söndag 16 april 2017

På påskmorgonen

Nej, viken sorger! I dag är fest,
i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.

Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!

Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!

"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."

Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.

Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.

O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.

Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.

E Björck:




lördag 15 april 2017

Friskens och Runii resa till Dalarön påskeafton 1712

Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.

J Runius:

fredag 14 april 2017

En lidande Gud

Du botade den lame:
Tag din säng och gå.
Jag vet att mitt hjärta älskade dig
och trodde på dig då.
Jag var en man i hopen,
jag hade följt dina spår.
Jag hörde sorlet och ropen:
Han står upp, han går.

Jag sov i Getsemane,
om jag också vakade först.
Jag vet, att du led
av mera än jordisk törst.
Och jag tänkte: En Gud, som ängslas
och inte kan slita sig loss,
som låter sig tas och fängslas -
han är ju som en av oss.

Jag stod vid ditt kors och såg
en lidande Gud.
Kronan som bands av törne
var din enda konungsliga skrud.
Det är långfredagsafton och timmarna går
och dagen skymmer ned.
Jag minns alla gångna brottsliga år -
det var för min skull du led.

tisdag 4 april 2017

Vår Herres kvarn

Maldes du fint av Vår Herres kvarn,
blev du, vad han ville ha dig till?
Vågar du minnas dig själv som barn,
kan du det ärligt, ens om du vill?
Svider det kanske som små, små sting,
när minnena komma och stanna?
Barn är nu alltid små konstiga ting,
kloka, fräcka och sanna.

En pojke, som bygger sig vallar och torn
och knogar med sanden så gott han förmår,
har du sett hans min, när han just fått korn
på en sak, som han inte förstår?
Han slänger sin spade, och säker och rak
han står vid ditt knä med huvudet höjt.
Kan du svara så enkelt och rakt på sak
och så sant, att ett barn blir nöjt?

Men du, om det nu var ditt eget barn,
den där pojken, som gömmer sig djupt i ditt bröst,
som snärjde ditt hjärta i frågornas garn
med din egen ungdoms röst?
Det kanske kan gå mot en stigmans kniv
att svara med finter och knep,
men ett barn, som säger att hela ditt liv
är den sak, som han inte begrep?

Den mal så sakt. Vår Herres kvarn,
och agnar och boss skall den virvla till stoft.
Jag vill möta mig själv, jag vill bli som ett barn,
god vän med en vind, en blomma, en doft.
Jag vill tro, att en lustig och fräck krabat
följer mitt hjärta i spåren.
Och tack, du välsignade lekkamrat,
att du höll ut genom åren.

Brasan

Vi sitter vid brasan och ser hur det slår
litet flammor upp ur glöden.
Vi är gamla i dag, vi har haft våra år
av konstiga dagar och öden.
Det är så mycket man sitter och minns -
vi är ju ett åldrande par.
Men lågorna fladdrar, du känner det finns
litet värme kvar.

Det blir nog till sist ett besynnerligt ting,
det hjärta, som elden betvingat.
Det följer så mycket till sist med en ring,
som aldrig var lovat och tingat.
Man måste stå färdig och lugn och kavat
för livet som för döden.
Pilgrimssyster, lekkamrat,
nu stillnar det kring våra öden.

Jag mötte dig

Jag mötte dig en morgon. Jag var barn.
Din mantel var som vävd av sagans garn.
Jag visste att det var till mig du kom,
och när du gick, såg jag mig ofta om.

Jag mötte dig i dagens middagsid
och sade: Herre, jag har inte tid.
Jag kan ej gå så stilla fram som du,
kom någon annan dag, blott inte nu.

Jag mötte dig, när kvällen kom till sist,
och jag förstod hur många år jag mist.
Du är den enda jag kan lita på,
och går du, Herre, du är kvar ändå.

Samtal

- Det är litet tungt att bli gammal.
- Ack, så får du inte tro.
Du minns väl far, när han satt och njöt
av skymning och aftonro.
Han hade sin dag bakom sig,
han var fårad och vis och from
men ändå ett barn, som gonade sig
just åt sin ålderdom.

- Jag ser ju hur krafterna sviker.
- Så gläd dig åt dem du haft.
Det finns ändå saker och ting du har gjort
i stark och levande kraft.
Väl är det en konst att vila,
det är sant. Du får lära dig den
och ta var dag som den kommer,
en nåd, en vän.

Ur djupen

Ödet? En blind och stum Gud
i en iskall och mörklagd boning,
som inte ens har stränga bud
och aldrig tröst och försoning,
som aldrig förråder vad han vill,
som ingenting vet om ängarnas blom,
som bara kan åska och slå till -
nej, det är hedendom.

Slumpen? Cirklar som evigt går
och skär ibland varandra,
som leker med timmar och dagar och år
och med oss, som i blindhet får vandra.
Jag tror dig inte, du finns inte till,
du är bara ett namn på ett ingenting.
Du är inte en kraft som lever och vill,
du går bara runt i ring.

Jag kan inte tro på en makt som är blind,
det blir bara en gud av lera.
Mitt liv - var det farande efter vind,
nog var det väl annat och mera.
Min Gud vill jag nalkas i längtan och bön,
fast jag stammar ur markens mull.
Inte i rädsla, inte för lön,
bara för kärlekens skull.

söndag 2 april 2017

Hat

Jag ligger vaken om natten
och hatar och hatar.
Det är som en avgudabild,
som jag matar och matar.
Omättlig, med dumma ögon,
som ingenting ser.
Natten, den hemska natten,
då ljuset har brunnit ner.

Vem är jag, som inte kan bedja
och inte förlåta!
Jag ligger med torra ögon,
som inte kan gråta.
Jag vet, att jag kommer allt närmare
döden och markens mull.
Vem ligger vaken i natten
nu för min skull?

Vårmåne

Det står en måne över byataken
och ser försmädlig och finurlig ut.
Han vet så säkert, att jag ligger vaken,
och tänker vakta mig till nattens slut.
Väl hör jag fjärran, hur en trast förkunnar,
att det är slut på dagens jäkt och spring,
men kroppen vrider sig och hjärtat grunnar
på tusen ting.

Jag vill stå upp och strö min längtans tankar
som frömjölskorn för sunnanvindens svep.
Det hettar i min kropp och hjärtat bankar,
och mina lakan sno sig liksom rep.
Var lugn, du måne, som i mörkret väntar
och bleknar först, när det blir ljusan dag,
om trappan knarrar och om dörren gläntar,
då är det jag.

Jag hör ett dödsur djupt i väggens timmer:
Statt upp, min son, i natt är natten din.
Så vill jag möta månens bleka skimmer
och känna luftens svalka mot mitt skinn.
Långt borta fläkta dalens vindar ljumma,
och bakom mig slår dörren hårt igen,
men på ett fjärran fönster vill jag trumma:
Statt upp, min vän!