fredag 22 juni 2018

Midsommarvisor 1: Här gångar i lunden en mansperson

Här gångar i lunden en mansperson
med ridande sporrar och hatt med galon,
med guldmedalj på rocken;
det är en hög baron.
Han har skådat all världens bedrägliga glans,
han har trippat med fröknar och fruar i dans,
nu går han stelt som bocken
i blanka stöveldon.

Då nalkas en blomstrande kvinnsperson,
som är skapt i en lättsam och vacker fason;
men trasig hänger kjolen
på hennes unga ron.
"Statt still, fagra kvinna, och hör min röst!
Kom med, du skall vila vid mitt adeliga bröst.
I min sal skall du blänka som solen
och simma i guld liksom hon."

Men flickan hon svarar i en brådskande ton:
"Jag måste på dans vid källan bortom mon.
Farväl, du ädle gubbe,
först får jag mjölka kon."
Baronen han ståndar i midsommarsken
med blänkande stövlar på skröpliga ben;
hon flyr över sten och stubbe,
knappt marken rörs av skon.

E A Karlfeldt:

torsdag 21 juni 2018

Som sker vid sommarvakan

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,
vilken lik ängslan nog tör äga övergång.
Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.
Bäst som vårt solsken dog - det sken vid fågelsång.
Just som jag kved "Jag dör",
drömmande jag mig rör,
svävande fram på ängar.
Strängar i vindstråk jag hör.

Liknar ej faran då - trots skrämsels vita lakan -
mildaste skymningsblund i juninattens gång?
Väl råder natt - men så som sker vid sommarvakan.
Bida en ringa stund - och morgon slår sin sång!
Svimning på huvudgärd,
väckning vid luftig färd.
Långande längtan bara.
Klara och strålande värld!

Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,
varar min ömma dröm - en evig fjäril lik.
Stormig på många sätt - men god är mörka döden,
liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.
Just som mitt hjärtas slag
domnar, förnimmer jag
friskhets och lyckas bölja
skölja i rodnande dag.

B Sjöberg:


tisdag 19 juni 2018

Giftoregler

Att giftas är en ting, en ting är visst att giftas,
en ting som ansas bör, men reslas, sållas, siktas.
Mer agnar, boss och fnas, mer snärp, damm, fjun och tirs
här finns, än uti råg, korn, vete, ärter, hirs.

Sig gifta, är full sant, som giva sig en annan,
en gift en gåva är, som givs åt två tillsamman,
men mången sannar, att sig gifta, gift är ta,
när en, en giftig, ond, förgiftig vän måst ha.

Berådd ell´ Brud hon sägs av fult berådda mode,
men önskand´ vore det, att alla vore gode!
Brudgum är Brudens gum, ell´ gumme, gomman, man,
Brudlöpt av Brud och löft, ett Bröllop säjas kan.

Låt sådant löfte ske, med fullom gillom skälom,
ty värre värken är i hugen än i hälom,
när Bruden bliver man och mannen varder Brud,
hur illa går det då, som so med gyllen-skrud?

Det sägs, att Io blev vänt i nöt, och även Metra
i hund ell´ annat djur, det hon själv ville leta.
Men vara hur´ det må, så sannas än i dag
att mången finns som är av nöt- och hynneslag.

Mig tycks, som giftestund ger folket annat kynne,
ho är som förr ej var av gott och fromsint lynne?
Mö-hela kvinnfolk ju god´, fromma, snälla gå,
men vadan äro de elaka kär´ngar frå?

Den gift som legat dold i de ogiftas gömmer,
enär de gifta bli, det ut då äntligt kommer.
Trots någon sän den böld, kan läka, ställa till;
aj plåster, bön ell´ hugg då intet hjälpa vill.

Som Atalanta blev en grymman lejoninna,
och för Calisto månd´ en jägar´ björnen finna,
så ock än mången får ett argt, ett otamt djur,
där han tänkt nå ett fromt och dygdsint Creatur.

Betänk dig gifteskär, och låt din´ öron höra
det råd som ärligt folk dig troligt månde göra.
Låt din förnuftesol dig lysa. Märk väl till,
vad dygdigt, tuktigt är, när du dig gifta vill.

Tänk! Astrild gör en blind, en blind far vill om vägen.
Tänk! Astrilds skott är het´, och gör till älskog trägen.
Tänk! Allt nog hastigt sker, om det man bliver väl,
när allting blir väl, så är en lycklig, säll.

Än är ej talat stort, av dem som makar vunnit,
att de så sent till lek och gifte-sängen hunnit.
Men flere äro de, som klaga över det,
det sekna, sekna som de måste släpas med.

Allt nytt kärkommet är, ofrestat vill man fresta,
där man fritt spela får, där vill man gärna gästa,
dock vid all gammal ting en ledsa plägar bli,
det man får alltid ha, det lyster man ej si.

Tag dig en liker vän, i stånd, i skick, i seder,
i ålder, vikt och växt, i lynne, kynne, kläder,
ty lika lika är, och lika sämjas bäst,
olika kunn´ med fog varann ej vara näst.

Kunn´ lika svårt ha ro, hur´ vill då äntligt bliva
med de olika, som mer orsak ha att kiva,
exemplen äro få, bland hundratusen ett,
att två olika ha, till slutet, nöjet sett.

Tänk ej att du dock blir ett mönster framför alla,
det kan full ljuvligt, gott i hågen för dig falla,
att taga den ell´ den; men tänk kärleken har
i malört bytt sig bort, fast han den bästa var.

När man sig handla vill ett ting som knappt 2 öre
kan kosta, vill man dock väl-visligt se sig före.
Och är det mera värt, tänk då hur tanken far,
nu hit, nu dit, att en ett elakt gods ej tar.

Dock måttlig korvar bäst, man kan så snart i valet
ta starr för hö, att val så kommer en i kvalet.
När Nagelfari ser till Snutefari, då
så Dyngefari han gemenlig´ råkar på.

Om Paddan ära får, och kommer fram i ljuset,
och Pigan tages upp till Bondens fru i huset,
så märk! hon glömmer strax det stånd hon förr i var,
och dig med knorr och morr, med bannor intet spar.

När någon ädel särk måst dra oädel skjorta,
påminna en sitt stånd, fast sällan då är borta,
hur jämrar hon sig: ack! ack mig! min lycka nu!
tvi mig som såd´n en tog! jag har kunn´ blivit fru!

Som största plågan är, en ondan maka hava,
den en skall släpas med, till dess en läggs i grava,
så kan en aldrig här nån större fägnad få,
än när man kan en from och ljuvlig maka få.

O Broman

Försommarregn

Saliga vattuflöden,
värnande ro.
Högt i sin boning står Gud
vid öppet fönster, hållande med milda händer
en stor fin sil över världen.
Tankfull vattnar han sina örtaland.
Löven bada, bävande av glädje,
sin lena hud, och den svarta jorden
dricker med törstiga munnar.
Trött har vinden krupit i sitt näste,
och ångor av balsam
flöda som mjuka varma moln
mellan lycksaligt stilla träd.

Naken ville jag ligga där ute,
ett löv, en sten, ett markens kryp,
trygg och slumrande.
Som tårar ur ett överfullt fadersöga
fölle regnet sakta över mig
och jag vore bror med det låga gräset.
Saliga gråt till styrka,
värnande ro.

R R Eklund:
Bildresultat för Ragnar Rudolf Eklund bilder

måndag 11 juni 2018

Regn

Sorlar, sorlar, susar
sommarregnets sorl,
alla trädens våta
blad och knoppar gråta
dropp - dropp - dropp
och därnedan rusar
bäck i sorl och porl,
bäck i sorl.

G Fröding:
Gustaf Fröding 1896

onsdag 6 juni 2018

Betty Ehrenborg 200 år: Visa om solen, månen och planeterna

Just på timmar tjugofyra
runda jorden svänger kring.
Kring vår sol, den sköna, dyra
på ett år hon gör sin ring.
Lilla månens lopp, det trånga,
på en månad kring oss far,
men planeterna, de många,
ila runt kring solen klar.

När som solen börjar dagen,
man i öster henne ser,
men är kvällens timme slagen,
sjunker hon i väster ner.
Där som middagssolen lyser,
man det varma söder har;
men i norr - hu! vad man fryser,
mer ju mer mot norr man far.

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blommar bäst.
Juli, augusti och september
sköna, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå.

Betty Ehrenborg:


Betty Ehrenborg 200 år: Självmördarens dödssång

Vad jag var säll! o Gud, bedrag mig icke!
Ja, jag var lycklig - är jag det ej än?
Hur ävlas vi, förrn vi den kalken dricke!
Så ävlas vi så mycket mindre sen!
O mänska, efter lyckan du ej blicke;
mig har hon blivit en förhatlig vän.
Säg, kännen I den luftbild som I söken?
Hon är en furie, dess palats en öken.

Dock tyst en stund, du tanke! jag vill gunga
på mina barndomsjullar än en gång.
Än vill med näktergalarna jag sjunga
en segerns drapa, lugnets herdesång.
Najader friska, rosenkrönta, unga,
ackompanjera mig med silversprång;
var våg har liv, och varje blomma nektar,
och gratier leka och zefiren fläktar.

Mitt hjärta, lågande av Gudaflamman,
av eter rusigt, glödande av lust,
närt av naturens dryck, av sällhetsamman,
högt svallar över av sin gyllne must.
Med jord och himmel i mitt bröst tillsamman,
jag ilar till en överjordisk kust;
och där, vad skönast vi på jorden finna
jag fann: ett paradis och en gudinna!

Av Eden trött, och av gudinnans joller,
i maktens Gudom sökte jag en brud.
Där tyst drabanten tronens himmel håller,
stolt ropte jag, och hopen gav mig ljud.
Min blick förstummade en hovmans pjoller,
monarken trodde att jag var en Gud;
min muns orakel fruktande han lydde!
Men jag med hån ifrån hans sida flydde.

Och krigsgudinnans segerskri mig nådde,
och jublande jag grep till sköld och svärd.
Vad jag var stark! Allt, allt min arm förmådde!
Jag såg mig om; för knapp var mig en värld!
Hur glad jag kronorna omkring mig sådde!
Och pannan som dem bar - än mindre värd.
Och svärdet sjönk - där var ej mer att skörda -
trött var jag att bli stolt - mer trött att mörda.

Jag sökte skatter. Vad den blänkte härlig,
den gyllne ådran, under facklors sken!
Hur överflödande, och dock begärlig!
Jag trodde ej bli mätt - och var det sen.
Vi var mot mig då alltid lyckan ärlig?
Bakom dess glans jag såg dess mull och ben.
Stor var min rikdom; jag den från mig hävde,
den brände mig - den fängslade och kvävde.

Och upp till stjärnor - över land och vatten,
nu ivrigt spanande, min ande drog.
Jag sökte vishet, grov i lärdomsskatten,
och sen jag över dess elände log!
Jag lärt att dagen efterträds av natten,
att Höder segrade, och Balder dog;
ja, låt min forsknings djup dig överraska!
Jag lärde mig att jag är stoft och aska.

Det kyler! oföränderlig går tiden,
snabbt rullande sitt gamla jättehjul.
Så släpp mig då! min dag är ju förliden!
Gå från min blick! du gammal är och ful.
Man täljt mig om en åldrig Gudom, Friden,
som en gång bodde i ett rämnat skjul;
men med dess masque blott Furier kring mig spöka:
Hon gömmer sig - och jag är trött att söka.

Farväl, o värld! det klarnar upp i hågen;
än givs det något nytt som väntar mig.
Ett modigt språng! och djup är jättevågen!
Hurra! du höstvind! här är rov åt dig.
Hur mystiskt mig betrakta stjärnetågen!
Bedragare! I narren icke mig!
Läs vem som vill den sista lögn I skrivit:
Jag dör - och skrattar, döende, åt livet!

Betty Ehrenborg:





söndag 3 juni 2018

Sommarnatt

På sarkofager och hällar ligga de döda och stirra mot stjärnorna. Nere i sina grifter ligga de med ansiktet vänt mot stjärnorna. Timslag från tornet. Där stiger sjustjärnan.

Förevigade i marmor och brons ligga de döda på sarkofager och hällar, gråbleka och hopsjunkna i sina grifter. Ljus i fönstren. Livet vakar, stort är livet. Jorden doftar. Livet är lek och sång och gråt. Döden är allvar. Döden är stjärnenatten, den höga klara, vilan i gud till domens dag. Mörka hus. Alla sova.

På sarkofagen ligga de döda
och stirra mot stjärnorna,
deras ögon stå stilla.
O vad natten är varm och ljuv!
Häggarna blomma och dofta.
Lysmaskarna tindra.
På kullen spelar en sträv fiol.
Hör, hur flickorna slå i händerna!
Är det ej härligt att vara vackra och unga!
Ja, nu sjunga, alla hjärtan sjunga i natt,
alla sjunga, sjunga.
Under mullen
nere i grifterna
ligga de döda
med ansiktet
vänt mot stjärnorna.
Timmarna slå i tornet,
ila, ila.
Där stiga sjustjärnorna,
i stugornas fönster flimra ljusens stjärnor.
Förevigade i marmor ligga de döda på sarkofager
och hällar,
gråbleka och hopsjunkna i sina grifter.
Livet vakar.

Alla levande vaka och älska i natt.
Gråter ett barn?
Ack, livet är lek och gråt.
Tänk, att ännu vara
ett barn, ett litet barn!
Stunderna fara,
hör timmarnas slag!
Döden är allvar,
är stjärnenatten
den klara.
Seklerna ila, ila,
Döden är vila,
vila i Gud till domens dag.

V v Heidenstam:

fredag 1 juni 2018

Har Majus varit svår

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  

Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.

(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag. (AH:s anm).



J Runius:

måndag 28 maj 2018

På dagen 316 år sedan: Jungfrurs anständiga friareval

föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702.

Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bejakad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång
och jag däröver trött.

S E Brenner:
Litografi av Johan Cardon