skall jag författa på ett annat vis
och aldrig mer med sköna rim som ljuga
bedriva cirklad och suspekt kurtis.
Sonettens fägring skall mig ej mer suga
långt ut på liknelsernas spegelis,
nej, då skall sångmön, den förtvivlat sluga,
bestå mig mer bekväma gunstbevis.
Rim spar jag då. Det verkar klart antikt.
Min rytm skall snubbla fritt, ty frodigt rikt
gro syner ur min kvällscigarrs nirvana.
Djupt kända tankstreck smycka skönt min bana.
Och frågas då: – ”Vad fan är detta likt?” –
så svarar jag förbindligt: – ”Det spontana!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar