tisdag 19 mars 2024

Ja, hejsan! Nu är riktig vinter















Ja, hejsan! Nu är riktig vinter. 
Förnöjd ler bonden i sitt skägg, 
då släden fram på skaren slinter 
vid bjällerklang och hästens gnägg. 
Av grova tömmar stadigt hållen 
i skaklar, lustigt travar grållen, 
och kusken tronar på sin bock 
i livrem röd och fårskinnsrock. 
Ej men av kylan pojken känner; 
han måste ut i drivan. Marsch! 
Hans hund skall åka, gudbevars, 
och själv för kälken han sig spänner, 
och modern från sin fönsterglugg 
ser hotfullt på, men ler i mjugg. 

Men kanske är det bäst vi lämne 
åsido dylik poesi, 
ifall att ett så simpelt ämne 
ej intressant för er kan bli. 
Blott den, som är poetisk både 
av Guds och av Apollos nåde, 
besjunga kan en vinterdag 
och första snön med dess behag.
Men jag ej mäktar tolka all den 
pikanta, ljuva poesi, 
som ligger i ett slädparti, 
och törs ej tävla med den skalden, 
som diktade om Finlands snö 
och om dess övergivna mö.

Sov du lilla vide ung

 














Sov, du lilla vide ung, 
än så är det vinter, 
än så sova björk och ljung, 
ros och hyacinter. 
Än så är det långt till vår, 
innan rönn i blomma står. 
Sov, du lilla vide, 
än så är det vinter. 

Solskensöga ser på dig, 
solskenfamn dig vaggar. 
Snart blir grönt på skogens stig 
och var blomma flaggar. 
Än en liten solskensbön, 
vide liten blir så grön. 
Solskensöga ser dig, 
solskensfamn dig vaggar.



måndag 18 mars 2024

En klockas slag






















Du slag långt borta från ett ur jag hör
i nattens tystnad, 
du ljuder fjärmt 
som från ett öde rum, 
vars väggar återge dig tomt och klanglöst. 

Hör jag dig eller icke? 
Är du ej en villa 
— en ton, ett rop 
ifrån ett land 
jag aldrig sett och känt?

Han älskad var - ja, det vill säga


















Han älskad var — ja, det vill säga: 
han trodde, att han älskad var. 
Den lycklig är, som jämt kan äga 
ogrumlad denna känsla kvar; 
vars sinne ej av tvivel naggas; 
som lugnt till sömns av ruset vaggas 
och älskar blint med samma lust, 
som fjäriln suger blommans must. 
Men osäll varder den dessmera, 
vars eftertanke vaknar kärv, 
ty det är kärlekens fördärv 
ifall den börjar reflektera. 
I dubbel måtto ve, ty han 
ej älska och ej glömma kan!

Jag känner en förförisk änka

















Jag känner en förförisk änka: 
Cliquot, men älskar ock Moët
När de i kylda flaskan blänka, 
man därpå ej kan se sig mätt. 
Så klart som Hippokrenes källa 
det ädla vinets pärlor välla 
med skum ur flaskans häkte opp, 
när hon har frigjorts från sin propp. 
Min stackars börs till sista öret 
jag fordom alltid hade brått 
att tömma för en droppe blott 
därav. Det piggar upp humöret. 
Hur mycket skämt, hur månget rim 
har det ej fött i glättigt stim! 

Men i den mån jag blivit äldre, 
min måge tål det ej som då, 
och därför håller jag mig hellre 
numera till ett glas Bordeaux
Champagnen är en älskarinna, 
som nog kan svärma, nog kan brinna, 
men flyktig ock som en kokett 
samt oberäknelig och lätt. 
Men du, Bordeaux — o, ädla druva! — 
förblir en lugn och trofast vän, 
som vill i bleka döden än 
vår levnads gamla dar förljuva 
och som vid motigheter tål 
i prosans värld. Bordeaux, din skål! 

Ur Eugen Onegin (IV:45-46)











söndag 17 mars 2024

Putin är en pajas nu













Efter det ryska "valet", den 17 mars 2024:

(mel: "SJ SJ gamle vän") 


Putin är en pajas nu,
när kulissen går itu,
kritvit med en knallröd nos
och kind av pulvermos.

Putin är ett dåligt skämt,
vinner gör han ändå jämt,
åtti, åttisju procent,
nej, inget nytt har hänt.

Yulia Navalnaya
vore någonting att ha!
Andra kandidater med
om de fick va' i fred.

Men förgiftning, fängelse
måste de ju räkna me'
om de inte ser exil
som riktigt värdig stil.

Putin är så himla feg
att han inte tar ett steg
mot en sann demokrati
där pressen får va' fri.

Putin är en skum figur,
ränderna går aldrig ur,
gammal KGB-agent
tror ingenting har hänt.

Nu ska Rysslands storhetstid
bli en stalinistisk frid
efter fosterländska krig
med rustning vämjelig.

Fan ta sina egna nu,
clownnäsan är för sju,
stor som attan, rädisröd 
med smak av pest och död.

Putin, Putin, gamle dräng,
du ska se att du får däng
innan du går upp i rök 
vid något kuppförsök.




På Doktor Abrahams 300-årsdag: Du Herrens tjänare!





















Kläd dig i invärtes prydning, 
ty du står i tjänst hos allseende Gud, som skådar hjärtan. 
Hämta med bönen kraft, 
ty ämbetet är Herrens och du blott ett svagt lerkäril. 
Sanning regere dina läppar, 
ty de böra bevara läran. 
Kärlek styre ditt hjärta, 
ty du är nådens sändebud. 
Frimodighet utruste din själ, 
ty du går den störste Herrens ärende. 
Bitterhet fläcke aldrig ditt nit, 
ty du är en herde men icke en herre. 
Egennytta smitte aldrig din syssla, 
ty själavård må icke vara hantverk för slem vinning. 
Misströstan göre dig aldrig nedslagen, 
ty Herren giver växten. 

FÖRKUNNA ORDET I OSTYMPAD ORDNING 
så att du öppnar ögonen på de okunniga, 
rycker hyendet undan säkerheten, 
river täckelset undan skrymteriet, 
lyfter bördan av de betungade, 
ty Gud vill att ingen skall förgås. 

Gör varje predikan såsom bleve han den sista, 
både för dig och åhörarna. 
Vid vartenda skriftermål skrifta ditt eget hjärta,
så stadfäster du dig i nåden. 
Vid nattvardens utdelning vare icke du blott ett verktyg, 
utan tillika en andelig deltagare i nådens skatter. 

Din Frälsares herdehjärta vare din föresyn i ämbetet, 
din glädje under bördan och 
ditt försvar vid räkenskapen. 
Dina ord vare salighetens frö, 
din vandel andras vägvisare, 
dina böner satans nederlag, 
din död en trogen tjänares hädanfärd 
IN I SIN HERRES GLÄDJE!



lördag 16 mars 2024

Smärtan

 





















Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, 
lyckan har ingenting. 
Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond. 
Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår, 
lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå djup, 
lyckan är fältet som sover i middagens glöd 
eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta strålar, 
lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting... 

Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar. 
Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med förgråtna ögon. 
Smärtan ger oss allt vad vi behöva – 
hon ger oss nycklarna till dödens rike, 
hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka. 
Smärtan döper barnen och vakar med modern 
och smider alla de gyllene bröllopsringarna. 
Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna, 
hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals, 
hon står i dörren när mannen kommer ut från sin älskade... 
Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar? 
Jag vet ej mer. 

Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och drömmar, 
hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma, 
hon ger den enda kyssen som är verklig. 
Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga tycken, 
hon ger oss alla livets högsta vinster: 
kärlek, ensamhet och dödens ansikte. 

Men sommaren i höga norden














Men sommaren i höga norden 
är sydländsk vinters parodi. 
En flyktig gäst på kalla jorden, 
han spårlöst skymtar oss förbi. 
I höstens tröga skymningstimmar 
på fästet solen dåsigt glimmar. 
Alltmera knappas dagen av, 
och naken som en blottad grav 
står skogen med de vissna bladen. 
I dimmors slöja svepas fält, 
och gässens kackel ljuder gällt 
i luften, då den långa raden 
flyr hädan. Ja, november gör 
ej gladare ett trist humör. 

Skymd bliver morgonsoln av töcken;
förstummats sorlet har på fält, 
och fram på vägen från sin öken 
en varg med hona drivs av svält. 
När hästen vädrar dem, han gnäggar 
av ångst, och inom fyra väggar 
sig vandraren först säker tror. 
I morgonstunden sina kor 
ej herden för till betesvallar, 
och ej i solig middagsstund 
hans vallhorn lockar dem i rund. 
En mö i torp sin visa trallar, 
där sländan, förd av flitig hand, 
belyses matt av tjärig brand. 

Re’n rimfrost täcker marken vida 
omkring och ut sitt silver strör 
 (att mina rim av frosten lida, 
ej därför undran väcka bör!). 
Mer glatt än ett parkettgolvs timmer 
är isbelagda flodens skimmer, 
och pilten käckt med skridskor på 
skär isens jämna fält, det blå. 
På röda tassar ankan skrider 
mot stranden ner att bada sig 
och travar fram på svekfull stig, 
men halkar — pang, hur vingen svider! 
De första flingorna av snön 
som stjärnor falla ned på sjön. 

Hur skall man lämpligast fördriva 
på landet denna vintertid? 
I längden kan man glad ej bliva 
av denna tröstlöst stilla frid. 
Att skala kring på stepp och stenar
på oskodd häst är ock, jag menar, 
försåtligt, ty det hända kan, 
att brunten halkar, även han. 
Nej, tacka vet jag hemma sitta 
och läsa — Pradt och Walter Scott
För resten dricka, svärja smått 
och uti kassaboken titta. 
Om kvälln besök man kanske får, 
och så den tröga vintern går.

Ur Eugen Onegin (IV:40-43)

fredag 15 mars 2024

Den bemästrande kritiken

Men den bemästrande kritiken 
vill icke längre veta av 
den melankoliska lyriken
och ställer upp helt nya krav: 
"Kan du ej sluta upp att gråta 
och gnälla jämt? Det kan ej båta 
att sörja blott en tid, som flytt? 
Nej, sjung, min vän, om något nytt!" — 
Ja väl! Det låter inte illa. 
Men att i dikt bli andras tolk 
för äventyr med svärd och dolk
är dock att tiden gagnlöst spilla. 
Den smaken kommer ej igen. 
"Nå, skriv då oden, käre vän!" 

"I den förflutna perioden 
poeterna omkring sig strött 
en massa respektabla oden, 
på vilka man dock snart blev trött."
Jag medger det. Förutan törne 
finns inga rosor; men tillförne 
var dock lyrikens helgedom 
ej fullt så ömklig och så tom 
som nu. Mig Herren nådigt skone 
från vår moderna estetik 
med dess banala retorik! 
Nej, fast jag ståndar uti trone, 
att god är varje äkta sak. 
Vart skede har sin egen smak.

Ur Eugen Onegin (IV:32-33)

Brutus talar till Cassius - ur dramat Julius Cæsar

 

Ej må vi slakta, endast offra, Cassius
Vi alla resa oss mot Cæsars ande, 
och uti mänskoanden finns ej blod. 
Ack, att vi kunde räcka Caesars ande 
och icke stympa Cæsar! Men, o ve, 
för den får Cæsar blöda! Ädle vänner, 
må djärvt, men ilsket ej, vi honom döda; 
må han tillredas som ett gudaoffer, 
ej sönderhackas som ett rov för hundar! 
Må våra hjärtan, liksom sluga herrar, 
till blodig bragd upphetsa sina slavar 
och efteråt för syns skull banna dem; 
då blir vårt värv nödvändigt, ej förhatligt; 
och ser man saken så, — då bliva vi 
ej mördare, men rensare benämnda.

torsdag 14 mars 2024

Nu kanske någon vill mig svara





















Nu kanske någon vill mig svara: 
"Så lumpen vänskap det ej ges." 
På detta jag bemärker bara 
(ehuru mer i parentes), 
att icke finns så grundlöst skvaller, 
som ej i någon jordmån faller; 
ej ett så orättvist förtal 
och ej en vits så trivial
om dig, att ej en vän med nöje 
kan sprida ut det i en krets, 
som på din rygg är jämt till reds 
att skaffa sig ett gottköpslöje — 
just samma goda vän, som nyss 
så varmt dig gav en judaskyss! 

"Men släkten är dock sann och trogen?" 
Nej, pass och stopp! Med all respekt 
jag ger till svar: om hin blott tog’en — 
min hela hedervärda släkt! 
Se denna svärm av anförvanter,
kusiner, svägerskor och tanter, 
som man skall fjäska för och som 
man låtsas tycka rysligt om! 
Bland annat ont det ju är övligt 
att dem vid nyår hälsa på 
och låta dem per post förstå, 
att det oss vore högst bedrövligt, 
om de ej komme också hit 
att tråka ut oss bit för bit. 

Nej, tacka vet jag kvinnokönet, 
ty kvinnan trofast är — som få, 
och hennes kärlek (detta rönet 
har ingen undgått!) bygga på 
man kan, förstås. Men modets tycken 
och flärd i mångahanda stycken 
dock kunna varda till besvär, 
ty lätt som fjunet kvinnan är. 
Så kommer härtill ock, att maken 
är tvungen — för sin makas skull — 
att leva gränslöst dygdefull. 
Och slutet blir på hela saken: 
Han tråkas ut; hon, stackars barn, 
blir åter snärjd i satans garn. 

Var skall man tro och kärlek finna? 
Vem är, som ej förställer sig? 
Var finns den vän, som ej vill vinna 
en fördel med att smickra dig? 
Vem söker ej ditt rykte svärta, 
och vilken har nog ädelt hjärta 
dig i din tysta nöd förstå? 
Ack, fruktlöst är att bygga på 
fantom och ideal så dumma. 
Du över ån har fåfängt gått 
att hämta vatten — älska blott 
dig själv! Se, det är livets summa 
och kvintessens, ty eget jag 
är livets viktigaste lag. 

Ur Eugen Onegin (IV:19-22)

I början av min levnadsbana

















I början av min levnadsbana 
jag svärmat för det täcka kön. 
Dess dyrkan var min älsklingsvana, 
dess leende min bästa lön. 
Hur lätt det var för mig att brinna 
för en bedårande herdinna, 
i vilkens tjusande gestalt 
jag ville sammanfatta allt, 
som skönast kan vår levnad smycka! 
Mig tycktes hennes kärlek då 
det säkraste att bygga på, 
en oåtkomlig, himmelsk lycka. 
Att leva för och hos sin mö 
och sen vid hennes fötter dö! 

Men plötsligt kallnade mitt hjärta. 
Jag darrade och tårar göt. 
I harm, förtrytelse och smärta 
med det förflutna tvärt jag bröt. 
Ty hennes eldigt skarpa blickar, 
småleenden och röst och nickar — 
allt blev nu en förgiftad lek, 
förställning, elakhet och svek. 
Jag å min sida mig förklädde 
också. Min gråt, mitt eget blod 
jag girigt sög. Som marmorstod 
för mig, Pygmalion, hon trädde — 
en kall staty, ej ännu väckt 
till liv av konstnärns andedräkt. 

Jag borde kanske här berätta 
om gamla kärleksäventyr: 
Temida, Dafne och Lileta.
Ack, denna drömvärld från mig flyr. 
En enda fanns dock bland dem alla, 
som min en gång jag kunnat kalla. 
Jag var förälskad... Hur och var? 
Hur länge? Därpå ges ej svar. 
Nu har för resten såret helnat. 
Vad som har varit, har förgått, 
och huvudsaken är nu blott, 
att hjärtat längesen har stelnat. 
För kärleken det nu är stängt 
och djupt i gravens mörker sänkt. 

Jag tillstår öppet, att man borde — 
vi män — så häpen icke bli, 
för att vi oss till offer gjorde 
för damernas koketteri. 
Ju mer vår lidelse vi röja, 
dess mer de sig däråt förnöja, 
och oförlåtligt löjligt är 
vårt passionerade begär. 
Vi kräva kärleks lön. Vi vilja 
ha gengäld för vårt hjärtas ve. 
Det är detsamma som att be 
en flyktig fjäril eller lilja 
om äkta känsla, lika sann 
som den, som i vårt hjärta brann.  — — — 

Ju mindre vi för kvinnan svärma, 
dess snabbare bli hennes fjät 
att sig till oss bedårat närma 
och låta fånga sig i nät. 
Förut betraktades som styrkan 
i kärlek ett slags hjältedyrkan 
av lastbarhet och självberöm, 
då älskaren var falsk, men öm. 
Men denna erotikens lära, 
i handling omsatt, varit har 
ett tidsfördriv i farfars dar 
för gamla apor. Lovelace’s ära 
är gammalmodig och ur bruk, 
som röda klackar och peruk. 

Att hyckla — tråkigt är i längden, 
att jämt upprepa samma sak, 
att endast gilla det, som mängden 
behagar kalla vett och smak, 
att ständigt samma fraser höra 
och samma meningsbyten föra 
om ämnen, vilkas riktighet 
en trettonårig flicka vet. 
Jag ur humöret genast faller, 
när det i sällskap bliver tal 
om någon familjär skandal, 
och jag har ledsnat på allt skvaller 
om brev, förlovningsringar, split, 
om mödrars sorg och tanters nit.

Ur Eugen Onegin (IV:1-4,7-8)


Det odödliga

 




















Mörkret djupnar och stjärnorna brista
ur nattens himmel likt ett pärlande regn.
Räck mig din hand - vi mötas en sista
jordisk stund i odödliga världars hägn.

Måste vi skiljas - då utan att klaga!
Vi ägde varann - och äga - är det ej nog?
Under valv av ljus vårt farväl vi taga,
vi välsigna i mörker livet som gav och tog.

Vi äro stoft. Under stjärnor kalla
vi sörja vår sorg till hjärtats bävande grund.
Kring odödliga världar en evighets bränningar svalla.
Vi äro stoft - men vi mötts till odödligt förbund.

Svalorna

 
















Ilande, pilande svalor,
på vingarna vilande
högt i det vida blånande,
vindlätt i vinande kast
jordens tröghet hånande -
likt ett löje,
klart, lätt klingande,
träffar er flykt våra hjärtans tyngd
med förakt,
likt ett jubel,
ur höjder springande,
bud om rymdernas egen
ljusgenomilade lekande makt...
Sol går ner,
men där uppe dröjer all dagens prakt,
runt kring er,
högt i en lekfullt vunnen,
luftig och lycklig trakt.


K Boye:

onsdag 13 mars 2024

Att ryskor läsa ryska - pjoller!
















Att ryskor läsa ryska — pjoller! 
De ha ej lärt det minsta grand.
Tänk er nu blott en dam, som håller 
"Blagonamjerennyj" i hand! 
Så kommer turn till er, poeter! 
Jag blottar edra hemligheter. 
Hur är det med er granna vers, 
som kostat er så svettig pers? 
Ni skryter gudbevars beständigt 
med edra ryska rim. Bekänn, 
att nakna sanningen är den: 
ni skriver ryska platt eländigt, 
så att till slut man knappast vet 
er rätta nationalitet. 

Gud, låt mig ej förståndet tappa, 
om jag blir nödd till en debatt 
med gymnasister uti kappa 
och akademici i hatt!
Som röda läppar utan löje
bereder ryskan mig ej nöje, 
om språket rensat är från fel 
och stilen alltför glatt och stel. 
Snart kanske ock den tiden stundar, 
då lärda damer med metrik 
och omarbetad grammatik 
oss lära sitta, gamla hundar. 
Men jag — jag finner mig ej i 
ett sådant nyhetsmakeri. 

Det språk mig, rent ut sagt, behagar, 
som är en smula inkorrekt, 
och fast jag stundom mot dess lagar 
försyndar mig, jag tillstår fräckt, 
att inga kval mig därför tära. 
Mig äro gallicismer kära 
som ungdomstidens vilda smek, 
som Bogdanovitj’ strängalek.
Men vare det nog sagt om detta! 
Hur är det med min skönas brev? 
Jag lovade, att vad hon skrev 
till punkt och pricka översätta. 
Men ack — Parny i våra dar 
just icke mycken anklang har.

Ur Eugen Onegin (III:27-29)

Den trettonde mars

 



Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

















Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.
















Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"


















Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.


C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

tisdag 12 mars 2024

Morgonbad i strandruinen

Hej, min skjorta hissas muntert på en brusten kolonnad
av en strandruin, som fordom var ett romerskt kejsarbad!

Långt på havets dimblå linje, som ett fartyg på en fris,
gungar Capri vinlövsriggat, seglande till paradis, —

och på andra sidan golfen, tungsint som ett tjudrat ök,
står Vesuvius och frustar boll på boll av sorgsen rök.

Men bland blommor och bland ödlor, granna som smaragd och vin,
dansar jag barbariskt naken i en kejserlig ruin.

Hej, nu dansar jag till randen av en mossig marmorhall,
tar ett språng och tumlar rusig ned i spegeln av kristall!

Hejsan, lekande delfiner, låt oss hålla lustigt lag!
Humrar, borrar, djuphavsfiskar — tagen mot mig, här är jag!

Ut på svala golfen styr jag. Med en våg till huvudgärd
lägger jag mig lat på ryggen i en morgonklarnad värld.

Skimrande latinska segel blinka över havets rand.
Och jag hälsar sol och himmel hänryckt med min sträckta hand.


J Hemmer:

Konungen



Och konung Gustav Adolf
stod upp uti sin sal,
bröt av sin långa tystnad,
tog ljud och höll ett tal.
Åhörare för gången
han hade summa tre:
fältmarskalk Tollgrev Piper,
Carl Lagerbring, blott de.

Och konungen tog ordet
och talte allvarsam:
"Vår finska här, Gud bättre,
går bakläng's icke fram.
Det hopp, vi byggt på Klingspor,
tycks ej fullbordat bli,
och Sveaborg har fallit,
det stödet är förbi.

Vi trott allt i det längsta
på uppenbarelsen,
men ärkeängeln dröjer,
han har ej vist sig än.
Emellertid förspörjes
allt närmre krigets brak;
det är för oss som Konung
en högtbetänklig sak.

Och därför ha vi fattat
vårt Kungliga beslut,
en föresats allvarlig
vi ärnat föra ut;
vi låtit nämmeligen
oss bringa hit i dag
den skrud, vårt svenska lejon
vigt in vid Narva slag.

Kung Karl den tolvtes handskar
vi vilje lägga an;
det är i dubbel mening,
som Konung och som man.
Vi vilje kring oss gjorda
den store hjältens svärd
och slå som han med häpnad
en svag, försoffad värld.

Ni, Piper, skall oss hjälpa
hans ena handske på,
ni, Lagerbring, behandlar
hans andra likaså.
Fältmarskalk Toll, er ålder,
er ära gör er värd
att spänna kring vår medja
hans segerkrönta svärd."

Och konung Gustav Adolf,
högtidlig lik en gud,
stod snart för allas blickar
i Karl den tolvtes skrud.
Han var för stolt att tala
i denna stund, han teg,
han gick ett varv i salen
med jättelånga steg.

När detta varv han slutet,
var än en syn att se,
han räckte svärd och handskar
tillbaka åt de tre,
såg på dem med en uppsyn,
som ej för skämt var gjord,
och täcktes bryta tystnan
på nytt med dessa ord:

"Nu, Lagerbring, besörjer
ni strax till hären bud,
att vi i nåder klätt oss
i Karl den tolvtes skrud.
Fältmarskalk Toll, grev Piper,
er båda kallar jag
till vittnen av min handling
på denna stora dag."

Hurvida finska kriget
ett annat skick han gav
med denna stolta handling,
vet ej historien av;
men visst slog han med häpnad
sin värld där runtomkring,
den gamle Toll, grev Piper
och även Lagerbring. 

Ho hjälper mig att lösa knuten?






















Ho hjälper mig att lösa knuten? 
Jag kände mången fager mö, 
som varit otillgänglig, sluten 
och ren, men också kall som snö. 
Jag dessa kvinnors dygder fattar 
och deras fina later skattar, 
men har för dem en skygg respekt. 
Vid denna syn blir jag förskräckt, 
ty deras ögonbryn förklara 
en inskrift på beryktad port: 
"Den, som beträder denna ort, 
för alltid låte hoppet fara!" — 
Kanhända du vid Nevas strand 
har träffat slika mör ibland? 

Bland dessa kvinnosfinxers skara
fanns också månget exemplar, 
som dock av slug beräkning bara 
så otillgänglig skenbart var. 
Ty ej den spotska ger sig förr än 
den stackars gossen skräms på dörren 
av hennes kalla, hårda sätt. 
Men sedan börjar hon kokett 
att åter sätta agn på kroken 
med ögonkast och fagert snack, 
med söta "o!" och ömma "ack!". 
Och han, den älskogskranke token, 
på nytt förbländad — det är klart — 
i fina nätet sprattlar snart.

Ur Eugen Onegin (III:22-23)

måndag 11 mars 2024

Det närvarande onda alltid det svåraste

 














I ditt tysta bo,
bland så menlös ro,
dig, min vän, jag lycklig skattar.
Du vet ej av larm,
jag måst´ bo med harm
i en värld, som sinnet mattar.
Högmod och elände
gå här sammanspände,
i var vrå står här en fälla;
från min morgonstund,
till min aftonblund,
alltid hör jag någon gnälla.

En går lik en tjur,
en som räv på lur,
en med smickertal mig plågar;
alltid knorr och pust,
alltid folk i dust,
alltid går man mellan lågar.
Himlen oss nu agar
med så mulna dagar,
att det snart till domen lider.
Tänk, för femton år,
i vår ungdoms vår,
ack, vad olikhet på tider!


O v Dalin:

Med dubbelt nit och varmt intresse















Med dubbelt nit och varmt intresse 
hon njöt av sin romanlektyr. 
Nu var hon riktigt i sitt esse, 
ty dessa kärleksäventyr, 
som kommo kinderna att glöda, 
förmådde åter pånyttföda 
Julies bedårande Wollmar,
Malek-Adhel och de Linard,
ung Werther — han som led så gruvligt! — 
samt den berömde Grandison
som vi ej kunnat somna från — 
ja, allt var henne lika ljuvligt 
och kärt, ty hon hos varje man 
en likhet med Onegin fann.

Ur böcker riklig näring sög hon 
för exalterad fantasi, 
och mången sommarafton smög hon 
med sin "Delphine", "Clarisse", "Julie"
allen till skogens djupa gömma 
att där få svärma fritt och drömma, 
ge upprörd känsla hejdlöst lopp, 
själv rov för ängslan, mängd med hopp. 
Den sorg, som andras bröst förtärde, 
hon tog till förebild och skrev 
i andanom ett kärleksbrev, 
som utantill hon snart sig lärde, 
till honom, som i minsta mån 
dock ej var någon Grandison.

Poeter av den gamla tonen 
helst sågo, som man nogsamt vet, 
uti den handlande personen 
ett mönster av fullkomlighet, 
ty hjälten, vilken dukar under 
för ondskans makt och lömska funder, 
blev skildrad som en rik natur 
med snillrik själ och skön figur. 
I strävandet till idealen 
den ädles hjärta slog av mod 
och lust att offra liv och blod. 
Och ständigt slöt det med moralen, 
att blodigt straff är brottets lön, 
men dygdens krona evigt skön. 

Helt annat är nu mänskovärdet, 
och god moral en sällsynt gäst, 
ty brott och last — just sådant är det, 
som man i konsten älskar mest. 
Tack vare våra ädla britter, 
var ungmö, som vill anses vitter, 
ej svärmar för en ann lektyr 
än den excentriska "Vampyr", 
"Melmoth", bland hjältar ej den siste, 
den underlige "Jean Sbogar", 
"Juif errant" och vild "Korsar". 
Ett hopplöst vemod Byron visste 
att snillrikt dölja med en flik 
av egoism och romantik.

Jag härmed velat säga bara, 
att jag kanske på himlens bud 
bör sluta upp poet att vara 
och giva sångmön annan skrud. 
Från Febi höga rymd min kosa 
jag sänka vill till nykter prosa, 
så att på hederligt maner 
romanens slut sig lyckligt ter. 
Ej vart mig av försynen givet 
att skildra laster, skräck och brott; 
min uppgift är helt enkelt blott 
att återge familjelivet 
på Rysslands jord i lantlig fred 
och gamla goda tidens sed. 

I minnet vill jag mig försätta 
tillbaks till fädrens enkla dar. 
Om barnens lek jag vill berätta 
vid lind så åldrig, bäck så klar; 
om kärlek, gäckad utan skoning, 
om avsked, tårar och försoning, 
så åter tvister, och till slut 
med vigsel löses denna knut. 
Med skaldens pensel jag förgyller 
de minnesvärda ögonblick, 
då vid den skönas fot jag fick 
ge hjärtats känslor luft — idyller, 
som voro mig så kära då, 
men som jag nu har tröttnat på.

Ur Eugen Onegin (III:8-13)

Tomma glas i gott kalas
















Tomma glas i gott kalas
värden icke hedra.
Därför fyller jag mitt glas,
bröder, fyllen edra!

Fulla glas i gott kalas
gästerna ej hedra.
Därför tömmer jag mitt glas,
bröder, tömmen edra!

Till skuggan av en verklighet

 











Du är en av mina drömmar -
väl om ingen väcker mig! -
ett av mina vackra ljus,
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål,
is och glas och vässat stål! -
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det är tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga.
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma...
Jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma.

söndag 10 mars 2024

Bagargossen (Yrkesvisa 27)

 















Snålmåns snaskar på sin bulle; 
den skall vara färsk och rar. 
Smöret bredes som en kulle, 
ej ens kanten lämnas kvar, 
och när Lena, flink i stöket, 
bakar skorporna i köket, 
vill ju Måns få baka med 
för att grundligt mjölas ned. 

Vad en stackars bagargosse 
sliter, det vet Månsen ej. 
Mästarn ropar: Lata tosse, 
degen jäser, upp med dej! 
Ack, jag sov så gott i fällen, 
och så måste jag till spjällen, 
för att Måns, kantänka, nu 
vill ha färskt bröd klockan sju. 

O, man kan ihjäl sig svetta, 
om man ej blir stekt i os; 
ugnen spricker snart av hetta, 
luften är som äppelmos. 
Sömniga gesäller vingla, 
knåda, kavla, trilla kringla, 
vika skjortans ärmar opp, 
gäspa — och få en sittopp. 

Skada, när nu bullen ångar 
färdig, fet och gul och rund, 
att min näsa doften fångar, 
så att jag blir mätt på stund. 
Ack, om jag en snålmåns vore, 
och min kniv i smöret fore, 
då så vore jag till mod 
som en prins i bagarbod! 

Det är jag, som matar staden. 
Tänk blott: vore icke jag, 
var skall hela långa raden 
få sig en bit bröd i dag? 
Annat allt kan man förgäta, 
men si, äta, äta, äta, 
det vill stort folk, som de små. 
Sådan karl är jag ändå! 

Jag är högsta potentaten 
här i världens hungersnöd. 
Vad är livet utan maten? 
Vad är maten utan bröd? 
Bakar jag ej bröd för dagen, 
får ju kungen knip i magen; 
gräddar jag ej kakan snällt, 
dör ju hjälten rakt av svält. 

Bagarn, han styr hela tåget, 
bagarn, han är klok och van. 
Men... vad kryper där i tråget? 
Ve, en mångbent torrakan! 
Snålmåns, tag min tjänst! Här är den, 
du skall få regera världen, 
bara jag får, mätt som du, 
sova lugn till klockan sju.