Bönen, dess grund och verkan

O Gud, all sannings källa, 

jag tror ditt löftes ord. 

Vad du har sagt skall gälla 

i himmel och på jord: 

"Åkalla mig i nöden, 

så får du hjälp av mig." 

Ja, Herre, intill döden 

vill jag åkalla dig. 

Vad lindring i min smärta 

att lita på din nåd 

och anförtro mitt hjärta 

åt dina visa råd! 

När du mig bedja lärde 

i Jesu Kristi namn, 

du åt mitt hopp beskärde

en fristad din famn. 

Och vad mitt hjärta beder, 

det vet jag att du hör; 

och vad mitt väl bereder, 

det vet jag att du gör. 

I nödens högsta smärta 

din hjälp mig närmast är; 

jag vet att på ditt hjärta 

du mina sorger bär. 

Jag skall ej övergiva 

det enda hopp jag har. 

Jag skall ej tröttad bliva

att sucka till en Far. 

Förtvivlan vike fjärran! 

Till avgrund bär din stig. 

Jag släpper icke Herran 

förrn han välsignar mig. 

Giv mig ej glans

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt 

i signad juletid. 

Giv mig Guds ära, änglavakt 

och över jorden frid. 

Giv mig en fest 

som gläder mest 

den konung jag har bett till gäst. 

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, 

giv mig en änglavakt. 

Giv mig ett hem på fosterjord, 

en gran med barn i ring, 

en kväll i ljus med Herrens ord 

och mörker däromkring. 

Giv mig ett bo 

med samvetsro, 

med glad förtröstan, hopp och tro. 

Giv mig ett hem på fosterjord 

och ljus av Herrens ord. 

Till hög, till låg, till rik, till arm, 

kom, helga julefrid. 

Kom barnaglad, kom hjärtevarm 

i världens vintertid. 

Du ende som 

ej skiftar om, 

min Herre och min konung, kom. 

Till hög, till låg, till rik, till arm, 

kom glad och hjärtevarm.

Z Topelius:

Ett barn i natten hemåt föres

Ett barn i natten hemåt föres;

i mörkret svarta hästars trav;

det längtar hem till svala vita bädden -

och sover snart

till morgon full av klockors klang och ljus.

Ack, kan jag, kan jag,

när den dunkla stund mig för,

ack, drömma då om ljuvligt mål?

V Ekelund:

Hån

Orörlig, tung den varma luften står,

ej fläkt, ej pust i dunkelt löv sig röra,

osynlig hand vill andedräkten snöra,

i dov beklämnings vånda hjärtat slår.

Och jorden törstar som ett brandhett sår,

och grenar prassla sprött och visset sköra,

som var det höst; ej annars ljud att höra.

I ångest timme efter timme går.

Då blixtrar det. Och redan stort och nära

hörs plötsligt mullrets klanglöst hårda dån.

Snart blixt på blixt igenom mörkret skära.

Men ej en droppe faller. Natten lång

ej rörs en fläkt i lövets mörka fång.

I blåa blixtar lyser himlens hån.

V Ekelund:

En yngling från byn Koskullskulle

En yngling från byn Koskullskulle

var känd som den mest oskuldsfulle.

Men på bröllopsda'ns kväll

sa han blodröd och snäll:

"Älskling, tänk om vi för ro skull skulle?"

Ett ömfotat leddjur i Hoting

Ett ömfotat leddjur i Hoting

själv tyckte sej vara ett oting.

Det är ju, helt ärligt,

förfärligt besvärligt

att färdas som tolvtusenfoting!

A Holmberg:

Jag diktar för ingen

Jag diktar för ingen -

för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.

V Ekelund:

Epitafium

Här vilar Carl Florén, en man med trista öden:
vid livet var han led, och räddes likväl döden;
till allvar dög han ej, och glädjen fann han tråkig;
som nykter var han sur, och som berusad bråkig.

Bäst var han när han sov, och därför glädes jag
att han får sova nu i ro till domedag.
Men snarka brukte han, så andra ej fick sova,
och att han går igen, det kan jag nästan lova.

S Lindström (Tristan):

Ikaros

Av lånta fjädrar fogade jag samman
ett vingepar och flög mot solen glad,
men föll, när vaxet smält för vårsolsflamman,
ej i ett hav, men på en gödselstad.

I fallet bröt jag av mig högra armen;
som minne hänger kvar en ynklig stump.
Men livet frälste jag, och svalde harmen.
Sen har jag levat på att samla lump.

Men ryktet om min smälek går framför mig
- med prat och sladder får man aldrig bukt -
och hur jag tvättar mig, hur snygg jag gör mig,
så bär jag liksom med mig gödsellukt.

Så snart jag visar mig på landsvägssanden,
så blir det liv bland ungarna i byn.
De tar om näsan med den ena handen,
och med den andra pekar de mot skyn.

Och ändå - om jag bara ser en strimma
av solen, hon som bragt mig nöd och skam,
och ser i strimman gyllne stoftkorn glimma,
så bryter all min gamla längtan fram.

Och ser jag hur det minsta flygfä stiger
upp mot det blå i solberusad dans,
så prisar jag vart väsende som viger
sitt korta liv åt sol och ljus och glans.

S Lindström (Tristan):

Novemberdag

Novemberdag, Allhelgonadag.
Vissna löv på Allhelgonadag.
Luften är grå och vinden är svag,
vinden lyfter i löven lätt.
Nu virvla de tunga, tätt.

A Wallengren (Falstaff, fakir):

Betty Ehrenborg 200 år: Visa om solen, månen och planeterna

Just på timmar tjugofyra
runda jorden svänger kring.
Kring vår sol, den sköna, dyra
på ett år hon gör sin ring.
Lilla månens lopp, det trånga,
på en månad kring oss far,
men planeterna, de många,
ila runt kring solen klar.

När som solen börjar dagen,
man i öster henne ser,
men är kvällens timme slagen,
sjunker hon i väster ner.
Där som middagssolen lyser,
man det varma söder har;
men i norr - hu! vad man fryser,
mer ju mer mot norr man far.

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blommar bäst.
Juli, augusti och september
sköna, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå.

Betty Ehrenborg:

En dag förgår, och natten stundar öde

En dag förgår, och natten stundar öde,
förglömda toner bjuda bitter tröst,
likt höstmånskenets fruset bleka flöde,
min luta, klingar blekt din svaga röst.

Ej dina veka toner mer mig röra
och ej din klagans bleka längtanssång
med ljud som darra sprött och ängsligt sköra
likt dagrars spel av förvårsskyars gång.

Sjung mig en sång om länder aldrig drömda
i stillhet gränslös som ett gränslöst hav,
söv mig i rus av under aldrig drömda,

söv mig i rus av drömmar aldrig drömda,
sjung mig en sång om länder evigt gömda
i stillhet gränslös som en gränslös grav.

V Ekelund:

En natt som ingen annan klar och len

En natt som ingen annan klar och len. -
I guld och pärlemor sig vitt förgyller
den höga luften, lövets massa fyller
med guldbrunt stoft fullmånens sken.

I parkens mörker skyggt och lätt det frasar,
där blå syren och vit sig dunkelt mänga
och grenar bugnande och tyngda hänga
av tusen guldbestänkta våta klasar.

En natt som ingen annan ljus och len -
ur täta vildrossnårens skumma gömma
hörs näktergalen silvertonklart sjunga.

Nu medan dofterna i natten strömma
av våt syren, vill jag min ande gunga
i rytmers doft av blå och vit syren.

V Ekelund:

Först kom Gustav Trolle

 

Först kom Gustav Trolle

och sket som en stolle,

sen Kristian Tyrann

och pissa´ så det rann,

sist kom Gustav Vasa

och torka´ med en trasa.

Nu med en rysning föds oktoberdagen

Nu med en rysning föds oktoberdagen,
och bakom fönstrets kors i dödstyst hus
dess gryning växer grå i hotfullt ljus.
Du sover, och de trötta andedragen

bredvid mig stiga som en lampas sus.
Själv febermatt jag lyss och lyss till slagen
utav din puls, och halvt av drömmar tagen
jag skälver till vid minnet av vårt rus.

Det var en afton, och september dog,
och kanske kvällen oss med smitta slog
av glöden kring sin hektiskt heta tinning.

Nu kommer morgonen med kall besinning
och själen famlar efter nattens hägn.
Men dagen grytt med vasst oktoberregn.

F Heller (G Serner):

Ogräset bland vetet har sin tid

Ogräset bland vetet har sin tid:
hinder och besvikelser
och ständig strid.
När allt en gång är återställt
finns bara blomsterängar, vetefält.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Första maj, första maj

Första maj, första maj,

varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

H Sköld:

Tomten

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken,

endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta -

"nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta" -

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen -

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sele och pisk och töm

Pålle i stallet har ock en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; -

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner.

De äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick - men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer han nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

V Rydberg:

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,

den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden räds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

All makt är lån

All makt är lån och kan förvaltas
på tre olika sätt:
till att hjälpa upp
eller trycka ner
eller aldrig tas i bruk.
Alla har frihet att välja.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: