggen,
och hur hans huvuds skugga rörde sig
på noterna han hade framför sig.

Och noterna jag lade märke till:
på avstånd deras svarta kryss och bågar
sig slingrade ihop till ansiktsdrag,
som liknade fullkomligt mina gästers.
Ju mer han spelte, desto flera mänskor
jag såg i rummet radas opp
på stolar, soffor, bord och hyllor!

Nu blev det kvavt, och någon öppnar dörren,
först till tamburn, och där var mörkt;
sen öppnar någon annan ut till farstun;
och där brann gasen, vitt men matt,
och sken på golvets svart- och vita rutor
som liknade en schackspelsbräda.

Därbakom slingrade sig trappans snäcka
med ledstång av mahogny, rätt förbi
det smala farstufönstret mitt i fonden,
I trappan stod en hög och smärt gestalt
orörlig, mörkklädd, tätt beslöjad;
hon lutade sig ner som böjd av sorg,
begrundan eller djupaste förtvivlan...

Mitt öga skärpt av lusten till det nya
nu tränger med sin blick igenom farstufönstret...
Där ligger gården mörk, men över den
på andra sidan syns en upplyst våning...
Damastgardiner, lyxartiklar, dyra möbler,
och matsal med ett präktigt dukat bord,
blott två kuvert, men allt av silver,
det mindre tillbehöret var av guld;
peoner och syrener i japanska vaser,
serveringsbordet dignade av allt
vad hav och skog och trädgård alstra;
men ingen mänska syntes till.
Min blick, som trängt ditin, blev till en tråd,
och på den tråden drogs jag efter,
jag, hela min person, jag själv,
och var på ögonblicket in i våningen!

Jag stannade i matsalsdörren, bländad,
men rädd som om jag gjort ett inbrott.
Jag såg på mina usla kläder, på min gestalt –
och mina kryckor...
Skadskjuten kråka tyckte jag mig lik...
med benen slängande inunder vingen.
Jag skämdes så jag grät...
En dörr slogs opp och från salongen
nu en kvinna trädde ut; och det var hon från trappan...
Men brudklädd, strålande av ungdom,
av skönhet, godhet, barnsligt självbehag.
Hon räckte handen, sägande med blicken:
nu är du min, och jag är din.
Jag föll på knä och kände i ett ögonblick
hur usel, hur ohjälpligt usel som jag var.
Ovärdig att av kvinna älskas.
Hon log och bjöd mig stiga upp.
Jag reste mig, och tänk, där stod jag ung,
och frisk, ej mera krympling!

Har du av lycka gråtit, överlycka,
då själen sväller ut, förstoras
och sänder tacksamhetens känslor ut,
oändligt ut, långt bortom stjärnorna,
och längre, ty där finns ej gränser?
Nåväl, jag satt vid bordet med min brud.
Allt var mig till behag, och ord och tankar
vi födde hop och buro fram,
jag fann mig gnistrande av kvickhet,
ibland vi lyfte oss på tankens vingar,
ibland vi sökte djupen, sakens kärnor;
värld och natur, de dunkla mänskoöden
vi tolkade som ur en öppen bok...
Det var ett bröllop där två själar vigdes...

Emellertid jag nämnde att hon var fullkomlig
i skick och sätt och icke minst i dräkt.
Likväl i allt det sköna fanns en smaklöshet
som retade mitt öga hela tiden.
Där satt en bandstump, nämligen en röd
förarglig bandstump på den högra skuldran.
Jag återhöll mig länge, gjorde våld på mig,
men plötsligt, under talets gång,
min hand ej längre kunde styras,
och jag grep det röda bandet tanklöst, utan ondska...

Men då, med ett, förvandlades min brud,
ett ansikte så grymt som väl Gorgonens,
där varje linje blev en liten orm,
hon visade när masken kastats,
och med en röst, en nattvaksröst hon väste:
”Jaså, du är en sådan, en pedant
som kritiserar när du skall beundra?” –
”Nej,” svarte jag, ”men jag dig vill fullkomlig,
och syns en fläck, jag vill den taga ut.”
Och hon: ”Du fläckuttagare, gå hem till ditt,
behagar jag dig ej, så får jag andra!” –
”Högst sannolikt, gå bara ner på gatan!
Där får du många andra, aldrig mig.”

Nu började en ordstrid utan ände,
och ej den ena fattar vad den andra vill;
ett stormgräl utan mening, utan syfte
sig spinner ut och artar sig till strid...
Jag tyckte att vi grälade i dagar, veckor,
ja åren gingo, ljusen brunno ner,
och soln gick upp och månens skiften
så fort varandra följde som sekunder...

Ibland jag vaknade, men somnar genast om,
och drömmen började igen som grälet.
Vi stredo slutligen, och sen vi gräto
så bittert över vår förnedring...
försonades och smektes, svuro kärlekseder,
och så vi grälade igen och stredo...
Då skrek jag högt: ”Finns intet slut,
finns intet slut på detta helvete?”

Det fanns ej slut; och varje natt förnyas drömmen,
som blivit mig liksom mitt andra liv!


KOMMINISTERN I SKÄGGA

Trampande trampade spår jag följer den goda notarien,
endast en lärling jag är av vår skaldekonsts vördade fader,
Stjernhjelm, som först och som bäst har sjungit på renaste svenska.
Uti hexameterns gång, den sexfota klassiska versen,
teckna jag vill två bilder i smått ur den svenska naturen.

Rågen ryker

Rågen ryker i morgonstund och på böljande axen,
sunnan hon brisar så ljum, små kårar vattra på ytan;
liksom av mjöldamm en slöja där står och vaggar för vinden;
blommornas bröllop den blygsamt har dolt som Jupiters famntag
doldes i moln – och det årliga undret nu sker i det dolda!
Dovt som av ugnsvarmt bröd sig sprider i morgonens brisar;
endast en susning, en skälvning har gått genom rasslande stråen;
så blir det stillt; och när slöjan dras ifrån gungande grödan,
hemligt det hemliga skett, men undret det röjes i tecken.
Guden den godes gåva är bröd; ini rågblommans skärmfjäll
skönja du kan ju dess gagn, det nämns signatura rerum;
skurna av konstnärshand de nättaste små modeller
hänga ur blommorna fram och visa oss bagarens redskap.
Ugnsraka, spade och nagg, med kavlen, viskan och kniven...
Detta ett barn mig har lärt, jag begär ej tros av de stora.
Åkern har intet hägn, den ligger ju öppen i marken,
utsatt för flygfän och kryp samt maskarnas härjande skaror.
Vem gav väl grodden dess skydd, vem värnar strået i växten?
Ogräset just det är till att fördriva det skadliga fratet:
sänghalmens dövande lukt, kamomillens kryddiga dofter,
surkullans vidriga stank, den giftiga blåsporrens dunster,
prästkragen själv, och blåklinten, sökta till midsommarskransar,
lönnliga krafter de ha, ty aldrig de röras av yrfät.
Alltså den fridlysta säd av de kraftiga örter är skyddad,
skyddad som kläder mot mal av den beska, den giftiga malört.
Men, när som råttor och möss samt sparvarnes strykande skaror
komma i härjande hop att röva på gärden och tegar,
kornknarren skrämmer dem bort med sin harskramlas skärande skrällar;
osynlig själv med sitt arp och sitt knarp han är känder av alla;
ingen dock sett hans flykt och ingen har sett när han kommer,
oflygger född, men flyttar likvisst som de andra om hösten.
Huru han flyttar, ej än de lärde kunnat förtälja;
osynlig för han sitt liv, försvinner och kommer tillbaka:
kornknarrn är gärdenas vakt, han ensam är åkrarnes vätte.

Ängsladan.

Gick du en högsommardag mellan blommande ängar och gärden,
långt ifrån gårdarnas hus, att söka de ensliga stigar;
över en gärsgård du klev som brakar tillsammans och skrämmer
zig-zag-bandad en orm, som rinner tillbaks i ett törnsnår.
Törnskatan strax flyger upp, hon schäckar, gäckar och gväar.
Skogsbrynet följer du åt, av ormbunkar kantat och enar;
kortsnaggigt gräs, en älvdans med svamp och en slåtterblomma;
kastar dig in på en stig med furornas blanknötta rötter,
glänsande barr som dofta av harts och som slinta för foten;
myrstack vid går-tallens fot som en mila de byggt sig, små krypen;
blåbärsriset står mörkt som myrten; den vita pyrolan
blandar sig in lik orangens blom uti brudens krona. –
hackspetten hackar sitt hål, och grönsiskan högst upp i toppen
utav en mastträdsfur hon bygger på sviktande grenar;
skogsduvan ropar sin nöd som en kvinna ropar i barnsnöd.
Mäktig är skogen och mörk när som heligt allvar den ruvar,
liknar en tänkares rum som med tunga och gröna gardiner
stämmer ditt sinne till flit, till tankemöda och andakt.
Men se, nu ljusnar det opp, en skogsfälla öppnas för ögat;
stubbarne stå där på rot, vid rötterna växer det smultron,
och ini mossornas bädd syns skyddad den späda linnean,
persikoröda små klockor som dofta av mjölk och av mandel,
fin som en kammarduksnål i grönskande sammet är stucken;
stängeln står rak som ett strå, så nätt, så sirlig, så pyntad.
Vallvägen vindar sig in i granskogens dunkel ånyo,
svartare stammarna stå; en skogstjärn syns i en sänka,
näckrosor vita som vadd sig resa ur dyiga vattnet;
bröllopet hålla de här i ljuset, i solen, i luften,
sedan de dyka ner, för att gömma i ävjan sin smärta.
Kort som en fröjd är ju älskogens tid uti hela naturen,
börjar i himmelens sky och slutar på botten av sumpen.
Villande vägen hör upp, som ett ljushav öppnar sig ängen;
blommande klöveräng, den doftar likt hallon och honung.
Väpplingar, röda och vita, av bin och av humlor besökas.
Ängen han sjunger. Stå still, och hör på sångarnes körer;
är det dig ej, när du lyss, som om blommorna själva de sjöngo?
Blomstersång, blomsterdoft blandas ihop med vinden till välljud,
fattlig allenast för den som löst sig ut från ett samliv
under förkonstlingens flärd och fötts på nytt av naturen.
Följer så renen du åt, vid diket bygger en lärka;
klövergärdet är slut, och ängsmarken sträckes mot hagen;
slätt som ett golv den ljuvliga ängd med aspar och ekar,
gårdsplanen lik, den ligger i hägn av källhagens gärsgård.
Ensligt där synes ett hus, ett grått, ej olikt ett tempel;
förhallen bär på det resliga tak av virke som grånat;
fönster ej synas där; där bo varken djur eller mänskor – – –
Ensamt det står för sig själv, av ensamheten en sinnbild,
där just du önskade bo, om blott du kunde bo ensam,
utan dig själv, jag menar, men ensam är du ej ensam;
jaget ju följer dig åt som skuggan följer sin herre.
Ängsladan är det, ja blommornas hus, det torkade höets;
och till ett sällskap hon fått den resliga mosslupna linden,
linden, det trolska träd, som fri ej trives i sällskap;
endast i parkens allé hon tvingas stå klippter och uppställd;
hög som en kyrkas kupol hon bildar tornet åt templet,
och ibland träden hon bär de skönaste löv likt små hjärtan,
hjärtan som klinga för vind’; och blomman ett strålkransat huvud
buret av vingarna två, när frukten skall falla till jorden.
Ängsladan, blommornas hus, som doftar av vårbrodd och klöver,
under sin gavel likväl hon unnat ett tak åt ett svalbo.
Ett blott, ett ensamt par, här dragit sig undan från vimlet,
älska och fostra de små, bekymra sig icke om världen.
Ängsladans gäster det är, de enda hon tål under taket.

POSTMÄSTARN

Eja, nu är det jag; hur skall jag arme mig reda?
Ej jag flygger är född, jag kryper varligt på jorden,
klättrat likvisst en gång så högt som ett tak på en lada,
lyddes till flöjelns sång, den var rostig, den liksom gubben,
gubben som sitter hos er och knarrar, tutar och joltar.
Alltså då utan pardon – – – om anspråk vill jag ej tala.

Flöjeln sjunger.

Det sitter en flöjel på ladans tak,
tobaksladans ...
han sjunger bara rakt på sak
vid nordlig vind ...
I frost, med rost-
igt gap;
skrap; skrap;
det är en drake
på en hake;
vassa tänder;
vinden vänder.
Vip;
rip;
lip;
lipa,
stripa
bladen.
Va sa den?
Tobaksbladen.
Ala;
mala;
snus;
kardus;
karduser
förtjuser
magistern.
Gardister;
sprit,
split,
plit
på baln!
Korpraln!!!
Mästarn,
tobaksmästarn
på lur,
ur,
ur,
ur,
ursinnig,
finnig;
irr, irr,
irr klirr;
klirrsporre;
orre,
rus,
sinkadus,
kris – – –
polis!!!

Det sitter en flöjel på ladans tak,
tobaksladans.
Han visar stundom mera smak,
vid sydlig vind.
Höst,
tröst!
Trösta mej!
Brösta dej ej!
Järn brytes,
ljus snytes.
Du hoppas –
du snoppas.
Draken
på haken
visslar,
gnisslar
tänder;
bänder.
Vicka,
vricka –
err, err, err,
spärr –
spärras?
förvärras
slit, slit, slit.
Än en bit.
Vänster, höger,
rostig, tröger,
norr och söder,
sorg och döder.
Lip, lip!


TULLFÖRVALTAREN.

Det sämsta kommer till sist, och narren skramlar med skallran,
för det barnet som grät. Att skratta förlänger livet.
Alltså min fåglalåt som jag hört i min barndom i Skåne!
Där min vagga har stått, och visan jag lärt av min dadda.

Näktergalens sång

Ih, ih, ih, ih, ih!
Var de vi?
De var vi!
Vi var de!
Voj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan,
lull-lull-lull-lull-lull –
var de vi?
Ihih!
Titta!
lullan;
den girar,
arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull!
Var de di?
Titta!
Sir’u, sir’u, sir’u, sir’u?
Dadda! – Dadda!
sjätt, sjätt, sjätt, sjätt,
sir’u, sir’u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
Vit, vit, vit, vit, vit, vit, sir’u lillan!
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat’n, sat’n, sat’n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, sa, sa, sa, sa nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu’hjälp, dadda aitsch!


SKALDEN

Gillet är slut, vår trefaldighetsnatt är lyktad i gamman;
kyrkårets helgfria del nu börjas ju enligt kalendern,
denna skall räcka till jul; mig synes det dock som en villa:
sommaren själv är en helg, en helg som varar i månar.
Vila från id och från strid, med gudstjänst i fria naturen;
söndagsfriden han rår i sinnet, och söndagsfröjden
njuta vi alla dar, så många som finnas i veckan.
Natten har flyktat, i går var det lördagsnatten;
vårsolen tändes igen, och sabbat ringes i fjärran;
ringe den in till vår helg, vår sommar, vårt lantliv i sämja!
Skiljas vi nu, så råkas vi sen, vi ses alla dagar.
Därför icke godnatt! Vi hälsa varandra godmorgon!

A Strindberg:
August Strindberg.jpg

fredag 25 maj 2018

O jord, som stiger tvagen











O jord, som stiger tvagen
ur glidande isars bad!
Han kommer, den stora dagen,
om vilka siaren kvad.

Över lågande blånande åsar
går ett skimmer som förebud.
Så täljen, i skinande måsar:
Det är solen, det är dagens gud.

Du, som ruvade skum och dunkel
med natten som huvudgärd,
långt söderut står en karbunkel,
rund, röd och förundransvärd.

Du folk, som i grottor dig gömde,
i skumhet och gruvlig skräck,
han kommer, den guden du drömde.
Dina bedjande armar sträck!

Träd ut och skåda att världen
är stor och härlig och vid!
Lång, mycket lång blir nu färden
och full utav mödor och strid.

Träd ut och skåda ditt rike,
ditt arv i besittning tag,
och blive till gudars like
de bävande trälar en dag!


H Löwenhjelm:

Nu spricker det knoppar ur svarta träd










Nu spricker det knoppar ur svarta träd
i korta och ljusa nätter,
och lantmannen skådar den spirande säd,
varmed han besått sina slätter.

Nu skiner solen stekande varm
i små och stora städer,
det vimlar av mödrar med barnet på arm
och snälla familjefäder.

Och älskande par gå vid varje vik,
i lunder, på fält och gärden,
under tiden bärs somliga bort som lik
och småbarn födas till världen.


H Löwenhjelm:

torsdag 24 maj 2018

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Nu har baronen gått till sina fäder


















Nu har baronen gått till sina fäder.
Baronen var den siste utav ätten.
Nu står han lik i sal'n med gyllenläder,
betraktad stelt utav familjporträtten.

För fönster hänga tunga draperier
och taffeltäckarn putsar vaxljusvekar,
en typ från Rococo'ens Sans-Souci'er.
Av gamla steg på bonat golv det ekar.

Ack min baron! Vem kunde fordom skämta
som du i sal'n bland vänner och bland viner
med cyniskt, gammaldags spirituellt behag.

Du slagrörd blev som gamla libertiner.
Se gula vaxljuslågor fladdrigt flämta
ett spöklikt sken kring dina nobla drag.


H Löwenhjelm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Monsieur de Brie

Monsieur de Brie,
monsieur de Brie,
monsieur Maurice de Brie -
han har genie
och fantasie
men saknar energie.
Han kunde skald och statsman bli
om blott hans vilja ägde pli.


H Löwenhjelm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Mitt tempel

Träd in på mitt tempels förgård
bland månglarnas växelbord,
där är vimmel och sol och löje,
ej tankar där växlas, men ord.

Träd gärna in i mitt heliga,
se an mina skådebröd,
jag vill tända mitt rökofferaltare
i en dämpad och doftande glöd.

Men. Bak förlåten till det fördolda,
där jag gömmer vad jag har bäst,
där är arken med lagens tavlor,
mina minnen från livets fest.

Där Gud understundom sänker
sig ned i en molnstods skick
skall aldrig ett dödligt öga
få kasta en spejande blick.


H Löwenhjelm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Madame är mycket fin och mycket näpen















Madame är mycket fin och mycket näpen
och hennes blod är blått, så blått som möjligt.
Madame förstår så bra båd' trist och löjligt
och hon har ganska ofta gjort mig häpen.

Madames lever har jag fått övervara
och många sköna ting har jag fått skåda.
Ack om vi finge till Cythère fara
Madame och jag, jag och Madame, vi båda.

Så farom till Cythère, som evigt grönskar,
vars lund för kärlekspar står evigt färdig.
Förlåt Madame, att liten är min båt.

Förlåt, jag vet ju att jag fåvitskt önskar,
och kanske min sonett är föga värdig
en sådan fin och näpen Dame. Förlåt.


H Löwenhjelm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Madame är död och ligger blek i sängen






















Madame är död och ligger blek i sängen
och ser så gruvligt trött och liten ut.
Madame är död och skådespelet slut
och scenen dold av dessa sängomhängen.

Jag såg ju henne aldrig sova sött,
såg henne endast vaken le och tala.
Nu vet jag, att hon dolde det fatala
att hon var innerst gammal, hård och trött.

Hon var en liten näpen, road flicka
som fick av livets alla drycker dricka,
tills livet blev en kamp och ej en lek.

Hon blev så ensam, såg med ögon kalla
och trodde ingen, och jag svek som alla
ma belle dame, som nu är död och blek.


H Löwenhjelm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Jakt på fågel

 

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån’t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha’n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.


H Löwenhielm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Jag är besatt utav en enda känsla






















Jag är besatt utav en enda känsla
och allting annat krymper och förtorkar.
Pegasen ville jag ju gärna grensla,
men — ve mig arma — jag platt intet orkar.

Jag ville sjunga om den charm, som flödar
från mannen, som förstår att bära kläder,
som obekymrad går mot tusen dödar
och sorgfri genom flärdens salar träder,

ty si, han vet, hur väl hans rock är skuren
och att hans halsduk är en ögonlisa.
Men nej! Jag bliver stum som dumba djuren
och faller ned för att i stumhet prisa.


H Löwenhjelm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Jag har bott i ditt skimrande månskensslott
















Jag har bott i ditt skimrande månskensslott,
vid bergkristallfönstret med dig har jag stått
och skådat all världen i blänkande blått.

Men ibland vid det vackra min själ blev led.
Då gick jag i köket till drängarna ned
att skämta och glamma på drängars sed.


H Löwenhjelm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: God bless you, gamle quaerulant!

Vitsippor i Gullringskärrets naturreservat
















God bless you, gamle quærulant,
det är min själ en smul ej sant
att du är förorättad.
God bless you, sir! Och tro du mig,
all världen ler så hult mot dig!
Nu kan du vara lättad.

God bless you, sir! Och se dig kring
på jordens underfulla ring
som Noak förr i arken.
Se luften är av fåglar full
och grönska spirar strax ur mull,
när tjälen gått ur marken.

Och tusen millioner djur
sin vinterdvala krypa ur,
de bygga bo och föda.
God bless! Är allt ej ganska gott?
Har Gud ej skapat verkligt flott
och gjort sig mycken möda?


H Löwenhjelm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Förhistorisk jakt
















I öster rullar ett brandrött klot
över stelnad trapperuption.
Det är sol över slätter, där mammutfot
gjort hålor i kritformation.
Tertiärtidens dimmor ha vikit hän
i den dunkla prekambriska natten,
men dess barrskogars kåda glittrar än
som bärnsten i klargrönt vatten.

I land där makairodus rovgirig smög
bakom lippidodendrons stam
och var droppe av blod ur molluskerna sög,
har gondwanasystemet gått fram.
Kreodonten nu slumrar i ro som fossil
i sakta vittrande trias,
och lummerskogarna mil efter mil
ur isigt hölje befrias.

I nejder, som genljöd av urhästens tramp,
är det öde och skövlat allt,
och tornhöga vågor draga till kamp
mot klippor av sprucken basalt.
Där i duniga reden bland juraträn
Epyornis fordomdags kläcktes,
nu ståndar allena på bottenmorän
Pitekantropos Erektus.

Nyss från horisont och till horisont
han sprängt fram efter grottornas djur,
och med väldiga hovar hans livmastodont
slagit gnistor i veckad silur.
Nu står han allena bland flyttblock och grus
bland stenkols- och Devonkullar,
och hans öga blinkar mot brandrött ljus,
som på bergens spetsar rullar.


H Löwenhielm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: En klagovisa över Tyskland

(En gourmand tillägnad).

En gång har också jag det landet gästat,
där sehenswürdig är varenda plätt;
det land, som Kaiserns ande durchförpestat,
där Denkmäler man överallt har rest att
åminnas någonting, som en gång skett.

Dock vill jag aldrig glömma rosenstocken 
i Hildesheim och Dômens små kapell;
men Du, du minnes endast bottenfocken
utav en iskyld flaska Henkel trocken,
som dracks en natt i Trulssons lyxhotell.

Du, som »The Gourmets guide to Europe» följde
och hamnade vid Pfortes fyllda fat,
vad bry väl dig de strida regn, som sköljde
Thüringerwald och utsiktsbergen höljde.
Ditt öga sökte endast utsökt mat.

Dock känner jag en lust att fråga: »Månne
du minns ett rimmat anslag i Wachstein,
und auch die dicken Herrn aus »Hohe Sonne»?
Ich weiss, sie hatten nie gefühlt die Wonne
ein solcher dicker Deutscher nicht zu sein.

Doch! Bringet mir die Raubenritter wieder,
und junker Georg bringet mir zurück;
und Goethes Gartenhaus und Heines Lieder.
Ja, ge mig blott de gröna jägartider,
som jag har sett på tusen oljetryck.

Von Sonntagsleuten voll die Stadt ich sehe
und jedes Gust’chen hat ’nen Grenadier.
Die Siegesgöttin winkt mir aus der Nähe.
Ich grolle nicht. Zum Patzenhof ich gehe
und trinke dort ein Seidel dunkles Bier.


H Löwenhjelm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: En grå och stilla sjö med sanka stränder





















En grå och stilla sjö med sanka stränder,
med bruna vassar och med gula trän.
Från land hörs usla kråkors hesa skrän
och i det stilla vattnet knurra änder.

Ack inom kort de skola draga hän
till mera lyckliga och varma länder,
me'ns här i köld och mörker allt sig vänder
och vinden sliter sommarns lust-palai´n.

Det bor förgängelse, evart man skrider.
I själatåget all naturn sig vrider.
En dum person går kring bland döda blad.

Den tänker på, att det var ljuvt i våras
att av en lustig liten dam bedåras,
så ljuvligt, att personen än är glad.


H Löwenhjelm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Drager dädan all jordens didakter!



Drager dädan all jordens didakter!
Jag är trött på ert pjoskiga pjunk.
Genom gråa och ljudlösa trakter
går i afton min klumpiga lunk.

Om du någonsin var i Sahara,
så gå vi ej ditåt igen.
Det givs njutningar mera bizarra
i lyckliga Arabien!

Du är bliven en liten homunkel
och du suger din vattenpipsrök.
Genom nätternas nunande dunkel
vill jag leda ditt puckliga ök.

Se den ensliga stjärnan som brinner,
må den vara oss ledfyr och bloss,
att ej rymdernas farande djinner
må ha någon makt över oss.

I öknarna vilddjuren brumma
sin gamla och hemska ballad.
Låt oss dröja i kryddgårdar skumma
vid de tusende pelarnes stad.

Här bland drömmar och lågmälda sånger
vill i örat jag viska dig: Minns,
vad jag viskat dig tusende gånger,
att allenast en verklighet finns.


H Löwenhielm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Det skiner en sol och det blåser en vind


Det skiner en sol och det blåser en vind
på slätten där jag går.
Jag är en gammal lustig pan,
som vankat i många år.

Vad är det för grå förfallen gård,
som ligger öde och låst?
Vad båtar ett hem? Hela jorden är min,
där jag vandrar i sol och i blåst.

I skogen bland drösslande röda löv
har vinden gått till ro,
det gliser sol mellan stammarna,
där ekorrungarna gno.

Hela da'n har det ljudit en flöjtmelodi,
densamma igen och igen,
den har drunknat i blåst, men i skogens lä
kan bättre jag höra den.

Det är en lustig dur-melodi,
men den spelas i klagande moll
av en ensam vandrande höstlig pan
eller faun eller annat troll.


H Löwenhielm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Den förlorade sonen

Där hemma ståndar tallen
vid gården som lyser röd.
Hästarna gnägga i stallen
och det doftar av nybakat bröd.
Jag vill gå, jag vill gå till min fader
ty min själ är i ångest och nöd. -
Men! Min fader är borta och död.

Jag sitter på spiselbänken
i varmt och trevligt kök
och mor min sysslar i skänken
att bjuda på kaffe med gök.
Hon kommer trind och fryntlig
och trugar på gammal sed. -
Men! Mitt sinne är utan fred.


H Löwenhjelm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Bel-Marduk

Bel-Marduk har mördat sin son Ivoklys.
Ren likvakans talgdankar flämta.
På den väg, som av vilda centaurer skys,
sarkofagen jag sändes att hämta.
Av blödande fingrar skall svepningen sys,
ty Bel-Marduk har mördat sin son Ivoklys.

Bel-Marduk sitter så stel som en bild,
han har dräpt, han har räddat sin ära.
Giv mig rödaste vin till att supa mig vild,
detta liv blev för tungt till att bära.
Kan det givas en gud, som är nådig och mild,
när Bel-Marduk är hård som en stenhuggen bild?


H Löwenhielm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Barnbördsgemaket
















En moder i sängen, en fader bredvid,
det höves i barnbördsgemaket,
därtill jordegummor som bida i frid
och ivriga änglar i taket,
och så kommer barnet i sinom tid
med skrik och är hjälplöst och naket.


H Löwenhielm:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: Aftonstämning på Ceylon




















Det är ljus, det är ljus. Visst har solen gått ned,
men det lyser, det lyser ändå.
Det är ljus på backig, rödsandad led.
Det är ljus i var skrymsla och vrå.

Det är ljus och dunkel blandat ihop
till ett underligt skimrande sken,
som krupit ned i varenda grop
och bakom varendaste sten,

som sitter på tebuskens glatta blad
och bakom grevillians stam,
som dröjer bak halmtäckta hyddornas rad
och djungelklädd, bergig kam.

Det är tidens ur, som stannat ett slag
och jorden ligger i rus.
Det är som på skapelsens första dag
då befallningen ljöd: »Varde ljus!»


H Löwenhielm:

tisdag 22 maj 2018

Helige Ande, låt nu ske



Helige Ande, låt nu ske
undret som väcker oss alla.
Låt Guds församling än få se
eld ifrån himmelen falla.
Oss ock ett styng i hjärtat giv,
stynget som blir vår själ till liv.
Helige Ande, hör oss.

Sanningens Ande, röj den nöd
som vi i hemlighet bära:
mänskan ej lever blott av bröd,
henne Guds ord måste nära.
Sänd oss en hunger runt kring jord
efter att höra Herrens ord.
Sanningens Ande, väck oss.

Helige Ande, låt din röst
högt om Guds gärningar tala.
Vittna för tron om korsets tröst,
krossade hjärtan hugsvala.
Visa oss Guds rättfärdighet,
låt oss få se hans salighet.
Helige Ande, fräls oss.

Kärlekens Ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande, led oss.

P Nilsson

Nattvardsbarnen

Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den lantliga kyrkan
stod vitmenad i morgonens sken. På spiran av tornet,
prydd med en tupp av metall, vårsolens vänliga lågor
glänste som tungor av eld, dem apostlarna skådade fordom.
Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten
stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken
susade glädje och frid. Guds frid! med rosiga läppar
viskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar
fåglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste.
Kyrkogården var sopad och ren. Så grann som en lövsal
stod dess åldriga port, och där innanför på vart järnkors
hängde en doftande krans, nyss bunden av älskande händer.
Själv solvisarn, som stod på en kulle emellan de döde
-- hade väl stått där i hundrade år --, var sirad med blommor.
Liksom den åldrige far, ett orakel i byn och i släkten,
som på sin födelsedag bekransas av barn och av barnbarn:
alltså stod där den gamle profet, och stum med sitt järnstift
pekte på tavlan av sten och mätte den växlande tiden,
medan runt om hans fot en evighet slumrade roligt.

Innantill var kyrkan ock prydd, ty i dag var den dagen,
då de unga, föräldrarnas hopp och himmelens kärlek,
skulle vid altarets fot förnya sitt döpelselöfte.
Därför var vinkel och vrå var fejad och putsad, och dammet
blåst från väggar och valv och från oljemålade bänkar.
Kyrkan stod som en blomsterparterrlövhyddones högtid
såg man i levande bild. Ur adliga vapnet på muren
växte en buske af löv, och predikstolen av ekträd
grönskade ännu en gång, som fordom staven för Aron.
Bibeln därpå var sållad med blad, och försilvrade duvan,
fästad inunder dess tak, ett halsband hade av sippor.
Men i koret framför, kring altartavlan av Hörberg,
kröp en ofantelig krans: ljuslockiga huvu'n av änglar
tittade fram, som solen ur moln, ur det skuggiga lövverk.
Mässingskronan jämväl nyskurad blänkte från valvet,
och i stället för ljus pingstliljor i piporna sutto.

Redan klockorna gått och den vimlande skaran var samlad
fjärran från dalar och berg, att förnimma det heliga ordet.
Hör! då brusa med ens de mäktiga toner från orgeln,
sväva som röster från Gud, som osynliga andar i valvet.
Liksom Elias i skyn, då han kastade manteln ifrån sig,
alltså kastade sinnet sin jordiska dräkt, och med en röst
föll församlingen in och sjöng ett evärdeligt kväde
av den höge Wallin, av Davidsharpan i Norden,
stämt till Luthers koral, och sången på väldiga vingar
tog var levande själ och lyfte den stilla mot himlen,
och vart anlete sken som den heliges anlet på Tabor.

Se, då trädde där in i kyrkan den värdige lärarn.
Fader han nämndes och var i församlingen: kristelig enfald
klädde från huvud till fot den sjuttiårige gubben.
Vänlig var han att se, och glad som bebådelsens ängel
gick han bland skarorna fram, men därjämte tänkande allvar
låg på hans panna så klart, som på mossiga gravar ett solsken.
Som i ingivelsens stund -- en aftonrodnad, som bleknad
skimrar i menniskans själ ännu av skapelsedagen --
konstnärn, himmelens vän, sig tänker Johannes på Patmos,
grånad, med blicken mot himmelen höjd, så syntes den gamle,
sådan var ögonens glans, och sådant lockarnas silver.
Hela församlingen reste sig upp i numrerade bänkar.
Men med hjärtelig blick den gamle till höger, till vänster
vinkade hälsning och frid, och försvann i det innersta koret.

Enkel och högtidsfull gick nu den kristliga gudstjänst,
sånger och bön och till slut ett lågande tal av den gamle.
Månget bevekeligt ord och förmaning, tagen ur hjärtat,
föll som morgonens dagg, som manna i öknen, på folket.
Sedan, då allt var förbi, framträdde lärarn i koret,
följd av de unga dit upp. Till höger gossarna ställdes,
smärta gestalter med lockiga hår och med rosiga kinder.
Men till vänster om dem, där stodo de darrande liljor,
stänkta med morgonrodnadens färg, de sediga tärnor,
händerna knutna till bön och ögonen fästa på golvet.
Nu med frågor och svar begynte förhöret. I början
svarade barnen med brydd och stapplande stämma, men gubbens
vänliga blickar dem muntrade snart, och de eviga läror
flöto som källornas våg så klart från oskyldiga läppar.
Var gång svaret var slut och så ofta som Frälsaren nämndes,
gossarna bugade djupt sitt huvud och flickorna nego.
Vänlig läraren stod som en ljusets ängel ibland dem,
tydde för barnen det heliga ut, det högsta, i få ord,
grundligt, men enkelt och klart, ty allt det höga är enkelt
både i lära och sång, ett barn kan fatta dess mening.
Liksom den grönskande knopp utvecklas, när våren är inne,
blad framsticka vid blad och, värmda av strålande solen,
målas med purpur och gull, tills sist fulländade blomman
öppnar sin doftande kalk och vaggar med kronan i vinden:
så utvecklades här den kristliga salighetslära
stycke för stycke ur ungdomens själ. Föräldrarna alla
stodo i tårar bakom och gladdes åt träffande svaren.

Nu steg gubben för altaret upp: förvandlad på en gång
-- alltså syntes det mig -- var då den vänlige lärarn.
Hög som en Herrans profet, allvarlig som döden, som domen,
stod han, ett Guds ombud, ett prövandeskickat till jorden.
Blickar, skarpa som svärd, i genomskådade hjärtan
sköt han; hans stämma var djup, var dov som en åska på avstånd.
Alltså förvandlad med ens, han stod där och talte och sporde:
»Detta är fädernas tro, den tro, som apostlarna lärde,
detta är även den tro, vartill jag har döpt er, då än I
lågen vid mödrarnas barm och närmre till himmelens portar.
Slumrande lyfte er då den heliga kyrkan i skötet:
vaknade ären I nu, och ljuset med strålarna alla
regnar från himmelen ner; i dag på ungdomens tröskel
ställer hon ärligt er fria igen att pröva och välja,
ty hon vet ej av tvång, blott övertygelse vill hon.
Detta är prövningens stund, det är vändningspunkten av livet,
frö't till de kommande dar: oåterkalleligt flyger
ordet från läpparna nu: besinnen er, innan I svaren!
Tänken ej heller med svek att gäcka den spörjande lärarn,
skarpt är hans öga i dag, och förbannelse vilar på lögnen.
Börjen ej levnadens väg med en lögn; församlingen hör er;
syskon, föräldrar och släktvad kärt och heligt på jorden
finnes, det står för er syn som vittnen: den evige domarn
blickar ur solen till er, och ängeln, som står vid hans sida,
ristar bekännelsen in i evärdliga tavlor med eldskrift.
Alltså, tron I på Gud, på Fadern som skapade världen,
Sonen som frälsade den, och på Anden som enar dem båda?
Viljen I lova mig här -- ett heligt löfte! -- att älska
mer än det jordiska Gud, och var människa såsom en broder?
Viljen I lova mig här att bestyrka er tro med er levnad,
kärlekens himmelska tro, förlåta, fördraga och hoppas,
huru ert öde må bli, och att redliga vandra för Herran?
Viljen I lova mig det för Gud och för mänskor?» -- Med klar röst
svarade gossarna ja, och ja med viskande läppar
svarade flickorna ock. Då smälte på lärarens panna
molnet med åskorna i, och han talte med mildare stämma,
ljuvlig som aftonens fläkt, som harpor vid Babylons älvar:

»Varen mig hälsade då, välkomna till himmelens arvskap,
barn ej mer från i dag, men bröder och systrar i trone!
Dock -- varföre ej barn? Till barn hör himmelens rike.
Nere på jorden en samling av barn, och i himlen en fader,
styrande dem som sitt hus, förlåtande, straffande ömsom;
detta är människolevnadens bild, som Skriften har lärt oss.
Saliga äro de rena för Gud! På renhet och oskuld
vilar den kristliga tro, hon själv är ett barn ur det höga.
Starka som männer och fromma som barn, är summan av läran,
som den gudomlige lärt, och lidit och dött för på korset.
Ack! då I vandren i dag ur barndomens heliga fristad
ned och allt djupare ned i årens kyliga dalar,
o! hur kommen I snart, för snart, att längta tillbaka
upp till dess kullar igen, till de solbeglänstadär straffet
stod som en fader för er, och förlåtelsen, klädd som en moder,
gav er att kyssa sin hand, och det älskande hjärtat var skuldfritt,
livet var lek, och er hand grep efter himmelens rosor!
Sjuttio år har jag levat alltre'n, den evige fadern
skänkte mig glädje och sorg, men livets skönaste stunder,
när jag blott såg dem i ögonen rätt, jag kände dem genast,
kände dem alla igen; de voro min barndoms bekanta.
Därföre, tagen därfrån till ledare livet igenom
bönen med blicken mot skyn och oskuld, människans barnbrud.
Oskuld, älskade barn, är en gäst från sällare världar,
skön med sin lilja i hand: på livets brusande vågor
gungar hon trygg, hon märker dem ej, hon sover i skeppet.
Lugn hon ser sig omkring i människovimlet: i öknen
stiga änglarna fram och tjäna henne, hon själv vet
ej sin härlighet av, men hon följer trogen och ödmjuk,
följer, så länge hon får, sin vän: förskjuten ej henne,
ty hon är kommen från Gud och hon har himmelens nycklar. --
Bönen är oskulds vän, och den villiga flyger beständigt
mellan jorden och skyn, hon är duvoposten till himlen.
Anden, en evighets son, landsflyktig och fjättrad i tiden,
rycker på kedjorna jämt och strävar som lågorna uppåt.
Ty än minnes han rörd sin faders boningar många,
minnes sitt fäderneslanddär det blomstrade friskare blommor,
lyste en skönare sol, och han lekte med vingade änglar.
Då blir jorden för liten, för kvav, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen, och andens längtan är andakt,
andakt heter hans skönaste stund: dess tunga är bönen.
Ack! när livets oändliga tyngd nedfaller uppå oss,
trycker till jorden vårt hopp och inunder jorden, i grafven,
väl är det skönt att bedja till Gud, ty de klagande barnen
visar han ej från sin dörr, men han tröstar och läker och hjälper.
Skönare är det likväl att bedja, när allting oss väl går,
bedja i lyckones dar, ty livets skönaste lycka
ligger på knä för den eviges tron, och med händerna knäppta
prisar hon, tacksam och rörd, det godas givare ensam.
Eller veten I, barn, ett gott, som ej kommer från Herran?
Vad har människan väl, den arma, som icke hon undfått?
Derföre, fallen i stoft, tillbedjan! Seraferna tillbe,
skyla med vingarna sex sitt anlet för glansen av den, som
hängde på intet sitt murarelod, då han murade världen.
Jorden bevittnar hans makt, och fästet förtäljer hans ära.
Släkten blomstra och dö, och stjärnorna falla från himlen
neder som vissnade blad, årtusen med döende tolvslag
lägga sig ned för hans fot, och han ser dem, men räknar dem icke.
Ho består för hans syn? Förfärligt är domarens allvar,
störtar de trotsiga ned med en vink: när han talar i vrede,
höjderna hoppa som kid och bergen springa som rådjur.
Dock -- vi frukten I eder, I barn? Den förskräcklige hämnarn
ack! han är kärlekens Gud: Guds röst var icke i jordskalv,
icke i eld eller storm, men hon var i den susande fläkten.
Kärlek är skapelsens rot, Guds väsen: oändliga världar
ligga som barn vid hans barm: han skapte dem endast fördenskull.
Endast att älska och älskas igen, han blåste sin anda
in i det slumrande stoft, och upprätt stod det och lade
handen på hjärtat och kände det varmt av den himmelska lågan.
Släcken den, släcken den ej! hon är andedräkten av livet,
kärlek är liv, men hatet är död. Ej fader, ej moder
älskade eder som Gud, ty att I mån saliga varda,
gav han sin endaste son. När han böjde sitt huvud i döden,
firade kärleken glad sin triumf; fullbordat var offret.
Se, då rämnar med hast förlåten i templet, som skilde
jorden och himmelen åt, och de döde stiga ur graven,
viskande sakta varann i örat med bleknade läppar
ordet, blott anat förut, till skapelsens gåta: försoning!
Kärlekens djup är försoningens djup, försoning är kärlek.
Därför, du människobarn, du älske förbarmande fadern,
vilj vad den helige vill, och av kärlek, men icke av fruktan:
fruktan är slavarnas dygd, men det älskande hjärtat är villigt;
var fullkommen för Gud, fullkommen är kärleken ensam.
Älskar du Gud som du bör, då älskar du bröderna även:
solen på himlen är en, och en är kärleken också.
Bär ej var mänsklig gestalt det gudomligas tecken på pannan?
Läser du ej i hans drag ditt ursprung? Seglar han icke
vilsen som du på ett främmande hav, och leda ej honom
samma stjärnor som dig? Vi skulle du hata din broder?
Hatar han dig, tillgiv! Det är skönt att dock stamma en bokstav
fram av den eviges språk: förlåtelse nämns det på jorden.
Känner du den, som förlät med törnekronan kring hjässan,
bad för sin fiende ömt, för sin bödel? Känner du honom?
Ack! du bekänner hans namn, så följ hans exempel tillika,
tänk om din broder ej argt, men överskyl med hans brister,
visa den irrande rätt; ty den gode, den himmelske herden
tog det förvillade lamm på sin arm och bar det till modern.
Detta är kärlekens frukt, och på frukterna känna vi honom. --
Kärlek hos Gud är de skapades väl, men kärlek hos mänskan
är en oändelig suck, han längtar och tål och fördrager,
lider, men glädes ändå, och med tårar i ögonen ler han.
Hopp, så heter hans jordiska lön. Det vänliga hoppet
gör vad det kan, ty det pekar alltjämt åt himlen och trofast
hugger sitt ankares tand i gravens djup, och därunder
diktar en skönare värld, ett dunkelt, men älskeligt skuggspel.
Släkten, bättre än vi, sig stött vid dess vacklande löften,
hade ej annat än hopp. Så prisom vår fader i höjden,
vilken har givit oss mer, ty för oss är hoppet förklarat,
famlar ej längre i natt, det är tro, det är levande visshet.
Tron är det klarnade hopp, hon är ljus, hon är kärlekens öga,
tyder den längtandes dröm och hugger dess syner i marmor.
Tro är levnadens sol, och dess anlete skiner som Mosis,
ty hon skådade Gud: den välbefästade himlen
drar hon med kedjor hit ner, och det nya Jerusalem sjunker
präktigt med portarna tolv, i gyllene skyar, till jorden.
Hänryckt vandrar hon där och betraktar de höga gestalter,
räds ej det vingade folk, hon är hemmastadd bland dem alla.
Därföre älsken och tron: då följer ock gärningen självmant,
likasom dagen med sol: det rätta är son av det goda,
kroppen till kärlekens själ; den kristliga gärning är endast
levande kärlek och tro, som blomman är levande våren.
Gärningen följer oss alla till Gud, där står hon och vittnar
ej vad hon syntes, men blott vad hon var: lycksalig är den, som
hör dess bekännelse trygg; hon är stum på jorden, tills döden
öppnar den tigandes mun: I barn, ej frukten I döden?
Döden är kärlekens bror, är dess tvillingbroder, allenast
mera allvarlig att se: med en kyss på bleknade läppar
tager han anden och far och vaggat på kärliga armar
ställer det frälsade barn, ett nyfött, fram för sin fader.
Redan jag hörer den kommandes dån, jag skymtar hans vingar,
svarta som natt, men med stjärnor uppå: jag fruktar ej honom.
Död är befrielse blott, är förbarmandet stumt: vid hans hjärta
lättare andas mitt svalkade bröst, och anlet mot anlet
skådar jag Gud som han är, en sol uppklarnad ur dimmor,
skådar jag seklernas ljus, dem jag älskat, de mäktiga själar,
ädlare, bättre än jag: förklarade stå de för tronen,
klädda i vitt och med harpor av gull, och sjunga en lovsång,
diktad i himmelens luft på det språk, som talas av änglar.
Eder jämväl, I älskade barn, upptager han en gång,
glömmer de tröttade ej: välkomna, I älskade, efter!
Glömmen till dess ej edernas helgd, förgäten ej löftet,
vandren i salighet hän och till salighet, akten ej jorden!
jorden är stoft, men himlen är ljus; jag har vigt er till himlen.
Hör mig, du världarnas Gud, du kärlekens eviga källa,
hör på din tjänares röst; jag skickar min bön i din himmel!
Låt mig ej sakna en dag för din tron en enda av dessa,
dem du förtrodde mig här; som en far har jag älskat dem alla.
Måtte de vittna för mig, att jag lärde dem vägen till livet
redligt, så långt jag förstod, av ditt ord, må de känna mig ännu,
falla till lärarens bröst, och jag ställa dem fram för ditt anlet
rena som nu, men blott prövade mer, och ropa med glädje:
Fader, si, jag är här, och barnen, som du mig har givit!» --

* * *

Gråtande talte han så, och nu på en vink av den gamle
knä vid knä de knöto en krans kring altarets rundel.
Knäböjd läste han då den heliga bönen, och sakta
läste de unga den med, och till slut med darrande stämma
lyste han himmelens frid, välsignelsenöver dem alla.
Skulle nu ändas hans värv för i dag; den kommande söndag
var för de unga bestämd att begå den heliga nattvard.
Plötsligt, som träffad ur skyn, stod läraren stilla och lade
handen på pannan och blickade upp: gudomliga tankar
flögo igenom hans själ, och förunderligt glänste hans ögon.
»Nästa söndag, vem vet, kanske jag vilar i graven,
kanske någon av er, en lilja bruten i förtid,
sänker sitt huvud till jord; vi dröjer jag, stunden är inne!
Hjärtat är varmt, jag vill så, ty i dag gror himmelens säde.
Vad jag begynt, fullbordar jag nu: för vad felat är däri,
svarar jag gamle för Gud och för högvördige fadern.
Sägen mig endast, I barn, I himlens medborgare nya,
ären I redo i dag att begå försoningens måltid?
Vad den betyder, I veten det väl, jag sade det ofta.
Nya förbundets symbol är hon, är försoningens tecken,
stiftad emellan himmel och jord. Den syndiga mänskan,
bort är hon kommen från Gud, från hans väsen. I dagarnas början
föll hon vid kunskapens träd, och det hänger sin krona utöver
fallet ännu: i tanken är fall, i hjärtat försoning.
Fallet oändeligt är, oändlig försoningen även.
Se, tillbaka, så långt som det gamla minnet, och framåt,
långt som det flygande hopp kan nå på tröttade vingar,
synd och försoning alltjämt gå människolifvet igenom.
Fullväxt synden är född, men försoningen slumrar i hjärtat,
tyst som det vaggade barn, och drömmer om himmel och änglar,
mäktar ej vakna till sans: hon är som de toner i harpan,
fängslade andar, som vänta alltjämt på befriarens finger.
Därför, älskade barn, nedsteg försoningens förste,
väckte den slumrande opp, och nu står hon med strålande ögon,
klara som himmelens valv, och kämpar med synden och segrar.
Neder till jorden han steg, och förklarad vände han därfrån,
icke från hjärtat likväl, ty där lever han ännu i Anden,
älskar, försonar alltjämt. Försoningen varar som tiden.
Därförannammen med vördnad i dag dess synliga tecken!
Tecknet är dött, om ej saken har liv. Det eviga ljuset
är för de blinde ej till, men det föds av det seende ögat.
Icke i bröd och ej heller i vin, i det renade hjärtat
ligger förlåtelsen gömd: uppsåtet till bättring allena
adlar de jordiska frukter till himmelska ting och förtager
synden och syndenes lön. Blott kärlek med öppnade armar,
ångern, som gråter och ber, den prövade viljan, vars gull går
sovrat ur lågorna fram, med ett ord, den försonade mänskan
bryter försoningens bröd och dricker försoningens vinkalk.
Men den, som stiger hit fram ovärdig, med hatet i hjärtat,
gäckande mänskor och Gud, han är saker på Herrans lekamen,
saker på medlarens blod, han äter och dricker sig självom
döden och domen: därför bevare oss, himmelske Fader! --
Ären I redo, I barn, att begå försoningens måltid?»

Alltså han frågade rörd, och på en gång svarade barnen
med högtsnyftande ja! Då läste han bönerna alla,
läste instiftelsens ord, och in föll orgeln och sången:
»O! Guds heliga lamm, som förtager världenes synder,
hör oss, giv oss din frid, varkunna dig över oss alla!»
Gubben med darrande hand och med himmelska pärlor i ögat
fyllde nu kalk och patén och delte de mystiska gåvor.
O! då syntes det mig, som Gud med middagens öga
klarare såg i fönsterna in, och träden där ute
böjde sin grönskande topp, och gräset på gravarna skälvde.
Men hos de unga -- jag märkte det väl, jag kände det -- for en
rysning av salighet hän igenom isade lemmar.
Prydd som ett altar för dem stod grönskande jord, och däröver
öppnade himmelen sig, som för Stefanus fordom: de sågo
Fadern i strålande glans och Sonen till höger om honom;
under dem höra de harpornas klang, och änglar ur gullmoln
nicka dem broderligt till och vifta med vingar av purpur.

Slutat var lärarens värv, och med himlen i blick och i hjärtan
reste de unga sig upp, och gråtande böjde en var sig
neder att kyssa den vördades hand: men han tryckte dem alla
rörd till sitt hjärta och lade med bön välsignande händer
nu på de saliga bröst, nu på huvudets lockiga oskuld.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.