Till en ung, skön läserska

Du skulle vissna, lik en ros på heden, 

förgäten, osedd? - Gud förbjude det! 

Att bli ett offer för den grymma seden, 

tror du, att han så skön dig skapas lät? 

Du skulle läsa - aldrig höra böner, 

framstammade av Adams glada söner! 

Du skulle tråna bort vid psalmers ljud, 

du Evas dotter? Det förbjude Gud! 

Se blott din bild i källan! Tror du, flicka, 

att detta klara, milda ögonpar 

ej mot en annan brudgum bör få blicka, 

än den, man påstår du i himmeln har? 

Tror du, att dessa armar, liljetäcka, 

mot skyarna allenast du bör sträcka? 

Att denna svandunslika, kyska barm 

I umgänget med Herran blott blir varm? 

Och dessa läppar skulle ej bli kyssta, 

som lånat rosens skönsta purpurglöd? 

Du skulle ständigt kvida i det tysta 

och stamma om försoning blott och död? 

O, vilken lära! - Vad har du väl brutit, 

och varför hava dina tårar flutit, 

då solen ler, naturen ler och allt 

emot din ädla, tjusande gestalt? 

Nej, tro mig, flicka! låt ej falska präster

fördystra så din ungdoms ljuva vår!

Du lärt att frukta Gud vid deras fester, 

att lära älska honom återstår...

Från mörka läror, fulla utav villor, 

från arga, svavelsjudande postillor 

fly till naturens bok och läs däri!

Och du skall åter bliva glad och fri. 

Se blott omkring dig! Glädje, glädje råder 

i allt och över allt. Av levnadslust 

ses spritta i naturen varje åder, 

ty Skaparns mening är vår sällhet just. - 

Vad kan vårt kval, vårt tvivel honom båta? 

Gå vidare! Du skall av tjusning gråta 

samt ångra endast, att du icke förr 

trätt inom ungdomsglädjens tempeldörr. 

Ej trumpna bönesystrar sorgligt skaka 

sitt huvud här emot din skönhetsglans; 

här bjuder ingen: »Bed, försaka, vaka!» 

men blyga jungfrur räcka dig en krans 

och le mot dig och dig i famnen falla, 

samt utan avund ge dig priset alla, 

när stolta ynglingar försagda stå 

och deras hjärtan hörbart för dig slå. 

Men fylld av nya känslor, onämnbara, 

du räcker en av dem din hand till dans 

och tänker: »Syndigt kan det icke vara, 

ej synden bär ett anlete som hans!.. .» 

Den salighet, du sökte i det höga, 

du skådar snart uti ett manligt öga, 

och aldrig läste du mer varm en bön, 

än den som talar därutur så skön. 

Och nu, farväl med dina prästers lära! 

Det högsta: kärleken, fanns ej däri.

Farväl, farväl! En annan gud är nära, 

han dyrkas ej i dystert svärmeri. 

Han vill ha glada offer, villigt givna, 

av trogna hjärtan, åt hans tjänst förskrivna. 

Gå, sköna läserska, att bliva »väckt!» 

Ty jordisk kärlek är med himmelsk släkt. -

W v Braun: