När sommarn jorden i sin varma linda slutit,
när himlaljuset sig åt norden närmast skjutit,
då jordeboars fröjd allstäds förökad bliver,
då allting, präktigt prytt, en tidig mognad giver.
Ty då en härlig tid, en bördig bärgningstid
hos oss inlupit har, som är i allting blid.
Sen hittills var sitt land och åker har uppbrukat,
med gödelns goda saft den magra åkern dukat,
man sig då reder till med mat och goda drycker,
som liva folket opp, när törst och hunger trycker.
Var man sig rustar till med räfsor och med svärd,
att samla in den frukt varav han vill bli närd.
Därför, när solen ned av himlavalvet kliver,
bak skogen gömmer sig och dunkel skugga giver,
i aftonsvalkans lugn en myckenhet av unga
på ängar samla sig, som för den slåttern tunga
all möda har ospard. En del av denna svit
sig först nu ställer till att visa här sin flit.
Var går sitt slag rätt fram, sin krokkniv tappert svingar,
men hör ibland hur den mot dolda stenen klingar.
Då börjar han strax på att över skadarn knota,
han griper till sin hen det fångna sår att bota.
Man såleds rusar fram och gröna jordens kropp
helt bar och blottad gör. Nu går en viter tropp,
som slagna gräset hop i långa strödjer välta.
De fika immerfort, och på varandra krälta,
om de ej hinna med den förra skock allt följa,
ty var en gärna vill sin klemighet nu dölja.
När de så sköljt sin kropp i flitig arbetssvett,
så länge som man klart på himlafästet sett,
så gå de till att sold av dem som lejt dem taga,
som blir ett svarsgott rus och en fullkomlig maga.
Sen vill man frihet ha att yra upptåg öva,
man skyndar på en dans, kan ej med spelet töva.
Med detta yra språng de vila ger sin kropp,
och rasa kitsligt fram tills solen lyser opp.
De börja då på nytt sitt arbet fort att sätta,
som dock, kanhända, går ej utan sömn och lättja,
ty när som Phoebi vagn på fästet längre hastat,
sin´ varma strålars glans på deras lemmar kastat,
då sista nattens sömn det högsta säte tar,
och lamhet dem omkull i närmsta skugga drar.
Här husbond´ ser sitt folk odugligt och förtrutit
i sömnens mjuka famn och lättjemanteln knutit.
Vad vill han säga dock? det är ju intet under
att kroppen fordrar ro och några fria stunder?
Månn´ detta snälla folk förtjänar allas ros,
som tyngsta bördan är av sommarns arbet hos?
De äro de som allt vad göras skall utföra,
de ansa, vända höt det de på kärror köra,
i husen gömma ned till fäets vinterföda.
Nu ha de övergått med mycken svett och möda
den heta slåttertid. Nu börja åkerns fält
en ymnig mognad ge, som skynda på så snällt.
Försynens underverk och nådesol här blänker.
Hur stor är icke Han? vad gott som Han ej skänker?
Han oss välsignat har, en bördig årsväxt givit,
Var gång som solen ny har åter till oss klivit,
i följe hon med sig mångtusend´ nöjen haft,
och livat jorden upp med härlig glans och kraft.
Månn´ detta nådesken, varmed han oss omvärvar,
ej gör att vi med fröjd få samla våra kärvar,
som oss skall föda ge, som ock en skyldig rikta
med pengar, varutav han skall sin skatt utplikta.
Just därför var en hand med iver skyndar på,
att fälla säden kull, att hon ej stupar å.
En ung och vanlig flock den mogna frukten fäller,
en annan binder hop, och uti rökar ställer.
Nu husbond´ glädjefull var rök vill räkna själver,
ty obeskrivlig fröjd omkring hans hjärta välver.
När säden varder torr, man fiker immerfort
att föra henne hem till vederbörlig ort.
Nu överflödar säd på bondens alla väggar,
ur vilken han vart korn med hårda slag utsläggar;
att se vad röken ger, hur mycket han får sälja,
hur mycket han till skatt och föda skall utvälja.
Så räknar bonden sitt. Sen tar han av en spann,
ber hustrun bränna den, och super bäst han kan.
All´ trädgårdsfrukter nu fullmogna börja bliva,
gulröda äpplens glans en vacker utsikt giva,
och bland mång gröna löv ett präktigt kirsbär blänker.
Ja, frukt av alla slag behaglig sötma skänker,
som fröjdar mästarns håg och riktar nog hans pung,
för allt besvär och ans, som varit svår och tung.
Nu denna vackra tid från oss i småning smyger,
drar med sig all sin prakt, och liksom rädd bortflyger
för höstens kalla mun, dess kulna hy och väder,
som gör att allt sitt prål och förra glans avkläder.
Men giv, o Himmel, nåd att vi förnöjda se
Din´ unders stora makt och Dig all vördnad ge.
J Wallenberg
