lördag 30 april 2016

Längtan till landet

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse;
se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

H Sätherberg:
Herman Sätherberg

onsdag 27 april 2016

Venus

Ensam, alldeles ensam
högt över ljusa staden
står i turkosblå rymder aftonstjärnan.

Vårens första grönska
doftar under hennes sken,
och staden andas
med längtans korta andetag
under den stora stjärnan.

O denna trista kväll!
O denna klarhet av blå april,
mer trist än grå novembers regn
och svarta höstens skuggor!

Vart skall mitt hjärta vandra
att undfly minnet,
att undfly aftonstjärnans
vita, ljuva glans?

Hur vårligt klar är luften
och vinden ljum och mängd med doft
från havets dyning och från parkers grönska...
O denna trista kväll!
Hur härdar hjärtat ut tills natten kommer?

När bleknar äntligt Venus
bekrönta huvud?
När tystna dessa rymders
ljuva bröllopssång?

Venus, strålande Venus,
ännu ensam i vårrymden!
När äntligt himlens sken av klar turkos
förbytts till djup viol,
då skola de sköna Plejaderna
träda fram ur sitt töcken
och styrkans röda stjärna, Mars,
skall fylla nattens väkter
med härligt ljus.

Då, likt fantomet, bleknar
din bild och sjunker;
hos nya stjärnor samlar
hjärtat kampens kraft.

O snart -
snart djupnar ljusa kvällen till violblå natt.

Karin Valborg Ek:

lördag 23 april 2016

400 år sedan Shakespeares dödsdag: Blankversdikten Shakespeare av Erik Gustaf Geijer

Har du sett dockors spel på skådebanan?
Små, sirliga personer träda upp
och gå och stå och handla och framställa
därmed en liten artig mänskolevnad.
Du konungar där ser - de bära kronan -
och drottningar, prinsessor, majestätiskt,
med solfjäder i hand. Rådsherrar vanka
där av och an, och narren fattas icke,
och en och annan tager djävulen.
Men konstnären står bakom - en huvudman
för rörelseparti´t. Han genom trådar
i hand har hela statsaktionens öde,
ett osett öde själv; och drar han vissa,
det står uti hans makt att låta springa
till innersta hjärtroten sönderdelad
i tusen bitar hela dockan - mänskan.
Så står du, mäktige! ock bakom banan;
och banan är det verkeliga livet,
i all sin verklighet för dig en lek.
Du ställer oss det fram. Vi se det leva.
Du känner väl dess alla spel och fjädrar;
liksom med trollkraft rör du allt, ej sedd.
Då drar du sist de olycksfulla trådar,
varmed naturen genomlagt vårt väsen,
och varpå sällsamt hänger dess bestånd -
Allt sönderspringer, bryts - ett skenliv var det.
Vad är vårt mer? - oss överfaller tanken
på detta livets flärd och hemska tomhet.

E G Geijer:

400 år sedan Shakespeares dödsdag: Levnadsåldrarna ur Som ni behagar

Ja, hela världen
en skådebana är, och alla mänskor
så män som kvinnor, spela på densamma.
Var har sin stund att komma och att gå,
och en har många roller för sin livstid.
Sju åldrar äro akterna. Först barnet,
som kväljs och skriker i sin ammas famn.
Sen grinig skolpilt med en packe böcker;
han med sitt glatta morgonanlet kryper
som snäckan trög till skolan. Därpå älskarn,
som pustar, lik en masugn, vemodsvisor
om flickans ögonbryn. Soldaten sen,
som full av svordom, lurvig som en björn,
om hedern sticken, lysten efter gräl,
uppsöker bubblan Ära mitt i gapet
uppå kanonerna. Så kommer domarn
med kullrig mage proppad med kapun,
sträng blick och skägget efter regler klippt,
med tänkspråk full och med prejudikater.
Hans roll är slut; i sjätte åldern syns
en mager narr, en pantalon i tofflor,
glasögon, stora fickor på sin nattrock
och ungdomspermissioner ännu sparda,
en värld för vidsträckt för hans skrumpna vador;
hans mandoms basröst övergår igen
till barndomens diskant med gnäll och dallring.
Den sista scenen av dem allesamman,
som slutar detta rika skådespel,
är barndomen på nytt, fullkomlig glömska
och utan tänder, syn och smak och allt.

W Shakespeare:
Porträtt som anses föreställa William Shakespeare, daterat omkring 1610.

fredag 22 april 2016

En flik av framtiden

















Känn, hur livet sprides,
känn, hur kraften välter
hinderna till sides
som oss fjärran band,
sekelisen smälter
i den höga norden,
nu styr sakta jorden
hem till Edens land.


G Fröding:
Gustaf Fröding 1896

Brottstycken
















1.
Ve mig!
Eros själv
mötte min väg.
Evigt osäll
skall jag vandra.

2.
Vårkvällen. - Våren är i allt. Den är i natthimlens stjärnglans. Den tindrar i tiggarens öga, där han sitter i dunklet invid den fuktiga muren.

3.
För genomvandrande av ditt eget hjärtas Hades är det du behöver Lyras hjälp.
Lyra och Hades: det är mänskoliv.

4.
Med ett knippe,
med en handfull
ljus-ord utur mörka
Mänskohjärtat.

5.
- likt juniskyar,
ljuset om juniskyar
nedlysande genom kronan
av en härjad ek.

V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

Chryséa phórminx

Spelets renhet
var ej tomma ord - -

nej, klang förnam jag,
som var syn, var rätt, var sanning:
icke fåfängt för min håg
har denna guldets gnista,
lyras guldsträng, blänkt.

V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

O, Poesi!

O, Poesi!
Ingen skulle våga
att nalkas dig,
som ej har i själen
dröms,
drömkrafts dristighet nog
att våga drömma -
Ordet!
Ordets pånyttfödelse.

O, I
som skrien - : "verklighetsfrämmande!"
på allt som andas Tro,
Verklighets kärlek;
ni ordskramlare,
aldrig har er själ smakat
Drömmens Vin,
Ordets blod.


V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

Efter de arma och ödsliga åren

Efter de arma och ödsliga åren
sjönk jag ånyo i skötet av våren,
toner, som längst sen förklingat och flytt
sona och hela mitt hjärta på nytt.

Åter, I verser med svävande gången,
böljornas marsblänk och lärkesången,
hälsen och vandren i vägarnas ljus,
skyarnas glitter och pilträdens sus.


V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

Hjärtats vaggvisa

Åter är den bleka
nattens flod upprunnen,
åter till det trötta
och försagda hjärtat strömma
ångestens och tvivlets böljsvall. -
Hjärta, jag vill vagga
dig i ro, vill mana
dig vid dagens alla
skönhetsbilder njutna
att bli stilla,
att förtrösta och förlita.
Hjärta, jag vill minna
dig den rena klara
morgontimmens glädje:
mot det daggigt blåa
doftande himmelsfästets
stora dunkla blomma
sjöng du, sjöng du
from din lovsång, livets
varma tacksamma sång!

V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

Säg, märker du ej detta

Säg, märker du ej detta,
att hela dagen spelar
min tanke blott om dig?
Säg, känner du ej huru
jag blundande dig smeker
och hur du glider som en doftning,
en morgonsky, en rosig,
igenom mina sinnen?
Säg, måste du ej luta
ditt huvud eftertänksamt?

Vad är där i ditt anlet,
vad far i dina drag?

V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

I mörk och isig dimma

I mörk och isig dimma
gå dagarne sin kos.
Min själ bär endast ljusrött
och silvermjukt om sig.
Det strålar från ditt väsen,
från hår och hyn och stämman
och varma skrattets klang.

Hur doftar förmiddagen!
Jag blundande mig sänker
ner i din ljuva färg.


V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

Likt solsken

Likt solsken genomströmmar
du mig till bröstets grund.
Ditt väsens allt, din stämma,
ditt leende har färgen
av ljusrött varma gnistorna
om hårets purpursky.

Hur lyssnar överraskad
min själ, som svart och tom
i svarta frosten låg -
ack, ängslan djupt mig fattar
vid dessa solskensvågor,
mig passar blott det gråa
och fattiga och sjuka
och gatans smuts och graven.


V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

En dag förgår, och natten stundar öde
















En dag förgår, och natten stundar öde,
förglömda toner bjuda bitter tröst,
likt höstmånskenets fruset bleka flöde,
min luta, klingar blekt din svaga röst.

Ej dina veka toner mer mig röra
och ej din klagans bleka längtanssång
med ljud som darra sprött och ängsligt sköra
likt dagrars spel av förvårsskyars gång.

Sjung mig en sång om länder aldrig drömda
i stillhet gränslös som ett gränslöst hav,
söv mig i rus av under aldrig drömda,

söv mig i rus av drömmar aldrig drömda,
sjung mig en sång om länder evigt gömda
i stillhet gränslös som en gränslös grav.


V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

En natt som ingen annan klar och len

















En natt som ingen annan klar och len. -
I guld och pärlemor sig vitt förgyller
den höga luften, lövets massa fyller
med guldbrunt stoft fullmånens sken.

I parkens mörker skyggt och lätt det frasar,
där blå syren och vit sig dunkelt mänga
och grenar bugnande och tyngda hänga
av tusen guldbestänkta våta klasar.

En natt som ingen annan ljus och len -
ur täta vildrossnårens skumma gömma
hörs näktergalen silvertonklart sjunga.

Nu medan dofterna i natten strömma
av våt syren, vill jag min ande gunga
i rytmers doft av blå och vit syren.


V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

fredag 8 april 2016

En försupen gästbudsprisare går vilse efter Eko i bergen





















Bröllopsdikt till J Jedeur 1684


Medan nu tiden så synes sig skicka,
icke det hör en gång hunden han skäll´,
alla de sitta med blunden och nicka
samman var nymf med en hurtig gesäll,
säger jag, Eko, så lustigt till pricka
mycket jag såg uti framliden kväll,
åter fast solen nu börjar uppsticka
glindrande strålar på himmelen hell.
Hur jag i går här i bergen omskricka
kom jag ock äntlig i Vika kapell.
Hurtig en gosse med artig en flicka
såg jag där samman på stenhårdan häll.
Bägge jag tyckte de voro rätt kvicka,
såsom den sprittande fisken i fjäll,
glimmand´ demanter för ögon min blicka,
över dem höllo de gyllend´ en päll.
Då skall du veta det hågen kan picka,
mången sig önskad´ en flicka så snäll.
Hemåt de for sen; efter jag vicka,
borden vor´ duka med finaste dräll.
Var och en nappar till tallrik och bricka,
knivar och gafflarna fingo beställ,
tunnan måst släppa på tappen och svicka,
lustigt de sorla, ja, lustigt va gäll!
Roligt begyntes att skålarna dricka,
ingen där akta, fast glaset fick knäll.
Om det begynte för endera spricka,
lustigt den andra sitt vinda på spjäll.
Sen bar på låsen te knacka te knicka,
ladde pistolerna gåve bra smäll.
Icke, ska veta du, låsa då klicka,
Eko dem svarade nordost i fjäll.
Sist bar ock till uti dörrarna ricka,
somliga sökte sig in under fäll,
somlig´ en kyss upp kärestan smicka,
somliga följde till kärestans tjäll.
Hå, jag begynner och med upp att hicka,
dricker nån skålen min, vare han säll!
Fötterna ragla och knäveckan vricka,
mera jag ork´ icke tala. Farväll!

lördag 2 april 2016

Vad ljus över griften





















Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad, han framgår i glans,
och världen är frälsad och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar. Halleluja!

Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
I sörjande kvinnor, vem söken I här?
Den levande ej bland de döda är:
Uppstånden är Jesus. Halleluja!

Så himlen med jorden försonade sig,
så graven är vorden till glädjen en stig.
I huvu'n, som böjdens vid korsets fot,
upplyftens och fröjdens trots världens hot.
Kom, skingrade hjord, till din herde igen:
Han lever, han lever och följer dig än
osynlig från himlen. Halleluja!

Nu stormen, o tider! Hans kyrka står fast.
Som ljuset sig sprider hans lära med hast.
Ut gå i all världen hans sändningabud
och vittna bland svärden och bålen om Gud
och vittna om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
en förstling till livet. Halleluja!

I fromma, vi klagen, vi misströsten I?
Hur fort är båd' dagen och natten förbi!
Snart jorden upplåter sin famn till er ro,
snart uppstån i åter likt kornen som gro.
Han själv, som dem sådde, skall komma till slut
och samla in skörden men skilja förut
ogräset från vetet. Halleluja!


  F M Franzén:

fredag 1 april 2016

Jag väljer mej april

Jag väljer mej april.
I den det gamla faller,
det nya kan sej fästa;
det vållar visst rabalder
- dock, frid är ej det bästa
men att man något vill.

Jag väljer mej april,
för stormar och för vågor,
för att den ler och smälter,
för anlag och förmågor,
för att den krafter välter
- i den blir sommarn till!

Se även Jeg velger meg april

B Bjørnson: