100 år sen Södergrans död: Sommar i bergen

Enkel är bergens sommar; 

ängen blommar, 

den gamla gården ler 

och bäckens dunkla brus talar om funnen lycka.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Två vägar

Du skall överge din gamla väg, din väg är smutsig: 

där gå män med lystna blickar och ordet: lycka! hör du från alla läppar 

och längre fram på vägen ligger en kvinnas kropp och gamarna slita den sönder. 

Du har funnit din nya väg, din väg är ren: där gå moderlösa barn och leka med vallmoblommor 

där gå kvinnor i svart och tala om sorg 

och längre fram på vägen står ett blekt helgon med foten på en död drakes nacke.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Det främmande trädet

Det främmande trädet står med granna frukter, 

det främmande trädet står med purpurhängen 

på en solig sluttning och viskar sakta: 

Kom, kom, du gyllene dotter, du höstens vandrerska, du skogens lyssnerska, 

jag skall säga dig varifrån lyckan kommer och vart lyckan går. 

Lägg dina fingrar på min bark och jag skall hölja dina lemmar med höstens härlighet. 

Kom, kom, du smekande, du sagolika, du lyckliga, du röda, 

jag skall visa dig vägen som ingen kan finna allena... 

Kom, kom, du bleka, du blodbegärande, 

du skall gå långt härifrån, dit där ingen känner dig, 

där skall du möta österländska ögon, 

de fråga aldrig, de vila i vemod... 

Du skall leva fjärran från ditt hem och vara lycklig.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Sången om de tre gravarna

Hon sjöng i skymningen på den daggvåta gården. 

I sommar växa tre rosenbuskar över tre gravar. 

I den första graven ligger en man – 

han sover tungt ... 

I den andra ligger en kvinna med sorgsna drag – 

hon håller en ros i sin hand. 

Den tredje graven är en andegrav och den är osalig, 

där sitter alla kvällar en mörk ängel och sjunger: 

oförlåtligt är att underlåta!

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Den speglande brunnen

Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö! 

Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva. 

Nu bor jag i landet, där allt är ditt, 

döden träder aldrig in i detta rike. 

Hela dagen sitter jag med armen vilande på brunnens marmorrand, 

när man frågar mig, om lyckan varit här, 

skakar jag på huvudet och ler: 

lyckan är långt borta, där sitter en ung kvinna och sömmar ett barnatäcke,

lyckan är långt borta, där går en man i skogen och timrar sig en stuga. 

Här växa röda rosor kring bottenlösa brunnar, 

här spegla sköna dagar sina leende drag 

och stora blommor förlora sina skönaste blad...

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Min själ

Min själ kan icke berätta och veta någon sanning, 

min själ kan endast gråta och skratta och vrida sina händer; 

min själ kan icke minnas och försvara, 

min själ kan icke överväga och bekräfta. 

När jag var barn såg jag havet: det var blått, 

i min ungdom mötte jag en blomma: hon var röd, 

nu sitter vid min sida en främling: han är utan färg,

men jag är icke mera rädd för honom än jungfrun var för draken. 

När riddaren kom var jungfrun röd och vit, 

men jag har mörka ringar under ögonen.

E Södergran:

Visa på Fastlagssöndagen, återgiven på Ester-dagen

 

Det finns stunder när man inte vill,

det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det för en sådan stund ://
kanske var det för en sådan stund 
som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt,
skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv? 
Hamans onda planer tog hon hårt,
ord från Mordokai var liksom skurna med kniv: 
//: "Kanske var det just för denna stund ://
kanske var det just för denna stund
som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 
ville slippa, om det gick, all plåga och nöd. 
Smärtans väg, den valde han ändå, 
som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. 
//: För det var ju just för denna stund ://
för det var ju just för denna stund 
som han kom hit till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det i en sådan stund ://
kanske var det i en sådan stund 
som du föddes till världen?

(Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21).

A Holmberg:

Jätten och skolgossen

Jag vet en jätte i höga norden,

han ville sträcka sin arm kring jorden,
men någon håller hans makt tillbaka
och gäckar honom i sommarvaka:
Guds klara sol,
hon skrinner backe
på jättens nacke
och sätter sig på hans kungastol.

Om hösten mornas han ur sin dvala,
då vill han solen dess skämt betala,
då skickar han sina blanka isar,
köld, mörker, drivor och rök i spisar.
Med slikt gehäng
syns han dess värre
som världens herre;
men jätten, jätten, han är min dräng!

Jag spänner honom som häst för släde,
när isen ligger så slät som bräde,
jag remmar honom med stål på tassen,
han bygger broar, han drager lassen.
Av sockerkorn
åt mig han trollar
de bästa bollar
och murar fästen och reser torn.

Du barske kung över nordanvinden,
visst kan du nypa mig röd om kinden,
visst kan du jaga mig in i stugan
och sveda vingen på sommarflugan;
men med en sväng
är jag på skida
att kull dig rida;
ty, vinterjätte, du är min dräng!

Z Topelius:

100 år sen Södergrans död: Skogsdunkel

I den svårmodiga skogen 

bor en sjuk gud. 

I den dunkla skogen äro blommorna så bleka 

och fåglarna så skygga. 

Varför är vinden full av varnande viskningar 

och vägen mörk av dystra aningar? 

I skuggan ligger den sjuke guden 

och drömmer elaka drömmar...

E Södergran:

Vårens dårskap

 

Så snart som marken i mars blev bar

som pojke hade jag kulpåsen klar.

I dag är luften så misstänkt ljum,

min egen pojke går i mitt rum

med färska fräknar och svettigt hår

och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,

jag måste upp för att hjälpa till.

Vi krypa kring golvet båda två

och ha ett muntert och andfått schå

att under möblerna raka fram

fjolårets kulor i ulligt damm.

För varje kula som rullar ut

min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,

som blinkar mot dagern rostfritt blank.

Den legat ett år förkastad och glömd,

men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler

och ut till striden min son sig beger.

Mig lämnar han åter här inne i fred,

nu får jag ej längre vara med.

Jag känner inom mig ett tomhetens sting.

Jag har ingen dårskap, jag har ingenting

som blänker och eggar att raka fram

ur årslångt mörker och vinterdamm.

E Lindorm:

100 år sen Södergrans död: Vägen till lyckan

Det skall vara obegripligt 

hur det underbara sker – 

ingen väg till lyckan finnes, 

ingen lycklig stigen minnes 

som till lyckans lönndörr för. 

Ack, att lyckans fågel jaga 

är att utan vägar gå 

och att utan händer taga. 

Att bli kung i lyckans saga 

är att dum och häpen stå. 

Under vänta vi av dagen, 

dagen vissnar kall och blek. 

Fråga åter, trötta hjärna, 

är din dröm, din lyckas stjärna, 

sken och svek?

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Stjärnenatten

Onödigt lidande, 

onödig väntan, 

världen är tom som ditt skratt. 

Stjärnorna falla – 

kalla och härliga natt. 

Kärleken ler under sömnen, 

kärleken drömmer om evighet... 

Onödig fruktan, onödig smärta, 

världen är mindre än ingenting, 

ned i djupet glider från kärlekens hand 

evighetens ring.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: I fönstret står ett ljus

I fönstret står ett ljus,

som långsamt brinner 

och säger att någon är död därinne. 

Några granar tiga 

kring en stig som stannar tvärt 

i en kyrkogård i dimma. 

En fågel piper -

vem är därinne?

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Sorger

Syster, du fagra, gå icke upp i bergen: de bedrogo mig, 

de hade ingenting att giva åt min längtan. 

Till minne bröt jag en gren av tallen, 

som skuggade vägen yppig som en plym, 

och sökte mig tillbaka till havet i mina gamla spår. 

Tusende leksaker har havet söndrat och kastat upp i sanden – 

förgäves söker jag ett smycke som ger min skönhet glans.

Kom, sätt dig ned till mig, jag skall berätta dig om mina sorger, 

vi skola tala med varandra om hemligheter. 

Du skall visa mig din skönhet och ditt sätt att blicka 

och jag skall bjuda dig min tystnad och min vana att lyssna.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: En fången fågel

 

En fågel satt fången i en gyllene bur 

i ett vitt slott vid ett djupblått hav. 

Smäktande rosor lovade vällust och lycka. 

Och fågeln sjöng om en liten by högt uppe i bergen, 

där solen är konung och tystnaden drottning 

och där karga små blommor i lysande färger 

vittna om livet, som trotsar och består.

E Södergran:

Under marken

 

Under marken tränger aldrig dagern, 

under marken spana inga blickar, 

under marken växa inga grenar. 

— Under marken födas alla våra källor.

K Söderholm:

Virvlar mörkret

 

Virvlar mörkret

ljusstrimmor, skuggor
mot mänskornas fönster:
vill ni vara med?
Ser ni inte?
husen nedhukade till språng,
vägarna färdiga att rusa opp
slå till marken
lyktornas poliskonstaplar.
Telefontrådarna ila av och an
beredda att fånga stjärnor!
vill ni vara med?


H Parland:

Ett safirhav, blandat med karbunkel

   

Ett safir-hav, blandat med karbunkel,

svallar isbemängt vid polens dunkel,
sjungande sin enahanda sång.
Och små barn med fjällig fiskstjärt plaska
i dess vågor, sugande på flaska.
Deras kalla ro är evigt lång.
Sådan kyla, mia cara,
blir vår säkra död och grav.
Låt oss fara, låt oss fara
till ett varmt och lyckligt hav.

Ett smaragd-hav, blandat med kristaller,
reser sig i trots mot himlen, faller,
tornar åter skyhögt upp sitt skum.
Havsens vilda folk till dans sig para.
Vrålande de vreda vindar fara
genom rymdens ödsligt dunkla rum.
Cara mia, oh marchesa,
detta hav är ej för oss,
där de vilda vågor fräsa
och de vreda vindar slåss.

Ett opal-hav, mängt med silvertyger,
sakta snyftande och smeksamt smyger
kring en övärld, leende och ljus.
Här är soligt, här är gott att stanna,
stora fåglar, präktiga och granna,
sjunga smäktande vid palmers sus.
Cara mia, lilla duva,
stanna här hos mig och njut
sälla, lyckliga och ljuva
solskensdagar utan slut!

H Löwenhielm:

Guds ängel till Maria kom

Guds ängel till Maria kom

med hälsning och med bud, 

och somligt frågade hon om 

men gav sej hän åt Gud: 

"Jag i Guds hand mitt liv har lagt, 

så ske med mej som du har sagt!"

Välsignelsen hon fick blev stor, 

ja, hon blev Herrens mor. 

Gud har idag den hälsningen 

till kvinna och till man: 

Välsignad den som vandrar än 

den väg Maria fann, 

som rörd av nåden bjuder in 

Guds egen Son i världen sin, 

som dristigt på Guds allmakt tror 

och litar på hans ord. 

Välsignad är den mänska som 

åt Herren lämnar sej, 

från ungdom och till ålderdom 

till himlen ämnar sej, 

som till Guds tjänst sej ställer än 

i hemmet och församlingen, 

som bär de små så hjärtevarm 

till Jesus på sin arm. 

O Gud, ge kyrkan runt vår värld 

Marias hopp och tro, 

på arbetsplats, vid hem och härd, 

i helgedomens ro. 

Låt kyrkan trogen stå som Rut, 

låt den med Hanna sjunga ut, 

Tabita lik i gärning skön 

och Monika i bön!

J Dahl:

Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon

Min kära Betti! du blir stor,

du från din docka hunnit växa.

Utav din hulda, fromma mor

tag för din framtid denna läxa.

Uti den värld du knappast sett

så många öden förefalla,

men med ett glatt och sedigt vett

skall Betti segra på dem alla.

På livets bana varsamt gå

men tro ej allt vad ont man säger.

Vår värld, min Betti, är ändå

den allra bästa värld man äger.

Den är vad den beständigt var,

bebodd av kloka och av dårar.

Och, noga överlagt, den har

mer rätt till löje än till tårar.

För mycken misstro föder agg,

för mycken lättro ångrens smärta.

Tänk ej i varje ros en tagg,

ej dygd i varje manligt hjärta.

Väl dig, om jämt du följa vet

Försiktighet, den kloka gumman. 

Den, jämte känslig glättighet,

är av all vishet huvudsumman.

Med läsning öd ej tiden bort,

vårt kön så föga det behöver.

Och skall du läsa, gör det kort,

att såsen ej må fräsa över.

Ett odlat vett, en upplyst själ,

vad! kunna böcker blott det skänka?

Mitt barn, studera världen väl,

den ger dig ämnen nog att tänka.

Var mänska, Betti, är en bok,

lär dig att fatta rätt dess värde;

och minns, att oftast av en tok

den vise någon visdom lärde.

Men om lektyren roar dig,

väl! i förädling av ditt väsen

låt den då blygsamt röja sig,

men ej i tonen av beläsen.

En lärd i stubb (det är ett rön)

satirens udd ej undanslipper,

och vitterheten hos vårt kön

bör höra blott till våra nipper.

Lyd, Betti, lyd bestämmelsen,

sök ej att mannabragder hinna;

och känn din värdighet, min vän,

i äran av att vara kvinna.

Se denna mor i huslig krets,

som vet sitt sanna kall bevaka,

fullt med den ärelust tillfreds,

att vara värdig mor och maka.

Se ordning, mildhet, trevlighet

med blomster hennes fotspår hölja,

och heder, kärlek, tacksamhet

dess levnad och dess minne följa.

Behaget är med fliten släkt:

i nyttig snällhet sätt din heder.

Låt ärbarheten i din dräkt

bli sinnebild av dina seder.

Följ, Betti, smakens enkla bud,

låt aldrig flärden dig förtrolla.

All prydnad driven intill skrud

är blott affischen av en fjolla.

I sällskap sladdrets tomhet fly,

men sitt ej sluten som en gåta.

För tanklösheten plär man sky,

för mycken klokhet ej förlåta.

Välj uttryck utan brydsamt val,

se till, att du ej domslut fäller.

Och tala, Betti, håll ej tal,

du tror ej hur det oss förställer.

Giv skämtets udd sitt fina skick

i ord, som glättigt oförmoda.

Dock minns, man skrattar med en kvick,

men man bär aktning för den goda.

En lätting, slö till själ och kropp,

fann en gång livet bli en börda.

Då fann en annan lätting opp

att tiden genom kortspel mörda.

Välj nödigt detta tidsfördriv,

som, fast av sed och ton ej menligt,

är, tro mig, med ett verksamt liv

och själ och känsla oförenligt.

Märk, hur en skönhets blick är vass

i nit att korten lyckligt kasta. 

Märk, vid det lumpna ordet pass,

hur gracerna på flykten hasta.

Försiktigt även undanvik

all brydsam forskning i gazetten.

Vårt hushåll är vår republik,

vår politik är toaletten.

Bliv vid din bågsöm, dina band,

stick av ditt mönster emot rutan,

och tro, mitt barn, att folk och land

med Guds hjälp styras oss förutan.

När sig en kvinna nitisk ter

att staters styrselsätt rannsaka,

Gud vet, så tycks mig att jag ser

ett skäggbrodd skugga hennes haka.

Nej, slika värv ej stå oss an,

låt aldrig dem din håg förvilla.

Du skall bli gift - då vill din man

med tacksamhet din lärdom gilla.

Att giftas - ej ett ämne finns

mer rikt att i maximer driva;

men, goda Betti, hör och minns

det enda råd jag har att giva:

Den maka, som dig blir beskärd,

(märk denna stora hemligheten!)

var huld, om han är huldhet värd,

om ej - så var det i förtreten.

Tag händelser och öden lätt,

mitt barn, så bliva de ej tunga;

och, mellan oss, är det ett sätt

att än i åldern synas unga.

Min Betti, livet flyr så fort,

vad grym, vad oersättlig skada,

om, vid det lilla gagn vi gjort,

vi nekat oss att vara glada!

Må stojet och förströelsen

vid andras dom för glädje gälla!

I stilla nöjen sök du den,

det är för oss vi äro sälla.

Gör nöjet bofast i ditt hus,

äg i ditt hjärta samvetsfriden;

den gör vår uppsyn mild och ljus,

den rår på sorgerna och tiden.

Ja, Betti, livets sällhet njut,

men livets plikter ej försaka. -

Nu har min lilla läxa slut,

och till min söm jag går tillbaka.

A M Lenngren:

Omogen

 

Hur genom snår och trängsel än de branta stigar bära,

jag kan mig aldrig världens knep och konster riktigt lära.

Jag borde vara mogen snart - djupt nog i tiden sjunken -
men ack, jag kommer aldrig in uti den rätta lunken!

Förstånd och klokhet världen vill - jag borde kunna höra´t -
jag borde tämjt för länge sen en räv att ha bak örat...

Se, mina bröder lära sig ändå en del med åren -
jag är ett barn, som stavar än, jag är ett träd i våren.

Ej klandrar, vänner, jag ert vett, ej rosar jag min egen
fåkunnighet - jag står bland er och lyssnar blygt förtegen,

förkrossad mer ju mindre jag er klokskap orkar följa,
och diktens tunna fikonlöv mig röja mer än dölja.

Dock - vi förnekar jag min art i grubbel och i tårar?
Vår Herre blickar kärligt än till sina barn och dårar.

Och mången zephyrs glada sång och många hymner klara
till de fåkunniga förbi de visas öron fara...

Ur abderitisk synpunkt snett jag vandrar rätt mot vinden.
Jag är ett träd, jag är ett barn, som står och ler vid grinden.


 R Jändel:

Vattnet

Mörkt var djupet. I den tysta natten 

svävar Herrens ande över vatten: 

livets fläkt igenom rymden far; 

havets böljor häva sig och brusa, 

vindens första dunkla suckar susa. 

Vaknande, Naturen andan drar. 

Ljuvt i skönhet blommar redan gruset. 

Vattnet skimrar: ty det nya ljuset 

ser sig glatt uti den klara våg, 

som i famnen unga jorden sluter, 

och i evig längtans svall sig gjuter 

kring den skönhet i dess armar låg. 

Smäktar under hettans brand Naturen, 

kommer du, av lätta skyar buren, 

liksom tröstens bud till Hagar sänt. 

Himlen lockar du hit ned till jorden, 

här dess enda rena spegel vorden, 

klara, underbara element! 

Mystiskt, outgrundligt är ditt väsen. 

Än du sänker dig till låga gräsen 

med din gråt: var stängel livas opp; 

men vid solens blick i morgonstrimma 

höjer sig din silverskira dimma, 

lätt och fri, till blåa rymden opp. 

Om du som en bäck i dalen ilar, 

eller som en stilla källa vilar, 

när du darrar i en mänskas blick; 

om i tårar du på rosen skälver, 

eller häftigt vreda vågor välver: 

ständigt lika magisk kraft du fick. 

Säg, vad sjunger väl din blåa bölja, 

som mig lockar, att med blicken följa 

i din virvel, i din svala famn? 

Minns du ännu tidens första stunder?

Har du speglat Edens sköna lunder? 

Söker rastlöst nu dess flydda hamn? 

När du drömmer det förflutnas fägring, 

darrar minnet, som en stilla hägring, 

på din lugna yta med sin tröst: 

men den ljuva villan dig förlåter; 

och av tunga suckar häves åter, 

stormande ditt saknadsfulla bröst.  

Dock — du får i Nådens solsken glimma 

sällt. ännu — i dopets helga timma 

kyssa barnets späda huvud ömt. 

Dina klara tårar sakta bäva; 

ty du känner Herrans ande sväva 

kring sitt verk, som aldrig än han glömt.

 

Sjungen, vågor! klara bölja svalla! 

Nu jag vet, vartill vi längta alla: 

nya himlar och en nyfödd jord. 

Våg på våg må darrande förrinna, 

mänska efter mänska tyst försvinna; 

hoppet vilar lugnt vid löftets ord!

T Knös:

Kan en Mygga besjungas?

Svar. 

På min flickas vita hand, 

vid en ljusblå ådras rand, 

satte sig helt nyss en mygga. 

Skall jag slå ihjäl den stygga? 

Varför är jag nu så god, 

utan vrede, utan mod! — 

Den en fridlyst fristad funnit, 

Notre Dames beskydd den vunnit; 

ty helt lugn, med vänlig blick, 

säger hon åt myggan: ”Drick! 

Ej i vårens första dagar 

man hans budskap så förjagar.” 

Kan jag med ett mord befläcka 

denna hand, den milda, täcka? — 

Medan jag funderar så, 

flyger myggan mot det blå; 

och dess glada sång förråder, 

att ur en poetisk åder 

hon har druckit. Lätt och fri, 

flög hon nu sin skald förbi!

T Knös:

Avbruten miniatyrmålning

Sänk din blick till ängens tuva, 

vänligt forskande en gång! 

Se dess värld — den trånga, ljuva, 

hör dess sakta jubelsång! 

Många väsen, lätta, viga, 

irra där i gräsets lund. 

Se! Mariæ-nyckelpiga 

promenerar glad en stund, 

låter ingen hälsning störa, 

skyndar ivrig, utan ljud, 

från Veronica att föra 

till Stellaria ett bud. 

Blommans blåa ögon blicka 

efter snälla tärnan än, 

och den späda stjärnan nicka 

ser jag, mot sin lilla vän. 

Förbi grottan nu hon ilar, 

där en Kämpe står på vakt,

och en fjärils-mumie vilar 

i egyptiskt dyster prakt. 

Kämpen tyckes viska sakta 

till den lilla ögontröst, 

som, hans grå-skägg att betrakta, 

smyger barnsligt till hans bröst. 

Stolt ses prästringkragen blänka, 

bugande för vindens fläkt, 

och sitt ljuva rökverk skänka 

korbarn små, i snövit dräkt. 

Ned i daggskålns spegel klara 

rodnande ett smultron ser; 

darrgräs anar någon fara; 

men den gamle kämpen ler. — 

Jag till dem mig lutar neder, 

allt att bättre skåda få ...  

hastigt sig en skugga breder 

över gräs och blommor små: 

och en ko — med steg så tunga, 

med en mine av — ”idel flärd!” — 

skövlar med sin vassa tunga 

tuvans lilla skimmervärld. 

Fåfängt har jag hotat, slagit? 

Skällan klingar: binglibång! 

Ack, mitt ämne har hon tagit, 

gjort en ände på min sång!

T Knös:

Till min Mor

Högt står solen på sin himmel, 

mänskor bullra — och ändock, 

under dagens sorl och vimmel, 

sluter du Ditt ögonlock! 

Slumren kommer, att förjaga 

dina tankars ljusa lek; 

drömmen med sin granna saga 

tittar fram på avstånd blek. 

Vet, att under Din siesta, 

då jag sitter ensam här, 

kommer ofta, att mig gästa, 

tysta tankars lätta här. 

Utan hem de arma smyga, 

landsförvista ur Ditt bröst, 

och till mig en stund de flyga, 

gé min penna ock en röst. 

Harmas icke, att de ila, 

vid Din korta blund, till mig! 

Ej de störa få Din vila, 

skynda sen så glatt till Dig. 

Då Du slumrar, sakta vecklas 

ut en liten blomma än; 

det är Din, är icke Theklas. 

Känn den, leende, igen!

T Knös:

Detta är Jonas Andersson

 

Detta är Jonas Andersson, född i Ölsund och Forsa. 

Vilka symboliska namn! Du dig slickar om munnen och tänker: 

Bodde jag törstige där, bort det, att candidam togam 

axla jag skulle som han och manus prensare och låta 

gubbarna välja mig ut att sitta och plågas i riksdan. 

Nej! Vid ölsundet bleve jag kvar och läskade strupen. 

Andersson också är född i Forsa församling och hemvan. 

Adertonhundradefemtioett han skådade ljuset, 

född av sin moder en dag i regniga månaden martio. 

Bibliska och Katekes var hans fröjd att läsa och lära, 

såsom det anstår ett barn som strävar mot samhällets höjder. 

Riksdagsman blev han som ovan är sagt och voterar och ävlas.

A Engström:

Barfotad

Lilla foten sakta smyger 

sig i dagen ut så blyger; 

liksom vinden, snabb och tyst, 

över berg och dalar ilar 

och på gräsets matta vilar, 

utav ängens blommor kysst. 

Rädd och djärv ändå, han känner 

huru heta sanden bränner, 

stickes lätt av strå och ris; 

sig i bäckens böljor sänker, 

lekande små pärlor stänker, 

tycker sig i Paradis. — 

Njut den korta frihetstiden, 

snart, ack snart, den är förliden: 

glädjens stund är aldrig lång! 

Måste åter slöjan taga, 

stilla vandra, bojor draga, 

sedigt gå på sandad gång. 

I Sko-kloster in igen 

skall den lilla nunnan sen.

T Knös:

Flickan med kattungen

Mjukt i länstolns famn den lilla 

vilar i sin vita dräkt,

lutar lockigt huvud stilla 

över sina blommors släkt. 

Nyss ur trädgålns skuggor sprungen, 

med en herrlig blomsterskatt, 

följdes hon av täcka ungen 

till den stora gråa katt. 

Smidig, i dess knä han leker, 

gömmer väl sin klo så vass, 

och den runda armen smeker 

med sin svarta sammetstass. 

Se! den friska purpurrosen 

bjuder flickan honom då; 

han förlägen vänder nosen, 

kan dess vällukt ej förstå. 

Flickan än en gång försöker, 

bjuder mognat smultronbär; 

kattens oro blott sig öker, 

han vill slippa allt det där. 

Osedd bakom dem sig smyger 

sakta gamle Farbror då; 

ur hans stora pipa flyger 

röken, virvlande och blå. 

Barnets änglahuvud blickar 

ur de lätta skyar fram; 

hon åt Farbror vänlig nickar, 

ropar leende: "Fy skam!" 

Men han svarar: "Ja, ni fela 

lika mycket båda två: 

du kan ej min njutning dela, 

kisse kan ej din förstå."

T Knös: