onsdag 26 februari 2014

Korpen

Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömda,
bakom seklers förlåt gömda tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förrän något knackade på dörren,
något pickade på dörren, ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt ut ur mitt drömmeri:
 "Nå stig in! Vem söker ni?"

Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit - Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.

Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör det viner i det tunga draperi!
Och vad annat för mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
 "Stig då in! Vem söker ni?"

 Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: "Ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli."
- Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
 Endast skuggors feeri.

 Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
"Leonor!" det viska hördes... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
 Jag och ekot, endast vi.

 Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, i tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
 var -- en vind som flög förbi!

 Ha då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar
-- ståtlig fågel! mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen fullt så hemmastadd och fri
 som i skogens sceneri.

 Vad? Jag tror hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
 Korpen svarade: Förbi.

 Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara;
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla männskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?

 Korpen som alltjämt vill tjäna till en hjälmkam åt Atena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han.
-- "Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi",
så jag sade: "När är stunden, då vi skiljas även vi?"
 Korpen sade då: Förbi.

Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi
-- att hans sång, den brustna, ljöde i ett enda hjärteskri:
 Förbi, förbi!

 Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
 detta hesa rop: Förbi.

Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar -- hu han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftingar uti.
Ack, den tid, då henns huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!

O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri?
Korpen ropade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
slungad hit av männskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider -- säg vad änden månne bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
säg du bud från männskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: Förbi!

Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: Förbi!

Vingen ej han röra gitter; -- kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: Förbi, förbi!

E A Poe:

söndag 23 februari 2014

Den store trollkarlen

De levande som jag har runt omkring,
de säga mig just ingenting.
Mig deras ögon äro inga gruvor.
De sladdra mest om väderlek och snuvor.

Hur illa handskas de med livets lån!
De gå och ruttna inifrån,
de snaska efter ätbart tills i synen
de bära snaskiga och snåla trynen.

Men döden han är alltid frisk och sträng.
Han vädrar kvalmet ur vår säng.
På släta drag en upphöjd mask han trycker,
en pratsjuk mun i tankfull tystnad lycker.

Den levande jag knappast ser och hör,
men bara döden honom rör
han sätter mina sinnen starkt i svingning
och själens klockor hålla minnesringning.

Därför, o pladdrare, jag har fördrag
med dig vid tanken, att en dag
din sega svada evigt är förrunnen
och döden skall dig torka ren om munnen.

E Lindorm:

Champagnevinet

Drick! de förflyga de susande 
                pärlorna: Drick! 
Skynda! Det ljuva, det ädla, det höga 
                söker du fåfängt, se’n anden förgick. 
Dåren, som fäste vid skummet sitt öga, 
                vatten, blott vatten, på läpparne fick. 

Njut! de försvinna, de tjusande 
                stunderna: Njut! 
Ytterst förfinade, känslan och löjet 
                reta och domna i samma minut. 
Snappa i flykten behaget och nöjet: 
                högst är raketen, i det han går ut. 

Snar är på jorden den rusande 
                glädjen, ack! snar. 
Fångad av ynglingens spända förhoppning, 
                än ur en druva, förädlad och rar, 
än från en mun, lik en ros i sin knoppning, 
                strax till sitt hem över molnen hon far.  

F M Franzén:

fredag 14 februari 2014

I dag Sanct Valentini dag (Rondeau X)
















RONDEAU X

I dag Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.
Den fröjd, som kärlek ger, skall jag
stå ensam utan del i den?

Jag tänkt vid morgonvindens drag
på detta om och om igen:
I dag, Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.

Men Doktor Sinnesro, som lag
ger alla ålderströtta män,
först känt på mina pulsars slag
och vila föreskrivit se´n

i dag, Sanct Valentini dag.


C d´Orleans:

Charles Ier d'Orléans.jpg

söndag 9 februari 2014

Att dikta

Det är svårt att dikta,
det vet alla, som på allvar försökt.
Redan det, att man alltid skall vara inspirerad,
det tar på krafterna,
men så är det så många andra,
som varit inspirerade,
som man skall akta sig för...
Det är Tegnér och Stagnelius och Fröding,
och hur många är det inte i våra dagar
som går under på Karlfeldt och Vilhelm Ekelund?
Själve Åke Erikson, så är han i vägen...
Lättare är det då att klara sig för
Hammarskjöld, von Beskow
och Anders Österling.

 R Jändel:

tisdag 4 februari 2014

De snåle

De gömde på paltor och gnedo med pengar
och sparade in på var post.
Han hade ej råd att ha kvar sina drängar,
ej hon att ha pigor i kost.

Och sillspad och fläsksvål, som masken fått fräta,
var kosten - och årsgammal palt.
Men han var så snål, att han ej nändes äta,
och hon var så snål, att hon svalt.

Och hon var för snål att ge grisarna föda
- och grisarna svulto ihjäl.
Och spannmål åt höns var att ödsla och öda
- och hönorna dogo jämväl.

Och han var för snål att ge åkrarna säde,
och gödning var mycket för dyr,
och vallen blev bete, och åkern blev träde,
och ängen blev åter en myr.

Till sist låg det ståtliga hemmanet öde,
och öde stod fähus och stall.
De snåle de voro som döve och döde
och märkte ej gårdens förfall.

De sutto och räknade långt in på natten,
förfrusna och sjuka av svält,
och tänkte på glädjen de hade av skatten,
och huru förträffligt de ställt.

Tänk, hundra riksdaler på bottnen av kistan
och lump för väl mera än det!
Då kom kommissarien med uppbördslistan,
och kistan blev tagen i mät.

De knogade åter och ledo och gnedo
att spara ihop det de mist,
de svulto och fröso, och utför de gledo
och kommo på roten till sist.

Där fingo de kosten och kläderna gratis,
men tyckte de aldrig fått nog.
Och han åt ihjäl sig på fläsk och potatis,
och gumman åt gröt, så hon dog.

G Fröding:
Gustaf Fröding 1896

måndag 3 februari 2014

Vägskäl

Ljus såg jag lysa, ja, gudaljus på de eviga topparna.
Saliga vandrade där i en bävande mystisk glans,
genomlysta av Gud som av solen de fallande dropparna,
genomlysta av vilan i världar, där tid ej fanns.

Ve mig, min fot är för tung för de svindlande höga stigarna,
ve mig, som danats av mull och vars tanke är stål och sten!
Aldrig jag finner en plats bland de drömmande saliga tigarna,
aldrig min hjässa skall krönas av skådandets helgonsken.

Dig vill jag söka, min Gud, i det enkla, det gråa, föraktade,
dig vill jag söka i världen, i vardagens strävan och id.
Himmelens gyllene stillhet, varefter mitt hjärta traktade,
är den förmer än din möda, din heliga, brinnande strid?

Herre, din sällhet är din. Du gav, och du tog, och du döljer dig.
Giv vad du bjuder - ej ro, men din kamp, och din ande därtill.
Herre, på världens slagfält som svärd eller båge jag följer dig.
Giv mig en tron, om du önskar, eller ett kors, om du vill!

K Boye:

lördag 1 februari 2014

Belsassar är drucken av vin och mätt

Belsassar är drucken av vin och mätt.
För den siste av Nebukadnessars ätt
små fötter låt dansa kring salens fontän,
som stenarna vätt.
Ty konungens själ vill sväva hän.
Belsassar är vägd och befunnen för lätt.

På tinnarna brinna lågorna matt.
Över staden hänger en glödhet natt.
Nu har konungen gästabud i sin sal.
Hör sånger och skratt.
Hör klang av oboë och cymbal. -
Belsassar! Din själ skall tagas i natt!

H Löwenhielm: