på ön, då havet i besegrat mod
låg höljt i färg från solnedgångens länder
av bärnsten, malakit, viol och blod.
Längs strandens bröstvärn syntes böljeränder,
där havet svallat fram i skummig flod
i hårt begär att slingra sina händer
kring ön, dess åtrås eviga klenod.
Det vann blott karga flisor av graniten.
Dem smeker det försiktigt, till dess fliten
gjort rovet ådrigt, glänsande och slätt.
Jag lär dess konst och gör på samma sätt,
när någon varm favör — ack, alltför liten! —
till sist förvandlas till en blank sonett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar