onsdag 30 december 2015

Nordpolens ungdom

Om en vetenskaplig expedition.

Spräng nu i isen! Kanske vi hitta
mitt i det frostblå, de bländande flak
röda bevisen. Spana och titta!
Styvnade blommor, stelnade druvor,
infrusna duvor...
Må våra sprängpulver isbergen lyfta!
Omtumling - ramlanden - brak...
Långsamt bak vikande klyfta
våras i skinande grotta.
Nordpolens ynglingaminnen sig blotta.
Rosorna flyta i kolsvart vak...

Vem kunde tänka, vem kunde ana?
Små memoarer i frostbunden skrift!
Trädkronor blänka. - Nyktert vi spana.
Blomruskor friska. Där katarakter!
Paradistrakter...
Allt som förstenat - det må man förlåta!
Klar är dock forskarns bedrift.
Isbitna fåglar ej låta!
Färgen är ren i var fjäder.
Här var det solblänk och högsommarväder.
Julivind, kvitter och vingars vift.

Låt oss nu varsamt rekonstruera!
Hyfsat - med aning, med erfarenhet.
Använda sparsamt ord, som förmera
alltför fantastiskt! Alltför poetiskt,
alltför estetiskt
bort vid vår gärning! Må sakligt vi röna.
Ej jalusi och förtret!
Enstämmig mening: Det sköna
här i det döda man kände.
Troligen även en kärlek, som tände -
sannolikt drömmande, möjligen het.

Alltså: Det frusna... Klart vi bevisa
blommande tider, där isväldet rår.
Vår kunde ljusna, vind kunde brisa.
Dolda bak lövverk, mörka, som glittrat,
fåglar ha kvittrat.
Lågor ha stigit, där isblocken stupa,
lärkan, där isbjörnen går.
- - -
Punctum! Nu drickom en kupa
alltefter små traktamenten!
Lycka till avhandling, bästa docenten,
verket om Nordpolens ynglingaår!

B Sjöberg:


måndag 28 december 2015

Gamla vänner

Barndomsböcker, nötta, kära,
på min hylla än I stån,
och jag håller er i ära
liksom vänner fjärran från.

Vänner, ja! När lampan tändes
fordom i min faders hus,
huru skönt och tryggt det kändes
läsa er vid stormens brus.

Ute snön i mörkret yrde,
inne björkvedsbrasan brann,
spinnrockshjulet mamma styrde,
Silkestass i soffan spann.

Det var ro och det var trevnad,
och från bokens vita blad
sagans underbara vävnad
växte praktfull, rad för rad.

Äventyr i brokig skara
drogo då min syn förbi,
speglades i färger klara
i min unga fantasi.

Där låg Snövit i sin kista,
Lejonhjärtas riddartåg,
Mohikanens strid, den sista,
mina gosseögon såg.

Sotarmurres liv på taken,
kapten Hatteras på vakt,
prins Alladin i gemaken,
präriejägarns rödskinnsjakt. -

Allt steg fram i vinterkvällen
och fick glans av brasans sken,
medan stormen ifrån fjällen
omkring gårdens knutar ven.

Längesedan gården brunnit,
sagoböckers tid förbi,
men fast livets höjd jag hunnit,
vänner jämt vi skola bli.'

Ofta nog i sorgens timma
tar jag ifrån hyllan er -
kära bilder lysa, glimma,
när på edra blad jag ser.

Skymningsbrasan åter brinner -
jag kan höra hennes sus -
och det gyllne linet spinner
mor i hennes röda ljus.

Över boken lutad sitter
där en parvel liksom förr,
medan yrsnöns vita glitter
samlar drivor vid vår dörr.

D Fallström:

lördag 26 december 2015

Martyren

Martyren är blek.
Hans ögon brinna.
Medlidsamt blickar han
ned på er.

Vad veten I
som myllren hit och dit
med osköna rörelser,
om edert väl och ve,
hur det känns att lyfta sitt huvud fritt.

Den är frikänd
den hela världen dömer.
Renaste sol
är den svarta bägaren.

Offrets brokiga kåpa
tar han lätt på sina axlar:
du smeker som sammet, som lenaste sammet,
min viljas skrud.


E Södergran
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918

Sonett över Kristi födelse

O evig hemlighet! Ho vill, ho kan utgrunda
hur Gud kan bli ett barn, en Jungfru vara mor,
att den i krubban läggs på vilkens makt beror
att världens byggning står? Förnuft, du måste blunda.

Din hjärna famlar här och fattar ingalunda
en Gudoms-hemlighet så obegriplig stor;
men den som fullt och fast enfaldigt ordet tror
ser tröst och själagagn sig därav visst tillstunda.

De arma herdar få strax Jesus-barnet skåda,
när nya stjärnan först dem visom måste båda
vad hopp det nya ljus den hedna-hopen spår.

Upplyste herde-flock! Er har Gud hållit värde
att härom veta mer än alla skrifte-lärde,
långt mer än Kejsaren och hela Rom förstår.

S E Brenner:
Litografi av Johan Cardon

fredag 25 december 2015

Julotta

Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.

När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?

Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!

Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.

* * *

Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.

Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.

Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.

Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.

Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?

Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.

Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.

Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.

Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.

A Engström:
Albert Engström mia.JPG

torsdag 24 december 2015

Jultankar i Rom

Jag njöt en sydländsk sommarfröjd och tänkte sällan på,
att högst i norden fanns ett land med himmel mindre blå.
I idel solljus flöt mitt liv, en dröm på ejderdun,
och kärare jag södern fick allt som min kind blev brun.

Det var uti det gamla Rom. Jag satt uti mitt rum.
På himlens azurhärlighet jag länge skådat stum.
I trädgårdstäppan nedanför stod allt i flor och glans,
citronens guldklot bjärt stack av mot bladens dunkla krans.

Jag var så sällsamt vek till mods i denna dagens frid,
jag hörde pifferaro’ns ton från gränden närmst invid.
Madonnans bild i murens nisch han drog med spel förbi.
Mitt öra följde medvetslöst säckpipans melodi.

Jag vet ej varför blicken sjönk, bland böcker på mitt bord,
på Bellman, tjusaren Tegnér, på skalderna från nord.
Mitt hjärta slog så aningsfullt -- och så det föll sig, att
en liten bortglömd almanack jag av en slump fick fatt.

Jag bläddrade och bläddrade och nu jag först förstod
hur tiden skenat bort med mig vid Tiberns gula flod.
December! -- Är det möjligt väl? Jag såg ej snö i år!
December, tjugufjärde -- ack, det som en blixt mig slår!

Mitt land, mitt land, hur mår mitt land med marken vit av snön,
med julefrid och juleljus och bjällerklang på sjön?
Jag har ej hem, jag har ej härd, jag har ej eget bo.
Månn’ någon ännu minns mig där? Mitt hjärta viskar: jo.

Gud signe dig, mitt eget land, och lyse över dig
all fridens klarhet; sedan må allting bli mörkt för mig!
Må kornet spira under snö, där det i mull är satt,
och må det växa mycket bröd i Sveas norrskensnatt!

Vad bryr jag mig om söderns prakt och fägring denna stund,
om sorlande kristallers språng i skuggig lagerlund?
De rika färgers spel för mig i hast blev dött och svart;
min själ har flyttat härifrån -- långt bort -- jag vet nog vart!

Jag ser en stad, en välbekant. I både rik mans hus
och fattigkojan tindrar upp ett vänligt juleljus.
I kväll får saknas ingenstäds det goda, vita bröd,
och ej den frusna sparven ens i kväll får lida nöd.

Jag ser ett hem -- jag känner det -- jag ser den tända gran,
med knäppta händer stå de små, som själv jag varit van.
Därute är det kallt och mörkt och yrar nu som bäst;
därinne är det varmt och ljust på Jesusbarnets fest.

Gud signe detta hem och den, som nu så barnsligt glad
sig fröjdar åt var liten skänk, varom hon julen bad.
Säg, märker du, jag är dig när? O säg, förnimmer du
min andes trägna vingeslag, som susa kring dig nu?

O I, som ägen ömt varann i denna dyra stund,
som vandren samman hand i hand och vilen mund mot mund!
Det är ej någon stackars sparv, som vid er ruta rör:
det är ett ensamt hjärta blott, som snyftar utanför!

C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

måndag 21 december 2015

Tvivlan och tro

Nej! det är äntligt tid att bindeln sönderriva!
Se upp o människa! och läs vid dagens ljus:
Av jord du kommen är, till jord du måste bliva;
det är din dom, bestyrkt av sexti seklers grus.

Förmår du jäva den? var äro dina fäder?
De drömde liksom du, och du skall dö som de.
Du intog deras rum, du deras stoft beträder,
snart skall du öka det, och rum åt andra ge.

Så tag då ut den lott, som dig är ämnad vorden;
bjud åren i sin flykt att bära dig sin skatt,
och giv, när himlen vill, ditt stoft igen åt jorden,
din hela varelse åt Evighetens natt.

Din hela varelse! du bleknar och förskräckes;
du ser i detta råd en plundrande barbar,
vars arm i nattens stund emot ditt hjärta sträckes;
och hänförd samlar du din kraft till ditt försvar.

Du hatar denna tro, du aldrig den förlåter:
det är din fiende för livets hela tid;
du samlar från ditt fall din spridda styrka åter;
och går, att våga än en lika blodig strid,

du bryter våldsamt in i hjärtat av det rike,
där världarnas regent en rättvis spira för,
gör Gud till en tyrann och dig till djurets like:
nej, djuret lyckligt är, det utan ånger dör.

Vi vill du då, Sofist, i ångest sänka folken
med villan av din tro, med sveket av din röst?
Nej, kasta från din barm den lönnligt burna dolken,
och rys att den en dag vänds mot ditt eget bröst.

Se dessa kämpars lott, som liksom du bestredo
odödlighetens tro på lika giltig grund;
de fästen, dem de byggt, från sina hällar skredo
och föllo över dem, i dödens mörka stund.

Systemet, det är sant, som tryggade en lära
för jorden mera huld, föll även ofta nog;
men sanningen steg fram, och hämnade sin ära,
och denna helga tro ur gruset återtog.

Vad har bevarat den i trots av alla skiften?
Vem tände detta hopp? men självt det tände sig.
Står icke än i dag den dygdige vid griften,
och ropar överljutt: o död! jag trotsar dig!

Ack! borttag detta hopp: och vad är sedan livet?
Ett blandat skådespel för löje och för kval;
ett lån, som ej begärt, blott som en skänk dig givet,
dock fordras skall igen med dubbelt kapital.

Vad är den vishets lön? för vilken du ej tvekar
att offra nattens sömn, och dagens tidsfördriv,
hon från din barndom stal dess glädje och dess lekar,
och lär dig bättre se det usla av ditt liv.

Tag an den lugna blick som själens styrka ljuger,
döm själv att du är stark, och frukta inga jäv;
giv namn av tålamod åt igeln som dig suger,
och tag i farans stund din tillflykt till en säv.

Skriv huru skönt du vill till ålderdomens ära:
den är med lugn och allt, en kall, en stelnad älv;
du kan ej bördan fly, du mäktar den ej bära,
av alla andra glömd, och sviken av dig själv.

Gå, odla dessa fält, dem andra skola skörda,
var billig och var god, var öm och känslofull,
kväv hoppets tysta suck, och hjärtats känsla mörda,
och tag emot din lön -- i trenne skovlar mull.

O! nej en högre lön åt dig förvarad bliver.
En stormig aftonstund utav en mulen dag
är ej den sista gräns, dig skaparn föreskriver,
och budet: du skall dö! är ej den högsta lag.

Ej att ett stolt begär ditt hjärta skulle egga!
Nej, regeln för din plikt, han i din tro dig ger;
din suck är dess bevis, vill du det vederlägga?
Slit hjärtat ur ditt bröst, och var ej mänska mer!

Du ser en plan i allt, en avsikt i det hela,
och dalens minsta ört är ej förgäves till:
skall endast människan sitt ändamål förfela,
och är det henne blott, som ödet gäcka vill?

Oändlig i begär, och gränslös uti plikter,
med all sin svaghet stolt, med all sin ringhet stor,
hon fordrar redlighet i lyckans dolda vikter,
och åt en rättvis hand sitt öde anförtror.

Hon fordrar, att den lön, för vilken hon försmäktar,
skall en gång falla ut vid arbetsklockans slag,
och hoppas, att den lag, hon här blott frukta mäktar,
skall bli ett värdigt värv för evighetens dag.

Vad skulle denna lag, och dessa stadgar båta,
om yrkade så strängt, de aldrig fylldes opp?
Nej lösas måste dock den slutna livets gåta
och fyllas måste det, odödlighetens hopp.

Och frihet, sällhet, dygd, de oskattbara orden,
dem ingen mista vill, dem ingen tyda vet,
de höra till ett språk, som talas svagt på jorden,
som bättre talas skall uti en evighet.

Vid forskningarnas gräns en järnmur tanken möter.
Hit kan du, längre ej: så ljuder ödets röst,
Förgäves deremot sitt huvud tänkarn stöter,
han dignar sanslös ner förutan mod och tröst.

Men nyckeln till dess port bärs troget utav döden,
och han skall leda dig inom den helga rymd,
där sammanhanget röjs av livets mörka öden,
där Skaparns stora plan ej längre bliver skymd.

Förbida denna tid, välsigna denna lära,
och samla de bevis, du för dess visshet fann.
Strid ej mot jordens lugn, förneka ej dess ära
och är ditt hopp dig kärt, bliv ej dess baneman.

Men detta ljuva hopp, om slutligt det bedrager?
Om aftonstjärnan släcks, och tändes aldrig mer?
Och aldrig någon skymt utav en morgondager,
från glädjens högre rymd emot ditt öga ler?

Om allt vad hjärtat tror, allt vad förnuftet bjuder
är blott en präktig bild, är blott ett nyttigt svek?
Om helgedomens valv av falska läror ljuder,
och evighetens natt gör slut på livets lek?

Och om förskrivningen på evigt sälla öden;
som, tusen gånger kysst, du vid ditt hjärta bär;
på sin förfallodag, rivs mitt i tu av döden
och kastas på din grav att multna med dig där.

Och om den högre hand, vars avtryck du där söker,
och vars signet därpå du trodde vara satt,
med ett förfalskningsbrott ditt skuldregister öker,
och straffar dig därför med undergång och natt?

Nej -- dödlige hör opp att mot din sällhet kriga,
och gå till gravarne, att övertyga dig:
de kunna giva dig en lärdom, ty de tiga;
äg mod att likna dem: slut ögat till och tig!

Lid, hoppas, och gör gott, vad öden du ock prövar,
och aldrig mer mot skyn förgråtna ögon välv.
Nej, lönar ingen ann den redlighet du övar,
så skall i dödens stund, din dygd sig löna själv!

Dock nej, du lönar den, du höga Himlafader!
Jag hoppas på din nåd, jag rodnar för mitt knot
och plånar ut med gråt de otacksamma rader,
dem hjärtats ångest skrev; och faller till din fot.

Du gäckar ej de barn, dem du till lydnad kallar,
ett heligt allvare din dolda tron omger.
Så tydligt som det ljus, från österns rymder svallar,
så tydligt jag din lag, och mina plikter ser.

Vart helst i tankens rymd vi våra steg må rikta,
så komma vi dock sist till dig, o Gud! igen.
Förnuftet trött att se, och konsten trött att dikta
fly till sin gamla tro, och vila sig på den.

Dess första grund är dold; jag sörjer ej däröver:
den lades av en hand som säkert kände sig;
jag äger för min dygd mer ljus, än jag behöver,
och för min sällhet nog, i tanken uppå dig!

Jag vet ej, vem du är, ej hur du uppenbaras,
ej vilken väg till mig din dolda anda sänks:
det är en hemlighet, vars upptäckt kanske sparas
åt våra barnabarn, och deras dygder skänks.

Nej, aldrig du åt oss dess kunskap velat ärna:
om i en gränslös följd av dagar och av år
du flyttade min själ från stjärna och till stjärna
hon dock i evighet din dolda tron ej når.

Men vad jag veta bör, har du ej velat dölja:
du lever i min själ, du verkar där, och vill
att mina gärningar i evighet mig följa;
ditt väsen är så visst, som att jag själv är till.

Är vissare ännu; och vore jag en bubbla,
av ödets halmstrå blåst att glindra en minut:
så skulle jag dock, trött att forska och att grubbla,
uti min sista suck bevittna dig till slut.

Men ingen löser opp det samband, som du knutit
emellan mig och dig, för tid och evighet.
Du är min domare, och när din lag jag brutit,
då vet jag, du är till, med ryslig säkerhet.

O! följde jag min plikt med redlighet och varma,
och vore vad jag bör, och icke vad jag är:
du skulle som en far dig till mitt hjärta närma;
jag skulle finna dig uti din himmel där!

Snart, snart, o store Gud! skall tidens förlåt rämna,
och evighetens valv skall öppnas för min själ,
och jag skall se, att du ej velat överlämna
åt ödets fala gunst mitt släkte och dess väl.

Ack! jag skall tacka dig, vars omsorg har bevarat
den tro, jag av din hand tog, såsom barn, emot;
som åt min aftonstund den sällhet åt mig sparat,
vars rätt jag mången gång förverkat med mitt knot.

M Choraeus:


Jul, jul, strålande jul




















Jul, jul, strålande jul,
glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus,
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul,
glans över vita skogar!

Kom, kom, signade jul!
Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul,
sänk dina vita vingar!


E Evers:

lördag 19 december 2015

Balen 10: Du skall ej tro att livet dör i döden

Du skall ej tro att livet dör i döden,
nej, långa, långa, evigt unga öden,
om vilkas slut ej någon aning vet,
vi genomleva i lycksalighet.

I sjunde himlens högsta högtidssal
är harpoklang och sång och evig bal
och mäktigt går musikens återskall
i pelarsalen av kristall.

*

Stjärnkronor bryta sin brokiga glans
i gnistrande prismor och kuber,
ärkeänglarnes döttrar,
sänkande blyga sin ögonfrans,
dansa med unga keruber,
släpen som skimrande dimmor,
stråldiademen som stjärnskottstrimmor
sväva omkring i behagfull dans,
lockarne fladdra så lätt som när vinden
driver en sommarens sky,
kärlekdrömmarnes dagrar
falla som rodnad på kinden,
sprida sig, flamma och fly,
ögonen lysa förunderligt klara,
sakta ibland ur de dansandes skara
sväva de älskande paren i dans,
söka sig väg genom salen och hinna
tysta gemak, där i kronorna brinna
stjärnor av dunklare glans.

*

Och salighet bjuds kring i fulla skålar,
en dryck av lyckans doft och hoppets strålar
- man läppjar tankfullt då och då ur skåln,
behagligt sträckt på mjuka purpurmoln.
Gud Fader sitter glad på tronens höjd
och ser och ler och nickar takt förnöjd
och känner kärlek utan gräns och mått
och tycker allting vara ganska gott.

Vi träda fram med något skygga fjät
ibland de dansande otaliga
och buga höviskt för Hans Majestät:
"Vi äro komna att bli saliga
från ett bedrövligt gammalt småstadshörn
- det här är jag och detta Elsa Örn!"

Då ler Gud Fader med ironisk min,
men farfarsaktigt god är ironin:
"Det fägnar mig att se ett sådant par,
och håll till godo med vad huset har
och tag en sväng med dessa andra unga,
som dansa vals så himlavalven gunga!"

Vi dansa ut, vi dansa natten lång
och när vi tröttna på vår dans en gång,
så finnes säkert vid Gud Faders hov
i någon vrå en undangömd alkov,
vi smyga dit, en livsvarm flod,
som liknar ungt och friskt förälskat blod,
av idel kärlek i vårt väsen strömmar
- vi slumra in, vi drömma sköna drömmar!


G Fröding:
Gustaf Fröding 1896

onsdag 16 december 2015

Jungfru Maria i rosengård


Maria drömmer i rosengård,
på vägen till Tabor från Nasaret,
hon drömmer om stundande modersvård
åt en leende gosse av Davids ätt.

Över jungfruns drömmar är himlen blå
och sjunger i linden en fågelkör,
medan höstmoln driva i flockar grå
för klagande vindar därutanför.

Därinne är rosornas skara ung;
den vissnar ute på Jisreels slätt.
Därute är gången av tiden tung;
vid drömmerskan smyger han tyst och lätt.

Därute är träldom och våld och kiv,
en döende värld, av synder frätt;
därinne drömmar om evigt liv,
om frid på jorden och mänskorätt.

Maria vaknar i rosengård
- det blixtrar över Genesaret -
och sömmar en linda med blodröd bård
åt folkmartyren av Davids ätt.

tisdag 15 december 2015

Johannes



Jag är led intill döden vid mänskors skratt och tal,
jag vill fly till den stora öknens ro,
dit där ingen räknar sandens korn, där Herren har sin sal
och där sanden lämnar spår av hans sko.

Där bo inga tomma blickar, bara vilda ögons blänk
över vilda svarta vingar någon gång,
men är örat lyhört och har själen himlens skänk,
hör man änglarnas aftonklara sång.

Och min kropp skall lida hunger för att själen skall bli rik
- öknens ensamhet är lycka för en man,
vilkens tal skall bliva svärd, vilkens inre röst musik,
vilkens död en slocknad eld som heligt brann.

Men en gång när jag är trött och när mörk är jordens skrud
och jag ligger där trånsjuk och förskräckt,
skall det stora undret hända: jag skall tala själv till Gud
tills jag finner att morgonen har bräckt.

Och när solen har gått upp är jag född på nytt och rik
och går åter in i människornas land
och profeten lyfter undan ett förbannat mörkers flik
och har elden ifrån själen i sin hand.

Genom trånaden och tystnaden skall vägen gå till Gud,
endast ensamheten skapar fri av träl
och blott den som kan lyss till den stora öknens ljud
mäktar skänka sin kropp åt sin själ.

 R Jändel:

söndag 13 december 2015

Lucia

I natten darra
de kalla väder.
Steg hör jag knarra
på vindens bräder:
i vita kläder
stod herrgårdsflickan,
med vaxljuskrona kring håret fäst,
nyss vid mitt läger och räckte brickan
lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman
i mörka tider!
Med tjärvedsflamman
Lucia skrider
i däld och lider.
I dörren gläntar
med morgonglöggen min muntre värd
och bringar bud, att ung dottern väntar
sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter
re´n snön är fallen,
och foten slinter
på frusna vallen,
och vit står tallen
som silverstaken
för månens prunkande högtidsljus,
och stjärnbloss brinna högt över taken
på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes
med fäll och täcken,
och selad ledes
från klöverhäcken
den raske skäcken.
Med fröjd vi glida
igenom sovande skogars skjul.
Ur huvan tindrar det vid min sida
som morgongryning till härlig jul.

E A Karlfeldt:

fredag 11 december 2015

Sangen til vor Ø















Lolland, Lavland, Lerjordsslette,
frodige og muntre Ø,
gyngende paa Bølger lette
i den knap nok salte Sø,
ja, af Østersøen bysset
og af Søndenvinden kysset
ligger du med Smil og Latter,
du vor Havlands yngste Datter,
- Danmarks Kæledækkebarn!

Lavt maa dine Banker krybe,
tunge som de er af Muld.
Kløfter har du kun saa dybe
som en Piges Smilehul.
Men naar Sol staar over Parker,
Skove, Sunde, Hvedemarker,
— eller Taagen Aaret kvælder,
mens din Pil sørgmodig hælder,
Fødeø, hvor er du skøn!

Kamp fik ogsaa du at kende,
Kystens Lavhed ægged den;
ond var Venden som din Fjende,
Havet lunefuld som Ven.
Men har Mand til Værn ej Bjerge,
Gør han af sin Arm sig Værge.
Venden vandt du listigt over
ved at gøre ham til Svoger.
Og med Pumpelag og Dige
sejred du i Havets Krige,
snød endog det Fjorden fra.

Lolland, lille ferme Kone,
trivelige, glade Mor!
Hør i denne Hjertetone
dine Børn i Hyldestkor!
Virker vi med Viljer sunde,
— du har Mad til alle Munde.
Livets Dyst er værd at vove.
Nattens Søvn er sød at sove,
Moder Lolland, paa din Jord.


K Munk:

tisdag 8 december 2015

Här kommo tio tjog förkylda finska knektar

Målning av Gustaf Cederström 1923:




















Här kommo tio tjog förkylda* finska knektar
och mången officer, som sällan gärna svektar,
soldater svenska med, av dussin många nog
som å de norska fjäll blåkullakölden slog.

Ack, jämmer, jämmer stor, som rörde stockar, stenar!
Här måste sågar fram, ambesser, prylar, prenar,
när få ell´ ingen fanns, som dessa läka må,
så måst´ jag tvungen ock den mödan ta mig på.

Jag ville skalda om blåkullafärden stygga,
som månd´ mång tusen man förkväva, slå till rygga,
men Clio frusen är; de döda ligga där,
de kylda fördes hit, att få sjukhuset här.

Här mängdes arla, sent, i pannor, pottor, krukar
kylplåster till mång´ pund som breddes ut på klutar.
Här klipptes mångom hand, tå, finger, fötter av.
Av allom endast en här dödde, fick sin grav.

*förkylda=förfrusna

O Broman

torsdag 3 december 2015

Mitt år 3: Vintern

Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:
kälkföre ger det åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.

H Söderberg:

onsdag 2 december 2015

Till konungen

då skalden sökte att bliva sekreterare vid nummerlotteriet i december 1775

Om ers majestät tillåter,
att dess ringaste poet,
dödens välde till förtret,
ur sin säng skall uppstå åter
till ett glas champagnevin,
och om skaldens matta tunga
än en gång får lov att sjunga
med en Gyll´nborg och Dalin,

si, så vill jag med min lyra,
vi dess sakta klang och dön,
i en underdånig bön
lyckans våld mot mig bedyra
från min vagga till mitt slut,
Väl dess altar för mig röker,
men den mängd, gudinnan söker,
stänger mig ur templet ut.

Där dess höga vinster dragas,
söker jag en tjänst och lön,
men gudinnan, rik och skön,
låter ej en skymt uppdagas
i mitt låga, mörka skjul.
Om ers majestät behagar
gilla lyckans hårda lagar,
dör poeten innan jul.

C M Bellman: