lördag 31 maj 2014

Den nya Blondel

Där de ljusa björkar stå
på en enslig höjd,
såg jag först Auroras kind,
såg jag först för stilla vind
silverböljan gå,
mellan ängar böjd.

Ingen delade med mig
livets unga lek;
dock, min fader till mig bar
sagor från förflutna dar;
varje saknad vek
och min själ blev varm.

Ensam följde du min stig,
hulda fantasi!
Dvärgar små med elfenhorn,
slott av glas med pärletorn,
feer däruti -
fyllde gossens barm.

Och för äventyr jag brann,
drog i härnad ut;
red igenom skog och hed,
stötte troll och resar ned
med mitt blanka spjut,
som en riddersman!

Med en kung jag blev bekant,
dottern bjöd mig vin;
blåa ögon, gyllne hår,
liljans bröst och hindens spår,
kinder av karmin,
klädd i diamant.

Då jag till min cittra tog,
i den höga sal;
och prinsessan mot mig log,
och det lilla hjärtat slog
trängt av lust och kval,
när en blick jag smög.

Och på vita gångarn flög
hon med mig i fält;
följde vigda fanans lopp,
slogo under lagrar opp
våra silkestält
i en emirs park.

Damaskenersabelns ven
i min hand så stark;
bland Jordanens palmer sen
kvällen på min cittra sken,
och vid månens blick
sammanknöts vårt band.

Ack - så säg mig, vart hon gick!
Har hon ömsat land?
Har en jätte henne gömt?
Har jag kanske henne drömt?
Cittran i min hand
likväl än jag har?

Ensam är du hos mig kvar,
trogna fantasi!
Ännu klingar i min barm,
lika frisk och lika varm
själens melodi,
evigt ung och klar.

tisdag 20 maj 2014

En plöjarevisa om våren
















Tranorna kommit och isarna gått
och vårens våg går mot norden.
När mitt lilla rikes gränser den nått
är det tid sätta plogen i jorden.

Där solen blottar av åker en flik
gå raska hästar och karlar,
och soldränkt vårluft är full av musik
av lärkor och visslande harar.

Lugn följer jag plogen med jämna steg
och tyst lägger fåra till fåra
och tänker på dem som plöjt samma teg
i tider värre än våra.

Till börden är jag en plöjareman
av landets yppersta adel.
En plöjareman och en röjareman
förutan fruktan och tadel.

Min vapensköld är en blänkande bill
som skurats av släkt efter släkte.
Och aldrig en fläck på den skölden synts till
så långt som anträdet räckte.

I ljusa dagar en solbränd hand
jag knyter om blanknötta hornet.
Som redlig man vill jag plöja mitt land
och reda till jorden för kornet.

All förna och stubbar och skräp från i fjol
att multna i jorden jag gömmer,
nya löften ger majdagens sol,
om nya skördar jag drömmer.

Mitt sinne fylls av ett vårligt hopp
och jubel förutan all ände,
när solen river ur plöjarens kropp
all vinterns värk och elände.

Luften dallrar av ångande mull -
av kraft som vill alstra och skänka
för plöjarens möda hans lada full
när Brittmässlöven de blänka.

De bli till sång alla ljuden jag hör
med rytm av vickande bogar -
från täppor och vretar en arbetets kör -
en hymn till skärande plogar.


Carl Larsson i By: 

måndag 5 maj 2014

Brev till min vän

Fåglarna sjunga i skyn, och glad som en älskande yngling
stiger solen igen upp ur sin nattilga bädd;
ser sig med glänsande ögon omkring och nickar "god morgon"
vänligt åt dalar och berg, glädjen och livet och mig.
O, vem ville väl stum och mörk i det strömmande skenet
luta sitt huvud och tyst tänka på dagens besvär?
Allt vad som rör sig i luften, och allt vad som rör sig på jorden
nyss har vaknat och gläds nu åt sitt yppiga liv.
Vile de väldiga böckerna med sin viktiga vishet;
liksom en flyktande dröm bleknar den töcknig och flyr.
Men för min blick, när jag höjer den upp, står morgon och solsken,
morgon och solsken och liv, leende, vart jag ock ser.
Låt mig glädjas däråt! Som svanen simmar i viken,
simmar i glädje och ljus, fri och lycksalig, min själ;
och mitt hjärta blir lätt, och fullt av lyckan att leva
klappar det vänligt och varmt, stolt av sin ungdom och eld.
Klappa, du brinnande, snart förgängliga hjärta, så länge
glädje och vänskap och sång blomma på jorden för dig!

Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock nyfödd och fri glädjen igen i mitt bröst.
Skrämmen den vingade ängelen ej, o jordiska tankar,
I, som med långsam gång kommen och kläden med is
allt, som himmelen speglar uti sitt glänsande öga,
allt, som begynner att glatt blicka mot världen och Gud.
Sägen mig ej vad den är; ty allt gudomligt och himmelskt
kan du, o arma förstånd, evigt dock icke förstå.
Men som i blommans kalk, då nyss den sig öppnat för solen,
vilar osynlig dess doft, vile den himmelska här!
Vore jag evigt ett barn, så skulle ock glädjen för evigt,
gästen från himmelens land, trivas och bo i mitt bröst.

Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar också i mitt bröst vänskapens längtan och lust.
Nog är du härlig, o jord, och skön är din blommiga panna,
älskade aningar nog glöda alltjämt i min barm;
men det allt är dock dött och det livande ljuset är borta,
om vid min sida ej står trogen och älskad en vän;
älskad en vän, som glädes med mig, vars vänliga öga
blickar med kärlek och fröjd varmt och förtroligt i mitt.
O, vem ville ej hän från livets frostiga branter
störta sig lycklig uti vänskapens öppnade famn?
O, vem kunde väl så framleva den tröga minuten
ensam på jordens rund, ensam och mörk och försmådd?
Skapte du, Gud, mitt hjärta så fullt av brinnande kärlek,
gör du dess längtande fröjd evig och yppig däri,
vill jag ock älska din värld och vill jag det flyktiga livet
leva med mänskor och glad verka bland dem vad jag kan;
vill jag med trohetens makt och det fulla förtroendets glädje
varmt omsluta min själs dyrbare älskling och vän,
trycka hans hand och värma hans bröst och ömt i hans öra
viska ett darrande ord: tag av mig, älskade, allt!

Vore han hård som sten och kall som den vintriga drivan,
skulle hans hjärta ändå eldas och smälta vid mitt;
liksom Pygmalion ock med kärlekens levande låga
väckte sin marmorstod fordom till känsla och liv.
Dock, vi talar jag så om den ljuvliga lyckan att älskas
jollrande, liksom en pilt jollrar och bliver ej trött?
Står blott du för min blick och ser jag ditt redliga öga,
bleknar det allt och till stoft sjunker det, som det ock är.
Låt oss älska, o, låt oss för dygd och sanning tillsamman
brinna beständigt, o vän, brinna och verka och dö!

Hell! i morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock sången och vill spelande leka en stund.
Ringa är priset ändå för de flyktiga sångernas joller,
ringa och barnslig ändå är deras glädje och fröjd;
tankens manliga värv och det djupa begrundandets allvar
anstå bättre en man, han som till allvar är skapt.
Stundom tänker jag så; men bort, I mörka demoner,
som i mitt Eden med makt trängen er härjande in!
Är jag ej lycklig? O, är ej livet mig lätt som en vårdag,
när det av diktens sol härligt förgylles och värms?
Dväljes jag icke med fröjd i mitt hjärtas ljuvliga trollvärld,
som mig lockar alltjämt, öppen enär jag det vill,
glad som ett barn och rik som en kung, som sitter och tronar,
stolt av sin ära, och ser rike och land, som är hans?
Ack, i var människas själ det bor en känsla för dikten.
Om hon ej tänker därpå, om hon ock själv det ej vet.
Allt vad i själen sprider det vårliga skenet och allt vad
livet förljuvar och gör hjärtat så fullt och så varmt,
det är allt poesi, och allting är grått den förutan,
men såsom solens ljus gjuten den är överallt.
Så har jag sjungit en sång i morgonens gryende skimmer,
till dess präktig och klar solen på himlen gått upp.
Glädjen och Sången och Vänskapen äro med morgonen syskon,
trivas så väl i dess glans, slockna kanhända med den.
Innan de irrande fly, så länge de bo i vårt hjärta,
fläkte de svalka och frid, älskade, även åt dig.
Gungat har jag en stund på sångens melodiska vågor,
gunga du även på dem sorgfri en flyende stund;
bundit har jag en krans av snart förvissnande blommor,
innan de vissna likväl, kastar jag dem för din fot.

L Stenbäck:

fredag 2 maj 2014

Kommunismens vagga

En gata. Hamburg? London? Wien? Paris?
Kväll. Mörker. Storm. Den stora spegelrutan
av en butik för alla läckerheter
från jordens hav och länder, klart belyst.
Allt dukas upp för vandrarns lystna blick,
allt doftar lust, allt skiner välbehag.
Stig in! Förnimmer du ej Herrens ord:
»Jag hungrade, och du gav mig att äta» ...
— Ja, med ett tillägg: ät, om du har guld!
Längst in i detta rika paradis
framskymta skuggor, sträckta i divanen
vid berg av ostron, hummer och champagne.
Men utanför stå, halvt i gatans mörker
och halvt förbländade av rutans dager,
vid dennas ena hörn en svulten usling,
i trasor klädd, och vid det andra hörnet
en fattig mor med ett förhungrat barn.
Du, som därinne sitter mätt vid bägarn,
driv bort dem, om de lystet stirra in!
Skjut ned dem med kartescher, om de sträcka
sin magra hand mot dina läckerheter
och säga till dig: egendom är stöld!

Z Topelius: