Vårtankar

Nu det våras, träden knoppas 

i naturens bröllopssal, 

i den tysta skogen höres 

redan nordens näktergal, 

och från tuvan blickar sippan 

rodnande mot solen opp, 

medan ekorrn glad och lustig 

gör i granen sina hopp. 

Solens strålar värma fälten, 

gröna brodden sticker opp, 

lilla bäcken muntert sorlar, 

härligt sväller björkens knopp. 

Allt är solljus, liv och glädje 

i naturens bröllopssal, 

blott ett stilla, ljuvligt vemod 

följer aftonvinden sval. 

Hjärtat vaknar, och jag minnes 

hur det var en annan vår  

Många vårar sedan svunnit, 

men jag mimns det som i går, 

minnes, hur i Värmlands dalar 

Andens pingstvind vida drog 

och till Jesu Kristi fötter 

mången hjälte nederslog. 

I mitt världsförfrusna hjärta 

blev för första gången vår. 

Jesu kärlek smälte drivan, 

Jesu dyra, djupa sår, 

och en ny och himmelsk glädje, 

outsäglig, underbar, 

fyllde hjärta, håg och sinne — 

o, hur säll den tiden var!

Låt ock nu uti mitt hjärta 

bli en vårtid, Fader kär! 

Trots all otro, köld och smärta 

står till dig min själs begär, 

och jag längtar att få vila, 

vila ut invid ditt bröst 

och med salig glädje lyssna 

till din egen, kända röst. 

Kom och låt din Ande verka, 

blåsa bort vad isigt är! 

Låt de dina bliva värmda 

av din kärlek, Herre kär! 

Då skall tro och hopp och kärlek 

spira upp på nytt igen 

som naturens sköna blomster, 

och vi få en vårtid än.

S Sundelius:

Riddarna av bordet

Det satt ett Gud behagligt lag

och stirrade i viskyn.

Dan Före, skald av okänt slag,

Karl Magnus Tull, av erkänt slag,

och Jonasson med fiskhyn.

Men vid sin enkla soda satt

den revolutionäre Spatt

med djupt förakt kring munnen.

Och på hans knä, liksom en svan,

en sångmö ifrån Nybroplan,

vart Greta Dahl befunnen.

Upp stod den store Magnus Tull,

lätt vinglande på klacken.

Av pingstdagseld hans själ var full,

när stolt han vräkte groggen kull

och pekade på fracken.

Se här en skald, I vise män,

som älskar bort en vår igen,

när pingstens klockor sjunga.

Åt helvete med blygd och dygd!

Ett leve för vår svenska bygd

och för oss skalder unga!

Lugnt svarade den bittre Dan:

Se an den vittre snobben!

För våldtäkt han beröms i stan -

hans diktning står på samma plan:

han går tillhanda mobben.

Dock: diktningen är nationell,

hans själ är menlös, tom och snäll.

Gå upp till äretrappen!

Fast tretti år du bär ändå

din läskostym alltjämt uppå,

Blöj-riddare av Nappen!

Förtröt den store Jonasson.

Han jämkade på västen:

Din tunga stinker fränt av hån,

baggböling, avskrap nerifrån,

men du har rätt för resten.

Här svina vi i skökohus -

nej, ut till friska skogars brus

att vädra våra vommar!

Det är så trevligt däruti

med vita lodjurs bröllopsskri

i Skånes vildmarkssommar.

Och Jonasson sjönk ner på nytt 

och diktade och drömde,

och Magnus Tull, som kvalfullt gnytt

tog än en grogg för den som flytt

och sig på golvet glömde.

Men på sin stol satt skalden Spatt

av Greta Dahl beklämd och matt.

Hans själ slog röda lågor,

vid det han fann en Heine-rad

på Gretas yppigt svängda vad

och en i barmens vågor.

Han vaknade likt den som sett

i fjärran ljusa länder,

och formade av en servett

en frygisk mössa, fint och nätt

med flinka backfisch-händer.

Håll in, han skrek, ditt lumpna snack,

reaktionära borgarpack,

förgyllda viskygroda!

Åt tjyvsamhället evig död!

Jag är rebell och djävligt röd.

Jag dricker endast soda.

Där satt ett Gud behagligt lag

och mitt bland dem Dan Före.

Ett leende av bittert slag

flög eldrött kring hans beska drag.

Den öron har, han höre!

Nu dånar tiden oss förbi

med skrik av fallna furstar i

och härskrin av de nya.

Nu gick en rutten värld i kras.

Kling klang! Vi sitta vid ett glas

som hunden vid en spya.

Var dväljes tidens frälserman

med ord som sten på slunga?

Pingstörnar skria: var är han

som segerhuvad brusar an

i täten för de unga?

Och ekot hittar mer än nog.

Det hastar till en gyllne skog,

det sätter sej på krogen.

Svinmollor över Pinden gro

och feta sparvar bygga bo

i ruttna lagerskogen.

Gå, kyssens bröder Spatt och Toll,

ur samma sparvägg komna!
Du, Jonasson, av hälsa full,

gå ut i marken, vräk dej kull

och vid ett älgböl somna!

Du hör väl ej i sömn så hård

gudsrösten i din örtagård

ge bud om världens smärta.

Säg, hör du väl ur blad och gräs

en underjordisk marseljäs

hårt studsa mot ditt hjärta?

*

Och han strök upp sitt lejonhår,

slog flaskorna från bordet.

Men Tull grep rörd hans stöveltår

och snyftade ett varmt: gutår

och tack, min bror, för ordet!

Hän över Greta Dahl han klev,

och Spatt, som på servetten skrev,

begynte vred att gorma.

Han stängde dörren med ett brak

och hörde över svarta tak

all rymden morgonstorma.

H Blomberg:

:

Som sol om våren stiger

Som sol om våren stiger 

i makt mot himlens höjd 

och all naturen viger 

till livets nya fröjd, 

i själens riken Anden 

går fram med vårens bud: 

nu brista alla banden, 

nu skapar livets Gud. 

Som elden guldet renar, 

så Andens helga glöd 

med själen sig förenar,

att synden varder död. 

O salighet och fruktan, 

när Anden kommer när! 

O nåderika tuktan, 

o eld, som allt förtär! 

Vad intet öga spanar, 

vad intet öra hör,

vad ingen tanke anar, 

när Anden hjärtat rör, 

ur djupen uppenbaras, 

från höjden stiger ner: 

Guds hemlighet förklaras, 

och tvivel är ej mer. 

Du höga kraft, jag längtar 

åt dig att giva mig. 

Min ande törstar, trängtar 

att varda ett med dig. 

Din kärleks eld låt tändas, 

skriv i mitt bröst din lag. 

Min död i liv låt vändas, 

min natt bli salig dag. 

Guds Ande, du allena 

vårt släkte fria kan, 

från självisk lust oss rena 

och lösa hatets bann. 

Blott du kan folken lära 

med skilda tungors ljud

ett enigt lov hembära

åt allas Far och Gud.

Du klara gudomslåga,

du sol som vår vigt in,

Guds svar på livets fråga,

i våra själar brinn!

O kom att nu oss viga

till liv som död ej vet,

men utan gräns skall stiga

mot okänd härlighet.

N Beskow:

Stig Dagerman 100 år: Pingst 1945

Jord som enda klädet. 

Sömn som enda hopp. 

Av jorden lever trädet 

en meter från hans kropp. 

Stövelklädd är foten. 

Vad spelar det för roll. 

Björken sträcker roten 

exakt åt samma håll. 

Se björkens fingrar gripa 

så girigt efter skyn. 

En ensam skorstenspipa 

står huttrande i byn. 

Hör vindens klagovisa 

i rör och skorstensplåt. 

Men samma vind vill prisa 

allt liv i lövens låt. 

Rannsaka buk och lever. 

Tyd plåtskelettets tjut. 

Som björkar överlever 

gör människan till slut. 

Som skorstensstocken faller 

på stövelmannens kind 

skall dödens tunga galler 

rasa för en vind.

S Dagerman:

I all sin glans nu solen strålar

I all sin glans nu solen strålar 

och livets ljus försoning målar, 

när pingstens liljor får sin tid 

och sommar nalkas ljus och blid. 

Nu mer än änglars röst bär bud 

om gyllne skörd från livets Gud. 

När sommarnatten svalka bjuder, 

en näktergal i lunden ljuder. 

I Guds beskydd vi har vårt bo 

och vilar där i fred och ro, 

i ljuvlig dröm om paradis, 

och vaknar till vår Herres pris. 

Som vinden smeker blad och grenar, 

med jorden himlen sig förenar. 

Nu paradiset öppet står, 

dess ljuvlighet vi smaka får. 

Vid ängen porlar bäcken klar 

från livets källa underbar. 

Guds Ande, som sig ned har svingat, 

har detta verkat och oss bringat, 

ej från sig själv, men – oss till tröst, 

i kärlek och med sannings röst – 

från Ordet som blev kött och blod 

och nu är hos sin Fader god. 

Så vakna upp i mänskors boning, 

och tacka den som skänkt försoning! 

Församlas, alla tungomål, 

i jubelsångens offerskål! 

Stäm in omkring vår Herres bord 

i Guds församlings hyllningsord! 

Se, tungorna av Anden glöder 

hos alla folk i norr och söder! 

I Jesusnamnets offerskål 

nedsmälter alla modersmål. 

I evighet höjs lovsångs ljud 

i Jesu namn från oss till Gud. 

Vår Gud och Fader utan like! 

Då blommar rosen i ditt rike. 

Som solar vi i evighet 

får ljus av Sonens härlighet. 

För hjärtat som vi dig har gett 

ditt himmelrike du berett.

N F S Grundtvig:

Fågel och blomma

Minns. Denna annandag har varit lik en blomma,

och som en fågel förefaller mig i går.

En flickas kind kan vara som en ljushyllt sommarblomma,

ja, skygg likt drömmens guldsparv går

en sommardag på lätta fågelfötter och besår

ens brutna land, ens svarta, tomma

och ofruktbara vår,

och låter det slå ut en blomma

i varje vindlätt fågelspår.

Minns: som en blomma var i dag och som en guldsparv var i går.

Nu öppnar jag mitt fönster; lik en strimma

av guld försvinner fågeln in i minnets rymd.

Det är en blomma i min trädgård, skymd

från vägarna. Tilländalupen är en helgdagstimma.

Thorsten Jonsson:

Helige Ande, låt nu ske

Helige Ande, låt nu ske

undret som väcker oss alla.
Låt Guds församling än få se
eld ifrån himmelen falla.
Oss ock ett styng i hjärtat giv,
stynget som blir vår själ till liv.
Helige Ande, hör oss.

Sanningens Ande, röj den nöd
som vi i hemlighet bära:
mänskan ej lever blott av bröd,
henne Guds ord måste nära.
Sänd oss en hunger runt kring jord
efter att höra Herrens ord.
Sanningens Ande, väck oss.

Helige Ande, låt din röst
högt om Guds gärningar tala.
Vittna för tron om korsets tröst,
krossade hjärtan hugsvala.
Visa oss Guds rättfärdighet,
låt oss få se hans salighet.
Helige Ande, fräls oss.

Kärlekens Ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande, led oss.

P Nilsson

Värdshuset (Dal-rokoko)

Säg, främling, varför häver du 

det rungande böl? 

Vad fattas dig, vad kräver du? 

"Bespisning och öl." 

Då är du på behaglig ort 

och må ej smäkta mer. 

Du ser den humlekrönta port 

till nöjets högkvarter. 

Här bor den store konungen 

av tunnor och fat, 

som blandar starkt med honungen 

och reder allsköns mat. 

Här fjällas lax, här flänges ål, 

den feta hönan fläks 

vid marmorbrunnens klara skål, 

där draken evigt kräks. 

Här står den täcka oxellund, 

vars bär ge öl och mäsk. 

Därav blir mänskan glad och sund 

och gott blir djurens fläsk. 

Här växa måra, tusengren 

och mången ljuvlig ört 

som gör den skarpa finkeln len 

och kryddar vin och vört. 

Här blomma kumminhagarna 

till älsklig likör 

och malört, god för magarna, 

sin beska ånga strör. 

En pigosvärm far av och till 

i lövsal och kök 

och sprider doft av vårlig dill, 

spenat och purjolök. 

Och bien komma surrande 

på honungsludna ben, 

och det är sång och hurrande 

kring stånkorna av en. 

Hur friskt att njuta bland viol 

den sura vårsallat

och lyfta mot en pingstblank sol 

det pura distillat! 

Här hoppar adelsmannen av 

sitt trevliga föl. 

"Håll", ropar sjöman, "släpp min tös, 

din grevliga knöl! 

För jag har gått på Hamborg med 

det mastiga skepp, 

och jag kan många fina kast 

och hastiga grepp. 

Och hissar jag eller halar jag, 

så gör jag det grant, 

och rucklar jag eller brucklar jag, 

så ger jag kontant." 

Här sitta många ämbetsmän 

av skild profession; 

här gräla mästare och sven 

om lön och kondition. 

O skräddare, du skolkar nu 

och skalkas med makt, 

du fröjdas på det holkar nyss 

du krögarflickan bragt. 

Skomakare, vi denna ro? 

Finns ingen obött klack, 

och ingen vanskött stövelsko 

vars ovanläder sprack? 

En glad gesäll vid grinden får 

ett matskott och en klunk, 

och visslande han återgår 

till dammig landsvägslunk. 

Men över trädan vid vår häck 

står torveldens rök, 

och lugnt från brädan på sin vält 

styr bonden sitt ök. 

Det går ett spel med klang så späd 

på sädgröna fält, 

det svänger in bland gårdens träd, 

ty så är det beställt. 

Det hurrar till, det surrar till 

med svajande gnäll. 

Nu dansa vi vår dalkadrill 

till majande kväll. 

Vem lufsar där med oknäppt väst? 

O fasa och skam! 

Här dansar ju vår nådårspräst 

med krögarmadam. 

Se krögarns dotter, snörd och fin! 

Av dansen yr och matt, 

hon tar ett glas konvaljevin, 

med anisfrö försatt. 

Hon makar på sin blåa stubb. 

"Låt mig beveka dig", 

en yngling viskar, "gack i skrubb, 

att jag må smeka dig." 

Mot aftonen vid väderspel 

och kjolvindens fläng, 

då yrar som ett tjäderspel, 

o spelman, din sträng. 

Säg, främling, varför häver du 

det ljudande böl? 

"Det sker av stor tacknämlighet 

för sjudande öl." 

Men akta dig för krögare, 

de vakta på din pung. 

De se du dricker trögare, 

när du blir mätt och tung. 

När krögarn smilat dagen lång, 

blir käften bred och trött. 

Då skriar han med gny och bång, 

och du blir grovt bemött. 

Då viner han: "Jag arme man, 

mitt vinhus var så snyggt, 

I, gökar, haven gjort det som 

ett svinhus så styggt." 

Så fösas vi vid skymningen 

och klaga med varann, 

att det skall slösas mynt och tid 

på denna dranktyrann. 

Vi vila oss vid vägarne 

i svalka och blåst 

och sucka, att för ägarne 

väl stugan nu är låst. 

Ur bukig kopparflaska 

häller månen sitt mjöd; 

däri vi vilja plaska, 

till dess dagen står röd.

E A Karlfeldt:

Hertig Magnus´ grav i Vadstena

Fylld av glada röster småler pingstens

ljusa skymning över stenansiktet.

Myrtenkrukor, rika azaleor

nattvardsbarnen lyfta upp på vården,

där en stackars dåre

sover sin töckniga sömn.

Vet ej varför han satt stum och fången,

varför knäppta händer blomsterlindas.

Livets pilgrim, svara,

vet du mer om dig själv?

V v Heidenstam: