Syrsornas svärm, som vilt vingarnas nattliga spel
rörde i brinnande luft — likt kvittret från tusende tungor —
tystnat; men lidelsesjuk dröjer en brusten diskant
än under suckande träd, som vagga i mumlande skaror
höstflydda fåglarnas bon, tomma och lätta som löv.
Tisteln sin krona fällt; och starren sin darrande vippa
svänger försliten och torr, böjd under nattvindens fläkt.
Högre än syrsornas röst har mitt hjärta i ödslighet ropat,
högre än fåglarnas träd växte min lidelses blom;
nu är min själ lik ett strå av den böjda, prasslande starren,
torkad som tistlarnas stam, tystnad som syrsornas sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar