Tvang dig en natt av brännhet vällustvånda
till blomsterlägret, dolt från solens makt,
där du din mjälla kind mot armen lagt
och löst ditt hår, det fuktigt kopparblonda?
Som pärlmorglans kring skatter från Golkonda
sveps dagern rikt kring dina lemmars prakt.
Skall ingen drömbild egga pulsens takt
och väcka dig? Skall middagsron bestånda?
Ack, sov! Med grönskan hägnande din hjässa
och armen vågmjukt krökt mot purpurdoket,
sov så, gudinna! Öppna ej igen
de ögon, vilka obarmhärtigt pressa
ditt drottningväldes slavar under oket
och dräpa ron och alstra hat bland män!
II.
De ha förgåtts, de män, du fordom känt,
din skönhets vakt, din rosenvärlds tragöder.
Där grönt gräs skylt dem, slumra de som bröder
med frätta svärd och brustna instrument.
Ditt hjärta vet ej av, vad kval du sänt
de älskare, som dött. Din drömvärld glöder
av elefanters procession från söder
och panterspann från Baalims orient.
Snart skymtar du de flammande schabraken,
konungslig pomp, tiarorna, som torna,
blå rökelse och guld i välvda mått.
På krökta ryggar skall du trampa naken
och glömma namnet av den havsskumborna
bland främlingar, som ropa Astaroth.
III.
Ödmjuken er, I dödligal I kunnen
ej mura fristad och försvarad plats
för hjärtats ro. Var trotsig föresats
blir snabbt av hennes skönhet övervunnen.
All tids tillbedjan är kring henne spunnen,
all sång i hennes glans förfärdigats,
sen först vid musslans cypriska seglats
Poseidon lyft ett havsgrönt horn till munnen.
De höga gudar, dem Olympen rymt,
ha glömt den värld, som aftonskuggor skymt,
och färdats bort mot yngre solars flamma.
Blott Venus, slumrerskan, den evigt samma,
som dräper leende och famnar grymt,
vet än, vad böner hennes trogna stamma.
