tisdag 25 oktober 2016

Enslingens sång i den stora öknen















Allt skönt, som uppblomstrar på jordens rund,
skall i dag eller morgon dö,
och där rosen rodnar i denna stund,
snart tumlar sig stormen i snö.

Vad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
därifrån som en bölja flytt hän,
eller liksom löven i stormig höst
uti gula virvlar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
om hans blick det begärt av mig;
men mitt hjärtas värma han ej utstod,
måste bort för att svalka sig.

Då grät jag högt och ropte hans namn;
min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn,
och då blev all världen mig trång.

Då kom jag till sirenernas kust,
till kärlekens rosenlund.
Där var en blomma min ögonlust,
men endast en liten stund.

Så härlig blommade upp min ros,
och doftet blott kärlek var;
men en rövare bladen tog sin kos
och lät mig taggarna kvar.

Och min varelse blev så stum och kall,
som om döden lagt handen därpå;
dock försmår jag trösten av tårars svall:
nog gråts det på jorden ändå.

Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
över öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
min själ ej av vår mer vet.

Men när stormen himmel och jord upprör,
har jag ändå åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på världens marknadstorg,
där var vara en leksak är.
Jag kan ej få solen på himlens borg,
och jag därför intet begär.



Vitalis (E Sjöberg):

måndag 17 oktober 2016

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

söndag 2 oktober 2016

Höstsång

Nu kom den första frosten.
Den stålgrå vikens låga strand
blev som en fallen lies rand
som färgats röd av rosten.
Nu stå de sövda träden
i höstens kalla, gula sken
med färg av lik och mull och ben
och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller
mitt bläckhorn raskt med alzarin
och fäller ned min rullgardin
och diktar blå idyller.
Är väl gardinen nere,
vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.
Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka
min rullgardin? Hur färgrikt grant
tänds solens sken på uddens brant,
där brustna svallar stänka.
Bland nät som torra hänga
står fiskarbåten stjälpt på hälln,
och tröskverk surra intill kvälln
vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen
av dikter om gråvädersslask
som andar ur Pandoras ask
från nordiska Parnassen.
Hur stora starka karlar,
som dricka öl och äta stek,
fått lust för sådan strängalek
man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.
Vad pressar deras bröst så hårt?
Att skriva vers, är det så svårt
att hjärtat börjar svida?
När skalden på en timma
kan gråta full en fingerborg,
då tror man sist att skaldens sorg
är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer
ett uns av skratt, ett pund av gråt;
den starke ler med stolthet åt
det bittra gift han tömmer.
De gamles undanstuckna
och glömda lyra stränga vi
och spela deras melodi,
den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,
som varma efter vin och glam,
de röda löven dansa fram
i grå septembervinden.
De dansa inför döden
som männen vid Termopylae;
må dansande vi gå som de
mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,
som aldrig flydde dansens ljud
att grubbla och att svalna!
När rönnens klasar mogna
och vinteräpplet glöder svällt,
då kalla stormens pipor gällt
till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur
i papperskorgens trånga bur
och bränna papperskorgen.
Vi stryka sot och aska
i skägg och hår och på vårt skinn.
I första hus vi storma in
och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,
triangel, horn och oboe.
Buteljerna slås upp, och se,
de spruta som delfiner!
Vi bullra och vi svinga,
så väggens rappning brister loss,
så taket snögar gips på oss
och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi
som mantlar och som kjolar.
Terriner och karotter,
ansjovislådor, sylt och salt
vi slunga genom fönstret allt
och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta
vi porten av som druckna män;
i lövsaln duka vi på den.
Med frukt vi faten lasta,
med tjäder, svamp och kräftor.
Och när vi druckit sist på dem,
få de som stupa bäras hem
med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder
vårt bord och allt som bordet bär,
låt oss, som hålla stormen kär,
stå upp och klappa händer.
Som formade i drivet
och blårött guld stå land och stad;
jag vill bland höstens döda blad
bedårad prisa livet.


V v Heidenstam: